Melodifestivalen 2014: Efter Örnsköldsvik - kvällen då Alcazar återuppstod från de döda

Ja, lite som i bibeln så har discofrälsarna återuppstått igen ifrån de döda - efter att i praktiken varit borträknade ifrån att någonsin vinna Melodifestivalen under så många år. Över en natt så gick Alcazar från att vara föredettingar, till att bli den stora snackisen inför finalen - även om jag kanske tycker att det är lite överdrivet att kalla dem favoriter. I bakgrunden hamnade den tidigare favorittippade Anton Ewald, som trots startfältets sämsta röst och klart klychigaste låt, gick till final.
De enda skrällarna under kvällen kom från Ammotrack och inte minst Ellinor Holmer som båda gick till andra chansen - trots att Linda Bengtzing och Josef Johansson var de stora snackisarna inför deltävlingen.
Kanske var det dock programledarna som gjorde det största intrycket under kvällen, med pausunderhållning som inte kan beskrivas som annat än klockrent. Och Ledin - en norrländsk schlagergud!

Vinnarna
Alcazar kom bokstavligen ner som en skänk från ovan, i en stor diskokula - och räddade ett annars rätt tunnsått startfält i Ö-vik. Visst, "Blame It On The Disco" är en riktig Alcazar-pekoral som lika gärna kunde varit producerad 2003 - men som trots detta faktum blev det ett välkommet igenkännbart upptempo-inslag. Förutsägbart, lättlyssnat och inte minst dansvänligt discoschlagernummer enligt konstens alla regler. Det räckte för att bärga en säker finalbiljett, och lämnade dessutom en konstig känsla av att den kan ha med toppstriden att göra även i finalen. Det var, tyvärr kanske, kvällens bästa låt - och kommer nog faktiskt övertrumfa de flesta andra bidrag i finalen också. De är redan 2:a i oddsen - en bit ifrån Sanna Nielsen som ännu leder. Men om vi faktiskt ställer oss frågan - är detta vad Sverige bör skicka till Eurovision 2014? Väldigt många schlagerfans skulle antagligen säga ja - Alcazar har vunnit två gånger och kommit tvåa en gång i "OGAE Second Chance Contest" alltså eurovisionfansens eget Eurovision med utslagna låtar från de nationella uttagningarna. Alcazar är den enda artisten som vunnit den tävlingen två gånger. Men bortser man från alla galna schlagerfans, och möjligtvis gaycommunityn (som dock i stor utsträckning överlappar varandra), så ser nog många Alcazar fortfarande något av en "novelty-act". De är udda fåglar i Sverige alltjämt, och discon är onekligen den mest klassiska av roliga retrogenres. Kort sagt, det krävs nog mycket innan svenska folket blir så kaxiga att de skickar Alcazar till Eurovision.

Anton Ewald lyckades emellertid, precis som förväntat, locka till sig alla tonårstjejers telefonröster under kvällen. Finalen var ju i princip säker redan innan deltävlingen, så det är nog knappast någon som höjer på ögonbrynen. Däremot är det nog få som verkligen tycker att han förtjänar finalplatsen, med tanke på att han knappt kunde sjunga, eller att låten knappt gick att lyssna på. För mig kändes låten som tagen från 90-talet, inte långt ifrån det som Dr. Alban ställde upp med för en vecka sedan! Och på något underligt vänster lyckas Anton också få in en gospelkör mitt i alltihopa. Där brast det totalt för mig, för sånt ska vi inte behöva genomlida i Melodifestivalen 2014. Kändes helt malplacerat och bara fullständigt löjligt. Tur för Anton att han iallafall kunde dansa - han är ju EGENTLIGEN bakgrundsdansare. Och det märks sannerligen.
Slutligen: Var det bara jag som kände WTF när han fick en ny mick som studsade upp ur ingenstans? Jag menar, han hade ju redan ett headset på sig! Behövde han plötsligt två mikrofoner? LÖJLIGT PUBLIKFRIERI. Hoppas han får en stor finne i ansiktet till finalen....

Andra Chansen
Ammotrack stod för hårdrocken - och gjorde det bra. Personligen var detta lite av min favorit under kvällen, så att kunna få se dem på "hemmaplan" i Andra Chansen känns riktigt najs. Visst, det är kanske inte det bästa man har hört inom hårdrocksgenren någonsin, men sånt här behövs! Riktiga riff och ös! Män med långt hår och nitar som headbangar hejdlöst i bakgrunden! Alla tummar upp!
Den verkliga skrällen var ju dock Ellinor Holmer - som helt otippat slog sig in till Andra Chansen före bl.a. Linda Bengtzing. Helt rätt enligt mig, för Ellinor gjorde det mest stabila intrycket under kvällen. Visserligen hade hon kanske inte någon enorm scennärvaro, men sånginsatsen var god och hon lyckades göra kvällens enda riktigt bra ballad - att nå ut genom rutan. All heder även till stylisten som dessutom fick henne att bli kvällens vackraste och bäst klädda tjej!

De utslagna
Janet Leon! Ännu en gång ett platt fall - och denna gång en förnedrande sistaplats. Helt vansinnigt. När ska det lossna för den här tjejen!??! Jag tvivlar på att vi någonsin får se henne i Melodifestivalen igen efter detta totala nederlag, men samtidigt så hoppas jag att hon någon gång ska få allt att gå ihop. Hon, om någon, förtjänar en framgång! Hennes låt var ju inte dålig, och hon sjöng hyfsat ändå. Men hon är ju inte tillräckligt folklig än, och då är det bara vinka adjö till finalen.
Någon som också fick vinka adjö till finalen var ju Linda Bengtzing som, sin folklighet till trots, fick se sig placerad som 5:a denna gång. Och därmed gör hon Shirley Clamp sällskap detta år. Ärligt talat förstår jag inte varför dessa schlagerstofiler ständigt återvänder till tävlingen, de har inte längre något att hämta tycker jag. Medan Shirleys låt i år visserligen var hennes kanske bästa någonsin, så var ju Lindas "Ta mig" helt värdelös. Kul nummer var det visserligen, men Linda har inte längre något att ge Melodifestivalen. En 5:e plats var nästan i snällaste laget för Linda denna gång, när hon nu alltså för första gången missar finalen.
I övrigt finns nästan inget intressant att nämna. I.D.A. var en stor gäspning - trots en riktigt hyfsad låt. Josef Johansson likaså.

Showen & Programledarna

Wow. Äntligen har det lossnat på allvar för Anders och Nour! Skönt! Deras satir av den finkulturella hipstereliten är så klockren att den borde ersätta Fröken Ur. Att de båda sedan faktiskt kunde sjunga så bra som de gjorde, var faktiskt något oväntat. Men återigen, de experimenterar sig framåt i humordjungeln - vilket inte alltid uppskattas av gemene man. Denna gången lyckades man dock så till den milda grad att många hellre hade velat se den i final än de andra bidragen. Och ja, Anton Ewalds finalbiljett hade den ju faktiskt rättmätigt kunnat ta tycker jag nog.... Men men, regler är ju regler. Tomas Ledin ska också höjas till skyarna med sin mellanakt, som var 200% i min smak. Folkmusik är det alldeles för lite av i Melodifestivalen, och Tomas Ledin är det alldeles för lite av också. Att kombinera de två var ett genidrag av SVT och Christer Björkman - helt underbart! Visst, det är kanske lite väl enkelt och okomplicerat att bara slänga upp en gammal schlagerartist på scenen för att dra några av sina gamla låtar - men det räcker för att få en bra pausunderhållning! Det blev som "så mycket bättre" och dessutom blev det LIVE MUSIK. Återigen: Tack SVT! Äntligen kvalitet!

Nästa vecka blir det andra chansen - då kommer Schlagermagistern att finnas på plats live i sin hemstad Lidköping för att ta schlagerpulsen på bandystaden som gav oss "Vi bor på landet" med Bröderna Djup och Anna-Charlotta Gunnarsson. Vi ses då!!!