tisdag 29 oktober 2013

Inför Melodifestivalen 2014 - förhoppningar och mardrömmar

Det är nu inte långt fram till December månad - den månad då artisterna till nästa års melodifestival brukar avslöjas. Redan nu håller man på att sålla fram låtarna till tävlingen - som drar igång i början av Februari nästa år. Det är sedan tidigare klart att städerna som kommer att hålla i deltävlingarna är Malmö, Göteborg, Linköping, Örnsköldsvik, Stockholm och LIDKÖPING. Jag gläds verkligen åt att min gamla hemstad Lidköping äntligen får vara värd för annat än bandymatcher, porslinsfestivaler och raggarträffar. Sedan man byggde Sparbanken Lidköping Arena (eller "Ostkupan" som jag kallar den) så har jag ständigt väntat på att man faktiskt ska locka till sig Melodifestivalen - eftersom det trots allt är en väldigt modern arena. Dessutom har Lidköping fött upp stjärnor som Hanna Sundblad och schlagerexperten Anna Charlotta Gunnarsson. Från trakterna runt omkring (Skara, Vara, Skövde m.m.) så kan vi dessutom samla på oss i princip hela schlagervärlden de senaste 30 åren, mycket tack vare Bert Karlsson (som lär vara på plats i Lidköping!)... Det fanns alltså goda skäl till varför man valde att ge Lidköping den där Andra Chansen platsen och jag kan bara konstatera att jag iallafall kommer vara där och välkomna dem på plats. Låt oss hoppas att vi inte skämmer ut oss mer än vanligt...

Men det mest relevanta är ju givetvis innehållet: Artisterna, Låtarna och Programledarna. I nuläget vet vi faktiskt ingenting av det ovanstående, med undantag av en artist - Eko. Denna trio vann tävlingen "Svensktoppen nästa" som SR håller i; någon slags ersättning för det misslyckade "Webbjokern" som tidigare år har öppnat för alla glada amatörer att komma med i Melodifestivalen. Eko verkar på första lyssning vara ett band som verkligen har tagit de senaste Eurovisionvindarna till sig, då man hör både Loreen och Emmelie de Forest i deras musik. Deras vinnarlåt "Yellow" kommer dock inte vara den de tävlar med i Melodifestivalen, vilket vi nog ska vara tacksamma för, den är helt enkelt inte bra. Men potentialen finns där, om vi verkligen vill kopiera friskt från Loreen och Emmelie. Nåja. Sannolikheten för att EKO vinner i Friends Arena i Mars är mindre än minimal.


Men i övrigt vet vi ju ingenting om vilka som kommer att vara där!
Vi vet att 2628 bidrag skickades in, vilket är fler än ifjol, men lägre än alla andra år bak till 2002. Enligt der führer Björkman så är det på förfrågan av SVT själva att musikbolagen skall skicka in färre bidrag - och bara de som de tror allra mest på. Jag förhåller mig tveksam till om det verkligen var en så bra idé - det tar ju makten från urvalsjuryn och lägger den på musikbolagen. Sist så resulterade det i en katastrofal Melodifestival som blev ett lågvattenmärke rent musikaliskt. Frågan är om årets skörd är bättre? Jag tvivlar.
Men vad vill vi höra? Vad vill vi se? Vilka vill vi se? Och vad vill vi absolut inte se? Här är min lista:

Låtar

Redan nu vet vi alltså att Loreens sensuella discodunk och Emmelie de Forrest etnotrummor är hetaste trenden i schlagervärlden, vilket bekräftas av den enda artisten som vi faktiskt redan nu vet kommer vara med. Men är det bara det som gäller? Nja. Jag satsar 100 spänn på att av de 32 låtar som tävlar i 2014 års Melodifestival så kommer det vara:
10 st. Moderna danslåtar (säkert med en massa elektro-skit, eller dubstep). 
4 st. Hopplöst utdaterade ballader (disneyballader eller nått annat helt bortkastat Ingela "pling" Forsmanskit)
6 st. Gammalschlager (old school - så alla schlagerfascister håller käft) 
3 st. Skämt- och plojlåtar (Som går ut på att marknadsföra pruttar och roliga löständer)
2 st. Raggarrock, mangarock eller pudelrock (Vilken rock som helst, bara man får tända eld på scenen och ha mycket kemikalier i håret)
5 st. Odefinierbara diverse "konst genres" (ni vet sådana där låtar som är "konst" och som har till syfte att göra melodifestivalen bredare rent genremässigt. Skitdåligt alltså.)
2 st. Afrikansk rapp eller någon indiandans eller nått (SVT kvoterar ju alltid in något multikulti så man slipper ansvaret för att SD skiter på sig av upphetsning varje lördagskväll). 
I denna röra finns alltså en vinnare, oftast. Det tråkiga är ju dock att Melodifestivalen numera är så förbaskat förutsägbar. Alla genres har blivit homogeniserade känns det som - alla "schlagerlåtar" låter verkligen exakt likadant nu, och är dessutom nästan alltid skrivna av samma person (G:son). Alla ballader har samma problem, medan rock och etno/hipphopp eller jazz eller vad sjutton det blir, ständigt inkvoteras i tävlingen - oavsett om det faktiskt är bra eller inte. Det känns som om Björkman redan vet att vissa låtar aldrig kommer ha en blekaste chans att vinna - men tar med dem bara för att bredda fältet och försöka uppnå någon typ av "kulturell nivå". Min mardröm (helt seriöst) är att hälften av alla låtar nästa år kommer att vara afrikansk jazzfusion eller samisk strupsångs-dubstep, och andra hälften plojnummer med Loa Falkman i kanindräkt sjungande "Trollololololo"...
I Norge lyckas man få in både country och syntdisco, och dessutom vanlig hederlig pop - något som vi blivit radikalt sämre på i Sverige. Mer radioanpassad pop! Mer Avicii! Mer Maggio! Mer Robyn! Ska vi vinna igen, då måste vi bli mer lyhörda på vad Europa förväntar sig av oss - och då är det musik som gäller, inte scenshow med glasburar eller sminkade tonårspojkar med fjädrar i håret! Bra musik - that's it!

Artister

Det är alltid en massiv spekulationsvåg som föregår Melodifestivalens artistpresentationer. Alltid är det någon comeback, någon gammal räv och någon nybörjare. De senaste åren har man varit duktiga på att sålla fram ordentligt med nybörjare - även om de flesta "nybörjare" numera är artister som har hållit på lääääänge innan de till slut förstått att de blivit "gamla nyheter" och därför beslutar sig för att göra Melodifestivalen så de får gratis publicitet och dessutom turnera med Lasse Holm på sommaren efteråt.
Det finns dock ett litet antal artister som jag verkligen vill ställer upp, som har något som kan lyfta tävlingen från den gråa massan. Här är artisterna jag VILL ska debutera i Melodifestivalen 2014:
1. Robyn. (Kräver ingen förklaring)
2. Avicii ( Skrev intromarchen i Eurovisionfinalen tillsammans med Björn & Benny - det borde ge smak!)
3. Veronica Maggio (Högst otroligt att hon ställer upp - hon är alldeles för populär som hon är just nu)
4. Marie Fredriksson (En av våra allra största stjärnor - som dessutom har allt att vinna)
5. Håkan Hellström (lär aldrig hända)
Men som saken är så har redan de allra flesta bra svenska artister redan varit med en gång i Melodifestivalen. Och bland dessa så har jag givetvis en STOR önskelista på comebacker jag skulle vilja se:
1. Sanna Nielsen. (Kan aldrig få nog av henne)
2. BWO (Säg vad man vill, men det är inte Melodifestival utan en Alexander Bard i shorts)
3. Sarah Dawn Finer (Klass. Både som artist och som programledare.)
4. Martin Stenmarck (Las Vegas sög visserligen, men Martin är en fantastisk sångare)
5. Loreen (En gång till. Vi gör en Johnny Logan!)
6. Arvingarna (Vi behöver riktig musik)
7. Östen Med Resten (Kanske det bästa som gjorts i Melodifestivalen någonsin). 
8. Salem Al-Fakir (det är värt ett nytt försök)
9. Linda Pritchard (Fantastisk Sångerska, men tämligen ouppskattad)
10. Danny Saucedo (Är den ende i historien att komma tvåa två år i rad.)

Det finns givetvis fler, men någon måtta får man ju ha.
Sedan finns ju såklart mardrömslistan. Det tragiska här är att jag är rätt säker på att majoriteten här kommer att komma med i Melodifestivalen vare sig jag vill det eller inte. Björkman hatar mig.
1. YOHIO. (Den androgyna Japanrockaren som inte har musik men väldigt häftigt smink. YTLIGT - och därmed folkligt. Given att göra comeback och ta revansch från andraplatsen)
2. Sean Banan. (Gör han ett tredje försök att vinna spränger jag Stockholm i småbitar)
3. Eric Saade. (Lär göra comeback, det har varit alldeles för tyst från honom sedan han skämde ut oss som värd i Green Room i Malmö)
4. Pernilla Wahlgren (Det räcker nu Pernilla. Ingen gillar dig längre.)
5. Shirley Clamp (Oj. Nej tack...) 
6. Carola. (Hahaha, ehm. Nej.)
7. Lotta Engberg (En av ytterst få schlagerdrottningar jag vill döda. Långsamt. Mest p.g.a. duetten med Christer Sjögren några år sedan)
8. Andreas Lundstedt (Mr. Schlager. Gå hem och dra nått gammalt över dig.)
9. Alcazar rent generellt (Oj, jädrar vad gamla ni är nu. Ge upp nån gång!)
10. Caroline af Ugglas (SNÄLLA SNÄLLA INTE MER!)

Ytterligare ett gäng artister lär göra comeback, även om jag inte har något emot det; Anton Ewald (faktiskt klart den bäste dansaren i Melodifestivalen 2013), Ulrik Munther (borde vunnit 2013) Timoteij (alltid relevanta numera), Brolle (Solklar egentligen) Linda Sundblad (också solklar), och Darin (Lär ju göra comeback nån gång...)
Det jag däremot vet med all säkerhet är att minst tre fjärdedelar av alla nya debutanter kommer vara (1) bakgrundssångare till artister i 2013 års Melodifestival, (2) bakgrundsdansare till artister i 2013 års Melodifestival (3) artister från Idol 2011, 2012, och eventuellt redan från årets Idol. Resten av debutanterna kommer dock antingen känna eller ha kontakt med någon som redan känner Christer Björkman. Till exempel vara svågrar till Björkman...
Nåja.

Programledare

Säga vad man vill, men programledarna är alltid en stor snackis. Alla har en åsikt! De senaste åren har dominerats av damer - eller iallafall av Gina Dirawi. Hon har verkligen bytt på könsrollerna, och fått sina manliga partners att se ut som blåsta bimbos (Danny). Jag har dock svårt att se Gina göra en tredje raka Melodifestival - om inte Luuk fick göra det så har jag mycket svårt att se Gina göra det. Melodifestivalen behöver något nytt - och intressant. Programledarexperimenten har haglat i Melodifesitvalen - från ett system med två nya programledare varje deltävling (2005) till Lena PH:s skandalomsusade soloprogramlederi 2006, och varför inte trion Luuk/Björn Gustafsson/Nour el-refai 2008? Och glöm inte Dolph Lundgren 2010! Problemet de senaste åren har dock varit samma som i Eurovision - man använder ett proffs och en amatör (oftast artist med vackert ansikte). Medan Gina växte till ett slipat proffs, var Danny mer som en femteklassare som skulle hålla i en projektredovisning. Samma hände Marie Serneholt 2011. Suck. Det enda undantaget är Sarah Dawn Finer som inte bara var en duktig artist och programledare, utan dessutom visade sig ha humorkompetens - som ett år senare skulle underhålla hela Europa.
Men vågar SVT satsa på ännu ett upplägg med artist och proffs? Eller slänger man in en till joker - en Dolph? Eller kör man på soloupplägg 2014?
Här är mina drömprogramledare:
1. Kristian Luuk (inte trolig att göra comeback, men man kan drömma)
2. Lasse Kronér (Programledare för MF 1993, men är nog lite för omodern för 2014 års upplaga)
3. Robin Paulsson (Faktiskt en lågoddsare - men kanske lite uppenbar? Inte SVT:s stil, trots att han är proffs)
4. Sarah Dawn Finer (Behöver inga förklaringar)
5. Babben Larsson & Sissela Kyle (Lär inte hända men det är en humorduo som heter duga)
6. Anders och Måns (Det har verkligen snackats om dem, men sannolikheten är liten)
7. Kalle Moraeus (Lågoddsare - men så oerhört skön!)
8. Kodjo Akollor och Hanna Hellquist (ev. Soran Ismail). (Programledare i Morgonpasset - men tränade även framför kameror numera. Liten skrällvarning på dessa alltså!)
9. Björn Skiffs och Kicki Danielsson (Drömma kan man ju alltid)
10. Timo Räisänen (störtskön alltså!)

Men samtidigt finns min mardrömslista:
1. Eric Saade (NEJ! NEEEEEEEEJ!)
2. Petra Mede (Lysande i Eurovision, men enough is enough.)
3. Jonas Gardell (döda mig om han blir utsedd)
4. Rikard Sjöberg (Världens sämsta människa)
5. Peter Jidhe. (Sport och schlager bör inte blandas.)
6. Sean Banan. (MARDRÖMMEN)
7. Thorsten Flinck & Ranelid (MARDRÖMMMMMMMEEEEEEEEN)

Nåja. Någon gång i November eller December vet vi vilka vi får se och höra i Melodifestivalen nästa år. Låt oss hoppas att vi slipper skämmas.

måndag 14 oktober 2013

Eurovision 2014: Copenhagen calling! Men vilka?



I September stod det klart att alla tidigare spekulationer om var nästa års Eurovision skall hållas - var fel. Det blev visserligen Köpenhamn (IGEN FÖR 3:E FUCKING GÅNGEN) men inte i någon av de typ 10 olika arenorna som pekats ut som kandidater av media - NEJ, danskarna ville inte vara så mainstream! Istället gör man något mycket speciellt; nämligen förlägger ett av världens största musikevenemang i en varvslokal på en liten halvö. Ja, det är sant, och NEJ jag överdriver inte. B&W-hallerne heter stället dit hela Europas blickar kommer att riktas i Maj nästa år och det ligger på en liten halvö som heter Refshaleøen precis utanför centrala Köpenhamn. Lokalen är en gammal varvshall från 60-talet som visserligen har rätt storlek, men i princip aldrig har använts till någonting som överhuvudtaget går att definiera som underhållning. Det blir alltså till att investera mycket pengar i lokalen om den skall kunna husera en produktion som den Malmö presterade. Nu verkar dock danska televisionen DR ha tänkt väl igenom detta val, vilket ju alltid är en fördel. Och jag måste säga att det faktiskt ska bli spännande att se vad resultatet blir - eftersom allting kommer att ske på en halvö. För att enklast kunna ta sig till Refshaleøen, kan man åka den kommunala båtlinjen, om man inte är van vid att köra bil över myllret av broar som leder ut till Christiania och Köpenhamns industriområden. Refshaleøen planeras under Eurovision att gå från en tråkig tom industritomt till att bli en "Eurovisionö", full med events och musik av alla slag. Med tanke på att Refshaleøen inte är större än Västra hamnen i Malmö, lär det bli ganska högt tryck. Samtidigt kommer man helrenovera B&W-hallerne till en fullt fungerande arena, om än med en något rustik framtoning. Resultatet kommer att bli en publikkapacitet på runt 12,000 alltså lite mindre än Malmö Arena. Däremot har man den stora fördelen att man kan anpassa hela hallen för Eurovision - vilket (hoppas jag) lär leda till ett imponerande scenbygge. Redan snackar man om laser och 3D projektioner - något som vi var för snåla för i Sverige. Nåja.
Det ska iallafall bli spännande att åka över sundet igen, för att se hur storstaden Köpenhamn hanterar Eurovision. Risken blir överhängande, att det bara blir en väldigt isolerad händelse som köpenhamnarna i gemen inte kommer märka av. I Malmö fanns ju fördelen att hela staden engagerades i tävlingen, och det var inte för inte som Malmös värdskap hyllades som unikt och epokgörande. Hur Köpenhamn nu bygger vidare på detta återstår att se - men kostnaderna för det är redan långt över de som SVT hade klarat av.

Frågan i nuläget är dock hur många som verkligen kommer att få uppleva nästa års Eurovision. Redan nu har många länder lämnat återbud, bl.a. Turkiet, Portugal, Polen, Cypern, Kroatien, Bosnien & Hercegovina, men också Greklands deltagande är hotat (mest för att man ju faktiskt lagt ned hela den statliga tv-stationen p.g.a. att man ju faktiskt är bankrutt). Tidigare Eurovisionländer som Tjeckien, Slovakien, Monaco, Andorra och Luxemburg har också nekat en återkomst till tävlingen, och ännu har inte Bulgarien eller Serbien meddelat sitt beslut i frågan. Faktum är att nästa års Eurovision riskerar att bli det minsta sedan semifinalsystemet infördes för 10 år sedan, något förmodligen är lika mycket orsakat av finanskriser som nordisk dominans. Stornationer i Eurovision, såsom Turkiet och nu kanske också Grekland lämnar tävlingen p.g.a. dåliga finanser men också som protestaktion mot vad som numera upplevs som en västeuropeisk komplott. Faktumet är ju att av de senaste 5 årens vinnare har 3 varit ifrån Skandinavien, 1 ifrån Tyskland och bara 1 ifrån Östeuropa. Jämför man detta med perioden 2002-2008 så var bara en vinnare ifrån Skandinavien, och 6 ifrån Östeuropa! Då talade man istället om Östeuropas dominans - vilket ledde till flera avhopp från tävlingen av Västeuropeiska länder som ansåg att det var omöjligt att vinna tävlingen.
Nu är trenden alltså tvärtom, även om jag tvivlar att Azerbajdzjan och Ryssland lär hoppa av tävlingen inom den närmaste tiden. Men faktum är att EBU nu måste börja lyssna på alla upprörda öststater - framförallt vad gäller röstningen (IGEN!). Reglerna om juryröstningen har därför ändrats (IGEN!) även om man denna gång istället fokuserar på att göra juryresultatet mer öppet. Exempelvis ska man publicera alla länders juryresultat omedelbart efter sändningen - så alla kan se vad de enskilda jurygrupperna röstat på. Samtidigt skall man öka kontrollen på vem som sitter med i juryn - mer professionalitet verkar vara slagordet.
Samtidigt förstår ju jag att detta inte kommer ändra ett skvatt på det faktiska resultatet - sedan jurygrupperna kom in 2009 har väst totalt dominerat, vilket jag nämnde ovan. Frågan är om effekten är bättre kvalitet på vinnarna? Ja, det skulle jag nog säga. Samtidigt så är det knappast så det helt väger upp för många öststaters kompisröstande. Att Ryssland och Azerbajdzjan varit så vansinnigt framgångsrika de senaste åren har nog inte någon jurygrupp förklaring till - snarare ett massivt telefonröstande från ett folk i konsensus om att rätt grannland måste vinna.
Nåja.
Vi ska iallafall vara glada över att slippa dra till Baku igen, till en skrytarena som numera i princip står oanvänd, med undantag från enstaka konserter med världsartister med storhetsvansinne.

När Eurovision nu ändå kommer till Köpenhamn för tredje gången i historien, är det två imponerande rekord som slås. Inte nog med att staden blir den första att arrangera två Eurovision under 2000-talet, det är också den kortaste förflyttningen mellan två konsekutiva Eurovisionarenor (som inte ligger i samma stad) - den sammanlagda sträckan mellan Malmö Arena och B&W-hallerne är strax under 3 mil - en resa på ca. 40 minuter. Det tidigare rekordet var mellan Tallinn (2002) och Riga (2003) - en resa på 27 mil. Det är ett mycket imponerande rekord, med tanke på hur stort Europa är.
Låt oss hoppas att det inte blir ett bottenrekord i deltagarländer bara...