På det senaste har Melodifestivalen gått från att vara utskrattat - till närmast finkultur. Det finns exempelvis inget riktigt uselt bidrag i finalen än. För ett år sedan hade vi redan hunnit skicka Sean Banan till final och skulle mycket snart också komma att skicka ett gäng gubbar med en "dorsinsk" schlagerkuplett till final.
Tiderna förändras tydligen. Och jag kan nöjt se på lördagens startfält att de extrema kalkonerna faktiskt lyser med sin frånvaro. Typ iallafall.... Dr.Alban kan väl dock inte annat än betecknas som kalkonernas konung, även om han låg i toppen på listorna en sisådär 700 år sedan. Men faktum är att om man bortser från honom så är banne mig detta startfält ett av de jämnaste och starkaste på oerhört länge - och då har ändå Melodifestivalen 2014 hittills varit väldigt starkt! Jag kan inte undgå att bli en smula förvånad. Hörru Christer! - Var är alla gimmickar? Var är de satiriska texterna, de larviga gubbarna som ska "spexa till det"? Var är de läskiga dramaten-skådespelarna som plötsligt ställer upp i Melodifestivalen och börjar sjunga? Det är som om de där skämtbidragen inte existerar i schlagervärlden längre.. Blev man mätt på Bananen ifjol kanske? Eller blev man mätt på gubbröran i Ravaillacz?
Ja, vem vet? Det enda som vi kan vara säkra på är att Christer & Co. har ändrat sina prioriteringar inför i år, och kört stenhårt på kvalitet. Det märks på lördag kan jag säga!
1. Outtrigger - Echo
Metal är tillbaka i Melodifestivalen - denna mest klassiska av alla klassiska schlagergenrer som finns! Äntligen får de miljontals metalfans som varje år ser på Melodifestivalen något att rösta på! (Ja - det var sarkasm.) Men ni som minns Dead By April 2012, ni kommer känna igen detta. Growl och järnburar (och tvångströjor ryktas det om) kommer stå i centrum i detta framförande! Klassiska ingredienser i ett schlagernummer alltså! Samtidigt lär detta sätta en rätt hög standard för all rock generellt i Melodifestivalen framöver - för här kan vi inte bara avfärda låten som "growl" och därmed rent oväsen. Detta är faktiskt riktigt bra metal, som i allra högsta grad kan komma att bli en utmanare om finalbiljetten! Visst, det är en smula utmanande att komma o säga att metal är det som svenska folket tycker bäst om - men ingen kan säga något annat än att Outtrigger bjuder på något helt unikt under kvällen, något som dessutom är bra gjort! Så vare sig man gillar metal eller inte, kommer detta att vara ett attraktivt alternativ till "det gamla vanliga".
Solklar finalist i mina öron iallafall.
2. Eko - Red
Så till artisten som kvalificerade sig till Melodifestivalen genom 2014:s jokertävling; "Svensktoppen nästa". Eko lyckades där vinna radiolyssnarnas gunst och fick Melodifestivalbiljetten. Nu startar de som nummer 2, ett tecken på att Christer Björkman inte har någon större tro på att de kan vända hem en sjätte svensk Eurovisionvinst. Och med förutsättningarna som givits kan man kanske förstå det, för Eko är inte det mest namnkunniga svenska bandet direkt. Tvärtom. Men potentialen i detta bidrag finns faktiskt, och är banne mig rätt stor ändå! Detta låter nämligen som The Knife - i en något modernare tappning. En synthig och snygg låt och en sångerska med mycket annorlunda och häftig röst. Visst, Christer Björkman kanske inte höjer på ögonbrynen, men i schlagersammanhang är detta enormt spännande! Precis som Outtrigger så tar Eko Melodifestivalen ut på närmast jungfrulig mark, och jag njuter av det! Visserligen luktar det inte final om det här, men jag hade inte blivit förvånad av att se Eko på den övre delen av resultatlistan!
3. Oscar Zia - Yes We Can
En av de mest upphaussade artisterna inför årets Melodifestival var ju som bekant Oscar Zia. Många trodde redan i November ifjol att han skulle bli den nya schlagerstjärnan. Efter att ha hört och sett iallafall en minut av bidraget så kan jag konstatera att det varit mycket väsen för ingenting. Medan jag här just citerade Shakespeare så citerar Oscar Zia Barack Obama, för "Yes We Can" (Tillika Barack Obamas valslogan 2008) verkar vara en enda lång hyllning till den amerikanske presidenten. Och det känns faktiskt ganska omotiverat måste jag säga. Nu är det visserligen inte låten i sig som är problemet, utan möjligtvis det lite fåniga texttemat och det faktum att Oscar Zia till 100% kan sorteras in i Eric Saade-facket. Han trängs nu där tillsammans med David Lindgren, Danny Saucedo, Alvaro Estrella och Anton Ewald. Eric Saade, som var först in, lyckades ju som bekant kombinera "häftiga moderna danssteg" med "hyfsat mediokra poplåtar" och dessutom med en typisk "tonårsröst". Enormt populära hos flickor mellan 10-17 år, men kanske lite mindre populära hos resterande population. Nåja. Oscar är dessvärre bara mellanmjölksvarianten av Eric Saade. Inte lika snygg, inte lika bra på att sjunga eller dansa och har inte en lika bra låt en Saade. Kort sagt; Det kommer att gå bra ändå för Oscar - trots att detta inte är Melodifestivalens stora ögonblick. En gäspning, ett konstaterande om att vi sett det där förut, och så vidare till nästa bidrag. Men för alla tonårsflickor är detta ett hett villebråd, och lär därför få sin stora beskärda del röster ändå.
4. Shirley Clamp - Burning Alive
Så är Shirley tillbaka igen! Yey. Trots att hon hamnade sist i sin deltävling senast hon ställde upp i Melodifestivalen - så är hon nu tillbaka. Förmodligen ute efter revansch. Kommer hon att få det då? Något chockartat skulle jag gissa på: JA. Detta råkar nämligen vara hennes bästa Melodifestivallåt någonsin i min mening. Bättre än Min Kärlek rent av. På något underligt sätt så har låtskrivarna här lyckats utnyttja Shirleys röst till max, och hon sjunger bättre än någon annan den här deltävlingen. Hon sjunger rent av bättre än de allra flesta andra artister i Sverige också, men just här så hörs det faktiskt rätt tydligt! Med all rättvisa ska påpekas att låten mycket väl kan beskrivas som en traditionell schlagerballad - och riskerar därför att bli stämplad som "det gamla vanliga". Men att höra Shirley när hon är på topp - det är bara för bra alltså!
Här sitter vi på en joker, för det är inte många som tror att hon kommer gå vidare på Lördag. Är gammal äldst, eller kan Shirley skrälla till sig en finalplats månne? Ett stort utropstecken från min sida blir det! Varning för Shirley!
5. State of Drama - All We Are
Tack och lov att det inte blev samma skit som förra året! Här mina damer och herrar - har vi en riktig modern rocklåt som faktiskt känns relevant idag! Förra året förstod jag inte för mitt liv hur State of Drama kunde nå finalen med en sådan skitlåt! Den hade ju ingenting!! Inte nått!!!! Aldrig förr hade mitt förakt mot svenska folket varit så stort som då! Men nu i år, har denna grupp faktiskt producerat en låt som känns 200% rätt, och som mycket väl hade platsat i Eurovision! Nog för att jag kanske inte skulle kunna se den vinna, men den hade inte skämt ut Sverige iallafall... Kort sagt; detta är ett klart finalbidrag för mig - det är bra producerat, snygg text, bra brygga och State of Drama kommer till sin fulla rätt här. Tråkigt att man hamnar i ett så starkt startfält bara, för konkurrensen om platserna är stor och State of Drama är inte givna trots sin popularitet. Ironiskt, eftersom jag för en gångs skull inte hade haft något emot att ge dem en finalbiljett... Men men - de har väl sina fans och det lär ändå räcka långt!
6. Cajsa-Stina Åkerström - En enkel Sång
Louise Hoffsten-Varning utfärdas härmed!! Ni minns hur den gamla ärrade veteranen Louise Hoffsten ifjol kuppade hem en finalbiljett? Nu riskerar Cajsa Stina att göra samma sak igen, med en låt som inte kan beskrivas som annat än en gammal hederlig svensk visa, inte olik Lundells "Öppna Landskap". Som om inte detta startfält redan vore nog späckat med genrer så kommer nu alltså ännu något helt nytt, som visserligen inte känns 2014, men som istället tilltalar musiksjälen hos alla svenskar - iallafall de av oss som älskar vår visskatt. Cajsa-Stinas pappa var ju ingen annan än Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijks samtide kollega, som kanske var mest känd för sin "Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag" (om inte annat känd från "Torsk på Talllinn"). Att Cajsa Stina fortfarande bygger vidare på deras visor och dessutom för in dem i Melodifestivalen igen - är för mig något mycket stort. Huruvida det faktiskt kommer att funka är en annan fråga. I nuläget är det inte mycket som talar för Cajsa-Stina, men med tanke på Louise Hoffsten-effekten så kan hon inte räknas bort från toppstriden.
7. Ace Wilder - Busy Doin' Nothin'
Detta är det första bidraget jag faktiskt skulle vilja avfärda från vidare avancemang. Och det har egentligen inget med att göra med att detta är dåligt på något sätt, (även om det ju inte är så bra), utan snarare att detta är lite väl kaxigt och skränigt. Svenska folket verkar inte tycka om när saker blir för kaxiga eller skräniga. Tråkigt för Ace, som hoppats slå igenom i sitt hemland. Men i denna hårda konkurrens kommer en kaxig tuggummipoplåt inte att få något större genomslag trots häftiga bakgrundsdansare och fint budskap om att inte vilja arbeta (som skulle få varje moderat att gå i taket). Sen har vi det lilla problemet att Ace inte verkar ha någon egentlig sångröst, ett faktum som kan sätta en del käppar i hjulet om man vill komma långt i musikvärlden. Således kan jag ganska självsäkert avskriva alla chanser till avancemang för detta bidrag, och konstatera att vi iallafall har en given nästsistaplacering. För sista placeringen är vigd åt nästa bidra nämligen...
8. Dr. Alban & Jessica Folcker - Around The World
Ja, jag vill poängtera att kvällens startfält inte är HELT kalkonfritt. Dr. Alban har om inte annat sett till att det blivit så. Jag skulle vilja se på Dr. Alban, inte som en artist utan mer som en institution i svensk kultur. Visserligen en skamlig och föraktningsvärd institution, men ändock en svensk institution! För alltså, snubben är tandläkare - ja, det är sant, han är utbildad för att titta ner i din mun och skrika "Hello Africa". Personligen tror jag mest han blev doktor för att kunna ha ett coolt artistnamn. Jag menar - Mr. Alban låter ju helt ärligt inte lika häftigt. Han är dessutom mest känd för att ha berikat svenska språket med uttryck som "stabilt som fan", något som har förevigats otaliga gånger i 90-talets legendariska radioprogram Pippirull. Han har ju också "berikat" svensk kultur med årtusendets sämsta svenska sommarlåt "Alla vi" tillsammans med tondöva svenska sportprofiler som Björn Borg och Tomas Brolin. Hans biroll i tidernas mest sågade svenska film "Sean Banan inuti Seanfrika" är också en merit som heter duga!
Ironiskt nog så väljer han att göra comeback i en duett med Jessica Folcker - en fantastisk sångerska som Dr. Alban själv scoutade fram när det begav sig under 90-talet! Nu står de för första gången sedan dess på scenen tillsammans. Stort, på något absurt sätt... Jessica har ju visserligen varit med ett par gånger tidigare i Melodifestivalen (bl.a. 2005), så hon är ju något av en veteran. Men samtidigt är det två ex-stjärnor som avslutar kvällens deltävling, för ingen av dessa två är något att hänga i julgranen längre. Han är mest 90-tals nostalgi och hon är mest tidigt 00-tals nostalgi. Hur detta ska funka som annat än en nostalgiöverdos vet jag inte... Och lyssnar man på låten så kan man konstatera att 90-talsmusik var som bäst på 90-talet. Det är bara att acceptera, doktor tandläkare.
Summan av Kardemumman: Ett Oerhört Bra Startfält! Samtidigt då också oerhört jämnt och svårtippat. Vem som helst kan ju skrälla sig till en finalbiljett här - och det är banne mig inte ofta 6 bidrag på allvar slåss om finalplatserna! Rent statistiskt borde Outtrigger och Cajsa-Stina ligga bäst till för finalbiljetterna, medan Shirley och State of Drama lär ta Andra Chansen-biljetterna. Men vem vet? På lördag verkar ju vad som helst kunna hända, och då spelar statistiken ingen roll längre..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar