tisdag 28 maj 2013

Var hamnar Eurovision 2014? - I ett fängelse, i en park eller i en bankbox?

Okej: För alla oss som trodde att Köpenhamn skulle bli nästa års värdstad för Eurovision, så kan vi på en gång konstatera att så är det inte alls säkert blir fallet! Direkt efter Emmelie de Forrest seger i Malmö började varenda stad i Danmark, som ens hade tillstymmelse till arena, att fila på sina ansökningar.
Och till skillnad från när Sverige vann 2012 - så är det inte en fråga om de tre största städerna och arenorna som gör upp om värdskapet - NEJ - i Danmark är det alltifrån gamla fängelser i landsbygdshålor - till toppmoderna konferensanläggningar i huvudstaden som gör upp om värdskapet.
Se inte så förvånad ut! Det är Danmark vi snackar om här - landet som gav oss illaluktande ost, röda korvar och Kalmar som huvudstad i 150 år...
Anledningen till att valet av Köpenhamn inte längre är givet (vilket det ju var sist det begav sig 2001) är att Danmark (liksom Eurovision) inte alls är detsamma nu som då. 2001 höll Eurovision på att växa till ett enormt spektakel efter Globens värdskap 2000 (det dittills största Eurovision:et i historien), vilket danskarna övertrumfade genom att förlägga 2001 i Parken Stadium i Köpenhamn - som gav plats till 38000 i publiken (den största Eurovisionpubliken till dags dato). 2014 kämpar Eurovision dock för att bli mindre och mer ekonomiskt igen - Malmö 2013 var ett stort steg mot det då arenan var liten och välanpassad för tv-produktion. Danska tv-bolaget DR har själva lovat att förvalta Eurovision på den linjen som SVT tog fram, vilket givetvis får konsekvenser.
Det är inte längre självklart att den största arenan i landet ska arrangera - tvärtom är det tv-produktionens kvalitet som avgör. Dessutom är det inte givet att den största staden ska arrangera - Eurovisionstämningen blir mycket mer koncentrerad och får högre kvalitet i en mindre stad. Så var hamnar då Eurovision 2014? Här är de städer som hittills lagt bud:

1. Köpenhamn (Bella Center, Parken)

Alla trodde ju på Köpenhamn i början - storstaden som ligger bara 14 km från Malmö och dessutom arrangerat tillställningen 2 gånger förut. Faktum är att om Köpenhamn väljs som värdstad igen, så innebär det flera rekord: Dels att sträckan Malmö-Köpenhamn är den kortaste sträckan Eurovision har förflyttats mellan två år (om man bortser de gånger Eurovision hållits i samma stad två år i rad, läs: Dublin 1994,1995). Dels skulle Köpenhamn bli den stad i Skandinavien som arrangerat flest Eurovision, och den första staden detta millennium att arrangera tävlingen två gånger.
Det finns faktiskt flera uppenbara anledningar till varför Köpenhamn är en favorit till att arrangera hela schottabalongen igen:
1. Man har gott om hotellplatser.
2. Goda kommunikationer (tunnelbana, flygplats)
3. Man har god erfarenhet av att arrangera Eurovision i Köpenhamn.
Man har dessutom två möjliga arenor att förlägga det hela i:
Bella Center: Ett toppmodernt konferenscenter i Örestad utanför Köpenhamn, med utrymme för 20,000 personer och tillhörande hotell. Bara några minuter från Kastrup och Malmö - helt idealiskt för stora evenemang som Eurovision. FN:s klimatkonferens 2009 hölls här.
Parken Stadium: Som tidigare nämnt, Köpenhamns största arena och tidigare arrangör av Eurovision med plats för över 38,000 i publiken. Ligger strax utanför centrum och har goda kommunikationer. Kan dock vara för stort för Eurovision utifrån de nya riktlinjerna.

2. Herning (Den Jyske Bank Box)

Detta är en stad som väldigt få känner till i Sverige (eller någon annanstans heller för den delen). Detta är kanske inte så konstigt, för staden har bara 46,000 invånare (nästan exakt lika många som Trollhättan) och är dessutom en riktig landsbygdshåla. Faktum är att staden, som är förlägen mitt på den Jylländska landsbygden - 30 mil från Köpenhamn, enbart är känd som en järnvägsknut. Ja, och givetvis som Danmarks mässhuvudstad. För av någon anledning har Herning blivit den stad i Danmark som har flest mässor av olika slag - från den Internationella landsbruksmaskinsmässan AGROMEK, till distriksmästerskapet i Handmjölkning. Men tack vare det nya stora skrytbygget "Den Jyske Bank Box arena" så lockar staden numera också Handbolls-EM, Sim-EM och världsartister som Rihanna, Lady GaGa, Pink och Bruce Springsteen. Tack vare arenans kapacitet (max 15,000) har den blivit mycket populär - och var värd för den danska Melodi Grand Prix finalen 2013 (där Emmelie de Forrest som bekant vann). Tack vare sin oerhört moderna och populära arena så är Herning faktiskt storfavorit för Eurovision 2014, trots att staden skulle bli den minsta Eurovisionstaden sedan 1993. Men faktum kvarstår: Staden är van vid stora evenemang och har goda kommunikationer med tåg och flyg (närmast flygplats Karup (nej inte Kastrup, utan KArup) ligger bara 2,5 mil ifrån staden. Att "Bank Boxen" dessutom är en del av ett stort konferenskomplex kallat "Messecenter Herning" med flera stora mässbyggnader väl lämpade för presskonferenser och välkomstfester - lär inte göra Herning mindre attraktivt. Frågan är dock om man vågar lägga ett sådant viktigt evenemang i en stad som ingen känner till, ens i Danmark? Jag kan ju avslutningsvis nämna att stadens image som totalt okänd till och med har inspirerat till en egen komediserie i dansk tv som hette "Hvor fanden er Herning?" från 2009 - som helt enkelt handlade om en bakfull brudgum som förgäves försöker ta sig från svensexan i Köpenhamn till Herning - trots att ingen verkar veta var Herning ligger...

3. Horsens (Horsens Statsfængsel)

Ett mindre troligt, men väldigt roligt bud i tävlingen om Eurovision 2014, kommer från den östjylländska staden Horsens - med ca 54,000 invånare. Visserligen har staden flera gånger tidigare arrangerat danska Melodi Grand Prix finalen, men då i den måttligt stora Horsens Forum (ca. 4,500 i kapacitet). Men nu vill Horsens hålla i den stora tävlingen, Eurovision, och då är Forum alldeles för litet. Istället smäller man nu till med att hålla det i det gamla fängelset Horsens Statsfængsel, från 1800-talet. Fängelset skulle ge plats till 10,000 i ståplatser i publiken - men allt skulle då bli tvunget att ske utan tak. Att förlägga det hela utomhus är något som de allra flesta TV-bolag aldrig skulle drömma om, vilket (förutom den uppenbara anledningen att det hela är ett gammalt fängelse) är en stark anledning till att Eurovision 2014 förmodligen inte hamnar där. Ändå tror man i Horsens väldigt starkt på fängelset: "Om DR vill göra något nytt med Eurovision så är Horsens det perfekta valet - här finns gott om möjligheter, och fängelset är välanpassat för en stor tv-produktion". Huruvida Horsens vinner budgivningen är ännu oklart, men idén är fängslande.

4. Ålborg (Gigantium)

Ålborg är en av de få budgivarna som faktiskt är en större dansk stad - med ca 105,000 invånare (ungefär som Lund), och centralort i distriktet Nordjylland. Staden arrangerade finalen i Dansk Melodi Grand Prix 2012, och har många sportlag som använder arenan. Trots detta är de inte favorit för värdskapet. Även om staden är gammal och välutvecklad - och dessutom med en modern arena med det coola namnet Gigantium, så är Ålborg en högoddsare. Gigantium tar "bara" in max 8,500 åskådare vid konserter, vilket är i underkant för Eurovision. Trots att staden emellertid har en egen flygplats så är det långt att åka från Köpenhamn och inte minst Malmö - och samtidigt är staden inte anpassad för så stora evenemang utifrån hotellplatser.

5. Fredericia (Messe C)

Fredericia känns faktiskt som ett realistiskt alternativ i uppgörelsen om Eurovision 2014. Staden ligger på sydöstra Jylland, precis vid Lilla bält-sundet (där svenska armén och Karl X Gustaf marscherade över 1657), och är del av ett urbanområde kallat Trekantsområdet; ett kommunsamarbete mellan bl.a. Fredericia, Vejle och Kolding som innefattar 354,000 invånare. Regionen är således Danmarks största urbana region utanför Köpenhamn, och kan utan problem husera ett Eurovision. Det centrala läget gör dessutom att kommunikationerna underlättas betydligt och det finns goda förutsättningar för att skapa en god eurovisionstämning. Vad som däremot verkar vara ett problem är att den tilltänkta arenan (eller snarare mässhallen) Messe C, i jämförelse med exempelvis Bella Center och inte minst Messecenter Herning, är tämligen litet och oanpassat för Eurovision. Inget tidigare evenemang av den storleken har hållits i lokalerna och mycket lite talar för att ytan kommer vara tillräcklig för Eurovision (ca. 8000 åskådarkapacitet). Visserligen har Messe C ett mycket attraktivt läge och en modern utformning, men mässhallarna möter nog knappast Eurovisions standarder.

Det är ännu lång tid kvar innan DR måste bestämma sig om värdstaden för Eurovision 2014. I princip har de hela året ut på sig innan EBU måste ha svar - även om SVT bestämde sig för Malmö redan i Juli förra året. Men om man ska gå på experternas tips så behöver man välja en arena i storlek med Malmö Arena - d.v.s. strax runt 13-14.000 och den ska nog helst vara välanpassad för TV-produktioner. I nuvarande läge är Hernings jyske bank box storfavorit - just då den lämpar sig mycket väl utefter dessa beskrivningar. Dock är det så att många tror på Köpenhamn, just p.g.a stadens kommunikationer och hotellmöjligheter - samt att man ju faktiskt har två möjligheter där - både parken och Bella center. Kort sagt är möjligheterna många. Ett kul förslag som dykte upp precis efter finalen, halvt på skoj, halvt på allvar, var att förlägga Eurovision i Malmö Arena igen. Det var ju trots allt en perfekt arena - och bara 20 minuter från danska huvudstaden. Kan det bli mer perfekt än så? I think not... 

lördag 25 maj 2013

Det kontroversiella Eurovision:et: Från gaykyssar till röstningsfusk

Käre barn - vilket rabalder det blev före, efter och under Eurovision 2013! Aldrig förr tror jag att ett Eurovision har blivit så kontroversiellt och politiskt laddat som Malmö 2013. Inte nog med den interna nationella kritiken mot Malmö som värdstad, utan även dess slogan, dess gay-fokus och inte minst röstningssystemet. Kort sagt finns det massor av kontroverser att lyfta fram efter årets Eurovision:

1. Debatten om Malmö som värdstad

En del samhällsdebattörer menade redan i somras att Malmö var otänkbart som värdstad för Eurovision. Kriminalitet, gängbråk, social segregation, rasism, antisemitism och politisk turbulens i kommunen skulle sända en svart bild av Sverige ut i världen - och dessutom förstöra feststämningen hette det. Dessa debattörer kom generellt ifrån ett visst politiskt håll som av någon anledning inte gillar multikultur (läs Malmö), men debatten fick nog snarare en motsatt effekt. Istället för att motverka att Eurovision hamnade i Malmö, så tog SVT och Malmö (och Skåne i stort) stolthet i att lägga det just i Malmö. Bilden av Malmö som en maffiastad dominerad av tung kriminalitet och segregation var ju tvungen att brytas på något sätt och jag tror faktiskt att Eurovision har hjälpt till att ändra den bilden. Visst, problemen lär inte magiskt försvinna p.g.a. ett arrangemang, men det hjälper onekligen att folk kan umgås kring något och tillsammans arbeta för något. Malmö var nog kanske den stad som allra mest behövde Eurovision - lika mycket som jag nog tror att Eurovision behövde Malmö.
Nu ska jag dock påpeka att allt inte var guld och gröna ängar i Malmö. I vanlig ordning organiserades demonstrationer av allehanda aktivistgrupper, som av olika anledningar tycker att man bör utesluta vissa nationer från gemenskapen. Israel var som vanligt i blickfånget (säg när de inte varit det!), och som alltid lyckades den skånska vänstern locka hundratals till demonstration - liksom de alltid gjort när Israel kommit på besök till Skåne i olika sammanhang. Detta var visserligen väntat - men det skapade en mycket allvarsam debatt om hur Sverige ses utifrån. Judarnas situation i Malmö är inte rolig - något som man i den Israeliska delegationen var väl medvetna om. Sedan långt tidigare har antisemitism-analytiker avrått judar från att resa till Malmö, ett rykte som många malmöbor (inklusive kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu) inte brytt sig om att rätta till. Tvärtom har man aktivt givit närig åt ryktet genom allehanda uttalanden - som inte är svåra att tolka som rent antisemitiska. Därför var jag faktiskt lite förvånad att Israel ändå väljer att åka till Eurovision, väl medvetna om situationen - och tur var nog det. Den israeliska delegationen var nog väl medvetna om att ett bojkottande av Eurovision enbart p.g.a. ryktena kring Malmö bara skulle leda till legitimisering av antisemitism. Ska Eurovision förbli en helt politiskt obunden tävling så ska värdsstäderna aldrig kunna påverka vilka som är välkomna att delta. Lyckligtvis urartade inte demonstrationerna i Malmö - och istället kunde också en kippavandring genom staden genomföras problemfritt under veckan. Malmö fick därför visa sin demokratiska sida och avsäga sig våldet - och bevisa att tolerans är möjligt även i de mest polariserade städerna.

2. "We are one" vs. "We are not one"

Av de mest patetiska och löjliga debatterna som uppstod under Eurovisionveckan i Malmö, var huruvida dess slogan "we are one" verkligen var legitim. Vissa radikala vänstergrupper tog tillfället i akt att i skepnad av Eurovisionens design dela ut broschyrer med  titeln "we are not one". Syftet var givetvis att svartmåla Sverige som en antifeministisk förtryckarstat á la Azerbajdzjan - och inte alls ett land med tolerans eller lika rättigheter som eurovisionslogan föreslog menade man. Problemet var kanske att aktivisterna hade svårt att sära på äpplen och päron - eftersom eurovisions slogan INTE ÄR Sveriges slogan. Bara för att Eurovision hålls i ett land, blir inte Eurovision omedelbart en del av landet. "We are one" var alltså Eurovisions slogan - inte Sveriges slogan (om vi nu har nån). Denna lilla nyansskillnad är tydligen svår att uppfatta för vissa människor. Tvärtemot vad de tror så handlar eurovisionslogan om Eurovision och andemeningen att Europa ska vara samlat i Eurovision - inte att Sverige på något sätt är ett enat land där alla är överens och jätteglada över det. Men självklart så får vi väl se det som ett berikande av debattklimatet när aktivister försöker övertyga tillresta eurovisionfans om att slogan egentligen ett PR-trick för att lura svenska folket och turister att vi är ett perfekt land - när vi i verkligheten förtrycker folk något oerhört. Jag kan ju direkt säga att denna typ av demonstration inte hade förekommit i Baku, Moskva eller Belgrad - så på sätt och vis är det ju bara bra att man visar på yttrandefriheten i Sverige. Jag hoppas att eurovisionfansen mer tog intryck av just den biten snarare än den något speglade propagandan i broschyrerna.

3. Tidernas mest gayvänliga Eurovision

Tyvärr är ju alltid hbtq en kontroversiell fråga - iallafall i stora delar av övriga Europa. Under de senaste åren har Eurovision, som har en stark hbtq-status, haft ett mycket ambivalent förhållande till just de här frågorna - mycket p.g.a. att tävlingen har hållits i länder där homosexualitet varit antingen rent förbjudet eller enbart förbjudet att propagera för. Inför förra årets Eurovision utfördes exempelvis en hacker-attack mot fansidan ESCtoday.com - där hackarna utgav sig för att var Azerier som ville hindra homosexuella från att komma till Azerbajdzjan. Hur det än var med den saken, så överträffade ju ändå ryssarna aktionen 2009 när de slog ner och arresterade deltagare i ett pride-tåg som demonstrerade utanför arenan samma dag som finalen skulle avgöras.
Inför Malmö var därför förväntningarna stora på att förändring skulle komma. Sverige är något av ett hjärteland för många inom hbtq-rörelsen, och inom schlagerkretsar är som bekant Sverige ett ständigt favoritland. SVT lade, som jag tidigare nämnt, stort fokus på eurovisionfansen i år - men lyckades också under sändningarna få in två gaykyssar, tävlingens första genom historien. Den första skedde i Finlands nummer i semifinal 2, då Krista gör sin stora final och kysser en av sina dansare, och den andra skedde i finalens pausnummer där Petra Mede "viger" två män. Reaktionerna lät givetvis inte vänta på sig. Inom ett dygn av Semifinal 2 hade åtskilliga journalister och opinionsmakare fördömt den lesbiska kyssen som "opassande för familjeunderhållning" och smaklös. Ändå var reaktionerna på gaykyssen i finalen något som fick vissa tv-bolag att "råka" sätta in en vältajmad reklamsnutt mitt i pausnumret - vilket bl.a. det ryska tv-bolaget hade gjort. Det hela ledde till en intressant debatt på youtube när det oredigerade klippet på pausunderhållningen (som de flesta i Europa fick se) lades upp - och flera ryssar kommenterat sin inställning till de scener de inte fick se på TV. Nu visste nog det ryska tv-bolaget vad som skulle hända, och hade planerat alltsammans mycket väl, för att inte fällas för brott (gaypropaganda är förbjudet i Ryssland). Huruvida de sände den lesbiska kyssen i Kristas nummer är dock ännu oklart. Det kanske inte var lika olagligt om två kvinnor kysstes?
Även om gaykulturen för första gången fick ta plats även i sändningen - vilket givetvis är ett stort erkännande och en milstolpe i Eurovisionhistorien - så var det också många i publiken som kände att man kan drog det lite väl långt ibland. Flera av skämten från Petra Mede var riktade åt sexualitet, liksom andra skämt som drogs i olika klipp (Woodruff, Eurovisionhistorien). På sätt och vis kan jag förstå att det blir lite tjatigt i längden, och när även hbtq-personer själva känner att tävlingen flyttar allt för mycket fokus mot sexualitet - då har man börjat förlora syftet med det hela. Det ska bli intressant att se huruvida danskarna fortsätter på det inslagna spåret månne?


4. Röstningskomplotter, jurymakt och röstköp

Det kanske roligaste och mest underhållande bråket i Eurovision var nog trots allt det som skedde under veckan efter Eurovision - när röstningssiffrorna analyserades. Det hela började med att en grupp journalister i Litauen i ett undercover reportage kontaktade ett antal rysktalande personer som offentligt erbjudit sig betala för att folk ska rösta på Azerbajdzjan i Eurovision. Storyn om denna rösthandel spred sig efter att Litauens 12:a också mycket överraskande gick till Azerbajdzjan (ett land de aldrig röstat på förut). Än så länge har EBU dock inte kommenterat händelserna. Men debatten om rösthandel är inte ny, i synnerhet inte beträffande Azerbajdzjan (som hamnat i topp 5 varje år sedan 2008). Förra året kom mutanklagelser från Malta mot Azerbajdzjan då Malta gav landet 12 poäng, trots att en maltesisk jurymedlem påpekat att man inte givit en enda poäng till landet i juryns omröstning. Enligt de gamla röstningsreglerna borde Azerbajdzjan därför omöjligen kunnat få 12 poäng av Malta. Nåja...  
Eurovision införde som bekant i år ett helt nytt röstningssystem som var tänkt att skapa lite större rättvisa och återspegla de verkliga favoriterna mycket mer.
Under det föregående systemet fungerade röstningen som så att jurygrupperna och folket röstade fram sina 10 bästa låtar och rangordnade dessa efter röstningstal och gav ettan 12 poäng, tvåan 10 poäng o.s.v.: Så om exempelvis Italien hamnat på 10:e plats i juryns omröstning så gav juryn 1 poäng till dem - och hade Serbien kommit 11:a i juryns omröstning så fick Serbien inte några poäng alls av juryn eftersom bara de 10 första får poäng. Folkets röster räknades ihop på samma sätt, vilket gjorde att man fick fram 2 listor med topp 10 låtar - och slutligen adderades alla låtars poäng ihop i omröstningarna och fick då en stor sammanställd lista där de 10 första bidragen fick landets slutliga poäng: ettan: 12p, tvåan 10p et.c...
MEN iår så ändrades detta, genom att man istället för att plocka fram 10 låtar som man sedan rangordnade - så rangordnas alla låtar i hela tävlingen. Både jury och folket tar alltså fram en rangordning av hela startfältet - som sedan adderas och blir till en aggregerad lista över juryns rangordning och folkets rangordning - där topp 10 får landets slutliga poäng (12, 10, 8 et.c...).
Skillnaden kan faktiskt vara avgörande; för det första kan inträffa att exempelvis Serbien vinner folkets omröstning fullständigt med 99% av rösterna - men hamnar på sista plats i juryns lista. I den aggregerade röstningslistan tas inte hänsyn till storleken på poängen från varje grupp, vilket gör att Serbien istället hamnar i mitten av resultatlistan på 13:e plats (1:a plats-26:e plats) - vilket innebär att de inte hamnar i topp 10 på den slutliga röstningslistan och blir därmed helt utan poäng från det landet, trots 99% av folkets röster. Likaledes kan exempelvis Tyskland hamna på 10:e plats i både juryns och folkets omröstning - men ändå få 12-poängaren av landet om alla andra länder i topp 10 hos jury respektive folket skiljer sig helt åt. Man kan alltså säga att folket och jurygrupperna ges möjlighet till negativ röstning - det bidrag som hamnar sist hos någon av grupperna kan aldrig få poäng i den slutliga sammanställningen - och den som blir bäst rankad i en av grupperna är inte garanterad poäng i den slutliga sammanställningen. Detta skapade oreda - som fick fantastiskt roliga och patetiska komplikationer i världspolitiken.
Ryssland och Azerbajdzjan reagerade exempelvis starkt på resultatet i deras egna omröstningar. Varför? Jo, Azerbajdzjan gav INTE EN ENDA poäng till Ryssland! Jo, ni läste rätt! Chocken i de båda länderna måste ha varit total, liksom för Azerbajdzjans ambassadör i Moskva, Polad Bülbüloglu, som genast anmälde detta till sin president, den allsmäktige landsfadern för alla azerer, Ilham Aliyev (alltså snubben med den coola mustaschen här bredvid, inte snubben med den coola hatten). Ryssland och Azerbajdzjan är ju dödspolare, så det måste ju ha skett ett allvarligt misstag i rösträkningen! Presidenten anmälde det hela, och under veckan som gick kom myndigheterna mycket riktigt fram till att folket hade placerat Ryssland på andra plats i sin omröstning - och alltså skulle fått 10 poäng av Azerbajdzjan. Nu kommer Rysslands utrikesminister in på banan för att bittert uttala sin frustration över att Ryssland blivit "bestulna" på 10 poäng från sitt broderland i Syd, och att felet givetvis ligger på en västerländsk röstningskomplott (antagligen syftar han på Sverige som värdland och Danmark som vann) där västländerna fifflat med rösterna för att gynna sig själva. In i klagosången kommer så Vitrysslands evige ledare och ärorike president, General Lukashenko. Han pekar på det faktum att Vitryssland inte fick en enda poäng av Ryssland, trots att länderna är supertjenis och att man i princip är familj. Vem var den skyldige? Ja, väst så klart, vem annars? En officiell klagan är inlämnad till EBU.
Nu är det ju dock så att, som vi sett här ovan, så är det nya röstningssystemet utformat så att även om folkets röster är överväldigande för ett land så måste juryn också tycka om landet för att det ska få poäng alls. Förmodligen så har juryerna i dessa länder något så unikt som en egen vilja, och helt enkelt valt de bästa låtarna i tävlingen - vilket råkade vara västs låtar. Att Rysslands och Vitrysslands låtar råkade vara sämst är inget som de kan rå för, eller? Vill ni att rätt låt ska vinna - Aliyev och Lukashenko? Kontrollera era jurygrupper bättre nästa gång!!!!

torsdag 23 maj 2013

Malmö 2013: Tidernas bästa Eurovision

I helgen var det lätt att vara stolt svensk - inte nog med att Sverige blev världsmästare i Ishockey, nej, vi genomförde också historiens kanske bästa Eurovision Song Contest. Visst låter det som hybris - men faktum är att denna åsikt inte är svensk - utan ett Europeiskt konsensus. SVT har hyllats av både journalister och tittare - och tävlingen har både utvecklats och omdefinierats under den tid som SVT har förvaltat projektet. Och man behöver inte vara expert för att se det: Det är en enorm skillnad mellan Baku 2012 och Malmö 2013. Det är knappt ens så det går att jämföra. Det är natt och dag! Och även om man jämför med tidigare Eurovision - så kommer Malmö oavsett att ses som epoksättande på samma sätt som Stockholm 2000 var.
Men varför var Malmö så oerhört annorlunda allt tidigare? Låt oss titta på anledningarna:

1. Kvalitet framför kvantitet

Inför 2013 stod hela Eurovision som evenemang inför ett enormt hinder: Den ekonomiska krisen. Flera länder valde att hoppa av deltagande i Malmö p.g.a. dålig ekonomi (Polen, Portugal, Bosnien & Hercegovina, Turkiet, Slovakien m.fl.). Och många andra länder mötte samma problem: Hur skall man ha råd att arrangera detta enorma evenemang om man vinner? I synnerhet så skrämde detta iväg många småländer – som aldrig skulle kunna göra som Azerbajdzjan och bygga en helt splitterny arena för 30,000 människor mitt i stan. De enorma summor pengar som de senaste värdländerna pumpat in i evenemanget skrämde snarare än attraherade – och nu behövde man göra något åt saken. Därför valde SVT Malmö Arena istället för den enorma Friends Arena. Därför valde man en liten men effektfull scen utan dyra LED-skärmar. Därför väljer man att lägga all kraft på att skapa bra TV än ett stort och majestätiskt evenemang.
Jag måste visserligen erkänna att scenen i Malmö inte på något sätt är den snyggaste i Eurovisionhistorien - än så länge är det den ryska scenen 2009 i Moskva som tar det priset. Men till skillnad från scenen i Moskva så var scenen i Malmö smart, effektiv och billig. Den var helt enkelt funktionell och passade utmärkt för TV-produktionen. Storleken är inte avgörande i detta fall, istället blev ju intimiteten i Arenan precis det som gjorde årets Eurovision så speciellt. Inga enorma scener där artisten ser ut som en liten prick i ett hav av LED-skärmar, utan en snygg liten men dynamisk scen som ger en tillräcklig inramning i TV-rutan. Det räcker faktiskt - i synnerhet eftersom man ju inte har kunnat se hur vansinnigt stora de tidigare scenerna faktiskt varit genom TV:n. Hela idén med enorma scener försvinner ju liksom då, om man inte kan se dem helt och hållet.
För övrigt så lyckades man ju bra ändå att fixa effektfulla scennummer - aldrig förr har exempelvis fyrverkerier använts inne på scenen i Eurovision - och aldrig lika mycket eld, gnistregn eller rökkanoner. Bara en sådan enkel (men tydligen ändå väldigt avancerad) som armbanden alla i publiken fick ta emot - som lyste i ländernas flaggfärger inför varje bidrag - var en helt unik grej i ett Eurovision. Man behövde faktiskt inte bygga en ny arena med dyra LED-lampor utanpå för att presentera flaggorna inför varje bidrag (som dessutom inte blev så där värst bra i Baku ändå)!
Nej, Eurovision i Malmö 2013 kommer gå till historien som året då Eurovision kom tillbaka till verkligheten - och gjorde verkligheten en rejäl dos bättre.

2. Humorns ankomst

Ett viktigt steg i att förhöja kvaliteten i Eurovision togs när man bestämde sig för att bara ha en programledare: Petra Mede. I efterhand så måste jag nog konstatera att det var ett av de smartaste besluten någonsin. Jag kan inte uttrycka nog med tacksamhet över att få slippa Eldar och vad nu i h-e de andra hette som ledde Eurovision förra året!!! De TRE fruktansvärda programledarna blev dödsstöten för konceptet med tre programledare - något som jag fortfarande inte fullt förstår hur det uppkom. Kunde man inte bestämma sig för en eller två programledarkandidater? Eller var det bara ett knep för att visa upp häftiga lokala personligheter inför Europa?? Dåligt var det iallafall, något som ständigt har märkts på kvaliteten på manus och därmed på underhållningsvärdet - allt som oftast har ju inte programledarna i Eurovision varit skådespelare och har alltså oftast ingen erfarenhet av att dela manus med andra medspelare. De som har varit programledare har varit kända "soloartister" typ ensamma lokala programledare eller sångare. Att framföra en "spontan" dialog mellan tre personer inför 120 miljoner tittare utan någon erfarenhet av sådant skådespeleri tidigare - är SJÄLVMORD. FATTA DET, Azerbaj-fucking-dzjan!!! (Och Norge, Tyskland och Ryssland också för den delen).
Men nu tog SVT inte in en skådespelare, utan EN KVINNLIG KOMIKER. Konceptet är perfekt egentligen - en programledare som slipper ha krystade dialoger och ovant försöka agera mot andra amatörer. En programledare som istället är van vid att stå själv på scenen och vara rolig utifrån ett manus skrivet av och för henne. En kvinnlig programledare dessutom - som både kan skänka både glamour och humor samtidigt och samtidigt dessutom bryter mot föreställningen om att kvinnor inte kan vara roliga. För så här har det faktiskt alltid varit i Eurovision: I ett programledarpar är ALLTID mannen den rolige medan kvinnan ALLTID är den som är allvarlig - men står istället för utseendet. Sett ur det här perspektivet är Petra Mede inte bara unik, hon är ett paradigmskifte personifierat. Hon var smart - och talade vansinnigt bra franska (något hon ju faktiskt fick beröm för av franska röstavlämnaren), och hon gav ett städat och slipat intryck. Visst, hennes engelska var kanske lite väl övertydlig i vissa stunder - men hellre någon som pratar övertydligt än någon som har en brytning starkare än Arnold Schwarzenegger.
Men jag tror nog att det som flest folk lade märke till var just humorns ankomst i Eurovision - ett recept hämtat direkt från Melodifestivalen. Sedan Mellon blev en resande cirkus med deltävlingar har man ju verkligen lyckats inkorporera humoreliten i Schlagervärlden. Jag menar - i princip sedan Mark Levengood och Jonas Gardell var programledare 2003 har komiker avlöst varandra i Mellon - både som programledare, pausunderhållning och artister. Björn Gustavsson, Tingeling och Sean Banan - alla har de blivit legendarer genom Melodifestivalen. Jag kände därför att det var ett logiskt steg att när SVT fick möjligheten att arrangera Eurovision - också införa humorn som element. Ärligt talat så har det ju varit svårt med det tidigare i Eurovision; antingen begränsat till ett par krystade skämt mellan programledarna eller till några pausinslag (som när ryssarna 2009 skämtade om fördomar kring ryssar - bl.a. att den ryska polisen är kontrollerande och slår ner folk. Samma dag som finalen gick i Moskva arresterades hundratals hbtq-demonstranter precis utanför arenan. Så roligt var det skämtet...)
I år var dock humorn nästan som ett mantra - och där måste jag ge Edward af Sillén en stor eloge för manuset till Petra, som verkligen lyckades förmedla en humor som folk i Europa kunde relatera till. Jag minns ovationerna Petra fick i finalen - aldrig förr har en programledare blivit bemött på det sättet i Eurovision. Framförallt var det kanske fansen som förstod henne bäst - men av allt att döma har även utländska journalister rosat hennes förmåga att leverera oväntade repliker och locka till skratt - för att inte nämna hennes helt unika dykningar i Eurovisionhistorien. Även Lynda Woodruff har blivit något av en legend. Hennes popularitet är nog svår att förstå - men att döma av klippens popularitet på Youtube så lär det inte dröja innan hon går på export också. Och ja, jag måste erkänna att hon faktiskt var det roligaste inslaget i årets Eurovision - hon är faktiskt oslagbar.
Vår förmåga att driva med oss själva är dock något som jag funderar på om folk i Europa faktiskt förstår. Även om det fantastiska klippet "the swedes are a peculiar people" är ett mästerverk (signerat Fredrik Lindström och Felix Herngren), så kanske vi tog i lite väl mycket med "Swedish smörgåsbord"-numret... Jag vet knappt själv vad som hände där - och i efterhand tror jag inga andra gjorde det heller.

3. Malmö - den perfekta platsen

Malmö blev den perfekta Eurovisionstaden - mycket tack vare sin ringa storlek. Men när vi ser tillbaka på hur snacket gick efter Loreens vinst - så märker vi att Stockholm och Friends Arena egentligen var det självklara valet. Melodifestivalfinalen skulle hållas där - och det fanns gott om utrymme i Stockholm för att klara av evenemanget trots Ishockey-VM. Malmö var knappast det första man tänkte på. Men SVT gjorde ett djärvt drag när man valde Malmö istället för huvudstaden - man såg potentialen i en liten stad. Och nog måste jag berömma valet - för du kunde verkligen inte röra dig i Malmö (eller dess omnejd) utan att påminnas om Eurovision. Det blev en bubbla som jag tvivlar på att någon annan Eurovisionstad någonsin kommer kunna återskapa. Ett samlat engagemang både från kommun, region och företag gjorde att hela Malmö blev ett med Eurovision - från folkets park, till torgen inne i stan till Malmö Arena. Och dessutom blev kommunikationerna perfekta - då stadens nya "tunnelbana" citytunneln sedan några år nu binder ihop arenan och centrum med Köpenhamn och resten av Skåne. Att vara turist i Malmö var nog inget problem - i synnerhet inte då man kunde få vägbeskrivningar precis överallt.
Och Öresundsbron fick för tredje gången vara med i Eurovision (först 1992 i Malmö som fiktiv bakgrund på scenen, sedan 2001 i Köpenhamn). Världens just nu kanske kändaste svensk Zlatan fick öppna hela showen. Och behändigt nog behövde inte vinnarna åka längre än 14 km för att komma hem. 

4. Nya fokus

Jag vet inte om ni tänkte på det där hemma, men årets Eurovision skiljde sig enormt från föregående års Eurovision på oerhört många andra sätt också. Visst, EN programledare, mindre scen et.c. MEN: Tv-produktionen fokuserade på helt andra saker denna gången. Istället för att fokusera på arenan, scenen, värdlandet och hur rika, mäktiga och stolta de är - så fokuserade man istället helt på fansen, artisterna och deltagarländerna. Ett enkelt exempel är de s.k. vykorten. I år fick vi inte se bilder på Kiruna i midnattssol eller forsränning i Jämtland, eller pick-nick vid Ale stenar. NEJ, istället fick vi faktiskt lära känna artisterna själva i deras hemmiljö - en tanke som i Eurovisionsammanhang funnits flera gånger tidigare (senast 1996 i Oslo), men dött ut - mycket p.g.a. östländernas vilja att marknadsföra sig. Jag hoppas dock att danskarna väljer att hålla detta koncept vid liv! 
Lottning av placering för varje bidrag inför semifinal och final försvann i år - istället tog SVT ansvaret att sätta startfältet. Självklart är det mycket makt, men samtidigt så innebär det också att startordningen kunde anpassas efter låtarna på ett sätt som aldrig skett tidigare. Och faktum är ju att årets Eurovision aldrig blev riktigt tråkig. Det fanns inga partier där det bara var ballader, eller ett discoparti eller "nu låser vi in folk i glasburar"-parti. Det var generellt en god blandning där inga bidrag mådde dåligt av att ligga när någon annan låt i startordningen - hoppas danskarna håller även det konceptet vid liv! Ska man även i framtiden orka med att lyssna igenom ett helt startfält med operasångare i latexklänning så behövs en startordning som är anpassad för utbudet.
En annan viktig men ganska obemärkt ändring var införandet av ståplatser framför scenen i arenan. Detta betyder kanske inte så mycket för TV-tittarna, men faktum är att den helt förändrar stämningen i arenan men också för artisterna. För första gången någonsin kunde en artist stage divea (Lettlands PeR) något som blivit möjligt enbart genom ståplatser vid scenen. Och jämför man med tidigare år så är publiken så vansinnigt mycket närmare artisten - och mer aktiva över huvud taget i showen. Det blir mer liv, mer rörelse och mer glädje - kort sagt blir hela TV-produktionen mer levande med ståplatser. Fansen får synas och höras - på ett sätt som aldrig tidigare skett. Att Australien dessutom fick ett eget litet inslag i tävlingen visar på hur SVT tänkt - vi är alla del av samma sändning. 

5. ”We are one”

Det kan inte sägas något annat än att Europa blev ett i Malmö - och en stor käftsmäll på Azerbajdzjans värdskap ifjol. SVT lyckades på ett fantastiskt sätt skapa samhörighet, dels genom fjärilsdesignen men också genom hela upplägget i arrangemanget. Jag skall väl dock säga att jag var lite tveksam till fjärilen som logo i början. Den har vare sig något med musik eller Malmö att göra och den är en alldeles för typisk kitschig modesak - hårprydnad et.c. Nog för att tävlingen hade en gaystämpel innan - men ändå? Men långsamt så har jag kommit att se hur lättarbetad och smart idén faktiskt är. Fjärilen är ett verkligt förekommande fenomen - som finns överallt och lämpar sig perfekt för grafisk design. Malmö var fullt av Eurovisionfjärilar - i alla storlekar. Den kunde förmedla vansinnigt mycket, samtidigt som den symboliserade enighet - helt enligt temat. Jag tror faktiskt att fjärilen har varit den smartaste designen någonsin i Eurovision - trots dess icke existerande koppling till musik. Den är den mest minnesvärda eurovisiondesignen och, tro mig, fansen kommer aldrig att ta av sig sina fjärilspins som de köpte i souvenirshopen i arenan. De blir hårdvaluta i Eurovisionklubbarna för all framtid.
Jag vill också lyfta fram pausunderhållningen - men framförallt  inledningen på finalen. Jag skrev ju tidigare om nya fokus - och när artisterna hamnar i fokus istället för värdlandet  så blir verkligen hela programmet till en enighet. Till tonerna av Björn och Benny och Aviciis nya eurovisionanthem "We write the story" gick alla artister för första gången in tillsammans i arenan (på en liten Öresundsbro) i typisk olympisk stil - lite töntig kanske, men symboliken är klockren. Återigen är vi ljusår ifrån Baku 2012!

När vi således ser tillbaka på tidernas bästa Eurovision, är det inte på tidernas största Eurovision. Nej, det var i Köpenhamns Parken Arena 2001 - då 38000 människor trängdes framför scenen. Så stor blir förhoppningsvis aldrig tävlingen igen, eftersom ingen längre har råd med det och tv-produktionen blir så oerhört mycket sämre. Istället blev Malmö 2013 ett helt koncept, med fjärilar, gatufester, humor och musik - något som vi helt enkelt kan vara mycket stolta över. Jag är det iallafall!

tisdag 21 maj 2013

Finalanalysen: Balkan gav segern till Danmark

Det blev till sist storfavoriten Emmelie de Forest från Danmark som vann Eurovision Song Contest i Malmö, men vägen dit blev inte lika självklar som många hade trott - tvärtom. Precis som jag förutspått i tidigare inlägg så blev omröstningen jämn - snorjämn. Även om ordningen som länderna röstade i hade räknats ut av en dator för att bli så spännande som möjligt, så blev det onekligen ändå så att Danmark bara vann med en marginal på 47 poäng. Som jämförelse kan påpekas att Loreen förra året vann med 113 poängs marginal, Lena Meyer-Landrut (2010) med 76 poängs marginal och Alexander Rybak (2009) med 169 poängs marginal. Segern var allt inte i närheten av senare års jättevinster, men väl i linje med de flesta andra - Bröderna Olsens senaste danska seger i Stockholm 2000 var exempelvis på exakt 40 poäng.

Några andra intressanta slutsatser kring resultatet:
- Danskarna tar sin tredje Eurovisionvinst  - 1963, 2000, 2013. 
 - Danmark blir första land att vinna Eurovision två gånger detta millennium.

- Ett ett bidrag med nordiska låtskrivare vinner för tredje året i rad - och sedan 2004 har 6 av 10 vinnarbidrag varit skrivna/framförda av någon med nordisk anknytning. 
- De senaste 10 åren har dessutom både Sverige, Norge, Finland och Danmark vunnit var sin gång - och Island blivit 2:a. 
- Azerbajdzjan hamnar i topp 5 - för 5 året i rad! Landet är också unikt i att under dessa 5 år kommit 1:a, 2:a, 3:a, 4:a och 5:a var sin gång! - alla gånger med svenska låtskrivare.
- Ukraina får sin första 3:e plats, efter att ha vunnit en gång (2004) och kommit 2:a två gånger (2007, 2008).
- Norge tar sin tredje 4:e plats - vilket också var deras allra första placering (1960, 2003, 2013)
- Ryssland tar sin första 5:e plats någonsin.
- Robin Stjernberg slutar på 14:e plats - och sällar sig till ett celebert gäng artister som slutat på 14:e plats i Eurovision: Blond (1997), Björn Skifs (1978) och Lil-Babs (1961).
- Sverige gör visserligen sitt sämsta Eurovisionresultat sedan katastrofen med Anna Bergendahl 2010, men de senaste 10 åren har ändå fem svenska bidrag lyckats betydligt sämre - Stenmarck (19:e 2005), The Ark (18:e, 2007), Perrelli (18:e 2008), Ernman (21:a 2009) och Bergendahl (kvalificerade inte, 2010). 
- Irland kommer sist - för andra gången (Senast var 2007).
- Nederländerna gör sin bästa placering sedan 1999 då man slutade 8:a. I år blev man dock 9:a. 
- Grekland tar sin bästa placering sedan 2008 och slutar 6:a.
- Spanien får sin näst sämsta placering någonsin, då man hamnar näst sist på 25:e plats.
- Även Armenien och Georgien misslyckas i finalen och får sina sämsta finalplaceringar någonsin på 18:e respektive 15:e plats.
- I semifinal 2 gör San Marino sin bästa placering någonsin - och slutar 11:a, bara 16 poäng ifrån kvalificering.


Danmarks överlägsna odds återspeglades inte helt i poängen, även om oddsen i år stämde mycket bra på hur slutresultatet såg ut. De prickade med precision in hela topp 5, med Danmark som etta, Azerbajdzjan som tvåa, Ukraina som trea, Norge som fyra och Ryssland som femma. Nästan lite skrämmande faktiskt - nästan samtliga av bidragen i toppen var svaga bidrag enligt mig.
Men danskarnas seger kom faktiskt inte den "gamla vanliga vägen" - d.v.s. genom grannröstning. Nej, faktum är att Danmark blev övergivna av sina Nordiska kollegor - bara Island gav sin 12:a till Danmark! Istället var det Norge som blev Nordens favorit - och Nederländerna som klar 2:a. Hur Norden röstade ser ni här:

 Tvärtom får Danmark rätt låga poäng av både Finland och Norge - kan det vara en juryeffekt månne? Ännu vet vi inte det. Men om Norden hade fått bestämma hade alltså Margaret Berger vunnit i Lördags - föga överraskande val. Lite glädjande dock är väl Norges 12:a till Robin Stjernberg - hans enda i tävlingen.

Men varifrån kom då Danmarks alla poäng? Jo, istället visade det sig att Danmark var Västeuropas stora favorit där man överlägset kammade hem flest poäng före Italien och Azerbajdzjan. 100 av Emmelies 281 poäng kom ifrån de gamla västländerna - med 12:or från Frankrike, Irland, Storbritannien och t.o.m. Italien (som Loreen inte fick någon poäng av ifjol). Jag trodde nog att de irländska tonerna med tinflute och trummor skulle gå hem på Irland och i Storbritannien - men i Italien?? Nåja. Hur Väst röstade ser ni här:


Öststaterna däremot röstade som vanlig helt annorlunda - där var danskarna visserligen det bäst placerade västlandet, men fick ändå bara ihop 42 poäng ifrån de 9 ex-sovjetiska länderna, där en 8:a från nordenvänliga Estland blev högsta poängen. Istället var Ukraina (föga överraskande) den solklara favoriten i Öst, med nästan dubbelt så mycket poäng som Danmark. Azerbajdzjan och Ryssland följde sedan med Danmark som 4:a. Här kan ni se Östländernas röstning:

Med enbart dessa ovan redogjorda röster skulle Danmark ha 180 poäng, Azerbajdzjan 126 och Ukraina 131. Det stora blocket Balkan har max 96 poäng att ge till sin favorit, och kan således avgöra alltsammans. Extra intressant var situationen i år, då Balkan inte var representerat i finalen av något annat land än Grekland. Därmed kunde man inte rösta på varandra som man brukar - tvärtom så uppstod nu frågan - På vem skulle man rösta istället? De närmaste grannarna var naturligtvis Grekland, Rumänien, Moldavien, Ungern och inte minst Ukraina - som hotade Danmarks ledning. Men istället så väljer Balkan att rösta på Danmark - och avgör därmed Eurovision. Med 12:or från Serbien, Slovenien och Makedonien så klarar Danmark att hålla sin ledning - och drygar dessutom ut den! Och tvärtom så blir Ukraina rejält dissat av Balkan och blir bara 5:a i Balkans röstning - istället blir Azerbajdzjan ny tvåa och Ryssland och Italien åker rejält upp. Hur Balkan röstade ser ni här:
Av övriga länder som Israel, Cypern och Rumänien så fick Danmark en högst blandad kompott - men helt klart var iallafall att danskarna lyckades charma etnoländerna i Europa - Nordsjöländerna i väst och Balkan i öst. Men hjälp ifrån sina grannar fick de alltså inte denna gång - vilket är väldigt ovanligt! Medan Östländerna håller på sina egna detta år (förra året regerade ju dock Loreen i Öst också), plockar Danmark ständigt de avgörande poängen där det behövs som mest.

Blockröstandet är alltså på sätt och vis tillbaka - även om det ibland får underliga konsekvenser. Hade exempelvis Bosnien & Hercegovina valt att delta som vanligt i år, hade de med all sannolikhet nått finalen - och då hade resultat förmodligen sett annorlunda ut. Resultaten i Semifinal 1 visar att Serbien, Montenegro och Kroatien var 6, 11 och 14 poäng ifrån att nå finalen - men slutade på nesliga 11:e, 12:e och 13:e plats. Hade Bosnien fått ge sin 12:a, 10:a och 8:a till var och en av dessa länder hade alla nått final istället för Estland, Litauen och Irland som alla var mycket nära att inte kvalificera sig. Och med 4 balkanländer i final hade Danmark aldrig blivit favorit i Balkan - och resultatet blivit mycket annorlunda...

måndag 20 maj 2013

Egna reflektioner från Malmö: Ett ändlöst vackert ögonblick

Wow... Eurovision Song Contest 2013 skulle bli det bästa genom alla tider - det visste vi redan samma kväll som Loreen vann i Baku förra året. Men att det skulle bli så här bra hade man nog inte räknat med.
Personligen hade jag den stora lyckan att vara på plats i Malmö Arena under Juryfinalen till Semifinal 1, på livesändningen Semifinal 2 och livesändningen av den stora finalen - som slutade med dansk vinst.
Det går inte att beskriva upplevelsen av de föreställningarna, eller att helt frångå att färgas av Eurovisionatmosfärens närmast psykotiska karaktär. Därför måste jag inleda min recension av Eurovision 2013 med ett högst personligt inlägg med mina egna upplevelser i Eurovision detta år.

Inledningsvis kan jag iallafall konstatera att årets Eurovision inte bara hände i Malmö Arena den 14, 16, 18 Maj, utan i hela Skåne konstant under flera månaders tid - med höjdpunkten i Lördags. Runt om i Skåne har folk engagerat sig i Eurovisioncirkusen - och Skånska kommuner har arrangerat schlagerpartyn på torg och i parker. I Lund drog man till och med igång en egen festival under parollen "We party too!". Och Eurovisionfjärillen sågs överallt. Den fanns på tåg, bussar och reklamskyltar. Speciella Eurovisionbiljetter till Malmö Arena infördes på Skånetrafiken och på tågen hade man ändrat på de vanliga elektroniska destinationsskyltarna från "nästa station: Malmö" till "Next stop, the Eurovision city Malmö, may the best song win!". På lördagen var tågen mot Malmö packade av människor med flaggor, fjärillsansiktsmålningar och paljettklänningar. Kort sagt: Det gick inte att undgå vad som var på gång i Malmö. Själv har jag ju inte tidigare varit på något Eurovision - men jag kan inte tänka mig att något Eurovision tidigare varit lika intimt och intensivt (och massivt) som det i år! Malmö var en stad i en fjärillsbubbla - överallt fanns en påminnelser om vad som höll på att hända. Antingen så var du i närheten av en park eller ett torg där en scen med något sidoevenemang utspelades - exempelvis Gustav Adolfs torg där dansshower med dansare från hela Skåne dansade till toner från kända Eurovisionhits. Och var du inte i närheten av något torg eller park, så fanns det alltid en banderoll över gatan med texten "We are one", eller så gick där stora grupper Eurovisionfans invirade i flaggor. Och skulle du mot all förmodan hamna på någon folktom bakgata i Malmö - så hördes ändå alltid någon Eurovisionlåt i bakgrunden från alla 100 tals caféer eller barer som försökte locka fans. Mitt i alltihopa fanns festivalstämningen - spontana allsånger, gatumusiker som kör schlager och små gatukök med delikatesser från både Skåne och resten av världen. Och som grädde på moset - strålande solsken och högsommarvärme. Kan det bli bättre?


Ja, för de officiella evenemangen slog det mesta. I Folkets Park i Malmö samlades till exempel 20,000 eurovisionfans på lördagen för att se finalen tillsammans på storbildsskärm!! Ingen värdstad har tidigare haft ett så stort evenemang vid sidan om själva finalen. Och ändå var själva arrangemanget i och kring Arenan närmast overkligt bra. För det första kan man numera åka tåget direkt till Hyllie och Arenan - där stationen ligger i princip 40 meter från ingången till Arenan. Tack vare effektiv organisering behövde man heller knappt stå i kö, trots att 12,000 människor skulle in i arenan. Jag kanske ska tillägga att det faktiskt var lite synd att kötiden var så kort, för stämningen utanför Arenan var vansinnigt god - Eurovisionmusik strömmade ur enorma högtalar, folk spontandansade och alla ville fotografera allt - hela tiden.
Inuti Arenan var det dock mest en wow-upplevelse när man såg det imponerande scenbygget. Själva Arenan är betydligt mindre rymlig än exempelvis Globen - men hela arenarummet var som en enda stor scen. Det är svårt att få en bra uppfattning om det på TV:n, men satt man inne i arenan så kände man sig verkligen som en del av scenen - i synnerhet då alla fick speciella armband som lös i olika färger inför varje bidrag. Oavsett hur häftigt det såg ut på TV - så var det ingenting emot att faktiskt sitta i detta hav av ljus. Som om inte detta vore nog så är även eurovisionfansen i sig något mycket speciellt. Få typer av personer kan sägas vara så ohämmade partymänniskor som just Eurovisionfansen. Inför Semifinal 2 var publiken full med finnar iklädda brudklänningar och brudslöjor. Som om inte detta räckte så fanns dessutom alla typer av peruker, paljettkavajer och fjäderboor representerade. Föga oväntat så var danskarna starkt överrepresenterade i publiken - närmast 1/3-del av alla i första jurysemifinalen och ca. 1/4-del av finalpubliken var danskar - vilket inte är så konstigt då det tar ungefär lika lång tid att åka från Köpenhamn till Arenan som från Lund till Arenan. Det var alltså inte svårt att lista ut vilket land publiken skulle hålla på iallafall.
Ni som bara följde tv-sändningarna lade nog inte märke till vilket oväsen publiken förde - eftersom allt publikljud filtreras bort och försvinner i sändningen. Men det märktes tydligt att publiken i finalen hade skaffat sig rejäla favoriter - och både allsång och handklappning markerade dem. Både Petra Mede och Lynda Woodruff hade tills finalen blivit inslag som nästan var mer populära i publiken än bidragen själva. Petra blev ju exempelvis avbruten i finalen p.g.a. applåder som inte ville sluta. Ändå var det ju låtarna som givetvis blev mest uppmärksammade (vilket nog var tur). Förutom Danmark (som ju hade hemmaplan i princip) var Finland, Norge, Sverige och Island också föga överraskande publikfavoriter. Men Tyskland och inte minst Storbritannien fick stående ovationer från publiken - kanske fansens allra största hjärtenummer. Maltas doktor fick dessutom hela arenan att sjunga allsång. Men det märktes på samma sätt att bidragen från Öst inte alls var lika populära - den blivande tvåan Azerbajdzjan och trean Ukraina blev mycket kyligt mottagna av publiken. När Armenien dessutom kvalificerat sig till final började folk bua i publiken - man visste ju att de fått god hjälp av sina grannländer.
Något som man kanske inte tänker på i TV-soffan är att TV-produktionen bara visar en liten koncentrerad del av hela grejen - man märker inte hur mycket som är runt omkring. Alla vansinniga mängder eld , fyrverkerier och gnistregn som präglar alla nummer gör att hela arenarummet blir fullt av krutrök - och dessutom väldigt varmt. Trots storleken så blir man snabbt utmattad av värmen och bristen på frisk luft. De närmast absurda mängderna strålkastare lyser däremot upp rökridån och man börjar nästan tro att man drömmer - i synnerhet när två astronauter kommer upp på scenen och börjar rappa - eller när en skrikande opera-rumän i enorm klänning växer 3 meter upp i taket.

Mina största och mest minnesvärda ögonblick från arenan blev dock dessa, i hård konkurrens:

5. Jurysemifinal 1; greenroompubliken. På måndagen var det ju ingen livesändning, och därför inga artister i greenroom - men däremot fanns ersättare för artisterna i deras ställe: nämligen lyckligt lottade skåningar som köpt specialbiljetter. Att se Petra Mede iförd dyr klänning intervjua en av dessa helt vanliga skåningar på engelska var fullständigt underbart. Ögonblicket när de sedan fick komma ut på den stora scenen efter att ha blivit "kvalificerade till finalen" var ännu mer underbart - i synnerhet för en gammal gubbe jag i synnerhet minns (som tydligen skulle representera Ryssland passande nog).

4. Anouk sjunger "Birds" för Nederländerna. Utan något som helst scennummer i övrigt, står hon själv på catwalken och sjunger tävlingens, enligt mig, vackraste bidrag - publiken är helt tyst. Magiskt.
Att jag tidigare under kvällen dessutom råkat träffa låtens svenske låtskrivare Martin Gjerstad på tåget till Hyllie gör inte saken sämre...

3. Montenegros Astronauter vänder upp och ner på Arenan. Miljöombytet var totalt - och oavsett vad man tyckte om låten så gick det inte annat än att älska det här. En av de största wow- och WTF-upplevelserna jag någonsin fått.

2. Islands Eythingi sjunger Ég á lif - och hela arenan börja gunga. Så vitt jag kan minnas var detta enda gången som hela publiken gemensamt började gunga i takt med musiken. Tillsammans med den fantastiska bakgrunden av en isländsk fiskeby blev stämningen mer än magisk.

1. Sarah Dawn Finer sjunger "The Winner Takes It All" i finalen. Ett ändlöst vackert ögonblick. Går inte att beskriva bättre än så. 

I slutändan var det nog tur att Sverige inte vann igen i lördags, vi skulle nog aldrig kunna toppa det här.
Jag önskar därför danskarna lycka till - som har en oerhört svår uppgift framför sig. Jag hade dessutom den stora lyckan att få sitta bredvid en dansk som åkt ända från Jylland för att se Eurovision. Om än att han var tämligen nervös - så kan man nog säga att omröstningen blev lite mer spännande än han (eller någon annan) hade förväntat sig. När Emmelie dock till slut utropats som vinnare var han än av de första att i princip göra mig halvt döv på höger öra - något som de tusentals (något överförfriskade) danskar som skulle med tåget tillbaka över sundet också försökte göra senare.
På väg ut ur arenan hade dansk TV redan börjat förberedelserna inför 2014. En fin avrundning (om än något kaxig sådan) på en Eurovisionupplevelse jag tvivlar på att någon kommer kunna återskapa igen:


fredag 17 maj 2013

Efter Semifinal 2: Slaget om Europa kan börja

Från sektion A19 i Malmö Arena hade jag igår kväll den stora glädjen att faktiskt se Semifinal 2 live, vilket var en fantastisk upplevelse. Inte bara p.g.a. den fantastiska stämningen i arenan bland alla fans, men också de sinnessjuka scenshowerna - som är betydligt häftigare och effektfullare när du ser dem live.
Jag kan dra några exempel: Albaniens låt var inte favorittippat, gick inte vidare och ingen brydde sig. Men i arenan så var stämningen helt annan; mycket beroende på det vansinniga gitarrsolot med gnistor som tog sig in publiken - helt klart ett oförglömligt ögonblick. Lettland gick samma öde till mötes som Albanien, men arenan fullkomligt kokade av partystämning när sångaren stagediveade - något som aldrig tidigare skett i Eurovision (eftersom det aldrig varit möjligt tidigare p.g.a. att det aldrig funnits ståplatser vid scenen tidigare). Helt oförglömligt var också stämningen i arenan när Islands bidrag framfördes. Hela arenan blev blå, scenen blev en fantastisk stämningsfull bakgrund med en isländsk fiskeby om kvällen (helt unik i årets Eurovision) och när refrängen kom så hela arenan gunga och sjunga med - även om ingen kunde isländska. En närmast utomkroppslig upplevelse. Även Malta lyckades få hela publiken att sjunga allsång - liksom Schweiz (även om de inte tog sig vidare). Mest jubel fick dock i vanlig ordning de nordiska bidragen - Norge, Finland och Island. Finnarna lyckades också med konststycket att få i princip en hel läktare med eurovisionfans i bröllopsklänning till Arenan. De blev snabbt populära fotograferingssubjekt. Men publiken visade också en del mörka sidor - när både Armenien och Azerbajdzjan utropats som finalkvalificerade bidrag buade större delen av publiken - förmodligen p.g.a. det uppenbara grannröstandet (hela Kaukasus var ju med i denna semifinal) men också då deras bidrag inte alls gick hem i arenan. De var inte bra live helt enkelt - även jag tyckte att de var bland de sämre bidragen - i synnerhet Armenien och Azerbajdzjan. Men, det är ju så Eurovision är.
Av allt vad jag har hört så är numera både Petra Mede och "Lynda Woodruff" helgonförklarade i Eurovisionfanskretsar. I princip hela arenan skrattade hejdlöst åt dessa damer och i alla reportage kan man läsa om hur humorn nu etablerat intrycket av Sverige. En chansning av SVT, som faktiskt gick hem. Klockrent! Lite kul är det också att höra av Sarah Dawn Finer - alias Lynda Woodruff - att många tar henne på allvar fortfarande och tror att Lynda är en riktig person och inte bara en karaktär. Dessutom har tydligen en del av britterna tagit henne på lite för stort allvar - och tror att det handlar om att driva med engelsmän överlag. Och ja, det anser jag också - och det är därför det är så roligt. Skickar man Engelbert Humperdinck som britterna gjorde ifjol, då får man allt stå ut med att någon driver med en också!!!

Men så till det faktiska resultatet, som var historiskt och mycket intressant ur flera perspektiv:
1. Norden tog storslam - alla nordiska länder i final. Att Danmark tog sig till final i tisdags var föga oväntat, men att nu också Norge, Island och Finland gör sällskap dit var mindre väntat. Norge var visserligen stora favoriter och förtjänade verkligen finalplatsen - men Finland brukar ha svårt att nå dit. Kristas show kommer nog dock aldrig att glömmas, inte minst p.g.a. den legendariska kyssen. Klart värdig sin finalbiljett med andra ord. Hade inte Island gått vidare hade allt mitt hopp för Eurovision dött ut, för Eythor lyckades skapa något oerhört vackert på scenen i Malmö - och blev min nya stora personliga favorit.

2. Alla utom ett ex-Sovjetiska länder gick till final. Alla länder som gränsar till Ryssland och var en del av Sovjetunionen (utom Lettland) gick till final och bildar ett starkt och kanske avgörande röstningsblock i finalen. Att Kaukasusländerna Armenien, Azerbajdzjan och Georgien skulle ta sig dit var alla oddssättare på det klara med, men de gör alltså nu sällskap med många andra tunga länder - som dock har varierande kvalitet. Ska vi räkna Östblocket i stort så är också Rumänien och Moldavien samt Ungern med - vilket cementerar en mycket stark röstningsmakt i finalen.

3. Bara ett land från Balkan tog sig till final. Bara Grekland med sin 100%iga kvalificeringsratio tog sig till final - i övrigt är finalen kliniskt fri från Balkanländer. Inget ex-jugoslaviskt land för första gången sedan 1985, och heller inget annat land ifrån området (Turkiet hoppade ju av, liksom Bosnien). Grekerna är alltså helt ensamma ifrån sin del av Europa. 

4. Väst är starkare än någonsin. Det visste vi redan innan finalen, då big 5 består av idel Västeuropeiska stormakter, men de får alltså sällskap av Irland och Malta, men även för första gången på länge av både Nederländerna och Belgien. Tillsammans med Norden utgör det gamla Eurovisiongänget en enorm maktfaktor i finalen - trots att San Marino (som var tippat att gå vidare trots sin dåliga eurovisionhistoria) och vare sig Schweiz eller Österrike gick vidare.
 
Vad innebär då detta? Jo Europa är delat - igen. 
Det går en skarp gräns rakt genom Europa mellan Öst och Väst i finalen - där de Mellaneuropeiska länderna saknar bidrag i finalen, och därmed kan bli vågmästare ifall finalomröstningen blir jämn - vilket jag tror. De vita länderna på kartan är länder som missat finalen, och de svarta länderna är länder som inte ens deltar i år. Vi ser att Öst kommer ha många länder som deltar - liksom Norden och Västeuropa - men i södra Centraleuropa finns få deltagande länder - vilka ska de rösta på? De brukar rösta på varandra, men det kan de ju inte nu eftersom de inte har bidrag i finalen. Ska de röst på Danmark? Eller röstar de på Rumänien eller Grekland - som har urusla bidrag i år? Jag tror att Moldavien ligger bra till - en bra låt i rätt område av Europa inklämt mellan Rumänien och Ukraina - de kan dra många röster! Balkan har annars mycket få alternativ - eftersom de ogärna röstar på Nordiska länder eller Västeuropeiska länder. I de andra blocken så kommer man rösta på varandra, även om Västeuropa och Norden nog kommer göra gemensam sak för Danmark om oddsen får rätt. Öst däremot behöver ju ena sig om ett land för att klara det - men de riskerar nu att sno röster från varandra då de är så många i finalen. Jag tror dock att rösterna från Balkan kommer avgöra lördagens final. Inget är i nuläget givet - mer än att Cypern ger 12:a till Grekland, och Island, Sverige och Norge sina 12:or till Danmark.

onsdag 15 maj 2013

Efter Semifinal 1: Danmark – tidernas största favorit?



När den första Eurovision-sändningen från Malmö sedan 9 Maj 1992 hade avslutats kokade hela arenan. De 6000 danskar som tagit 20.14-tåget från Köpenhamn var förstås mycket lättade över att Emmelie de Forest tagit sig till final. De 4000 svenskar som var i arenan jublade kanske snarare över en mer eller mindre perfekt produktion – vida överlägsen det mesta under tidigare års Eurovision. Själv konstaterar jag att Lördagens final kan gå till historien – antingen som den mest överraskande och jämna finalen någonsin, eller den mest ojämna och minst spännande någonsin. Anledningen är givetvis Danmark.

Alla pratar om Danmark. Precis alla. Iallafall i Norden. Jag kan inte minnas att mediehaussen någonsin varit lika hög kring ett bidrag i Eurovision, trots att låten fått rätt mycket kritik för att både vara för gammaldags och för att ha för mycket pastischer (trummor, tinflute, guldregn, barfota, etc). Men sedan Petra Mede avslöjade Danmark som finalbidrag, har oddsen på en dansk Eurovisionvinst sjunkit till rekordlåga nivåer – långt under Loreens odds förra året (och hon slog poängrekord då). Hypen kring Emmelie har till och med gått så långt att danska TV-bolaget DR redan börjat planera nästa års Eurovision, ”det är bäst att börja i tid”. Nåja. Om eurovisionfansen fått bestämma så hade Danmark vunnit överlägset före San Marino (!!!) och Norge. Även omröstning på SVT:s hemsida och på norska NRK så kammar Danmark hem närmare 40% av rösterna. 
Så då är väl saken klar eller? Klart en dansk vinner i Malmö!
Eller?
Finns det något problem här? Brukar vi i Norden inte alltid tycka betydligt bättre om oss själva än resten av Europa? Jo. Ett stort JO. I nästan alla nordiska omröstningar på nätet brukar Danmark, Sverige och Norge vara bäst - och vi röstar också mycket riktigt på varandra. Norden är ett av de starkast sammansvetsade röstningsblocken i Eurovision! Vi är betydligt värre än Östeuropa i många avseenden. Givetvis kommer Danmark att få Nordens alla 12:or. Men det räcker inte för vinst.
Fan-omröstningarna då? De måste ju ha koll på vinnaren! Nej. Fansen är precis som nordbor i allmänhet, de överskattar alltid Nordiska bidrag. 2008 var exempelvis Charlotte Perrelli superfavorit hos Eurovisionfansen. Hon kom på 18:e plats. Faktum är att Eurovisionfansen inte har den blekaste aning om vem som vinner – de gillar alltid den mest glammiga och schlageraktiga låten i tävlingen. ”Only Teardrops” följer alla traditionella Eurovision-mallar, och är således självklar fanfavorit. 

Oddsen då, de kan ju inte ha fel! – Jo, det kan de. Även om oddsen ifjol i princip exakt prickade rätt i topp-3 så var det ett undantag. Oddsfavoriter som Frankrike och Ungern (2011), Israel och Azerbaidzjan (2010) Sverige (2008) samt Grekland och Sverige (2006) fick alla bita hårt i gräset – och många av dem såg inte skymten av en topplacering. Dessutom har oddsen länge varierat – även om Danmark varit ständig etta sedan Januari. Även om oddsen är det enda någorlunda säkra mätinstrumentet så är det inte perfekt – och får ibland helt helt helt fel.
Dessutom har media lyckat sätta våldsamt höga förväntningar här i Norden – vi bor i en bubbla. Jag kan direkt säga att det inte är vi som avgör – utan framförallt Östeuropa. Där är haussen kring Danmark inte i närheten så hög som den är här.
Jag tvivlar därför starkt på att danskarna kammar hem segern i år, även om alla pratar om den. Tyvärr ser jag just nu dock ingen självklar vinnare alls, även om Nederländernas Anouk gjorde ett närmast magiskt framförande i arenan. Det kändes helt givet att hon skulle ta Nederländerna till deras första Eurovisionfinal sedan 2004.  

Förutom Danmmark och Nederländerna så var Ryssland och Ukraina givna finalister. Inte för att de var bra, utan för att de ALLTID går vidare. De har ännu inte missat någon final, även om det ibland känns som de försöker missa den... Jätten Igor som Ukraina importerat för att synas i bild 8 sekunder, är kanske det mest patetiska Ukraina någonsin gjort. Billigt, fantasilöst och tarvligt – allt för att göra sig märkvärdiga med en låt som annars är ganska blek (och ett scennummer som är ännu blekare!). Ryssland slår också på stora trumman, då de fått publiken med sig genom specialimporterade ljusarmband – en häftig och dyr effekt – givetvis direkt sponsrad av Kreml och ryska maffian. De hade till och med pengar till att köpa 2 (!!!!) bollar att slänga ut i publiken. De var man dock tvungen att kasta tillbaka igen, på order av SVT. De tillhör ju rysk TV.
Två stora utropstecken var dock Litauen och Estland! Helt otippat seglar de upp i finalen, trots att Pojavis i Litauen fått kritik för sitt händelselösa scennummer. Birgit däremot gör en fantastisk sånginsats i en vacker men anonym sång. Likväl kommer de nog med stor sannolikhet få det tufft i finalen.

Irland har nu helt brutit Eurovisionförbannelsen – och kvalificerade sig till sin fjärde raka Eurovisionfinal, helt enligt planen. Ryans trummare med tribaltatuering lockade nog både en och annan kvinna (och man) (och hen) att rösta – även om jag nog tror Ryan lyckats betydligt bättre utan både dansare och trummor i ett mer Euphorialiknande scennummer.
Moldavien ångar på – och har blivit en personlig favorit. Ett fantastiskt visuellt nummer, med en imponerande sånginsats! Aliona kan faktiskt sjunga, när hon gör det på sitt hemspråk. Låten är en klar kandidat för vinsten enligt mig.
Dessvärre tog sig också Vitryssland vidare. Troligen tack vare att både grannländerna Ryssland och Ukraina var med i  samma semifinal. Deras finalavancemang är det första sedan Robert Wells sålde ut sig till diktator Lukashenko 2010 då han och gruppen 3+2 och fick en 18:e plats i finalen i Oslo.
Någon som jag dock unnade finalplats var Belgiens Roberto Bellarosa. I jurysemifinalen i Måndags fick han ljudproblem och fick sjunga om sin låt. Enligt uppgifter skall han ha varit rejält upprörd över teknikstrulet i Malmö (något som SVT numera är kända för). Men trots det tog han sig till final och jag tror nog han är nöjd ändå.

Tråkigt var dock att inte Montenegro tog sig vidare, trots en scenshow som vände upp och ned på hela arenan. Inte heller Serbien, Kroatien eller moderna Slovenien klarade biffen,  ett resultat som i princip kan innebära att hela före detta Jugoslavien riskerar missa finalen, om inte Makedonien kvalificerar sig på Torsdag. Då annars givna Bosnien-Herzegovina har hoppat av årets tävling, talar mycket för en final helt utan Jugoslaver för första gången sedan 1985!
I övrigt kan glatt konstatera att Petra Mede redan hyllas av utländsk media – puh! *torkar svetten av pannan* Det var verkligen en chansning att sätta in en komiker som programledare, och i synnerhet en så kontroversiell som Petra Mede. Men hon sköter sig utmärkt, och folk tycks förstå hennes skämt – vilket ju verkligen är tur. Pausinslagen med Lynda Woodruff hyllas också unisont, vilket jag har mycket lätt att förstå. Hon är rolig, och den typen av "turisthumor" är självklart lätt att känna igen sig i även för utlänningar! Hittills så har humorn varit en hit, hoppas att det blir mer sånt!

Bara något dygn kvar till nästa Semifinal – peppa!     

(PS. Studio Eurovision - vad fasen var det egentligen??? Har aldrig sett ett mindre strukturerat program någonsin!!! Och vad i hecklefjäll var det där när Linda Martin sjöng Eurporia?!?! KAOZ!!  DS.)

lördag 11 maj 2013

Schlagermagisterns Countdown to Malmö - del 7

I finalen har ännu bara Sverige fått ett startnummer, vilket gör att vi ännu inte vet var de 5 automatiskt kvalificerad länderna startar - det bestäms av SVT efter att Semifinal 2 avslutats. Då bestäms dessutom hela startordningen. 

Frankrike: Amandine Bourgeois – "L'Enfer et moi"


Fransmännen har de senaste åren hittat tillbaka till den glöd som landet faktiskt hade för en sisådär 25 år sedan, även om det nu för tiden går lite trögare resultatmässigt. Frankrike blev redan på 50-talet stämplat som balladlandet i Eurovision och har gång på gång på gång radat upp smäktande ballader som gjort rent hus i Eurovision - 5 gånger har man lyckats! Senaste gången var dock 1977, och sedan dess har man bara kommit nära, som när Carola och franska Amina hamnade på samma poäng (146) i finalen i Rom 1991, men Carola vann tack vare fler 10-poängare. Men ett djupt ointresse för schlagern gjorde att Frankrike hamnade utanför topplaceringarna sen under 90- och 00-talen, då man skickade dussinballader med totalt okända artister - vilket i princip innebar att folk slutade bry sig om den forna stornationen. Sedan 2008 har man dock ändrat sig betydligt och numera har stora franska artister som Patricia Kaas, Anggun och Sebastien Tellier deltagit för Frankrike. Dock utan större framgång, möjligtvis med undantag av Patricia Kaas som slutade 8:a med en låt som borde bli gudomlighetsförklarad. Men men... Nu har man istället hittat en liknande artist i Amandine Bourgeois som tragglat sig igenom franska idol och blivit en liten stjärna i hemlandet. De franska känslorna syns tydligt både i låten och artisten - det råder inget tvivel om vilket land som skickat detta bidrag! Jag kan bara säga att man verkligen tror på sin egen kultur i Frankrike iallafall. Få länder i väst skulle skicka något så kulturtypiskt till Eurovision, även om detta ju också har lite av ett mainstream-värde. Men för mig och, vad jag kan anta, många andra är detta mer eller mindre ett franskt musikaliskt vykort med stereotypa franska toner. Visserligen lite behagligt, sensuellt och suggestivt, men lite väl mycket fransk cabaret i en rökig källare i Paris. Detta är inget man i allmänhet lyssnar på och kommer bara placeras i inhemsk-kulturfacket hos tv-tittarna. Liknande öde har drabbat Frankrike så många gånger förut, efter Patricia Kaas. Man gör proffsig och välgjord musik som är det bästa den franska musikscenen har att erbjuda, men man går över huvudet på folk - och gör det dessutom för franskt! Visst kan jag tycka att det är en helt okej låt, men det spelar ingen som helst roll eftersom den inte är i närheten av vad folk utanför Paris skulle lyssna på! Man satsar sjukt stort (och visst, det är bra Frankrike - härligt att ni ännu en gång tar det på allvar!) men det blir ett enormt stolpskott!

Betyg: G+
Kommentar: Det blir inte franskare än så här, om du inte inte sätter en baguette under armen, en basker på huvudet och får Amandine att kasta koskit och ruttna tomater på regeringsbyggnader.

Italien: Marco Mengoni – "L'Essenziale"


Italien gjorde som bekant comeback i Eurovision 2011, efter 13 år av kontinuerligt surande över att "ingen förstår sig ju på vår fantastiska musik i Europa". På första försöket blev det så en överraskande andraplats. Nu tillhör man "big 5" och är alltid automatiskt kvalificerade till finalen. Och jag anser själv att det är det enda land som faktiskt också visar att man alltid hör hemma i finalen - för Italien har en kvalitet som inget annat land har. Det gäller allt. Deras första bidrag efter uppehållet "Madness of Love" var en musikaliskt pärla helt olik någonting annat det året. Förra årets "L'amore é Femmina" var en Amy Winehouse-inspirerad poplåt som även den var ojämförbar allt annat det året. I år skickar man Marco Mengoni och bidraget som vann San Remo-festivalen - "L'Esseziale" som återigen är bland de tyngsta låtarna i tävlingen. Detta är en ballad som i princip är italiensk musik essentialiserad! Vi känner igen mycket av det här från andra artister i Sverige, kanske framförallt Patrik Isaksson. Nu var det länge sedan som Sverige (och resten av världen) lyssnade på sådan typ av musik, men i Italien så rör sig saker lite långsammare. Detta är nämligen urtypisk modern italiensk musik, inte för att den skiljer sig så vansinnigt mycket från äldre italiensk musik. Typ alls faktiskt. Och ärligt talat så visste nog alla att Italien skulle ta med sig in pianoballader till Eurovision när de gjorde comeback, det var det nog ingen som förnekade. 
Hur kommer det här att hålla då? Ja, som vanligt så kommer det gå ovanför huvudena på de flesta, eftersom detta, precis som Frankrikes bidrag, kommer gå hem mycket tveksamt hos de europeiska tv-tittarna. Vi kanske snarare ska definiera detta som ett klassiskt jury-bidrag? Detta är en bra och mycket proffsigt gjord låt som absolut är radiovärdig - iallafall på retrokanalerna. Och visst, jag gillar det också, men jag tror nog att det i slutändan blir juryn som lyfter den här låten till framgång - inte tv-tittarna. De vill ha babusjkor i folkdräkt och sjungande glittriga teletubbies med julgransstjärnor på huvudet. Tur för Italien att det finns en jury som har lika mycket makt som tv-tittarna, annars hade de nog hoppat av igen.

Betyg: VG+
Kommentar: Italien är stabiliteten själv, iallafall i musikvärlden. Skönt att ha ett land som iallafall inte faller för frestelsen att skicka mormödrar med rökiga  etno-trummor och discokulor till Eurovision!

Tyskland: Cascada – "Glorious"


Tyskarna har haft en relativt "varierad" kvalitet på sina låtar de senaste åren, men har sedan Lena Meyer-Landrut vann 2010 har man iallafall försökt ge sken av att ta Eurovision på allvar. Dock har man inte lyckats så där värst bra sedan dess heller, Roman Lob stod ju i princip helt stilla i resultatlistan med sin låt "Standing still". Och i år väljer man istället en helt annan typ av låt, som det iallafall är meningen att man inte ska kunna stå still till. Cascada var ju Tysklands discodrottning på 90-talet och är nu tillbaka (liksom många andra 90-tals artister verkar vara just i år) för att försöka vinna i Malmö. Och det var ju faktiskt mycket snack om den tyska vinnarlåten i år, eftersom "Glorious" bär inte ett oskäligt antal likheter med "Euphoria". PLAGIAT skrek någon, som tydligen inte vet vad ordet faktiskt innebär, men visst - det är väldigt likt Euphoria. Det är däremot en enorm kvalitetsskillnad mellan låtarna, både vad gäller artist och låt - och dessutom är scennumret mer en kvarleva från 90-talet än Loreens suggestiva dans i mörker. Så även om vissa kanske blir lite upprörda över att man försöker härma förra årets vinnare (vilket så många har försökt göra varje år sedan tidernas begynnelse!), så kommer tyskarna på detta sätt inte kunna ta någon som helst fördel. Det är för dåligt för att spela på Euphoriakortet. För att dessutom förstärka detta kan Cascada knappt sjunga rent heller, vilket bara gör saken värre. Medan Loreen hade en otrolig pondus i rösten och genomgående kombinerade dans och sång på ett imponerande sätt, så kan Cascada göra ingendera och allra minst samtidigt. Om man överhuvudtaget ska hitta någonting positivt med det tyska bidraget så kan man iallafall säga att det är en okej studioversion som nog kommer spelas flitigt på schlagerklubbar och discon - för det är fortfarande en rätt okej danslåt. Om man slipper höra den live iallafall... Men i finalen kommer nog tyskarna återigen få det svårt, och jag tvivlar inte på att man ännu en gång kommer få svårt att koppla sig fria från bottenträsket...

Betyg: G+
Kommentar: Äntligen är Cascada i Eurovision - tyvärr 20 år för sent. När hon var populär sjöng tyskarna fortfarande om Berlinmurens fall och Ralph Siegel var ännu en "lovande ny talang".


Spanien: ESDM – "Contigo hasta el final"


Spanska framgångar i Eurovision har varit fåtaliga de senaste 40 åren, mycket beroende på att man egentligen inte riktigt har haft samma internationella kontakter som alla andra länder i Eurovision. Senaste gångerna man vann (1968-69) var mutor på olika sätt involverade - något som först på senare år framkommit efter en rad avslöjanden. Så sedan Franco försvann har man därför heller inte nått så där värst stora framgångar och lär heller inte få några i år. Man har nämligen fallit för den pånyttfödda etno-trenden igen, liksom många länder i årets tävling. El Sueño de Morfeo som grupper heter, har prickat in den lilla etnomusik som finns i Spanien men på något underligt sätt lyckats förstöra den med halvmesig pop som bara känns onödig. Medan andra länder, som Kroatien och Bulgarien kör etnoloppet helt ut, stannar liksom Spanien halvvägs och försöker på något halvhjärtat sätt få in modern pop också. Slutresultatet blir fullständigt ointressant för mig, och vad jag förstår, för många andra. Hade man istället försökt hålla etnomusiken helt genom hela låten så hade det varit en annan femma, då hade låten varit intressant och betydligt mer unik. Istället så har vi nu många likheter med andra bidrag som Danmark och Makedonien, som också försöker bland till någon egen typ av etnomix som också blir relativt ointressant. Spanien kommer helt bort i konkurrensen och oavsett vad man får till i scenshowen har man vare sig tyngd eller bäring i låten för att göra sig minnesvärda. Tyvärr måste jag säga, för spansk folkmusik är intressant och hade nog kunnat göras mycket minnesvärd i Eurovision - om de vågat satsa på det. Nu blir det bara mellanmjölk av alltihopa. Sorry.

Betyg: G
Kommentar: Ni kan ju alltid pröva att muta alla jurygrupper igen. Det har ni ju råd med! *FNISS*

Storbritannien: Bonnie Tyler – "Believe in Me"


Britterna har ju alltid brottas med sin egen storhet i Eurovision - man har ju trots allt varit världens näst största exportör av musik genom alla tider. Beatles, Elton John och The Rolling Stones är bara några exempel på brittiska artister som dominerat världens musikkonsumtion. Ändå har britterna ständigt fått se sig som 2:a i Eurovision, hela 15 gånger! Denna högst ovanliga siffra kommer av att man ju alltid kan skicka bidrag på engelska - och därmed förstår fler folk låttexterna. Sedan slutet av 90-talet har ju dock språkreglerna tagits bort och med dem försvann också britternas övertag i Eurovision. Deras bästa resultat de senaste 10 åren är en 5:e plats 2009. Deras sämsta är sistaplatserna (2003 och 2010) men också den fina näst sista platsen ifjol med Humperdinck. Överlag kan vi väl dock konstatera att man har mycket sig själva att skylla. Man har nämligen kommit på idén att ta in väldigt före-detta artister som representanter i Eurovision. Förmodligen för att inga andra riktiga artister längre vill åka dit. Blue (kända för 10 år sedan) deltog 2011, Engelbert Humperdinck (legendar från 60-talet) deltog ifjol, och i år är det Bonnie Tylers tur - ni vet, hon med "Total eclipse of the Heart" från 80-talet. Återigen fick man väl inte tag på något känt namn som faktiskt varit på en scen detta millennium, så då tog man väl Bonnie i brist på bättre. Låtskivaren Desmond Child är också en kändis, eller iallafall ex-kändis, som skrev massor av stora hits under 80- och 90-talen. Retrofaktorn i årets brittiska bidrag är således enormt. Jag kan faktiskt inte minnas den senaste gången man skickade någonting som kändes relevant och modernt... Kanske 2005 när Javine sjöng "Touch my fire". Tyvärr var den låten bara en i mängden av alla andra Ruslana-kopior det året, så hon slutade i botten. Så vad kan man säga? Precis som Tysklands bidrag så är detta mer ett museiföremål än ett seriöst bidrag i Eurovision. Bonnie bär visserligen mycket respekt med sig, men låten är platt, tråkig och ointressant - helt omöjlig att fastna för. Jag ser inte några brittiska framgångar i den närmaste framtiden, och man måste verkligen få någon typ av uppvaknande på ön om man någonsin ska komma ur bottenträsket... Wake up!!!!!

Betyg: G-
Kommentar: Och då har vi en 3-minuters powernap! Väck oss igen när Cliff Richard gör comeback i Eurovision!

16. Sverige: Robin Stjernberg – "You"


Som vi alla vet så var valet av Robin ingen självklarhet i Sverige. Ett mycket magert utbud i Melodifestivalen gjorde de internationella juryerna till utslagsgivare - där Robin vann. Visst kan man diskutera rättvisan i det, men nu är han vald och vi får helt enkelt gilla läget. Vi måste dock ha klart för oss att det alltid är väldigt svårt att representera hemlandet i Eurovision - sedan tittarröstningen infördes i Eurovision har inget värdland vunnit på hemmaplan (närmast kom Danmark 2001 då de kom 2:a). Men däremot är det inte helt ovanligt att det ändå går bra, ifjol kom ju exempelvis Azerbajdzjan på en hedrande 4:e plats - även om det ju faktiskt var Azerbajdzjan. Sverige har dock helt andra förutsättningar i år och vi är inte förhandstippade på samma sätt som Azerbajdzjan alltid är. Dessutom är det alltid svårt för Sverige att prestera på hemmaplan. Nästan alltid har vi försvunnit helt i mängden, ex: Lasse Berghagen 1975, Roger Pontare 2000, och inte minst Christer Björkman i Malmö 1992 då han dessutom kom näst sist. Egentligen är det bara Kicki Danielsson som lyckats någorlunda med en 3:e plats, då i Göteborg 1985. Så vi har inte en positiv historia på hemmaplan. Nu råder dock andra förutsättningar - och mycket kan faktiskt hända i Malmö. Det finns, skulle jag säga, 3 saker som faktiskt talar för att det kan bli en svensk seger på hemmaplan: 1. Underdog-perspektivet. Robin är inte en förhandsfavorit, men har fått mycket hyllningar för sin röst och för låten - som är unik i tävlingen. Man skall ALDRIG underskatta hur mycket Europa och i synnerhet jurygrupperna värdesätter röstkvalitet! Även om låten till en början kan kännas både anonym och ointressant så växer låten och med Robins röst kan den mycket väl komma högt. Då SVT dessutom lagt ner mycket tid på att få låten redo för scenen har jag inga problem att se den lyfta sig högt i resultatlistan. Det kan bli en wow-faktor för Europa, som ingen har räknat med. Skrällvarning med andra ord. 2. Hemmaplan. Faktiskt kan det vara en fördel att ha hemmaplan, eftersom om produktionen i sig är så välgjord, snygg och imponerande att det blir en wow-faktor så kan det påverka röstningen. Irlands pausnummer på hemmaplan i Dublin 1994, Riverdance, anses av många experter ha påverkar röstningen till Irlands fördel (som ju vann även den gången). Visst, vi ska inte överdriva vikten av detta, men med tanke på hur annorlunda och snygg produktionen i Malmö ser ut att bli, är det inte alls omöjligt att Europa lägger en extra röst på Sverige. 3: Det är jämnt i år. Jag kan faktiskt redan nu säga att det kommer att bli rätt jämnt i omröstningen. Även om Danmark hyllas överallt så kan jag inte se den låten vinna. I övrigt så är ingen överens om en klar favorit. Det finns ingen given Loreen, ingen klar tvåa som Babusjkorna. I år kommer det bli jämnt, och det betyder att det gäller att sticka ut och göra något minnesvärt. Robin har därför oerhört stor chans att ta sig högt - givet att han kan dra lite nytta av de andra sakerna jag nämnde ovan. 
Men vi måste komma ihåg att tar vi oss högt upp så är det en SKRÄLL. Inget annat. Vi har inte den bästa låten i år egentligen, vi har inte den bästa artisten i år egentligen och vi har ingenting som egentligen är intressant eller relevant mer än hans röst och låtens krävande röstprestationer. Med andra ord så borde Sverige få nöja sig med en 14:e plats eller så, inget mer. Men jag tror ändå på att vi har ett skrälläge, i synnerhet med tanke på att jurygrupperna bryr sig så mycket om röstprestationerna. Men jag tror nog oavsett att vi kan vara stolta på finaldagen, för SVT gör ett himla fint jobb i Malmö. Det blir nog ett Eurovision att minnas, oavsett hur det går för Robin - den saken är säker.

Betyg: VG
Kommentar:Hade han bara stavat sitt namn med y, varit blond och tjej och världsartist så hade vi nog aldrig behövt oroa oss. Men låt oss nu hoppas att Europa lägger sina röster på rösten och inget annat...

torsdag 9 maj 2013

Schlagermagisterns Countdown to Malmö - del 6

12. Ungern: ByeAlex – "Kedvesem"


Till och från förundras man över hur olika länder i Europa är, trots att det verkligen inte går att jämföra med hur stora skillnader det var förr i tiden. Ungern är ju trots allt lite av en kuf i Eurovisionsammanhang, man hoppar av tävlingen då och då, men ibland glimmar man till med moderna pop-alster. Dessvärre brukar man väldigt sällan få gensvar från resten av Europa, trots riktigt proffsiga produktioner. 2011 lyckades man ju komma med en av det årets (enligt både mig och andra förståsigpåare) bästa låtar "What about my dreams" med Kati Wolf, som tyvärr bara blev 22:a... Men man prövar ständigt nya saker, vilket man ju måste beundra. I år heter artisten ByeAlex, och låten "Kedvesem" som betyder typ "älskling". Jag har ingen aning om hur jag ska förklara eller beskriva den här låten, det enda jag väl med säkerhet kan säga är att första gången jag hörde låten så tänkte jag: WTF?!!?
Ärligt talat är detta kanske den konstigaste låten i årets tävling - och kanske i tävlingens historia. Hur ska man förhålla sig till det här??? Jag vet ärligt talat inte. Är det hissmusik? -Ja. Är det pop? -Ja. Eller? Och videon ökar osäkerheten radikalt och det känns bitvis som man har råkat äta nån psykadelisk svamp. Lite skulle man kunna jämföra den med "The Moniker"s låt i Melodifestivalen 2011; "Oh my god" - fast helt annorlunda. Känslan är dock densamma. Därmed är det också oerhört svårt att säga någonting om hur den här låten kommer tas emot i Semifinalen. Jag vet ärligt talat inte! Och av den anledningen kan jag bara anta att ingen annan heller kommer förstå det här, och då brukar det sluta i bottenträsket - där det börjar bli trångt nu. Jag skulle dock inte heller förvånas om den faktiskt går vidare, och gör bra ifrån sig i finalen - just eftersom den ju är så annorlunda! Jag kan verkligen inte säga mer, detta gör mig helt galen... Skicka ett mer normalt bidrag nästa år Ungern, om ni är med då! Snälla!!
Betyg: G
Kommentar: Vet inte hur man betygsätter nått sånt här. Ingen betygsreform i världen kan göra nått åt den saken!

13. Norge: Margaret Berger – "I Feed You My Love"


Vårt kära grannland Norge brukar alltid trivas när de är på besök i Sverige. Kanske beror det på att det var här som Bobbysocks bröt den norska Eurovisionförbannelsen och 1985 vann den första norska vinsten i Eurovision. I vilket fall så beter sig norrmännen som om de var på hemmaplan i Malmö, vilket är gulligt. Men samtidigt så är det med rejält självförtroende norrmännen tar tåget ned från Oslo-Göteborg - och anledningen är givetvis att oddsen i år är på deras sida. Norrmännen har varit stark tvåa nu länge efter danskarna, och många har hyllat årets norska bidrag - inte minst fanklubbarna. Margaret Berger sjunger den svenskskrivna låten "I feed you my love" som närmast kan beskrivas som en typisk modern James Bond-låt. Och i princip tycker jag att vi kan sammanfatta hela bidraget med just "James Bond-låt". Margaret rör sig i princip inte alls på scenen, mycket beroende på den tajta klänningen, inte olik Halle Berry i "Die another day". Låtens mörka karaktär (som för övrigt är rätt unik i Eurovision) har stora likheter med många många MÅNGA tidigare bondlåtar, som Goldeneye, Tomorrow never Dies och Madonnas "Die another Day" och även den senaste "Skyfall". Så detta är ingenting nytt, även om det är relativt ovanligt att höra denna typ av låtar i Eurovision. Då kan man fråga sig: Varför är det ovanligt? Man brukar faktiskt vanligtvis säga att en Eurovisionvinnande låt bara får sprida två typer av känslor: Glädje och kärlek. Ångest och dysterhet brukar inte räknas in där. Därför brukar låtar med mörka ångestfyllda karaktärer inte komma så långt att de skickas till Eurovision, och kommer de mot all förmodan dit ändå så kommer de inte långt. Finland, urmodern av all ångest, försökte ju exempelvis 2007 med låten "Leave me alone" som inte gick så där värst bra hem i Europa (den slutade precis framför The Ark, alltså på 17:e plats). Fler exempel finns, men man kan ju dock påpeka att det inte är speciellt vanligt alls med denna typ av låt. Därför anser jag att favoritskapet är tämligen överdrivet - Norge kommer inte att vinna i Malmö och kommer heller inte att ha med toppstriden att göra. Däremot är låten en av de klart bättre låtarna i semifinalen, och lär därför inte har några svårigheter att gå till final. Jag tänker dock inte sälla mig till skaran som unisont hyllar elektropopens intåg i Eurovision, även om det är både en vansinnigt snygg låt och artist (som för övrigt är skitlik Linda Sundblad!). Detta är för mörkt, för plastigt och för putsat för Eurovision.
Betyg: VG-
Kommentar: Agent null null syv, med rette at drepe - syngjer én sang um at spise kærlighet! Det er morsomt og ikke alls deprimert!

14. Albanien: Adrian Lulgjuraj & Bledar Sejko – "Identitet"


Albanien så, detta medelhavsland som länge isolerat sig från resten av Europa. Ett av Europas fattigaste länder, men sedan 2004 en flitig Eurovisiondeltagare. Personligen älskar jag Albanien, eftersom de är lite som Eurovisions humla - de borde inte kunna vara så bra med tanke på hur fattigt landet är, men banne mig - de upphör aldrig att imponera! Förra året dängade de till med en 5:e plats med den mäktiga balladen "Suus" vars scenframförande och artist fick arenan i Baku att storkna. För mig var det bidraget nog ett av den kvällens största ögonblick! Det som dock är väldigt intressant i sammanhanget är ju Albanien ibland har en förmåga att helt enkelt falla tillbaka som om inget hänt. I år skickar de därför i princip motsatsen till förra årets bidrag; årets enda riktiga hårdrockslåt, på albanska givetvis. Detta är inte ett vinnande koncept. Hade en konsultfirma kommit med den här idén i Sverige hade man kunnat både stämma dem och få staten att införa offentlig piskning på stadens torg igen. Detta ska inte få ske i Eurovision 2013 egentligen, men ironiskt nog så är det varje år ett Balkanland som försöker sig på klassisk hårdrock på sitt eget språk - och förväntar sig succé. Jag vet inte om detta är en del av kulturen på Balkan, som inte är omedelbart känd för sina hårdrockscentrerade kulttraditioner, men i resten av Europa är detta hopplöst utdaterat. Retromänniskan i mig tycker dock jättemycket om den här låten, inte bara för att jag själv är namne med en i gruppen, utan också för att detta är bra klassisk hårdrock med det obligatoriska gitarrsolot, som har varit asfett sedan 1976. Men längre än så sträcker sig inte mina känslor för detta bidrag, tvärtom är detta ett av de bidrag i semifinal 2 som jag är helt övertygad om inte går vidare till finalen. Kanske är det tur, för Gymnastiksalen i Tiranas enda gymnasieskola är nog inte stor nog för Eurovision.
Betyg: G-
Kommentar: Man kan iallafall inte anklaga Albanien för att vara identitetslöst längre, men hårdrockare kanske är lite väl att ta i...

15. Georgien: Nodi Tatishvili & Sophie Gelovani – "Waterfall"


Enligt många bedömare så är Georgien det land i Kaukasus som står näst i tur för att vinna Eurovision. Ja, landet har varit med sedan 2007, och sedan dess slutat någonstans i mitten på resultatlistan i finalen. Men hittills så har landet inte haft några stora framgångar i Eurovision, vilket deras grannländer har. Men jag tror inte att det är så lätt att peka ut någon specifik anledning, som man själva gjort i Georgien; nämligen att man inte haft en svensk låtskrivare. Därför har man i år importerat in förra årets vinnare, stentrollet ifrån Västergötland, Tomas G:son. Jag tror nog kanske att Georgien kikat lite för mycket på grannarna i Azerbajdzjan (där svenskarna numera är regel som låtskrivare), för även om svenskar är det folkslag som lyckats allra bäst i Eurovision genom alla tider (svenskar har ju vunnit Eurovision 9 gånger, dock bara 5 gånger där de faktiskt representerat Sverige), så är det ingen garanti för en bra position i finalen. Och att tro att ta in vinnaren från ifjol, G:son, skulle bli en automatisk hit för Georgien - är bara så sjukt jädra fail. Jag tror exempelvis få georgier känner till den episka låten "Samba Sambero" är skriven av deras så vördade låtskrivare. Så visst, trevligt med svenskar men tänkt två gånger nästa gång. Waterfall är nämligen en av G:ssons klart sämre låtar, oinspirerad, tråkig och ett solklart exempel på en låt som aldrig hade kvalat in till Melodifestivalen (om inte Sean Banan sjungit såklart). Men visst, Georgien lyckas alltid ändå attrahera röster, så de går nog säkert till final ändå. Tyvärr. Deras artister kan knappt engelska, men ändå.. Visst... Jag blir alltid lite irriterad på denna typ av låtar där det är så uppenbart dåligt och amatörmässigt, och jag ändå vet att bidraget når finalen tack vare alla grannländer. Jag blir bitter. Det enda jag kan trösta mig med är väl att G:son inte lär vinna i år igen. 
Betyg: G-
Kommentar: Nästa år föreslår jag att man importerar Lasse Holm istället, så kan de göra en duett med Christer Sjögren.

16. Schweiz: Takasa – "You And Me"


Schweiz stack ut hakan tidigt inför Eurovision, redan i November så presenterades vinnaren i den schweiziska uttagningen. Man ville tydligen haka på Rysslands babusjkakoncept från ifjol, med att slå åldersrekordet i Eurovision. 95-årige kontrabasisten Emil Ramsauer tar åldersrekordet från babusjkorna, med en skillnad på 18 år! För att göra saken ännu mer intressant, så kan också påpekas att alla i gruppen kommer ifrån Frälsningsarmén och gruppen hette också mycket riktigt "Heilsarmé" ifrån början, men fick ju byta p.g.a. Eurovisions regler om reklam för registrerade varumärken et.c... Men de blev tidigt en snackis, även om de nu kanske inte syns lika flitigt i media. Det kommer dock att bli et fullständigt galet tillskott till årets Eurovision, som redan är spretigt. Lite kristen schweiziska marschmusik kan ju inte gå fel?! Nja, vi ska nog inte dra några förhastade slutsatser. Vi måste ju påminna oss om att det inte handlar om ett gäng babusjkor i folkdräkt som bakar bröd på scenen, nej, här finns ingen sådan gimmick. Dock tror jag att Emil kommer få göra både en och två soloräder på scenen i Malmö - de behöver nog lyfta fram honom rätt mycket för att sticka ut - hej kolla! Vi har en 95-åring på scenen! Coolt va!!?... För rent musikmässigt så kommer det här få svårt att lyfta, i synnerhet med tanke på att det ju är marschmusik de kommer med. Självklart ska man aldrig underskatta denna typ av enkla låtar med budskap. 2000 vann ju bröderna Olsen en förkrossande seger helt otippat, tack vare att låten var så enkel och trallvänlig. Nu är det visserligen 2013 så situationen är lite annorlunda, men jag tror ändå att Schweiz faktiskt kan sno åt sig en finalplats mycket tack vare det att den sticker ut ganska tydligt. Frågan är ju dock om man kan använda sig av Emil hur långt som helst? Risken är att folk blir trötta på dem i finalen, även om babusjkorna lyckades väl även där. Jag är tveksam, och dessutom har Schweiz inte varit i toppstriden sedan 1993. De ska nog vara glada för en finalplats, om det blir nån. 
Betyg: G+
Kommentar: Inget "Han har öppnat pärleporten..." här, även om jag hoppas att de tar med sig den kokande grytan upp på scenen...

17. Rumänien: Cezar – "It's My Life"


Då kan ni förbereda er på min hittills största sågning för i år! Rumänien är vanligtvis ett land som brukar bjuda upp till kamp i Eurovision och inte sällan har de slagit till med en rejäl topplacering. Trots detta har de aldrig vunnit, utan alltid fått bita i gräset - trots bra låtar. I år så verkar dock landet ha drabbats av en kollektiv vaxpropp, eftersom det skulle vara det enda som kan förklara varför i hela friden man skickar det här till Eurovision. Cezar är visserligen en av Europas bästa kontratenorer och unisont hyllad av kulturklickarna runt om i världen. Dock inte i Eurovisionkretsar. Vi kan istället konstatera att Rumänien gjort som både Sverige (2009) och Bulgarien (2009) och skickat en operasångare med en poplåt till Eurovision. Det kan bara gå käpprätt åt fanders. Till saken hör ju det att operasång är väldigt vådligt och låter helt malplacerat utanför operascenen, iallafall enligt de flesta. Vidare ser sångarna ut att ha en fruktansvärd förstoppning när de sjunger. Och dessutom låter det inte sällan skit om dem. 
Problemet med årets rumänska bidrag är allt det ovanstående. Detta är komplett skit. Detta är anledningen till att ondsint folk skrattar åt Eurovision i sin helhet, och anledningen till att folk stänger av ljudet (och sätter på text-tv) för att slippa detta vidunder. Jag minns första gången jag hörde det här. Jag skrattade hejdlöst. Det var först efter några minuter jag förstod att det här faktiskt skulle vara med i Eurovision - och då blev jag genast deprimerad. Att stå ut med den här snubben (antar jag att han är?) på scenen, live, i Malmö är bara för mycket. Han ser fullständigt galen ut - räck upp handen alla som skulle våga sätta sig bredvid en kille med den här blicken i en buss! Han har säkert en fantastisk röst, men vare sig jag eller 99,9% av den övriga Europeiska befolkningen skulle ha förmåga att uppskatta denna pipiga röst som snarare skulle kunnat vara en heliumpåverkad seriefigursröst i Kalle Anka & Co. Musse Pigg kommer upp i huvudet, helt utan anledning... I övrigt har vi också låten, som är illa producerad och utdaterad så när som på det desperata och patetiska dub-step-partiet i slutet. Man sätter där kronan på verket på vad som kan vara decenniets mest patetiska låt. Och det bästa av allt är ju ändå att Rumänien kommer att gå till final! Ja det är sant! Landet har 100% i kvalificering från Semifinalerna! Det finns inte en chans i världen att man missar finalen i år heller eftersom deras grannländer också har kollektiva vaxproppar! Jag är inte alls bitter, nej nej... Tvärtom. Det enda vi kan hoppas på är att Cezar åker på en kejserlig vinterkräksjuka eller äter en dålig falafel i Malmö. Då kanske mina öron överlever även Torsdagskvällen....
Betyg: IG---
Kommentar: "Inget konstigt alls" - JO. Stick hem och ät lite katrinplommon!

Då har vi avhandlat alla bidrag i den andra semifinalen också, och i nästa del så tar vi oss an alla automatiska finalister - där Tyskarna kommer med bortglömda Loreenkopior, Frankrike och Italien med sitt vanliga skräp, Spanien med etnoorkester och Storbritannien med "Total eclipse of the Heart"-sångerskan whatshername.. Och Sveriges stjernartist såklart!
Tills dess: Hau dä brau seå seis vi snaurt ejän!