onsdag 26 februari 2014

Melodifestivalen 2014: Inför Lidköping - We built this city on rock'n'roll?

Jodå, det var Lidköping som Starship sjöng om i sin hit från 1985 - för de hade förmodligen på känn att Lidköping skulle komma att vara värdstad för en Andra Chansen späckad med rocklåtar! 3 av 8 låtar på Lördag kommer gå i rockens tecken, något som tidigare inte har hänt i Melodifestivalen. Ammotrack, som går först ut, får hård konkurrens av State of Drama och Outtrigger. Visst, det kanske är en smula n00bigt att placera alla 3 låtar i samma rockgenre - de skiljer ju sig ganska tydligt åt sinsemellan. Ammotrack står för den typiska "nitar o läder o långt hår"-hårdrocken (ni vet, de som hatar synthare mer än något annat), medan State of Drama är det mer popiga arenarocken som försöker blanda "Backstreet Boys med "Backyard Babies", medan Outtrigger är typisk metalrock som försöker blanda growl med Hannibal Lecter. Svårt att jämföra dessa bidrag med andra ord. Nåja, jag ska ändå göra ett försök! Dock måste poängteras att storfavoriten på Lördag heter Helena Paparizou - och inget annat. Eurovisionstjärnan är och förblir den tyngste att någonsin stå på en scen i lilla Lidköping - det kan jag lova er!


1. Ammotrack - Raise Your Hands
Andra Chansen inleds med riktig hårdrock - på alla sätt och vis. Redan när kamerorna riktas mot scenen ser vi tydligt att bandet vill skapa den där klassiska garageband-känslan, genom att ha en gigantisk garagedörr som öppnar sig. Kaxigt. Att det dessutom står motorcyklar på scenen samtidigt, är kanske att ta garagekänslan lite väl långt - men intentionen är god. Skövdebandet spelar ju dessutom mer eller mindre på hemmaplan, och vare sig man vill det eller inte - så kommer bidraget att få rejält med röster av alla headbangers där ute. Det är bara att konstatera - Ammotrack lär ta sig till semifinalen. Däremot vet jag inte om de kommer vinna sin duell - risken finns att andra bidrag smäller högre där.


2. Linus Svenning - Bröder
Oerhört tufft att sia om Linus Svenning! Detta är en av kvällens mest svårtippade bidrag då både Linus och hans låt är så oerhört känslomässiga och annorlunda. Att en så tillsynes "tuff" kille som Linus sjunger om saknaden av en bortgången bror, är helt unikt i Melodifestivalen och gick ju med stor sannolikhet vidare till Andra Chansen just genom sin unikhet. Frågan är hur detta kommer att stå sig mot hårdrock och schlagerdivor? I nuläget är det så tuff konkurrens som det är, och Linus' startposition är sämsta tänkbara. Har därför svårt att se denna i final trots att den faktiskt är ganska bra.


3. JEM - Love Trigger
Här har vi en rejäl skrällvarning faktiskt - jag flaggade för detta bidrag redan i andra deltävlingen, då jag såg skrällpotentialen. Detta är helt klart den enda låten i Melodifestivalen som verkligen känns 2014, och den sticker helt klart ut även i detta startfält. Kameraarbetet och de snygga övergångarna talar starkt för att JEM kan komma att dänga till med en ny skräll på Lördag. Det enda som talar emot dem är dock just att inga talar OM dem. Uppmärksamheten kring bandet är nära nog 0%, ett faktum som nog lätt förklaras av rockgrupperna och Helena Paparizou - som snor allt rampljus. Personligen välkomnar jag gärna JEM i en eventuell final, eftersom det är en låt som faktiskt hör hemma där - med tanke på hur ont det har varit om bra moderna upptempolåtar i år.


4. State of Drama - All We Are
Konstigt nog så är detta Lördagens bästa låt enligt mig - en variant på "A New Tomorrow" med A Friend in London (Danmarks bidrag 2012). Visst, man kan höra att de snott introt från "Beautiful Day" med U2, men ärligt talat slår refrängen allt annat denna kväll. Trots att jag avskydde deras låt från ifjol, så hoppas jag faktiskt nu själv att de går till final. Men som i en ironisk twist, så är de inte alls oddsmakarnas favoriter längre, tvärtom förväntas de komma nästan sist på Lördag - trots deras stora framgångar tidigare. Kanske är deras mjukare rock inte lika attraktiv som de övriga rocklåtarna? Svårt att säga helt ärligt...


5. Ellinore Holmer - En Himmelsk Sång
Jag håller fast vid att denna dam är den klart vackraste i Melodifestivalen i år - det är något mycket speciellt med just hennes karisma på scenen. Kan det vara det där norrländska lugnet som hon utstrålar? Eller kan det vara att hon har samma färg på klänningen som Carola hade 2006 när hon vann med "Evighet"? Vem vet, men jag tror att det var något av det som fick henne att ta sig till Andra Chansen iallafall! Låten tror jag inte hjälpte nämnvärt - för så bra är inte den. Jämför vi den dessutom med de ballader som redan är i final så ser vi att både Songbird och Undo spelar i en helt annan division ur kvalitetssynpunkt. Tyvärr för Ellinore, luktar det inte lingon om det här utan snarare tågbiljett hem.


6. Martin Stenmarck - När Änglarna Går Hem
Detta är dessvärre det bidrag som jag tycker minst om i årets Andra Chans. Det beror inte så mycket på den enorma ljusmonter som Martin har i bakgrunden (som för övrigt ser ut exakt som den i "Independence Day", när man försöker kommunicera med utomjordingarna och sedan blir sprängda i luften), utan snarare på Martin i sig. Och låten som är skitdålig. För det första så försöker Martin dölja sin begynnande skallighet genom att ha hatt på sig. Han passar inte i hatt... För det andra låter han (och ser ut) som Lasse Holm. Det hade varit okej om året var 1986, men det är det mig veterligen inte. För det tredje känns låten som en desperat upphottad version av en svensktoppslåt från 90-talet. Nej tack... Låt oss bara hoppas att numret inte provocerar utomjordingarna att spränga upp hela staden som hämnd - som de gjorde i Independence Day.


7. Helena Paparizou - Survivor
Återigen måste jag poängtera: Detta är årets största stjärna - end of discussion! Bara det faktum att hon valt att ställa upp i Melodifestivalen kan betraktas som en stor ära för Sverige och att ha henne i Lidköping är enormt stort. Men samtidigt finns det ju en anledning till att hon är i Andra Chansen och inte direktkvalificerad till finalen. Survivor är inte hennes bästa låt, tvärtom tar den god tid på sig att komma igång - och kommer aldrig upp på den nivå som man kanske kunde förvänta sig. Den står liksom och stampar på samma ställe hela tiden, även om Helena gör vad hon kan för att den ska komma igång på riktigt. Det är nästan lite frustrerande att lyssna på den, för jag vill ju gärna gilla det här - eftersom detta är vår kanske största schlagerstjärna någonsin. Men ack, sådan är schlagervärlden. Även om den är storfavorit att gå vidare, är jag tveksam på om den räcker hela vägen - i konkurrensen mot de mindre konventionella bidragen som JEM, Outtrigger och kanske Ammotrack... Skulle hon missa - ja, då lär landssorg utlysas i Grekland och bland Eurovisionfansen - alla vill ju se Helena tillbaka i Eurovision igen. Inklusive jag.


8. Outtrigger - Echo
Jag tror inte att det någonsin hade hänt förut, men Outtriggers framförande fick ju som bekant panikändras innan livesändningen i deltävling 3, eftersom "det kunde skrämma barnen". Och ja, Hannibal Lecter masker, tvångströjor och burar - och lite growl på det! Nog sjutton skulle det skrämma livet ur vilken 6-åring som helst! I allafall de som inte är vana vid metalkonserter... Men just p.g.a. detta är Outtriggers framförande också det mest genomarbetade i årets Melodifestival - på många sätt blir det som en musikvideo optimerad för att skapa den där härliga ångestfyllda metal-känslan. Kort sagt; detta är unikt. Även om du kollar utomlands. Jag tror kanske inte att detta är det mest optimala att skicka till Köpenhamn kanske, men visst hade det platsat i finalen. Outtrigger representerar något som är genomtänkt och välproducerat - trots allt growl och tvångströjor. Samtidigt har jag full förståelse för om folk tycker illa om det här - för detta är inte mainstream på något sätt. Tvärtom: Här är det nischat som bara tusan! Kommer de få tillräckligt med röster då? Ja, med tanke på att de konkurrerar om rock-rösterna med 2 andra grupper under kvällen - så kan de få det svårt! Jag skulle dock ändå tippa att de är med i semifinalduellerna iallafall...

Summan av Kardemumman: det är svårt att sia om Andra Chansen i år - med tanke på att tre rocklåtar krigar mot en internationell schlagerstjärna och ett gäng andra mycket väsensskilda låtar. Att bara peka ut två självklara finalkandidater vore otroligt svårt - vi vet ännu inte om rockfansen kommer att rösta (eller på vem de röstar). Är Helena Paparizou tillräckligt folklig för att ro hem en finalbiljett? Kommer JEM:s moderna låt locka unga röster och skrälla till sig en finalplats? I nuläget är det omöjligt att säga.
Mina favoriter för Lördagen är dock State of Drama och faktiskt Helena Paparizou. Säga vad man vill men Helena behövs i finalen tycker jag - vi behöver stjärnglansen!

tisdag 25 februari 2014

Melodifestivalen 2014: Dessa går vidare från Andra Chansen - enligt statistiken!

Okej, det är ännu ett tag kvar innan Andra Chansen går av stapeln i Lidköping - men redan nu kan jag avslöja, typ, vilka som kommer att gå vidare. Iallafall om man rådfrågar statistiken.
Hur då undrar ni?
Jo, Andra Chansen har ju sedan turnékonceptet utvecklades 2002, existerat i alla möjliga former och skepnader:

2002: Det var det första året som Melodifestivalen turnerade runt i Sverige, och uppsamlingsheatet hette då istället "Vinnarnas val" och gick ut på att en panel bestående av gamla schlagervinnare (som till exempel Lasse Holm, Siw Malmkvist och Roger Pontare) valde ut 2 vinnare bland alla 3:or och 4:or ifrån deltävlingarna. Bidragen var bandade och framfördes inte live - och dessutom gick programmet på en fredag, hela 14 dagar (!) efter den sista ordinarie deltävlingen p.g.a. vinter-OS. Vann gjorde Barbados och Jan Johansen.

2003: Nu hette det istället "Tittarnas Val", och sändes på Söndagen efter sista deltävlingen. Programmet var en del av "Söndagsöppet" - där alla bidrag visades (bandade), och en enkel telefonomröstning avgjorde vilka två som gått vidare till finalen i Globen. Alcazar och Bubbles gick vidare denna gång.

2004: Först nu heter tävlingen "Andra Chansen", men sändes fortfarande på söndagen efter sista deltävlingen. Denna gång var det glamourösa Hotel Rival i Stockholm som var inspelningsplatsen - medan bl.a. "Grynet" och Liza Marklund var programledarna. En enkel telefonomröstning avgjorde även denna gång och vinnarna blev Shirley Clamp och Andrés Esteche.

2005: Andra Chansen flyttade från Hotel Rival till Berns salonger - och fick en ny röstningsomgång där 5 bidrag gjorde upp om de sista två finalbiljetterna. Annars var allt sig likt, då programmet sändes på Söndagen efter sista deltävlingen. Denna gång var det Linda Bengtzing och Alcazar (igen) som gick vidare till finalen.

2006: Andra Chansen blev detta år en del av programmet "TV-huset" men sändes återigen dagen efter sista deltävlingen. Återigen blev det två röstningsomgångar, där 5 bidrag gjorde upp om finalbiljetterna i den sista omgången. Vann denna gång gjorde Rednex och Magnus Bäcklund.

2007: Detta år förvandlades Andra Chansen till det program som vi känner igen idag. Programmet blev en egen deltävling som sändes på en Lördag - en vecka efter sista deltävlingen precis som numera. Ett turneringssystem infördes där de kvalificerade bidragen lottades mot varandra i dueller efter "Kvartsfinaler" och efterföljande "semifinaler" tills enbart två bidrag återstod - som skulle få finalbiljetterna. Nyköping blev den första värdstaden att ha den "nya" Andra chansen. Vilka vann den "första riktiga" Andra chansen då? Jo, Sanna Nielsen och Sonja Aldén!

2008: Man fortsatte på samma koncept som 2007, med turneringen och lottningen. Denna gång tog man dock Melodifestivalen så långt norrut som bara möjligt i Sverige - nämligen till Kiruna! Här fick Carola & Andreas Johnsson på nöten - medan Sibel och Nordman (mycket passande namn med tanke på värdstaden) fick åka till Globen.

2009: Turneringsupplägget bestod, men denna gång var den Norrköping som var värdstaden. Vinnare blev Caroline af Ugglas och Sarah Dawn Finer. Intressant att tillägga är även att "Den internationella juryns wildcard" offentliggjordes under detta års Andra Chansen - där en internationell jury (bestående av Christer Björkmans internationella motsvarigheter) plockade fram ett elfte finalbidrag - där valet föll på "Alla" med Sofia Berntson (som sedan kom näst sist i finalen).

2010: Nu var det Örebro som agerade värdstad - annars var upplägget detsamma. Den internationella juryn hade tagits bort nu, och flyttats till finalen istället. Vinnare i Örebro blev veteranerna Pernilla Wahlgren och Jessica Andersson.

2011: Sundsvall tog nu över värdskapet, men i övrigt inga nya ändringar i upplägget. SVT lyckades för första gången dabba sig rejält när man blandade ihop telefonnummer till bidragen i de första kvartsfinalerna. Turligt nog åtgärdades felet innan semifinalerna, även om det ännu är osäkert hur mycket misstaget påverkade resultatet. Vann gjorde iallafall Sara Varga och The Moniker.

2012: Andra Chansen är tillbaka i Nyköping! Inte många förändringar har skett till denna gång, om än att lottningen in i de olika kvartsfinalerna numera sker så att två bidrag från samma deltävling inte kan mötas i kvartsfinalen - men däremot i semifinalen. Vinnare detta år blev Top Cats och Torsten Flinck.

2013: Karlstad blev värdstaden när Andra Chansen förändrades i grunden - igen. Turneringssystemet slopades nu - delvis, då alla bidragen framfördes löpandes precis som i deltävlingarna, men efter första röstningsomgången sorterades ned till 4 - där 1:an och 4:an ställdes mot varandra i en duell, liksom 2:an och 3:an. Vinnarna ur dessa "semifinaler" gick sedan till final. Vinnare denna gång blev Anton Ewald, och Robin Stjernberg - den ende Andra chansen-vinnaren som sedan också gått och vunnit Melodifestivalfinalen!

I Lidköping på Lördag är det samma upplägg som 2013 - vilket innebär 8 bidrag som framförs löpande. I telefonomröstningen därpå sorteras 4 bidrag ut - som ställs mot varandra i två dueller.

Vad kan statistiken säga om detta då?
Jo, Christer Björkman har ju själv tagit hand om startordningen i Andra Chansen. Därmed kan vi applicera tidigare schlagerstatistik även här - som säger att startnummer 8, 1, 6 och 5 är bäst att hamna på om man vill gå vidare. På lördagens startfält innebär det att; Outtrigger (8), Ammotrack (1), Martin Stenmarck (6) och Ellinore Holmer (5) går vidare till den andra omgången. Då kommer Outtrigger ställas mot Ellinore Holmer, medan Ammotrack ställs mot Martin Stenmarck i "semifinalerna".
Vem vinner dessa semifinaler då?
Jo, sedan 2007 har ju Andra Chansen haft "dueller". Problemet med dessa dueller är ju att ett bidrag ställs mot ett annat - vilket innebär att man också kan rösta negativt. Det vill säga att om du hatar bidrag A mer än du gillar bidrag B - så kan du rösta på bidrag B för att på det sättet påverka bidrag A negativt. Detta gör det egentligen mycket svårt att säga något om huruvida det är bäst att gå först eller sist ut i en duell - eftersom motståndet är så viktigt. Men kollar man på de dueller som Andra Chansen innehöll mellan 2007-2012, så ser vi att i hela 75 %  av fallen (18 av 24 gånger) så går bidrag 2 vidare ur duellen! ALLTSÅ: Det är bättre att gå ut som 2:a - efter sin duellmotståndare! Det råder alltså egentligen inget tvivel om att ordningen är viktig även i duellerna.
Nu vet vi inte vilken ordning bidragen kommer att tävla i i de olika semifinalduellerna, eftersom det lottas då. Men 2013 var det helt tydligt att de 2 bidrag som fått flest röster i första omgången - också gick vinnande ur semifinalduellerna. Det är därför mest troligt att Outtrigger och Ammotrack blir vinnare i Lidköping. Nu tycker dock oddssättarna att Helena Paparizou är mer trolig finalist än Ammotrack - men Outtrigger verkar ha både odds och statistik med sig!  Vi får väl se om de har rätt....


söndag 23 februari 2014

Melodifestivalen 2014: Efter Örnsköldsvik - kvällen då Alcazar återuppstod från de döda

Ja, lite som i bibeln så har discofrälsarna återuppstått igen ifrån de döda - efter att i praktiken varit borträknade ifrån att någonsin vinna Melodifestivalen under så många år. Över en natt så gick Alcazar från att vara föredettingar, till att bli den stora snackisen inför finalen - även om jag kanske tycker att det är lite överdrivet att kalla dem favoriter. I bakgrunden hamnade den tidigare favorittippade Anton Ewald, som trots startfältets sämsta röst och klart klychigaste låt, gick till final.
De enda skrällarna under kvällen kom från Ammotrack och inte minst Ellinor Holmer som båda gick till andra chansen - trots att Linda Bengtzing och Josef Johansson var de stora snackisarna inför deltävlingen.
Kanske var det dock programledarna som gjorde det största intrycket under kvällen, med pausunderhållning som inte kan beskrivas som annat än klockrent. Och Ledin - en norrländsk schlagergud!

Vinnarna
Alcazar kom bokstavligen ner som en skänk från ovan, i en stor diskokula - och räddade ett annars rätt tunnsått startfält i Ö-vik. Visst, "Blame It On The Disco" är en riktig Alcazar-pekoral som lika gärna kunde varit producerad 2003 - men som trots detta faktum blev det ett välkommet igenkännbart upptempo-inslag. Förutsägbart, lättlyssnat och inte minst dansvänligt discoschlagernummer enligt konstens alla regler. Det räckte för att bärga en säker finalbiljett, och lämnade dessutom en konstig känsla av att den kan ha med toppstriden att göra även i finalen. Det var, tyvärr kanske, kvällens bästa låt - och kommer nog faktiskt övertrumfa de flesta andra bidrag i finalen också. De är redan 2:a i oddsen - en bit ifrån Sanna Nielsen som ännu leder. Men om vi faktiskt ställer oss frågan - är detta vad Sverige bör skicka till Eurovision 2014? Väldigt många schlagerfans skulle antagligen säga ja - Alcazar har vunnit två gånger och kommit tvåa en gång i "OGAE Second Chance Contest" alltså eurovisionfansens eget Eurovision med utslagna låtar från de nationella uttagningarna. Alcazar är den enda artisten som vunnit den tävlingen två gånger. Men bortser man från alla galna schlagerfans, och möjligtvis gaycommunityn (som dock i stor utsträckning överlappar varandra), så ser nog många Alcazar fortfarande något av en "novelty-act". De är udda fåglar i Sverige alltjämt, och discon är onekligen den mest klassiska av roliga retrogenres. Kort sagt, det krävs nog mycket innan svenska folket blir så kaxiga att de skickar Alcazar till Eurovision.

Anton Ewald lyckades emellertid, precis som förväntat, locka till sig alla tonårstjejers telefonröster under kvällen. Finalen var ju i princip säker redan innan deltävlingen, så det är nog knappast någon som höjer på ögonbrynen. Däremot är det nog få som verkligen tycker att han förtjänar finalplatsen, med tanke på att han knappt kunde sjunga, eller att låten knappt gick att lyssna på. För mig kändes låten som tagen från 90-talet, inte långt ifrån det som Dr. Alban ställde upp med för en vecka sedan! Och på något underligt vänster lyckas Anton också få in en gospelkör mitt i alltihopa. Där brast det totalt för mig, för sånt ska vi inte behöva genomlida i Melodifestivalen 2014. Kändes helt malplacerat och bara fullständigt löjligt. Tur för Anton att han iallafall kunde dansa - han är ju EGENTLIGEN bakgrundsdansare. Och det märks sannerligen.
Slutligen: Var det bara jag som kände WTF när han fick en ny mick som studsade upp ur ingenstans? Jag menar, han hade ju redan ett headset på sig! Behövde han plötsligt två mikrofoner? LÖJLIGT PUBLIKFRIERI. Hoppas han får en stor finne i ansiktet till finalen....

Andra Chansen
Ammotrack stod för hårdrocken - och gjorde det bra. Personligen var detta lite av min favorit under kvällen, så att kunna få se dem på "hemmaplan" i Andra Chansen känns riktigt najs. Visst, det är kanske inte det bästa man har hört inom hårdrocksgenren någonsin, men sånt här behövs! Riktiga riff och ös! Män med långt hår och nitar som headbangar hejdlöst i bakgrunden! Alla tummar upp!
Den verkliga skrällen var ju dock Ellinor Holmer - som helt otippat slog sig in till Andra Chansen före bl.a. Linda Bengtzing. Helt rätt enligt mig, för Ellinor gjorde det mest stabila intrycket under kvällen. Visserligen hade hon kanske inte någon enorm scennärvaro, men sånginsatsen var god och hon lyckades göra kvällens enda riktigt bra ballad - att nå ut genom rutan. All heder även till stylisten som dessutom fick henne att bli kvällens vackraste och bäst klädda tjej!

De utslagna
Janet Leon! Ännu en gång ett platt fall - och denna gång en förnedrande sistaplats. Helt vansinnigt. När ska det lossna för den här tjejen!??! Jag tvivlar på att vi någonsin får se henne i Melodifestivalen igen efter detta totala nederlag, men samtidigt så hoppas jag att hon någon gång ska få allt att gå ihop. Hon, om någon, förtjänar en framgång! Hennes låt var ju inte dålig, och hon sjöng hyfsat ändå. Men hon är ju inte tillräckligt folklig än, och då är det bara vinka adjö till finalen.
Någon som också fick vinka adjö till finalen var ju Linda Bengtzing som, sin folklighet till trots, fick se sig placerad som 5:a denna gång. Och därmed gör hon Shirley Clamp sällskap detta år. Ärligt talat förstår jag inte varför dessa schlagerstofiler ständigt återvänder till tävlingen, de har inte längre något att hämta tycker jag. Medan Shirleys låt i år visserligen var hennes kanske bästa någonsin, så var ju Lindas "Ta mig" helt värdelös. Kul nummer var det visserligen, men Linda har inte längre något att ge Melodifestivalen. En 5:e plats var nästan i snällaste laget för Linda denna gång, när hon nu alltså för första gången missar finalen.
I övrigt finns nästan inget intressant att nämna. I.D.A. var en stor gäspning - trots en riktigt hyfsad låt. Josef Johansson likaså.

Showen & Programledarna

Wow. Äntligen har det lossnat på allvar för Anders och Nour! Skönt! Deras satir av den finkulturella hipstereliten är så klockren att den borde ersätta Fröken Ur. Att de båda sedan faktiskt kunde sjunga så bra som de gjorde, var faktiskt något oväntat. Men återigen, de experimenterar sig framåt i humordjungeln - vilket inte alltid uppskattas av gemene man. Denna gången lyckades man dock så till den milda grad att många hellre hade velat se den i final än de andra bidragen. Och ja, Anton Ewalds finalbiljett hade den ju faktiskt rättmätigt kunnat ta tycker jag nog.... Men men, regler är ju regler. Tomas Ledin ska också höjas till skyarna med sin mellanakt, som var 200% i min smak. Folkmusik är det alldeles för lite av i Melodifestivalen, och Tomas Ledin är det alldeles för lite av också. Att kombinera de två var ett genidrag av SVT och Christer Björkman - helt underbart! Visst, det är kanske lite väl enkelt och okomplicerat att bara slänga upp en gammal schlagerartist på scenen för att dra några av sina gamla låtar - men det räcker för att få en bra pausunderhållning! Det blev som "så mycket bättre" och dessutom blev det LIVE MUSIK. Återigen: Tack SVT! Äntligen kvalitet!

Nästa vecka blir det andra chansen - då kommer Schlagermagistern att finnas på plats live i sin hemstad Lidköping för att ta schlagerpulsen på bandystaden som gav oss "Vi bor på landet" med Bröderna Djup och Anna-Charlotta Gunnarsson. Vi ses då!!!            

fredag 21 februari 2014

Melodifestivalen 2014: Inför Örnsköldsvik - Här finns ingen vinnare. Heller.

Gläd er gott folk, nu är schlagercircusen inne på sista refrängen innan tonartshöjningen! Sista deltävlingen i Örnsköldsvik är på väg att gå av stapeln och redan nu kan vi höra ungefär hur startfältet låter. Och på den fronten är ingenting nytt dessvärre. På lördag kommer ni mest att höra låtar som ni hört förut - och det kommer egentligen inte finnas någonting annat än yta hos något av bidragen. För yta - det kommer ni få massor av! Häftiga dansnummer, enorma discokulor och en massa annat skojigt publikfriande! Kort sagt, det blir ett riktigt platt fall - paketerat som en grande finale. Men snälla, bli inte lurade - det finns ingen vinnare i Örnsköldsvik. Frågan är om det ens finns någon där som egentligen skulle platsa i finalen - för även om lördagens artister är bland de absolut tyngsta i Sverige, kommer låturvalet vara magert  - och rätt och slätt en stor besvikelse.

1. Alcazar - Blame It On The Disco

Som i ett trollslag är de tillbaka igen - gruppen som förvandlade schlager till någon underlig form av 70-tals disco. Som om BeeGees och Herreys fått barn tillsammans... Efter 4 tidigare försök gör de nu ännu ett - trots att både Andreas och Tess börjar nå den respektabla åldern av 44 år, vilket var den förväntade medellivslängden i Sierra Leone för några år sedan. Andreas Lundstedt börjar ju dessutom själv bli något av en institution i Melodifestivalen nu efter 8 (!) framträdanden och en Eurovision-representation för Schweiz 2006. Han förföljer tävlingen som en svampinfektion, trots att det var länge sedan han ens hade med toppstriden att göra. Men då Alcazar har blivit helgonförklarat av schlagerfansen - som tydligen älskar discokulor, glitter och glamour (tänka sig, va!) - så återkommer gruppen ständigt och jämnt som favoriter. Vissa kan tydligen inte få nog. Jag, däremot, kan det. Detta är samma gamla discodänga som vi hört 4 gånger förut av Alcazar, och ingenting verkar vara nytt här. Inte ens scennumret är det samma, då man återigen använder sig av samma enorma discokula som man gjorde 2005 när man tävlade med låten "Alcastar" (som för övrigt låter mer som en billig alkoläsk i Finland, än ett Mellobidrag).
Det tragiska i sammanhanget är dock att deras låt i år, trots allt, är det roligaste som händer under kvällen. Detta är den låt som har bäst kvaliteter och därför bör gå vidare... Detta faktum säger dock mer om kvällens startfält generellt än om just Alcazars låt. Men förtjäna sin plats i finalen - det gör de inte. Detta är mer att vinna på walk over enligt mig...

2. I.D.A. - ”Fight Me If You Dare”

Jaha, låt oss börja med låten - detta är nämligen det enda (!) bidrag som skrivits av amatörer, alltså låtskrivare som tidigare inte blivit publicerade. ”Fight Me If You Dare” vann nämligen "Allmänhetens tävling" - en tävling som mest är ett resultat av kvoteringssveriges besatthet av att "Alla ska med". Eller iallafall EN av alla ska med. Webbjokern är numera ett minne blott, från den tiden då vem som helst kunde skicka in ett bidrag och tävla om att få röster på internet (som lätt kunde kapas om man var datakunnig) och vips - så var man med i Melodifestivalen trots att låten enbart innehöll två ackord. Mycket som det där legendariska avsnittet i Father Ted. Men numera så väljer SVT ut dessa låtar, så trots att glada amatörer fortfarande får tävla mot varandra så är det nu Christer som väljer ut den amatörlåt som han tror mest på. I år heter det bidraget alltså ”Fight Me If You Dare” och framförs av I.D.A., som trots första anblick inte är ett sådant där ihopslaget bandnamn ifrån varje förstabokstav i namnen hos gruppmedlemmarna. Istället så är namnet taget från sångerskan, som passande nog heter just Ida. Hon är bandets enda riktigt "kända" person, eftersom hon var med i Fame Factory för ett drygt decennium sedan. Det är en riktig A-kändis vi snackar om här!
Låten då? Ja, ni får lyssna noga på Lördag, för det lär vara sista gången ni hör den. Detta är metalrock på låg nivå, utan hake eller riktigt drag. Menlös och typisk sistaplatsmaterial.

3. Janet Leon - Hollow

Jag var en av många som förra året höll på att sprängas av ilska när Janet Leon missade att gå vidare p.g.a. gubbtjuvarna i Ravaillacz. Istället slutade hon 5:a i deltävlingen i Skellefteå, och fick åka hem - trots att hon hade en av årets bästa låtar. Okej, visst, hon såg ut som en av huvudkaraktärerna i Avatar, men ändå! I år tävlar hon dock inte med en lika bra låt som "Heartstrings", men ändå så är detta en av de få låtar som jag ändå anser skulle kunna utmana om en finalplats. Hon är ute efter revansch, och många journalister och oddssättare värderar henne högt i denna deltävling. Problemet är dock, tror jag, att Janet fortfarande inte är tillräckligt folklig. Det saknas något minnesvärt hos henne för att folk ska kunna komma ihåg henne, trots att hon har en fantastisk röst. Hur mycket jag än vill det så tror jag inte att Janet heller denna gång klarar jobbet att ta sig direkt till final. Sverige är inte redo.

4. Ammotrack - Raise Your Hands

Som västgöte är det givetvis roligt att konstatera att Skövdebandet Ammotrack är i Melodifestivalen, trots att stadens kändaste schlagerson, Thomas G:son, faktiskt INTE skrivit låten. Det har däremot stadens näst kändaste schlagerson gjort, Calle Kindbom. Men schlager - njae, det är detta inte. Om du ändå tycker det - bör du överväga psykoterapi eller att operera in en avancerad hörapparat. Vad detta faktiskt är, är ren skär hårdrock - utan krusiduller eller annat onödigt bjäfs. Vi minns alla hur framgångsrikt hårdrockkonceptet är i Melodifestivalen, genom The Poodles (2006) och inte minst H.E.A.T. (2009). Drar de på sig några monstermasker också kan det rent av leda till en Eurovisionseger! Men frågan är om hårdrocken kan rocka svenska folket tillräckligt hårt år 2014? Vi såg förra veckan hur State of Drama och Outtrigger blev kasserade till Andra Chansen, vilket sänder ett tydligt budskap om hur rocken står hos svenska folket just nu. Jag är faktiskt en smula osäker på huruvida detta dessutom är bra nog för att räknas som "bra hårdrock". Kanske blir detta mer ett uppvisningsnummer för att visa på genrebredden i Melodifestivalen? Men finalen ser avlägsen ut för Skövdebandet, iallafall om du frågar mig.

5. Josef Johansson - Hela Natten

Ibland så kommer plötsligt sådana bidrag som du instinktivt vet kommer floppa. Ibland så är de bidragen dessutom så menlösa att det nästan känns lite överdrivet att ens peka ut dem... Josef Johansson är visserligen ung och på uppgång i sin karriär, och har ett imponerande låtskrivarteam i ryggen (bl.a. Peo Thyrén som skrev Dansa i Neon). Men när Josef sjunger en sådan här tråkigt och poänglös låt, finns ingen anledning att tvivla om att han kommer hamna i bottenträsket. Tyvärr. Det är en pompös R.Kelly-låt på svenska med en röst som mer påminner om en ung Darin - och det var ingen komplimang!
Dessutom ser Josef ut som en uppsminkad och välkammad Per Andersson. Skrämmande lik rent av!


6. Linda Bengtzing - Ta Mig

Okej - vem FASEN kom på idén att plocka in henne igen?!?!? Jag blir trött, sur och irriterad över att denna människa ständigt och jämnt tar sig in i Melodifestivalen och suger upp all uppmärksamhet överallt... Linda gör sin femte Melodifestival nu, och hon är en av ytterst få (Sanna Nielsen är den andra) som har en 100% kvalificeringshistoria till finalen. Linda har aldrig missat final alltså, trots att hennes låtar alltid har varit traditionella schlagerschlagers. Ibland är det lite svängigt, men för det mesta lyckas hon mest göra parodi på sig själv. Jag kan ju förstå varför hon gjorde "Värsta Schlagern" en gång i tiden - vem kan bättre driva med genren än den ende artist som håller den vid liv?  Nåja. Årets Bengtzing är en smula sargad och har inte alls samma karisma som tidigare års. Låten är alldeles för menlös, även utefter Bengtzing-standarder. Det är knappast en gladschlager denna gång, utan snarare en trött schlagerpoplåt som känns helt och hållet 2003. Inte en tillstymmelse till fantasi. Fy vad trött jag är på henne! SNÄLLA, LÅT HENNE FÖR EN GÅNGS SKULL MISSA FINALEN!!!

7. Ellinore Holmer - En Himmelsk Sång

Det är sällan två bidrag har exakt samma känsla i en deltävling. Men "En himmelsk sång" och "Hela Natten" ger mig exakt samma menlösa och hopplösa känsla! Ellinore Holmer är visserligen en mycket speciell sångerska, tagen ut Glada Hudikteatern och har tillsammans med dem framfört mellanaktsnummer i Melodifestivalen 2010. Men som soloartist vet jag inte om det faktiskt funkar... Orkar svenska folket bry sig om det här? Jag tvivlar faktiskt. I mina öron låter detta mer som en godnattsång, än en effektfull ballad. Att de allra flesta svenskar dessutom sitter och väntar på Anton Ewald som går ut precis efteråt - ja det gör ju hela det här bidraget till en enda lång transportsträcka. Lååååååååångt från finalen...

8. Anton Ewald - Natural

Och så till sist - den stora finalen - det sista bidraget i Melodifestivalen 2014 OCH tillika den sista STORA BESVIKELSEN. Hade du förväntat dig stordåd av förra årets 4:a? Då var du inte ensam! De allra flesta hade innan Melodifestivalen utsett Anton till den stora favoriten i årets tävling, trots att man inte hört låten. Såsom den flickidol han är, så råder det knappast något tvivel om att han kommer få mängder av röster oavsett hur bra låten är. Det är nog tur för honom, för "Natural" är någon typ av House-pop-mashup som påminner mer 00-talets partylåtar innan dubstepen slog igenom. För en straight kille som inte är nostalgisk för 00-talets partymusik, så finns ingenting - absolut ingenting - att uppskatta här. Anton blir det plattaste fallet i Melodifestivalen 2014, tätt följd av YOHIO och Martin Stenmarck. Skillnaden är kanske att Anton faktiskt hade en riktigt bra låt ifjol - Begging var riktigt bra och borde ha slutat iallafall på en 2:a plats i finalen då. 4:e platsen var i underkant för Anton, som självklart är värd en revansch! Att han också får ett dukat bord, med det klart svagaste startfältet i tävlingen borde ha fällt avgörandet - men när han kommer med en så trist och menlös låt, ja då är det bara att kasta in handduken och konstatera att Sanna Nielsen slipper någon konkurrens om Melodifestivalvinsten.

Summan av Kardemumman: Återigen blir det svårt att avgöra vem som går vidare, och vem som inte gör det. Denna gång beror det dock mest på att startfältet är så svagt, att det blir att välja mellan pest och kolera för svenska folket. Att Alcazar går vidare - det lär väl dessvärre inte gå att undvika. Likaså lär dessvärre Anton vara självskriven tack vare allt östrogen i Sverige. Men frågan är om Lindas skitlåt ändå räcker till Andra Chansen? Eller blir det Janet Leon eller Ammotrack som snyltar schlagerdrottningen på biljetten? Hoppas det!
  
     

torsdag 20 februari 2014

Vinnaren av Melodifestivalen 2014 finns i Örnsköldsvik - enligt statistiken

Jag vet. Ni har väntat länge på nästa statistiska analys av er älskade schlagermagister - och jag har avsiktligt väntat till sista deltävlingen för att sprida min vetenskapliga vishet! Och det finns goda anledningar till det - för den sista deltävlingen i  Melodifestivalen har ett nästan mytologiskt sken kring sig. Detta kommer sig av att deltävling 4, under Christer Björkmans ledning, blivit en "minifinal" - där de bästa bidragen samlas för att kunna avsluta startfältet med en stor smäll. Om man tittar igenom deltävlingarna ordentligt så ser vi att deltävling 1 och 4 har de klart bästa startfälten - man vill ju inleda och avsluta bra! Allt som sker däremellan är ju tydligen bara transportsträcka...
Tror ni mig inte? Jo, det är klart ni gör! Men låt oss ändå kika på statistiken! 


Tabellen här ovan är en krosstabulering av finalbidragen i Melodifestivalen mellan 2002-2013 - uppdelade efter slutplacering i finalen och från vilken deltävling bidragen kommer. Det blir genast smärtsamt tydligt vilken deltävling som vanligtvis är bäst - då 6 av 12 vinnarlåtar i finalen kommer från deltävling 4. Det innebär att 50 % av alla Melodifestivalvinnare de senaste 12 åren kommer från sista deltävlingen! Ingen annan deltävling kommer i närheten! Dock kan jag ju lägga in en trevlig brasklapp här - och påpeka att Loreen och "Euphoria" (som ju sedan vann både Melodifestivalen och Eurovision med flest antal 12-poängare i historien) kom från deltävling 1 - det enda vinnande bidraget från deltävling 1 någonsin! Dessutom vår enda eurovisionvinnare de senaste 12 åren...

Men vi ser ändå rätt tydligt att deltävling 4 är klart bäst att komma ifrån - om man vill vinna Melodifestivalen. Vill man mot all förmodan komma tvåa (Ping: Danny Saucedo)- ja då är det deltävling 1 som är klart bäst. Då har du 50 % chans att komma 2:a i finalen! Vi behöver ju bara minnas YOHIO från ifjol för att se den kopplingen... När det gäller de andra placeringarna så verkar det vara rätt uppenbart att man löper störst risk att hamna sist i finalen om man kommer från deltävling 3 - hela 8 bidrag (7+1, år 2009 hade vi ju 11 finalbidrag) av de som hamnat sist, har kommit från deltävling 3. Siktar du dock bara på ett medelmåttigt resultat en sådär 3:a-6:a, jag då är deltävling 2 helt klart bäst - hela 18 av 28 finalbidrag från deltävling 2 har slutat någonstans mellan 3:a och 6:a. 
Om vi då applicerar detta på årets Melodifestival kan vi se att vinnaren finns i Örnsköldsvik (troligen på startnummer 1, 6 eller 8 - d.v.s. Alcazar, Linda Bengtzing eller Anton Ewald). Tvåan tävlade antagligen i Malmö - troligen alltså YOHIO eller Ellen Benediktson... 3:an 4:an och 5:an kommer antagligen från deltävlingen i Linköping - som Sanna Nielsen, JEM eller Panetoz, medan den som kommer sist i årets melodifestival förmodligen blir något av bidragen från Göteborg - Oscar Zia eller Ace Wilder. Där lägger jag nog pengarna på Ace Wilder faktiskt... 

Frågan är dock hur pass väl denna statistik verkligen kan förutsäga resultatet för årets Melodifestival - kom ihåg att den knappast säger något om Andra Chansen-bidragen eller startordningen i finalen. Det enda som vi med säkerhet kan säga utifrån dessa siffror är att mellovinnarna oftast kommer från den sista deltävlingen. I dessa tider, då Christer Björkman sätter startordningen och fördelar bidragen över deltävlingarna - framstår det som att de allra bästa bidragen placeras i sista deltävlingen. Carolas "Evighet" 2006. Malena Ernmans "La Voix" 2009. Eller varför inte Robin Stjernbergs "You" från ifjol? Alla kom från sista deltävlingen - och alla vann till slut "Sångfågeln". Coincidence? Evidently not...   

söndag 16 februari 2014

Melodifestivalen 2014: Efter Göteborg: Bruno Mars & Marie Serneholt till Final?

Tre fjärdedelar av årets totala startfält har nu visats för svenska folket - och meningarna går som vanligt isär om huruvida det är bra eller dåligt. Deltävlingen i Göteborg bjöd, som jag förutspått, på ett högst överraskande resultat - även om det kanske inte riktigt var på det sättet jag trott. Eller hoppats på.



Den första att utropas till finalist var Bruno Mars-kopian Oscar Zia, vars skrev-grepp, Michael Jackson-juckande och tv-skärmar á la Martin Svensson (Du är så Yeah Yeah wow wow - 1999) tog honom direkt till final. Helt enligt oddsen, men en smula oväntat för mig. Visst måste även jag erkänna att tuggummipopen "Yes We Can" sätter sig i huvudet ganska snabbt, men allt som skedde på scenen kändes igen - allt hade redan gjorts. Och dessutom gjorts bättre. Visst tycker väl alla om Bruno Mars, Eric Saade och Michael Jackson till någon utsträckning - men det finns ju gränser för hur mycket man får kopiera av andra va? Emellertid verkar Oscar själv vara viktigare än låten, för sällan har en 17-åring utan några större tidigare meriter (mer än som bakgrundsdansare) kommit att bli så favorittippad - innan någon utomstående ens hade hört låten! He's got the look som Roxette hade uttryckt det. Och hade det inte varit för Björn Gustafsson så hade han nog blivit kårad till kvällens hunk av den östrogentyngda delen av publiken. Björn var ju den som fick mest jubel (och ljusast jubel). Bittert för Oscar! Men pojken kan nog räkna med flickornas gunst i tävlingen iallafall - var så säkra. Det lär nämligen vara en hel del tonårsflickor som är ute efter honom - iallafall om man ska tro google. Söker du på Oscar Zia kommer "Oscar Zia Flickvän" upp som första sökalternativ. You do the Math.


Den andra att utropas som finalist var Marie Serneholt-kopian (dock musikaliskt mer Miley Cyrus/Kate Perry-kopian) Ace Wilder, som också bjöd på skrev-grepp och roliga danser. Hon var dock inte lika favorittippad innan, och i synnerhet inte av mig. Jag hade aldrig tidigare varit så säker på en sistaplats i en deltävling - som jag var igår kväll. Men av vad jag förstår så gillar folk den där amelodiska refrängen och den tidvisa falsksången. När jag själv ser på Wrecking Ball med Miley Cyrus förstår jag att det tydligen är populärt med sådana låtar nuförtiden. Att jag sedan kanske själv inte riktigt ser charmen i det är väl en annan femma. Däremot innebär ju Aces avancemang att vi har fått ännu en skräll - och har nu lyckats få en ny skräll varje vecka. Melodifestivalen har gått från att vara veteranernas privata klubb för inbördes beundran till att bli en dynamisk musiktävling! Tänka sig!

Nu ska i ärlighetens namn påpekas att det inte är de absolut bästa låtarna som gått till finalen än. Ace Wilder slog ju BETYDLIGT bättre låtar igår: State of Dramas "All We Are" kändes som en uppdaterad version av A Friend In Londons fantastiska Eurovisionlåt "A New Tomorrow" (Danmark 2012) och hade platsat i finalen alla dagar i veckan annars! Extra bittert är det med tanke på att deras låt förra året, som sög så hårt att svarta hål uppstod i Göteborg, gick direkt till final då. Outtrigger, som ju hade en oerhört bra metal-låt (som dessutom SVT hade lyckats få snyggt producerad på scenen), fick också se sig slagen av betydligt sämre låtar. Visst, alla gillar ju inte rock och metal, men med tanke på att sämre låtar i dessa genres tidigare nått finalen utan problem börjar man ju nu undra om svenska folket gått och blivit konventionella igen?
Tittar vi på finalbidragen så är det väldigt mycket konventionell musik: pop, lite hip-hop och två ballader. YOHIO får väl räknas som konventionell numera också. Det finns iallafall inget som sticker ut särskilt mycket denna gång, vilket det ju faktiskt brukar finnas annars. Hm.

Något som jag faktiskt blev lite besviken på var varför CajsaStina inte gick vidare: Det var ju en fantastisk låt! Inte på något sätt modern, men ändå väldigt vacker och välskriven! Jag funderar på om Sverige tröttnat på nostalgi nu kanske, något som iallafall skulle förklara Dr. Albans fiasko. "Inte Stabilt" blev domen efter att han och Jessica Folcker slutat snöplig 5:a. Att låten sedan var som hämtad direkt ifrån 90-talets dammiga CD-källare och att Dr.Alban inte prickade in en enda ton rätt under hela framförandet - det är givetvis irrelevant. Det borde ju ha räckt med att han bara visat sig på scenen så hade finalplatsen varit säkrad.
En annan gigant som ännu en gång fått nobben av svensk folket var Shirely Clamp, som nu måste inse att hennes glansdagar är över. Ändå så var ju detta, enligt mig, hennes bästa låt någonsin, då hon ju för en gångs skull fick ut hela sitt breda röstregister. Ändå räcker det inte! Galet. Men återigen, jag tror Sverige tröttnat på nostalgi... Shirley är för gammal helt enkelt. Hur ska det då gå för Linda Bengtzing och Alcazar nästa vecka då?!?! Båda är favoriter och båda debuterade i Melodifestivalen under förra istiden! Hmmm..

Och nu till sist måste jag bara ta upp kampen mot all jävla kritik som lyfts fram mot showen och programledarna! De är FAKTISKT duktiga - de är roliga - och det är bra underhållning! PUNKT. Jag kan visserligen hålla med om att en del skämt inte riktigt går hem och en del är bara inte roliga (som i öppningen nu i lördags när Anders skulle såga Nour. Helt poänglöst enligt mig.). Men generellt är Anders och Nour charmiga, roliga och har glimten i ögat - vilket verkligen är mer än man kan säga om exempelvis Danny och Marie Serneholt som varit värdar tidigare år. Det enda roliga de lyckades med var felsägningar - som dessutom skedde helt ofrivilligt.
Showen har sedan i övrigt ju faktiskt erbjudit väldigt mycket - OS-musikalen (till musik av Queen FYI), var till exempel en fullträff - trots att det var menat att Björne (med prideflaggan) skulle ha brottats ned av "rysk polis". Tydligen valde SVT att stryka "de ryska poliserna"; kanske för att hela ryska ambassaden inte skulle få simultana hjärtattacker nu under OS-veckorna när blodtrycket redan är så högt där.
Och sluta vara så förvånade över att Björne är gay. Vi visste det alla innerst inne...

Jag tycker också ni kan sluta vara så förvånade över Björns bröstklämmande. Okej, han är absolut inte lika sliskig och våtkammad som Thorsten Flinck - men han vet mycket väl om sin status som alla kvinnors våta dröm. Tro mig, han vet om det - det är knappast så att Sveriges kvinnor försökt hålla det hemligt. Och har man ett sådant självförtroende behöver man inte 2 gram kokain i kroppen (som vissa andra kåta och sliskiga dramaten-skådespelare eventuellt behöver) för att ta sig sådana friheter.
Även solstickanpojken kan nog då och då vara ett svin. Tänk på det alla barn!
Jag vill även ta möjligheten att påpeka att jag redan i höstas, när programledarparet presenterades - förutspådde att Björn Gustafsson skulle komma tillbaka. Han var ju sidekick tillsammans med Nour i Melodifestivalen "en sådär 5-6 år sedan" (2008). Anders var ju redan då också med i ett hörn som Morgan Pålsson.  

Nåja, jag vill iallafall kort konstatera hur sjukt spännande Andra Chansen börjar se ut - redan nu kan vi se att Helena Paparizou (som tidigare var överlägsen favorit där) får se sig snuvad på favoritskapet i och med State of Dramas och Outtriggers Lidköpingsbiljetter! Och då har vi ju fortfarande en mycket tung deltävling kvar!
Håll ut - snart är vi där!



fredag 14 februari 2014

Melodifestivalen 2014: Inför Göteborg: Hur kunde det bli så här bra helt plötsligt?

På det senaste har Melodifestivalen gått från att vara utskrattat - till närmast finkultur. Det finns exempelvis inget riktigt uselt bidrag i finalen än. För ett år sedan hade vi redan hunnit skicka Sean Banan till final och skulle mycket snart också komma att skicka ett gäng gubbar med en "dorsinsk" schlagerkuplett till final.
Tiderna förändras tydligen. Och jag kan nöjt se på lördagens startfält att de extrema kalkonerna faktiskt lyser med sin frånvaro. Typ iallafall.... Dr.Alban kan väl dock inte annat än betecknas som kalkonernas konung, även om han låg i toppen på listorna en sisådär 700 år sedan. Men faktum är att om man bortser från honom så är banne mig detta startfält ett av de jämnaste och starkaste på oerhört länge - och då har ändå Melodifestivalen 2014 hittills varit väldigt starkt! Jag kan inte undgå att bli en smula förvånad. Hörru Christer!  - Var är alla gimmickar? Var är de satiriska texterna, de larviga gubbarna som ska "spexa till det"? Var är de läskiga dramaten-skådespelarna som plötsligt ställer upp i Melodifestivalen och börjar sjunga? Det är som om de där skämtbidragen inte existerar i schlagervärlden längre.. Blev man mätt på Bananen ifjol kanske? Eller blev man mätt på gubbröran i Ravaillacz?
Ja, vem vet? Det enda som vi kan vara säkra på är att Christer & Co. har ändrat sina prioriteringar inför i år, och kört stenhårt på kvalitet. Det märks på lördag kan jag säga!

1. Outtrigger - Echo
Metal är tillbaka i Melodifestivalen - denna mest klassiska av alla klassiska schlagergenrer som finns! Äntligen får de miljontals metalfans som varje år ser på Melodifestivalen något att rösta på! (Ja - det var sarkasm.) Men ni som minns Dead By April 2012, ni kommer känna igen detta. Growl och järnburar (och tvångströjor ryktas det om) kommer stå i centrum i detta framförande! Klassiska ingredienser i ett schlagernummer alltså! Samtidigt lär detta sätta en rätt hög standard för all rock generellt i Melodifestivalen framöver - för här kan vi inte bara avfärda låten som "growl" och därmed rent oväsen. Detta är faktiskt riktigt bra metal, som i allra högsta grad kan komma att bli en utmanare om finalbiljetten! Visst, det är en smula utmanande att komma o säga att metal är det som svenska folket tycker bäst om - men ingen kan säga något annat än att Outtrigger bjuder på något helt unikt under kvällen, något som dessutom är bra gjort! Så vare sig man gillar metal eller inte, kommer detta att vara ett attraktivt alternativ till "det gamla vanliga".
Solklar finalist i mina öron iallafall.

2. Eko - Red
Så till artisten som kvalificerade sig till Melodifestivalen genom 2014:s jokertävling; "Svensktoppen nästa". Eko lyckades där vinna radiolyssnarnas gunst och fick Melodifestivalbiljetten. Nu startar de som nummer 2, ett tecken på att Christer Björkman inte har någon större tro på att de kan vända hem en sjätte svensk Eurovisionvinst. Och med förutsättningarna som givits kan man kanske förstå det, för Eko är inte det mest namnkunniga svenska bandet direkt. Tvärtom. Men potentialen i detta bidrag finns faktiskt, och är banne mig rätt stor ändå! Detta låter nämligen som The Knife - i en något modernare tappning. En synthig och snygg låt och en sångerska med mycket annorlunda och häftig röst. Visst, Christer Björkman kanske inte höjer på ögonbrynen, men i schlagersammanhang är detta enormt spännande! Precis som Outtrigger så tar Eko Melodifestivalen ut på närmast jungfrulig mark, och jag njuter av det! Visserligen luktar det inte final om det här, men jag hade inte blivit förvånad av att se Eko på den övre delen av resultatlistan!

3. Oscar Zia - Yes We Can
En av de mest upphaussade artisterna inför årets Melodifestival var ju som bekant Oscar Zia. Många trodde redan i November ifjol att han skulle bli den nya schlagerstjärnan. Efter att ha hört och sett iallafall en minut av bidraget så kan jag konstatera att det varit mycket väsen för ingenting. Medan jag här just citerade Shakespeare så citerar Oscar Zia Barack Obama, för "Yes We Can" (Tillika Barack Obamas valslogan 2008) verkar vara en enda lång hyllning till den amerikanske presidenten. Och det känns faktiskt ganska omotiverat måste jag säga. Nu är det visserligen inte låten i sig som är problemet, utan möjligtvis det lite fåniga texttemat och det faktum att Oscar Zia till 100% kan sorteras in i Eric Saade-facket. Han trängs nu där tillsammans med David Lindgren, Danny Saucedo, Alvaro Estrella och Anton Ewald. Eric Saade, som var först in, lyckades ju som bekant kombinera "häftiga moderna danssteg" med "hyfsat mediokra poplåtar" och dessutom med en typisk "tonårsröst". Enormt populära hos flickor mellan 10-17 år, men kanske lite mindre populära hos resterande population. Nåja. Oscar är dessvärre bara mellanmjölksvarianten av Eric Saade. Inte lika snygg, inte lika bra på att sjunga eller dansa och har inte en lika bra låt en Saade. Kort sagt; Det kommer att gå bra ändå för Oscar - trots att detta inte är Melodifestivalens stora ögonblick. En gäspning, ett konstaterande om att vi sett det där förut, och så vidare till nästa bidrag. Men för alla tonårsflickor är detta ett hett villebråd, och lär därför få sin stora beskärda del röster ändå. 

4. Shirley Clamp - Burning Alive
Så är Shirley tillbaka igen! Yey. Trots att hon hamnade sist i sin deltävling senast hon ställde upp i Melodifestivalen - så är hon nu tillbaka. Förmodligen ute efter revansch. Kommer hon att få det då? Något chockartat skulle jag gissa på: JA. Detta råkar nämligen vara hennes bästa Melodifestivallåt någonsin i min mening. Bättre än Min Kärlek rent av. På något underligt sätt så har låtskrivarna här lyckats utnyttja Shirleys röst till max, och hon sjunger bättre än någon annan den här deltävlingen. Hon sjunger rent av bättre än de allra flesta andra artister i Sverige också, men just här så hörs det faktiskt rätt tydligt! Med all rättvisa ska påpekas att låten mycket väl kan beskrivas som en traditionell schlagerballad - och riskerar därför att bli stämplad som "det gamla vanliga". Men att höra Shirley när hon är på topp - det är bara för bra alltså!
Här sitter vi på en joker, för det är inte många som tror att hon kommer gå vidare på Lördag. Är gammal äldst, eller kan Shirley skrälla till sig en finalplats månne? Ett stort utropstecken från min sida blir det! Varning för Shirley!

5. State of Drama - All We Are
Tack och lov att det inte blev samma skit som förra året! Här mina damer och herrar - har vi en riktig modern rocklåt som faktiskt känns relevant idag! Förra året förstod jag inte för mitt liv hur State of Drama kunde nå finalen med en sådan skitlåt! Den hade ju ingenting!! Inte nått!!!! Aldrig förr hade mitt förakt mot svenska folket varit så stort som då! Men nu i år, har denna grupp faktiskt producerat en låt som känns 200% rätt, och som mycket väl hade platsat i Eurovision! Nog för att jag kanske inte skulle kunna se den vinna, men den hade inte skämt ut Sverige iallafall... Kort sagt; detta är ett klart finalbidrag för mig - det är bra producerat, snygg text, bra brygga och State of Drama kommer till sin fulla rätt här. Tråkigt att man hamnar i ett så starkt startfält bara, för konkurrensen om platserna är stor och State of Drama är inte givna trots sin popularitet. Ironiskt, eftersom jag för en gångs skull inte hade haft något emot att ge dem en finalbiljett... Men men - de har väl sina fans och det lär ändå räcka långt!

6. Cajsa-Stina Åkerström - En enkel Sång
Louise Hoffsten-Varning utfärdas härmed!! Ni minns hur den gamla ärrade veteranen Louise Hoffsten ifjol kuppade hem en finalbiljett? Nu riskerar Cajsa Stina att göra samma sak igen, med en låt som inte kan beskrivas som annat än en gammal hederlig svensk visa, inte olik Lundells "Öppna Landskap". Som om inte detta startfält redan vore nog späckat med genrer så kommer nu alltså ännu något helt nytt, som visserligen inte känns 2014, men som istället tilltalar musiksjälen hos alla svenskar - iallafall de av oss som älskar vår visskatt. Cajsa-Stinas pappa var ju ingen annan än Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijks samtide kollega, som kanske var mest känd för sin "Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag" (om inte annat känd från "Torsk på Talllinn"). Att Cajsa Stina fortfarande bygger vidare på deras visor och dessutom för in dem i Melodifestivalen igen - är för mig något mycket stort. Huruvida det faktiskt kommer att funka är en annan fråga. I nuläget är det inte mycket som talar för Cajsa-Stina, men med tanke på Louise Hoffsten-effekten så kan hon inte räknas bort från toppstriden.

7. Ace Wilder - Busy Doin' Nothin'
Detta är det första bidraget jag faktiskt skulle vilja avfärda från vidare avancemang. Och det har egentligen inget med att göra med att detta är dåligt på något sätt, (även om det ju inte är så bra), utan snarare att detta är lite väl kaxigt och skränigt. Svenska folket verkar inte tycka om när saker blir för kaxiga eller skräniga. Tråkigt för Ace, som hoppats slå igenom i sitt hemland. Men i denna hårda konkurrens kommer en kaxig tuggummipoplåt inte att få något större genomslag trots häftiga bakgrundsdansare och fint budskap om att inte vilja arbeta (som skulle få varje moderat att gå i taket). Sen har vi det lilla problemet att Ace inte verkar ha någon egentlig sångröst, ett faktum som kan sätta en del käppar i hjulet om man vill komma långt i musikvärlden. Således kan jag ganska självsäkert avskriva alla chanser till avancemang för detta bidrag, och konstatera att vi iallafall har en given nästsistaplacering. För sista placeringen är vigd åt nästa bidra nämligen...

8. Dr. Alban & Jessica Folcker - Around The World
Ja, jag vill poängtera att kvällens startfält inte är HELT kalkonfritt. Dr. Alban har om inte annat sett till att det blivit så. Jag skulle vilja se på Dr. Alban, inte som en artist utan mer som en institution i svensk kultur. Visserligen en skamlig och föraktningsvärd institution, men ändock en svensk institution! För alltså, snubben är tandläkare - ja, det är sant, han är utbildad för att titta ner i din mun och skrika "Hello Africa". Personligen tror jag mest han blev doktor för att kunna ha ett coolt artistnamn. Jag menar - Mr. Alban låter ju helt ärligt inte lika häftigt. Han är dessutom mest känd för att ha berikat svenska språket med uttryck som "stabilt som fan", något som har förevigats otaliga gånger i 90-talets legendariska radioprogram Pippirull. Han har ju också "berikat" svensk kultur med årtusendets sämsta svenska sommarlåt "Alla vi" tillsammans med tondöva svenska sportprofiler som Björn Borg och Tomas Brolin. Hans biroll i tidernas mest sågade svenska film "Sean Banan inuti Seanfrika" är också en merit som heter duga!
Ironiskt nog så väljer han att göra comeback i en duett med Jessica Folcker - en fantastisk sångerska som Dr. Alban själv scoutade fram när det begav sig under 90-talet! Nu står de för första gången sedan dess på scenen tillsammans. Stort, på något absurt sätt... Jessica har ju visserligen varit med ett par gånger tidigare i Melodifestivalen (bl.a. 2005), så hon är ju något av en veteran. Men samtidigt är det två ex-stjärnor som avslutar kvällens deltävling, för ingen av dessa två är något att hänga i julgranen längre. Han är mest 90-tals nostalgi och hon är mest tidigt 00-tals nostalgi. Hur detta ska funka som annat än en nostalgiöverdos vet jag inte... Och lyssnar man på låten så kan man konstatera att 90-talsmusik var som bäst på 90-talet. Det är bara att acceptera, doktor tandläkare.



Summan av Kardemumman: Ett Oerhört Bra Startfält! Samtidigt då också oerhört jämnt och svårtippat. Vem som helst kan ju skrälla sig till en finalbiljett här - och det är banne mig inte ofta 6 bidrag på allvar slåss om finalplatserna! Rent statistiskt borde Outtrigger och Cajsa-Stina ligga bäst till för finalbiljetterna, medan Shirley och State of Drama lär ta Andra Chansen-biljetterna. Men vem vet? På lördag verkar ju vad som helst kunna hända, och då spelar statistiken ingen roll längre.. 
  

söndag 9 februari 2014

Melodifestivalen 2014: Efter Linköping: En VINNARE och en vinnare

Dagen efter Melodifestivalens andra deltävling börjar man till slut få grepp om hur årets Melodifestival faktiskt ser ut - men framförallt hur den låter. Det börjar nu bli dags att rulla fram de stora kanonerna, för när deltävlingarna nu börjar nå halvtid, så kommer förväntningarna bli enorma på att artisterna ska börja leverera. Och det märks redan i medierna att folk har stora förväntningar på den svenska schlagereliten, vilket är ett gott tecken! Vi lär inte köpa grisen i säcken denna gång - vinnaren i Melodifestivalen 2014 ska ta tillbaka bucklan de 2 milen över till Sverige igen. Frågan är om det är Sanna Nielsen som ska göra det?

Vinnarna
Två artister fick finalbiljetter i Lördags - men en var den verklige VINNAREN och den andra hade bara "rätt glid". VINNAREN (ska uttalas med betoning på alla bokstäver!) hette Sanna Nielsen och skrev Melodifestivalrekord som den ende som under det nuvarande systemet med deltävlingar kvalificerat sig till final 6 gånger av 6 möjliga! Sammanlagt har hon då varit i 7 finaler - och har där hittills slutat, 2:a (2008), 3:e (2001), 4:e (2011), 5:e (2003), 7:e (2007), och 8:e (2005). I princip är det alltså bara 1:a platsen som saknas... Och tjejen är ju bara 29 år!!!!! Helt otroligt. Många andra "veteraner" har ju visserligen deltagit i fler melodifestivalfinaler - såsom Kicki Danielsson och Ann-Louise Hansson - men de är ju för det första numera en bra bit över 50 år, och började dessutom tävla långt innan deltävlingssystemet infördes (De har alltså inte behövt kvala in till finalen). Sanna däremot - har deltävlingarna i blodet!
Visst ska vi hylla Sanna, men jag var ju faktiskt något skeptisk inför Lördagens omröstning om huruvida "Undo" verkligen skulle gå hem i stugorna ändå. Låten är ju en modern Rihanna-inspirerad ballad, med annorlunda tempo och avancerade tonkombinationer - inte direkt urtypen av vad svenska folket brukar tycka om. Men när Sanna fick hela Cloetta Center att bli lika tyst som en Lördagskväll i Vaggeryds centrum, då förstod jag att låten faktiskt hade gått hem! Wow. Så här efteråt så tvivlar jag inte längre på om Sanna skulle kunna vinna hela schottabalongen - för ett sådant här bidrag kan bara gå bra i finalen. Och tydligen håller många med mig på den punkten. Sanna fick massiva hyllningar på Twitter och Facebook efteråt (jag var en av dem), och "Undo" gick plötsligt ned till 2,0 i odds att vinna hela Melodifestivalen - solklar favorit alltså. Och är det någon artist i Sverige som förtjänar att äntligen vinna Melodifestivalen - ja, då är det banne mig Sanna Nielsen!

De andra vinnarna, Panetoz, var mer en personlig vinst för mig. I Fredags förutspådde jag att detta "blandade" herrskap skulle skrälla - vilket de också gjorde. Med besked. Innan Lördagen var det knappt en käft som ens vågade nämna Panetoz som potentiell finalist, trots att bandet är på toppen av sin karriär (fortfarande!). Jag kan dock nöjt konstatera att man översteg alla förväntningar och vände hem en finalbiljett - rättvist! I jämförelse med de flesta andra den här kvällen så lyckades Panetoz skapa lite partystämning och ingjuta lite glädje i tävlingen, en konstig nisch visserligen - men den verkade ju funka rätt hyfsat ändå. Detta trots att en bandmedlem tydligen inte fick sjunga någonting under hela framförandet...
Nu hamnade dock Panetozs finalbiljett helt i skuggan av Sanna denna kväll, och detta lär märkas i finalen likaså - för de kommer inte kunna rå på vare sig Sanna Nielsen eller en topp-5 placering i finalen. Men det känns bra att hip-hopen är tillbaka i Melodifestivalen, även om det är med en "schlagerfierad" version.

Andra Chansen-deltagarna
De artister som får byta N mot D, från Linköping (i Östergötland) till Lidköping (i Västergötland) blev föga överraskande JEM och Martin Stenmarck. JEM var lite av en förhandsfavorit för en del journalister innan deltävlingen och de bjöd ju iallafall på något helt unikt. Låten var väl kanske bara okej, men jag måste verkligen hylla SVT för kamerasättningen - som lyckade få hela framförandet att likna en musikvideo mer än en livekonsert. Impressive! Nu är det dock så att coola kameravinklar och ändrat bildformat inte automatiskt garanterar en finalbiljett, men jag är ändå övertygad om att JEM kommer bli ett bidrag att räkna med i Andra Chansen. Jämfört med allt annat som hittills kommit dit, så är JEM mest "2014" - och ska vi ha kvalitet i finalen så behövs modern musik.
Martin Stenmarck däremot kan nog inte räknas in i "modern musik" längre. Hans Lidköpingsbiljett var mer ett diplom för "lång och trogen tjänst" än musikalisk kvalitet. Ska hans "När änglarna går hem" gå till final behövs många lyssningar, och jag tror svenska folket var medvetna om det i Lördags.

Alla andra stackars bidrag
Martin ska vara glad över att The Refreshments inte snodde hans Andra Chansenbiljett, för där kan vi snacka hängivna fans! The Refreshments var snubblande nära att chocka hela Sverige med sina Alladin-skor och färgglada outfits och häftiga Rock'n'Roll. Ingen verkade ta dem på allvar, utom hela Sveriges landsbygdsbefolkning. Hade den befolkningsdelen varit bara några fler, så hade vi garanterat fått höra mer Rock'n'Roll i Melodifestivalen i år!
Några andra som också presterade riktigt över förväntan var Great little thing - som faktiskt bjöd på en riktigt snygg show. Hade det inte varit för musikgenren man nischat sig mot (Typ punkrock?) så hade detta faktiskt kunnat gå vidare.
Sen fanns det ju de som lyckades sämre - som Pink Pistols och Manda. Det var ju egentligen inget fel på dem, det var ändå rätt okej låtar, men i den hårda konkurrensen som detta startfältet utgjorde - så var de inte tillräckligt unika. Detta trots att det inkluderade en dragshow och bakgrundsdansare på styltor.

SVT - Vad håller ni på med??
Den enda kritiken som fördes fram var (återigen) mot programledarna och manus. Personligen kanske jag kände att Anders och Nour visserligen inte höjde sin kvalitet mot förra gången, men så särdeles mycket sämre var det ju inte. Men visst, höjdpunkten på kvällen var ju ändå Sigrid (7 år) och hennes genusanalys. Som den samhällsvetarmagister jag ju är, så kunde jag ju inte annat än att smälta. Samtidigt börjar jag fundera på hur politiserade förskolorna har blivit i Sverige idag. När jag var 7 år så minns jag vi mest sysslade med alfabetet, inte så mycket könsmaktsanalys faktiskt... Nåja. Jag hoppas (och tror) att Sigrid kommer tillbaka, kanske redan i finalen! Jag har en svag känsla av att hon kan bli den nye Björn Gustafsson. Utseendemässigt och åldersmässigt är de ju rätt lika varandra redan!
Men medan vissa klappade händerna åt pausbidragen med Sean Banan så fick jag en rejäl huvudvärk. Igen. Precis som 2012 och 2013. Varför envisas SVT med att blanda in Sean Banan i Melodifestivalen vartenda år!? Den här gången var det ju inte ens roligt!!!!! Det blev bara tröttsamt att se honom sjunga sönder "Diggiloo-diggiley", i någon typ av korsning mellan dockteater och Idol-audition. Jag fick bara uppfattningen att han var med för att han är känd och "har brukat vara rolig". Imponerande att man kan förstöra ett Herrey's framträdande på ett så tråkigt och ointressant sätt...

Utsikterna inför Göteborg
Nu börjar ju finalens startfält ta form, och jag frågar mig - var är upptempolåtarna? De favoriter som i nuläget är i finalen är ju uteslutande ballader (Sanna och Ellen) medan YOHIO nog blivit avhängd (dessutom bara en medeltempolåt) och Panetoz nog får ses som chanslösa. Om något bidrag ska kunna utmana Sanna Nielsen i finalen, så måste det vara en upptempolåt - typ som "Popular" eller "Begging" eller "Hero". Hittills har ingen sådan låt tagit sig vidare, vilket är konstigt. Det är ju vanligtvis den typen av låtar som går hem hos svenska folket, eftersom vi mycket sällan skickar ballader till Eurovision. Frågan är om det kommer en utmanare de närmaste veckorna? Mina tankar går direkt till Anton Ewald, Oscar Zia och Alcazar - tre givna upptempoartister. Men kommer de kunna utmana Sanna? Bra fråga. Nästa vecka får Oscar Zia iallafall visa upptempomusklerna.

Men redan nu kan vi fråga oss: Skulle Sanna kunna fixa en ny svensk Eurovisionseger? Jag tvivlar faktiskt inte på det. Hon har en modern låt - inte olik Rysslands iallafall moderna vinnarlåt 2008: Dima Bilan - Believe. "Undo" bär också drag av "You're not alone" med BWO från 2009. Tonkombinationen i textraden "UuuuUndo" bär också rester av fjolårsvinnarlåten "You". Det verkar alltså inte vara omöjligt att detta funkar internationellt. Men hur det verkligen ligger till med den saken får vi nog vänta med att säga något om tills den 8:e Mars.

fredag 7 februari 2014

Melodifestivalen 2014: Inför Linköping - Från Skrillex till After Dark (och allt där emellan)

Snart har en vecka gått sedan Melodifestivalen 2014 kastade loss från Hyllie i Malmö, och som vanligt är skriverierna i full gång. Som brukligt. I år lär väl Melodifestivalen dock få konkurrera rejält med vinter-OS om rubrikerna, men det upplagt för heta strider på melloscenen. På lördag kommer ett gäng schlagerveteraner stå i blickfånget, men utmanas starkt av moderna (och omoderna) nykomlingar. Det snackas om det bästa startfältet på många år, men jag håller inte riktigt med om det. Tvärtom - många kommer nog bli besvikna på sin schlagerfavoriter, medan andra kommer bli överraskade på den höga kvaliteten hos nykomlingarna. Så jag menar, att det enda vi faktiskt nu kan säga om deltävlingen i Linköping, är att den är jämn och spretig. Och då menar jag inte spretig som att man lagt in nån konstig etno-ballad sådär bara för att kunna säga att "alla genrer är representerade" utan jag menar spretigt som att ratta in 8 olika radiokanaler från Radio Rosengård, till RIX fm via Lugna favoriter och P2. Det är blandningen som gör det, kan man säga.
Det mest intressanta på Lördag kommer dock bli att se om Anders och Nour har fått lite mer ordning på manuset, och huruvida folk har lärt sig att humorn tar lite mer plats än vanligt i Melodifestivalen. Jag har faktiskt rätt höga förväntningar nu, eftersom andra deltävlingen faktiskt brukar vara den där allt börjar fungera som det ska igen. Och med tanke på den ABBA-tributen och Herreys-tributen som ska genomsyra kvällen, lär ingen bli besviken. Hoppas jag iallafall.

Tillbaka till bidragen, här är min recension av lördagens startfält:

1. JEM - Love Trigger
Tydligen blev det här gänget först uppmärksammat i X Factor 2012 och har sedan dess bidat sin tid. De är därför tidstypiska Mello-debutanter - talangtävlingskändisar som varit borta från rampljuset lite för länge. Dessutom har de fått en låt skriven av G:son och Boström - gänget bakom Euphoria. Mönstret känns igen på något sätt... Och jag är inte främmande för att detta också kan få en Loreen-effekt - detta är en typisk modern danslåt med attityd och suggestiva artister av olika personlighet. Precis som det ska vara 2014! Det är lite Skrillex, lite Black Eyed Peas, och lite Christina Aguilera (fast på ett smakligt sätt). Kort sagt; blandat och modernt. Men då infinner sig genast den intressanta frågan: Funkar det här konceptet i Melodifestivalen 2014? Vi vet ju alla hur anti-modernistiska svenska folket brukar vara i dessa frågor! Och svaret blir, med tanke på resten av startfältet som innehåller allt från klassisk 50-tals rock till dragshows och punk och schlagerballader, ja - det är det enda som faktiskt passar in i en final 2014. Resten av bidragen är mest icke-kontemporära distraktioner. Visserligen erkänner jag, låten är konstig och kunde gjorts så mycket mer intressant att lyssna på! Men konceptet är fortfarande bättre än allt annat ikväll - och det borde räcka iallafall till Andra Chansen! Men förvänta er inga fläskiga rubriker och spontana fontänbad efter den här låten - det är fortfarande lite för modernt för mellanmjölkssverige.

2. The Refreshments - Hallelujah

Efter en kort sejour i 2010-talet, reser vi tillbaka en sisådär 60 år, för att hamna i den tiden då man kunde ha Alladin-skor i läder på sig på en scen - utan att bli utskrattad. Så på med brylkrämen och läderjackan - 50-talet är tillbaka! Raggarna i Linköping har lämnat korvkioskerna och lär stå på första parkett i Cloetta Center - för det här är deras 3 minuter.
Kan det här verkligen funka? Ja, det är lätt för oss "moderna" människor att tro att ingen längre lyssnar på klassisk 50-tals rock i annat än nostalgiska syften, MEN likt förbaskat så är de ett gäng västgötar, värmlänningar och östgötar (alltså lantisar) som fortfarande stenhårt diggar Elvis, Bill Haley, Buddy Holly och varför inte kungen Jerry Williams. Man kan inte underskatta alla dessa rock-fanatiker, om inte annat har vi lärt oss det sedan Top Cats (2012) och The Playtones (2011) tog sig till final (där båda slutade 6:a!). Att förkasta The Refreshments som "OLDSCHOOL" och därmed chanslösa vore eskapism. Därför tror jag starkt på att "Hallelujah" iallafall kniper en Andra Chansen biljett - och dessutom med en liten skrällvarning för finalbiljett!
Även om detta inte är min kopp te - då jag mest håller mig till musik från 60-talet och framåt, så fattar jag hur ensamma The Refreshments är i sin genre här i Melodifestivalen. Det går således inte att räkna bort dem, ens om man skulle vilja.

3. Manda - Glow

En skånsk Kate Perry med attityd - om man ska tro henne själv. Manda är artisten som ytterligare befäster talangshowskomplexet i Melodifestivalen - hon har nämligen synts i varenda jädra talangshow i Sverige - från X-faktor och Idol till tävlingen med just det mycket fantasifulla namnet "Talang". Manda är en talangtävlingsbroiler som sedan tidiga tonår harvat sig fram bland allehanda talangscouter och jurys. Att hon nu står på Melodifestivalscenen är nog ingen förvånad över - det verkar ju stå i Lagen.
Kommer hon att stå sig bättre än alla andra talangbroilers då? Ja, förutom att hon snott dansarna på styltorna rakt av från det franska Eurovisionbidraget "A Chaque Pas" från 2004, så är det här snyggt, rent och musikaliskt rätt trevligt. Faktum är att det kanske rent av är för snyggt och trevligt - det saknar något att haka upp sig på! Ska man gå vidare från placering nr 3, då måste man ha något speciellt att erbjuda publiken - mer än dansare på styltor. En tonartshöjning kanske? En glasbur fylld med Yoghurt? Björn Gustafsson? Någonting mer behövs här iallafall! Jag kan dessvärre inte se Manda i finalen (Och vad hände med A:et förresten???! Det stör mig något vansinnigt att hon inte heter Amanda som vanligt folk! Och ja, JAG ÄR EN BETYGSHETSARE!) .

4. Panetoz - Efter Solsken

Vissa mellobidrag får oförtjänt lite uppmärksamhet tycker jag. Panetoz var, när artisterna presenterades i November, de kanske mest spännande nyheterna på listan. Detta är ett band som faktiskt just slagit igenom (med Dansa Pausa) men ändå väljer att ställa upp i Melodifestivalen! Vanligtvis brukar artister vänta tills karriärerna i princip är över innan de ställer upp... Men Panetoz valde att gå in i tävlingen på toppen av sin karriär - men blir ändå inte omtalade. Bland oddsen ligger de på en medelmåttig 5:e plats och mig veterligen finns ingen som nämner dem som potentiella finalister. Jag däremot sätter en ENORM skrällvarning på dem - detta kan bli Lördagens stora Ellen-Smäll. Glad hip-hop utan avancerade partier och utan att vara särdeles kontroversiella. Detta riskerar bli en sommarplåga, om än kanske mer för de yngre åldersgrupperna. Medan de "vuxna" har gott om bidrag att sortera in sig på, finns i år ingen barnens Sean Banan. I år finns istället Panetoz -som helt klart kan gå hem hos barnen. Att räkna bort Panetoz från finalen vore därför rätt korkat.

5. Pink Pistols - I Am Somebody

Detta är en uppdaterad och kaxigare version av After Dark - lite dragshow, lite disco och lite 2014. Innehållandes medlemmar från just After Dark och ett gäng andra underhållningsgrupper, har man lyckats skapa en Fantastic Four (eller Fabolous Four kanske snarare) av fullfjädrade showartister med erfarenheter i branschen som går långt utöver någon annan i tävlingen. Till och med Christer Björkmän lär vara avundsjuk på deras samlade erfarenheter i nöjesvärlden... Men Pink Pistols har ju sin nisch, dragshow, som de inte lär komma ifrån ens om de hade velat. Det lär dessvärre begränsa deras möjligheter till större framgång på lördag, trots att låten de framför nog hade kunnat gå hem i stugorna. Detta känns faktiskt inte som en dragshow konstigt nog, tvärtom känns det som ett riktigt popdisconummer där artisterna bara råkar vara transvestiter. Vi är ju så vana vid det humoristiska After Dark att vi totalt glömt av att det finns "seriösa" dragshowartister också - och rätt bra sådana dessutom. Tyvärr tror jag de flesta ännu föredrar "de roliga transvestiterna" framför de "seriösa transvestiterna", vilket får mig att tro att Pink Pistols helt enkelt får bida sin tid och återkomma med ett nytt försök i Melodifestivalen nästa år. Med tanke på att Österrike planerar skicka en transvestit med skägg (Ja, det är faktiskt sant!) till Köpenhamn i Maj, så lär saker förändras för dragshows framöver...

6. Sanna Nielsen - Undo

Detta var ju min, bettingbolagens och medias stora favorit inför Melodifestivalen - vilket har satt närmast omänskliga förväntningar på "Undo" inför Lördagen. Det jobbiga för Sanna är att hon i princip bara kan misslyckas - hon lär aldrig kunna göra om "Empty Room" och att förvänta sig samma effekt som då är bara rent omöjligt. Ändå imponeras jag av Sanna och "Undo". Jag måste visserligen erkänna - den är inte hennes bästa låt (Det kommer aldrig komma en bättre låt än "Empty Room" för Sanna), men den lär nog kunna bli hennes näst bästa låt iallafall. Trots att detta är hennes 6:e (!) bidrag i Melodifestivalen har hon aldrig missat finalen, och lär inte göra det nu heller. Hon sjunger fortfarande helt otroligt, hon ser fortfarande otrolig ut och hon går helt enkelt inte att tycka illa om. Sanna är i en helt egen klass på Lördag!
Det som kommer sätta käppar i hjulet för Sanna är hennes låt - den är nämligen en modern Beyoncé-esque låt som inte är olik Paparizous "Survivor" från förra veckan. Den låten kom "bara" till andra chansen. Skillnaden är kanske dock att Sannas låt är lite mer avskalad och faktumet att det faktiskt är Sanna som sjunger den. VIKTIGT! Frågan är dock om svenska folket kan vänja sig vid en så modern och tung låt från Sanna? Tveksamt faktiskt. Jag hade lätt kunnat se Sanna överst på prispallen i finalen innan - men nu är jag osäker. Jag kommer iallafall hålla tummarna - för det här är ett finalbidrag. PUNKT.

7.  Great Little Things - Set Yourself Free

Nanne Grönvalls söner, Benny Anderssons barnbarn - snacka om att ha musiken i blodet. Ändå finns inte den minsta strimma av "Avundsjuk" eller "Dancing Queen" att höra i detta bidrag. Detta är punkrock någonstans mellan Green Day och Nickelback snarare än Sound of Music eller Hep Stars. Även om farfar Benny nog ändå kommer sitta i publiken och klappa händerna så lär tv-tittarna där hemma inte göra det i samma utsträckning. Generellt har denna genre alltid fått kämpa i Melodifestivalen. Bäst gick det för Jimmy Janssons grupp "The Poets" som 2002 gick vidare till den dåtida förlagan till Andra chansen (vinnarnas val), men kom inte vidare därifrån. Noll Disciplin var 2010 inte lika framgångsrika utan fick se sig utslagna redan i deltävlingen. Således är det väldigt lite som talar för Charlie och Felix Grönvall, trots deras imponerande gener.

8. Martin Stenmarck - När Änglarna går hem

9 år efter fiaskot i Kiev är Martin Stenmarck så till slut tillbaka på Melodifestivalscenen. En bit av mig hatar honom fortfarande, trots att det ju knappast var hans fel att regionjuryerna röstade fram honom till vinsten i Melodifestivalen med en låt som handlade om Las Vegas och lät mer 50-tal än 00-tal.... Nu är han dock tillbaka med en helt annorlunda låt, som snarare luktar svensktopp än glamouröst 50-tal. Helt ärligt har jag svårt att acceptera detta, för när Martin sjunger på svenska ser han bara ut som en yngre version av Lasse Holm på scenen... Visst, han sjunger faktiskt bra (bättre än Lasse Holm) men snälla nån, - låten, Martin! Den är ju visserligen inte jättedålig, men hade han bara sjungit den på Engelska hade det inte känts så fel! I nuläget är den enda utvägen för mig att förkasta detta bidrag till en snöplig 5:e plats - för hur jag än försöker kommer detta aldrig att funka 100% för mig. I ett startfält med så tunga och svårberäknerliga motståndare har Martin alldeles för lite med sig. Inte nog med att det finns fler som inte förlåtit honom för 19:e platsen i Kiev 2005, att sjunga en låt på svenska - som hade låtit 1000 gånger mer seriös på engelska är bara fel! Sorry Martin, jag hade kunnat se dig i final innan jag hörde låten - men nu... Hemskt ledsen...

Summan av Kardemumman: Mitt starkaste tips (och bettingbolagens tips:) Sanna Nielsen till final. Solkar både sett ifrån kvalitet och statistik (Placering 6 går nästan alltid till final - Ellen startade ju 6:a dessutom!). De som dock förmodligen gör upp om den andra finalplaceringen är The Refreshments och JEM, men ett "Varningens finger" för Panetoz - underskatta inte barnens inverkan på röstningen!


torsdag 6 februari 2014

Schlagermagisterns topplista: Melodifestivalens största WTF:s genom tiderna!

Melodifestivalen är en fantastisk musikalisk cirkus där artister, konstnärer och genier trängs tillsammans med byfånar, clowner och Sean Banans. I detta musikaliska virrvarr tvingas tv-tittarna in i en värld där allt handlar om att synas och höras - men framförallt för att bli ihågkommen! Kan du inte sjunga? Ingen fara! I melodifestivalen kan du ändå slå igenom om du bara på något sätt sticka ut på! Möjligheterna är gränslösa - och fantasin hos svenska artister verkar vara mer gränslös än i något annat land.
Och när vi ser resultatet av detta ställer vi oss givetvis frågan: Vad röker svenska artister egentligen?
Vi lär kanske aldrig få veta svaret på den frågan. Men jag tycker iallafall att det är dags att hylla de största fria tänkarna i Melodifestivalens historia; de som vågade gå över gränsen för vad man borde kunna göra i Melodifestivalen - och de som vågade trotsa rim, vett och reson och istället följa sin egen väg. Helt enkelt de största WTF:sen som någonsin fått den vansinniga idén att ställa sig på Melodifestivalscenen inför miljontals tittare - och balla ur fullständigt!

Vi börjar listan med två bubblare:
Salem al-Fakir (a.k.a. Björn Gustafsson) - Keep on Walking (2010)

Det är final. Salem är en av favoriterna. Allt går till precis som i deltävlingen tills han plötsligt lämnar pianot, och in kommer Sveriges då mest upphaussade komiker Björn Gustafsson - utklädd till Salem och tar över pianot. Allting fortsätter dock i övrigt precis som i deltävlingen. Vi var nog många som fick blåmärken i hakan efter att ha tappat den i golvet den kvällen.

Christer Sjögren - I Love Europe (2008) 

Jag minns att många blev en smula förvånade när Christer Sjögren ställde upp i Melodifestivalen. Så här 6 år efteråt har jag fortfarande svårt att hantera chocken. Tänk om vi hade skickat det här till Eurovision?!

Så till den riktiga topplistan:

10. Ann-Louise Hansson & Molle - Sluta (2002)

Jag undrar fortfarande hur man tänkte i SVT när fick in det här bidraget. Min mest uppenbara tanke är att det hela skedde under en firmafest, vid en sådär kl. 01-02 på natten. Chefen har fått i sig alldeles för många och är helt röd i ansiktet av allt skrattande. Plötsligt tar han in en hög av de värsta utsorterade bidragen och skriker "Nu jävlar ska vi röja!" och sätter på "Sluta" på högsta volym i högtalarna. Alla skrattar. Plötsligt säger någon "Vi sätter in den i tävlingen för fan! Vilken grej! HAHAHA", och så säger någon annan: "Ja - och så får Ann-Louise Hansson sjunga den!" Alla skrattar, medan chefen säger "Lever hon fortfarande?". Plötsligt svarar någon: "Ja! Men hon kan ju sjunga den i duett med någon!! Någon helt random snubbe liksom!". "Vem då?", -"EN SÅPAKÄNDIS!" (Alla skrattar igen). "Ja!! Någon från typ Robinson eller Baren! Folk skulle inte fatta någonting!". Plötsligt skriker någon "MOLLEEEE!!!". Alla ligger nu på golvet och kvider sig i skrattplågor. 2 månader senare står han i pyjamas på Melodifestivalscenen med Ann-Louise Hansson och sjunger för första gången i sitt liv. Ingen förstår någonting.

9. Balsam Boys feat. Svenne och Lotta - Bara Du och Jag (2000)

Ett gyllene år för svensk hip-hop. Petter har just slagit igenom, och Timbuktu just släppt sitt första soloalbum - då får hip-hopen för första gången genomslag i Melodifestivalen. Där representeras genren av två vita, långhåriga pojkar från Lidingö, som dittills varit mest kända som deltagare i programmet "På rymmen". De använde sig av det tungt crediga och gansterrelaterade artistnamnet "Balsam Boys", och bjöd på "heavy rhymes" tillsammans med undergroundduon Svenne och Lotta, som redan 1975 utmanade etablissemanget med låten "Bang en boomerang" i Melodifestivalen. Svensk musikhistoria skrevs. Frågan som återstår är dock fortfarande hur man tänkte här egentligen....


8. Günther & The Sunshine Girls - Like Fire Tonight (2006)

Många av oss har nog sedan länge förträngt Günther, 00-talets kanske vidrigaste artist. Och det finns många anledningar till varför vi valt att blockera de minnena. Mustaschen. De alldeles för tajta kläderna. Sättet han använder tungan på. Sättet han sitter på. Hans slickade frisyr och framförallt hans porriga solglasögon. För att vara en Malmöbo som egentligen heter Mats Söderlund, så har han lyckats skapa ett alter-ego helt olikt något annat i historien. Jag menar, vanligtvis blir man ju då en medelålders kvinna ifrån Staffanstorp, eller kanske kommunistisk radiopratare från Göteborg.  Men att ha ett alter-ego som går ut på att bli en porrig tysk eurodanceartist vid namn Günther, det går utöver det vanliga. Resultatet? 3 minuter Melodifestivalhistoria som för alltid måste glömmas. 
 

7. Git Persson - Du Förför Mig (1986) 

Detta bidrag var länge det kanske största WTF-ögonblicket i svensk schlagerhistoria. I denna lista kommer den dock bara på 7:e plats, mest beroende på mycket hård konkurrens. Men kvaliteten på WTF är hög på just detta bidrag. Året är alltså 1986 - man har p.g.a. ekonomiska problem rationaliserat bort liveframträdandet för alla artister - och låter istället bara finalbidragen få framföras live. Git Persson var en ung dansbandssångerska/dragspelsartist från Kristianstad som fått möjligheten att vara med i Melodifestivalen. I Stockholm spelar man därför in den musikvideo som ska tävla i Melodifestivalen - om den går vidare får hon sjunga den live i studion. Man vet att konkurrensen är tuff det här året - Style, Lasse Holm och Sound of Music är favoriter att vinna. Då bestämmer man sig för att hårdsatsa på musikvideon - man behöver någonting extra för att locka juryröster. Beslutet blir att ta in Jan Guillou och klä ut honom till vampyr. Låt oss bara säga att resten är TV-historia.
 

6. Addis Black Widdow - Clubbin' (2007)

2001 slog den här Karlstadsbaserade gruppen igenom med sin väldigt tidstypiska R'n'B musik, och fick bland annat bra listplaceringar i både Sverige och Storbritannien. Under 6 år var de sedan nästan helt anonyma, men gjorde 2007 det mycket mystiska draget att ställa upp i Melodifestivalen, året efter Carolas tredje vinst. Ingen visste riktigt varför, och ingen visste vad resultatet skulle bli. Vid artistpresentationen under vintern 2006 gjorde bandet ett hemlighetsfullt uttryck, och ville inte avslöja något om varför de ställt upp, eller hur bidraget skulle se ut. När de väl stod på scenen förstod alla varför. Framförandet är närmast episkt sett från både kläder (bröllopsklänningen och afrofrisyren bör uppmärksammas extra mycket här) och koreografi. Oljudet i bakgrunden var tydligen låten har jag förstått i efterhand. Och det där med att sjunga, ja... Det lämnades tydligen bäst åt andra att sköta....


5. Björn Ranelid feat Sara Li - Mirakel (2012)

Det finns få bidrag som har så många klassiska "textrader" som detta bidrag: "Om kvinnan avstår från mannens säd i 60 år dör hela mänskligheten ut", "Här kommer soldaterna", "Kärleken är en lekplats för barn". "Kärleken är den första atombomben", och framförallt "wow wow wow". Om det var ett mirakel att Björn Ranelid ens kom med i Melodifestivalen var det ju ett rent under att han inte vann. Europa hade ju bara kastat sig över honom och tillbett honom som en allsmäktig poetisk Gud - städer hade burit hans namn och hela helgdagar hade tillägnats honom. Det absolut roligaste i sammanhanget är att den ende som sjunger ju faktiskt är stackars Sara Li, som helt hamnade i skuggan av Ranelids ego. Ingen, inte ens Björn själv verkade bry sig om att Sara var hans duettpartner, vilket märktes i alla intervjuer som skedde efter tävlingen. Sara fick finna sig i att stå i skuggan av "kärlekens mästare", och fick efter finalen också finna sig i att hennes karriär efter detta i princip var över. Sara Li:s största framgång efter Melodifestivalen var nämligen bara en plats i "Så ska det låta". "JAAAAAA SÅ ÄR DET!"


4. Kenta - Utan att Fråga (1980)


Detta är ett klassiskt ögonblick i svensk TV-historia. Bara så ni förstår det fantastiska: SVT (alltså 80-talets SVT, det oerhört politiskt korrekta SVT där svordomar straffades med halshuggning och droger inte ens fick tänkas på), har alltså bjudit in en notorisk knarkare att sjunga en låt i kanalens absolut mest sedda program, på bästa sändningstid och DESSUTOM låtit honom själv välja sina kläder. Att de sedan låter honom bli intervjuad av den snustorre sportjournalisten Bengt Bedrup (som var programledare det året), är bara helt underbart. Det finns så många WTF-dimensioner i det här att man nästan blir religiös. Låten (som är ett enda långt WTF), Kentas tröja ("69- try it you'll like it"), och den efterföljande intervjun där han avslöjar att han ska bli blåbärsplockare. Hans hälsning till sin farmor i Eslöv är min personliga favorit. Älska det!


3. Photogenique - Nattens Änglar (1997)

Inför 1997 års Melodifestival bjöd SVT in de mest framgångsrika artisterna i Sverige att skriva låtar till tävlingen. Jonas Berggren från Ace of Base skrev en låt, men vägrade själv vara med och framföra den. Istället gick låten till en totalt okänd synthgrupp, Photogenique, som plötsligt hamnade i fokus p.g.a. samarbetet med just Jonas Berggren. Det SVT antagligen inte räknat med var nog att gruppen inte var riktigt så finkalibriga att de kunde göra Berggrens låt rättvisa. De hade nog inte heller räknat med att Berggren skulle skriva en låt som var så ultramodern att den gränsade till 2000-talets "New-wave-revival" och Elektronic. Det ska påpekas att detta var i en tid då fortfarande dansband dominerade Melodifestivalen och Blond i slutändan vann med den högst traditionella schlagern "Bara hon älskar mig". "Nattens änglar" blev tidernas absolut svartaste schlagerfår, och fick tävlingens kanske mest bräkande sista placering med den största nolla som någonsin hamnat på en resultatlista i Melodifestivalen. Och fortfarande än idag, så är det här bidraget svårt att greppa. Synthdansen, frisyren, och den fruktansvärda sångprestationen. Kort sagt, Melodifestivalen kanske mest imponerande nolla.


2. Army of Lovers - Rockin the Ride (2013)

Jag kan inte göra en WTF-lista utan att ta med Alexander Bard. Det går inte, det är fysiskt omöjligt. Och hans bästa idé genom alla tider, var ju som bekant att slå ihop sig med 2 andra liksinnade galningar med förrvirrade kroppsideal och spännande (och något röriga) sexualiteter. Då Army of Lovers slog igenom i början av 90-talet var de ultramoderna och pionjärer som vände upp och ner på precis allting. När de 20 år senare gjorde comeback gjorde de precis samma sak. "Swedish house mafia och Gangnam style inkastat i en tvättmaskin tillsammans med ett ton crack" var beskrivningen av låten "Rockin the Ride", en bra beskrivning på schlagerhistoriens kanske märkligaste 3 minuter. På dessa minuter verkar allt hända samtidigt, från homokyssar till håriga bringor, automatiska rullande troner och diverse spastiska utfall. När bidraget sedan också missar final och istället hamnar på 6 plats i deltävlingen, konstaterar de att "Sverige nog inte är redo för dem". No shit Sherlock. Det fantastiska efterspelet kommer när Alexander Bard anklagar La Camilla (älskar det namnet för övrigt - att sätta "La" framför alla namn är så underbart 1700-tal!) för att vara ansvarig för motgången och sparkar ut henne ur bandet, varpå Dominica Przeczynski tas in igen inför turnén. Allt gick självklart att följa i skvallerpressen, möjligtvis såsom planerat av bandet redan ifrån början. Men underhållningsvärdet i Army of Lovers går inte att ta miste på, tvärtom skulle 2013 inte varit detsamma utan de där 3 minuterna "Swedish house mafia och Gangnam style inkastat i en tvättmaskin tillsammans med ett ton crack"....


1. The Elephantz - Oh Yeah (2006)

Säg vad du vill om Army of Lovers, men att ta in ett gäng bakgrundsdansare utklädda till rosa elefanter är ett oslagbart koncept. Att klä ut sig till Peter Pan på Safari och ha en stor orange rya-matta på sig är också ett oslagbart koncept. Dansen är ju dessutom som gjord för att hamna på den här listans topplacering. Kort sagt, detta är 3 minuter ren magi. Du lär aldrig se något sånt här igen.    
  

onsdag 5 februari 2014

Eurovision-nyheter: Nu hotas Eurovision att bli ett nytt Sotji-OS

Åh dessa danskar - vårt älskade broderfolk i Syd, som givit oss röda korvar och framgångsrika skallningsmetoder. Sedan Emmelie de Forest vann Eurovisionbucklan i Malmö ifjol så har de levnadsglada danskarna dock vadat i interna stridigheter och kontroverser, framförallt politiska sådana. Men medan regeringarna har avlöst varandra sedan i Maj, så har Eurovision blivit en slagpåse mellan landsbygdspolitiker och stadspolitiker. Herning, den lilla landsbygdshålan mitt i Jylland, var utan tvekan det alternativ som vid första anblick hade den modernaste och bäst förberedda arenan. Ändå väljer DR (Dansk Radio) att förlägga Eurovision i Köpenhamn - men inte i någon av de 3 befintliga arenorna utan väljer istället att bygga en helt ny i en gammal skeppsvarvslokal i utkanten av staden. Debatten som följde det beslutet var oerhört rolig att följa som svensk - ungefär som SVT:s "Debatt" där vem som helst tydligen får vara med oavsett om personen är relevant eller inte. I debattkaoset påbörjades en smutskastningskampanj mot "storstadsborna" av de bittra förlorarna i Herning, som förbarmade sig över att alla som jobbar i DR är Köpenhamnare, och därmed partiska. Och nog får man säga att de har en poäng, för idén om att använda Refshaleøen som en "Eurovision-ö" och bygga ett ny arena i en varvslokal - är visserligen kul, men också ett tecken på storhetsvansinne á la Sotji-OS. Speciellt med tanke på att man redan har konsert- och evenemangsarenor till bristningsgränsen i Köpenhamn - och inte på något sätt är tvungna att bygga en helt ny bara för ESC. Vad som händer på Refshaleøen efter Eurovision är dessutom tydligen olöst. Varför inte söka vinter OS till exempel?
Nåja, det har varit relativt svaga protester mot valet hittills, och de som förekommit har avfärdats som landsbygdspopulism. Men enligt Sydsvenskan idag har DR tvingats ändra budgeten för bygget på Refshaleøen - med 13 miljoner Dkr. Och vem ska betala det? Jo, skattebetalarna i Köpenhamn. Och detta är tydligen inte första gången man överskridit budgeten - redan i December ifjol sköt danska staten till ytterligare 30 miljoner Dkr till bygget. Budgeten för bygget var helt uppenbart baserat på glädjekalkyler - något vi ju känner igen ifrån det stundande Sotji-OS!
Det ironiska är dock att DR nu hotar flytta arrangemanget från Köpenhamn till Herning - om man inte får mer pengar från Köpenhamns stad och Huvudstadsregionen. I Herning klappar man
ju nu givetvis händerna - eftersom allting redan är färdigt och klart där. I Köpenhamn däremot verkar politikerna svettas sjöar eftersom hela frågan blivit om prestige - både för Köpenhamn som stad och Danmark som land. Som en dansk regionpolitiker i Köpenhamn uttryckte det: "– Vi skulle bli utskrattade i hela Europa om vi skulle flytta Eurovisionfinalen med mindre än 100 dagar kvar". Ja, det skulle ni. Mest för att ni försöker bygga en helt ny arena bara för Eurovision, men glömmer av att ni vare sig är Azerbajdzjan eller att Putin inte är er president.
DR vet vilka trådar de ska dra i! Och skjuter kommunen och regionen till med pengarna kommer sannolikt Köpenhamns-Eurovision kosta mer än något annat Eurovision som hållits i Norden, och tredubbelt så mycket mer än i Malmö. Til Lykke!
Men riskerar då verkligen Eurovision flyttas ut till landsbygden och Herning? Nej. Det har visat sig att Robbie Williams spelar i Herning samma dag som Eurovisionfinalen. Och jag tvivlar på att han är intresserad av att dela arenan med 10.000 schlagernördar...

En annan Eurovisionnyhet är att man nu valt 3(!) programledare för Eurovision - precis som de flesta andra värdländer gjort de senaste åren. Bristen på fantasi hos danskarna är därmed brutalt uppenbar. De tilltänkta är Lise Rønne, Nikolaj Koppel och Pilou Asbæk - varav den ende som möjligtvis kan vara känd i Sverige är Pilou som spelat "Kasper Juul" i serien "Borgen". I övrigt kan nämnas att Lise är en erfaren programledare (bl.a. för Danska Melodifestivalen de senaste åren), och Nikolaj är en känd pianist och radiopratare. Låter ju som en lyckad kombination?

Avslutningsvis har vårt broderfolk i Öst valt sitt bidrag - och det blev Coldplaywannabe bandet "Softengine" som ska representera Finland i Köpenhamn i vår - med den något passande låttiteln "Something better" - vilket ju är precis det man önskade att Finland valt istället. Nåja. Enjoy!