Plötsligt händer det!
Man ska aldrig säga att Melodifestivalen är helt förutsägbar och tråkig - för om inte annat så är den full av överraskningar (båda bra och dåliga). I Lördags hette överraskningen Ellen Benediktsson, en 18-årig gymnasietjej vars största scenerfarenhet dittills varit att vara stand-in sångerska på de tekniska genrepen i Eurovision ifjol. Då var publiken ett tiotal håriga tv- och ljudtekniker i Iron Maiden t-shirts. Nu var publiken någon dryg miljon svenskar som slagit på TV:n med höga förväntningar, och som dessutom 20 minuter tidigare blivit rätt grundligt besvikna på sin stora favorit YOHIO. Att i det läget sjunga en sådan låt helt ensam på en liten satellitscen endast ackompanjerad av en gitarr - är modigt. Men också smart. Det fanns inget bidrag den kvällen som kunde likna sig vid den känslan som Ellen spred de 3 minuterna hon sjöng sin sång. När hon dessutom gjorde en fantastisk röstinsats - som i princip dominerade hela arenan - fick iallafall jag ståpäls! Inga "Boom Boom Boom" eller eldfyrverkerier i världen skulle kunna få mig att känna samma sak!
Kort sagt: Ellen Benediktsson gjorde en Carola; hon slog igenom på 3 minuter. TV-historia när den är som bäst!
Jag skulle kunna hylla Ellen hur länge som helst, men jag vill ju vara en balanserad människa, så jag måste ändå lyfta fram lite annat också! En krönikör i Aftonbladet (bitterhetens härskare tydligen) förbarmar sig över att "Disney-ballader" och "Disney-historier" numera väger tyngre än annat i Melodifestivalen. Han kallar "Songbird" för något som är "så sockersött att man får Karies". Och visst, det går att tolka hennes låt på det sättet om man vill. Liksom många kristna tolkade Lordi för satanister 2006. Eller de utländska bedömare som trodde att Charlotte Perrelli 2008 var en transvestit. Absolut.
Den stora frågan är dock; So F-ing What!?
Är det bra så spelar det ingen roll om det är sockersött eller inte - så länge det är bättre än allt annat. Ibland får jag exempelvis försvara valet av Eric Saade 2011 - visst var Popular en smula cheesy och tillgjord - men det var den bästa låten, därför att Eric lyckades göra konceptet så bra!
Krönikören i Aftonbladet drar också paralleller med Anna Bergendahl 2010 - ni vet, hon som vann Melodifestivalen (och alla var så glada över att vi valt "genuint" och "äkta" och trodde på vinst) men som inte ens kvalificerade sig till final. Det finns likheter mellan henne och Ellen - även jag ser dem - men samtidigt är det en enorm skillnad. Songbird är avskalad ner till Ellen och gitarren i bakgrunden. Anna hade fullt ackompanjemang med stråkar och hela tjottaballongen. Dessutom är Ellen en tusenmiljoner gånger bättre sångerska än Anna. Att jämföra dessa två damer vore som att jämföra Zlatan med han om klipper gräsmattan på Nya Ullevi.
Så, min åsikt är helt klar: Ellen är en pretendent på vinsten i år - därför att hon och hennes bidrag är något helt unikt i Melodifestivalen. Hittills. Sen får vi väl se om det kommer någon bättre framöver, det är ju trots allt 3 deltävlingar kvar...
I övrigt: YOHIO gick vidare till final (som väntat) men lämnade en bitter eftersmak denna gång. Jag tror de flesta blev lite besvikna på låten, som inte direkt fick någon att höja på ögonbrynen (ja bortsett från eldfyrverkerierna då). Men YOHIO behöver ingen bra låt för att ta sig till final - det visade hen förra året. Skillnaden är nog dock att hen i år inte är någon nyhet - ingen spännande uppkomling som bryter något mönster. Uppståndelsen kring YOHIO var således mycket mindre i år, och detta märktes tydligt i medieuppbådet efter deltävlingen - där alla skrev om Ellen och bara nämnde YOHIO i förbifarten. Så YOHIO kommer att stå i skuggan inför finalen - om ni frågar mig.
En annan skräll var att favorittippade Helena Paparizou inte gick direkt till final, utan fick biljett till Lidköping istället. Hoppsan! Hon som vann Eurovision 2005 med 230 poäng fick se sig förvisad till Andra Chansen denna gången - kanske inte helt vad hon räknat med. Eller jag heller för den delen. Men, hon lär bli enorm favorit där, för hennes låt är en finallåt. Hon råkade nog mest ha oturen att dela deltävlingen med YOHIO (som ju i princip var garanterad en plats i finalen redan i November) och Ellen (som ingen skulle kunnat stoppa). Helena behöver således inte gråta - ett fläckfritt framförande och röstinsats. Ingen lär stoppa henne i Lidköping!
Linus Svenning var ju den stora snackisen innan, och jag tror det var oerhört många som blev tagna av hans framträdande i Lördags. Härligt! Återigen är det roligt att en sådan här artist dyker upp ibland och rör om ordentligt i tävlingen! Linus fick många i mitt sällskap att snyfta, och helt ärligt så är det en stark låt. Jag hade inte blivit helt förvånad om den tagit sig till final - men som sagt hamnade han i fel deltävling för det. Personligen så har jag svårt att se hur han ska kunna få samma effekt på publiken en andra gång, och sedan en eventuell tredje gång i Andra Chansen - men kanske kanske, bara kanske håller låten ändå. Oavsett resultatet så är Linus mycket värd sin framgång.
Resten av startfältet gick det ju som bekant lite knackigt för. Alvaro Estrella - min förhandsfavorit, juckade kanske lite väl hårt mot stativet och såg inte riktigt ut att hinna med alla kamerabyten. Ärligt talat, framförandet var sådär... Men "Boom boom boom" - är helt klart värt att minnas ändå!
Elisa Lindström chockade alla med sin 5:e plats. De flesta blev nog chockade på ett högst obehagligt sätt, även om vi nog var några stycken som bara njöt av situationen. Ryktet om gladschlagerns död är betydligt överdrivet. Liksom nyttan av de fina grimaserna som hennes dansare fick till. Mr. Bean hade varit avundsjuk.
Mahan Moin kunde tydligen inte sjunga alls och gjorde sig välförtjänt av sin nästsista plats, medan Sylvester lyckades med prestationen att låta som Ernst Billgren på helium och tämligen lätt snodde sistaplatsen.
Efter sändningen var det tydligen många tittare som reagerade på programledarna och manuset: Det var rörigt. Det var inte roligt. Och det var orakat. Jaha....
Folk är väldigt duktiga på att ha åsikter, det visste vi ju sedan förut. Att de dessutom tydligen bryr sig om petitesser mer än relevans - det visste vi också.
Men jag vill gärna poängtera följande: Det var roligt. PUNKT.
De gjorde faktiskt ett riktigt jädra hästjobb både Anders och Nour - men framförallt Nour (som helt uppenbarligen var rejält nervös). Deras samspelthet och humor fick mig bitvis att ROFLMAO (för att använda ett uttryck som känns mer 2006 än något annat). De gjorde något som ingen annan i Melodifestivalens historia vågat förut - att tänja på gränserna om vad man får skämta om i Melodifestivalen - oavsett om det är snuskigt, långdraget eller danskfientligt. I synnerhet lyckades Nour (och Webb-TV ledaren Clara "kiss i trosan" Henry) att tänja på gränserna kring hur snuskiga kvinnliga programledare får vara. BRA! Efter 10 år med "Den Rakade Bävern" (Alla vi som har traumatiska minnen av Henrik Schyfferts indianimitation i andra deltävlingen 2005 suckar och lägger oss i fosterställning) och lite Torsten "rör ej" Flinck, så var det på tiden tjejerna också blev lite "snuskiga".
MEN; Jag håller med om att det faktiskt blev lite rörigt. Det kan bero på att man testar sig fram i den första deltävlingen, det kan bero på att man inte vet hur Anders och Nour ska samarbeta och det kan också vara bögarnas fel (om man får tro Grotesco-gänget). Personligen tror jag att det är en kombination av premiärnerver, manusförvirring och publikförvirring - ingen var beredd på den humornivå som Nour och Anders lade upp. Allt blev skämt, allt hade en poäng - och det var ingen beredd på. Således är det inte svårt att förstå om vi TV-tittare och framförallt publiken i Malmö stundtals satt som fågelholkar. Ska Melodifestivalen hålla en sådan stor mängd humor på en sådan hög nivå - ja, då måste vi få tid att vänja oss. Till finalen är jag dock säker på att Anders och Nour hunnit bli utsedda till de bästa programledarna någonsin.
Sen får vi väl se om SD kan lära sig acceptera Nours armhålor. Världen håller andan!
Avslutningsvis: Fler historiska genombrott ifrån de första deltävlingarna! Visst minns vi:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar