måndag 26 november 2012

Startfältet klart för Melodifestivalen 2013 - en rejäl freakshow

Oj oj, ibland behärskar SVT verkligen konsten att förundra och förvåna allmänheten - man lyckas ständigt hitta udda folk som är villiga att ställa upp i Melodifestivalen. I vissa fall rent av människor som man inte trodde kunde sjunga, eller som man ens trodde levde heller för den delen.
När SVT i morses tillkännagav de sista artisterna i nästa års melodifestival var det ett gäng rejäla smockar i ansiktet på musiksverige - ett comebacktätt startfält med både älskade och mer eller mindre hatade artister. De som kanske framförallt fick uppmärksamhet var givetvis "Army of Lovers", den gamla 90-tals gruppen som Alexander Bard och Jean-Pierre Barda startade på medeltiden - som nu är det kitschigaste vintagebandet som någonsin satt sin fot på schlagerscenen. Men samtidigt borde ingen vara förvånad, Alexander Bard har ju varit ifrån Melodifestivalen under hela 3 år, och eftersom BWO har splittrats och han själv inte kan sjunga annat än hjälpligt så fanns ju inget annat att göra än att lappa ihop sin gamla käpphäst Army of lovers igen. Får vi se läderpiskor? Halvnakna strippor? Vem vet?! Det som är det mest spännande är ju just osäkerheten kring vad vi faktiskt kommer att få se av dessa gamla erotiska popstjärnor - vi kan ju ens knappast gissa oss till hur Army of Lovers anno 2013 kommer att låta. Enligt Bards mycket eleganta och sofistikerade utsago kommer de låta som " Swedish house mafia och Gangnam style inkastat i en tvättmaskin tillsammans med ett ton crack".
Vilka slutsatser vi kan dra av det kommer de lärda tvista om. Det enda vi vet är att det blir ett jädra drag.
En annan comeback som fått varenda flicka under 18 att kissa på sig, är givetvis Ulrik Munthers. Han var ju tyvärr så framgångsrik förra året att han slutade 3:a efter suveränerna Loreen och Danny (varav ingen tävlar i år), med en låt som skulle fått Bob Dylan att rotera åtskilligt i sin grav om han vore död. Just nu verkar det dock som att Ulrik, tack vare sin enorma fankrets seglar upp som storfavorit till segern nästa år, ungefär som Eric Saade 2011. Nu är det väl bara att be en stilla bön att låten inte är någon typ av taskig Bob Dylan rip-off som skämmer ut Sverige hemmaplan. Allt återstår att se.
En annan person som nog kan betecknas som kontroversiell är Caroline af Ugglas, som gör sitt tredje framträdande i Melodifestivalen. Senast var hon ju snornära att faktiskt vinna hela schottaballongen, men föll med 3000 rösters marginal till Malena Ernman 2009. Bättre lycka den här gången? Kanske. Men med ett nyktert öga på saken är det nog mer troligt att svenska folket inte tycker att det känns lika spännande och utmanande tredje gången - Caroline är alldeles för etablerad nu. Folk vet vad hon handlar om och jag gissar starkt på att hennes låt "Hon har inte" inte kommer skilja sig nämnvärt från hennes tidigare alster. Men en rejäl färgklick är det verkligen.

Något av de mest absurda inslagen kommer nog, utan någonsomhelst tvekan vara kvartetten Tommy Körberg, Claes Malmberg, Johan Rabaeus och Mats Ronander - fyra äldre herrar med silver i håret och "en riktig jädra schlager" som låten heter. Körberg, som senast deltog 1988 med Stad i Ljus, lär ha sagt att han aldrig mer vill sätta foten i tävlingen igen - men är tydligen nu den person som drog igång hela projektet. Kan man anta att det är en grupp med en hyfsad dos självironi som ställer sig på scenen i Mars? Med tanke på att Claes Malmberg har förvirrat sig in i gänget kan man bara anta det...

Men är fältet kliniskt fritt från potentiella vinnare? Nja, det återkommer en del stjärnor som nu går in solo för första gången i tävlingen. Martin Rolinski har ju kommit både 2:a och 3:a tillsammans med BWO under förra decenniet, men är alltså nu för första gången med ensam på scenen. Förmodligen har han betydligt bättre chans nu än när han hade en förväxt pojke med skägg och kortbyxor i bakgrunden. Rolinski lär bli en artist att hålla ögonen på, mycket talar för att han kommer att gå långt denna gången också.
Ralf Gyllenhammar, känd från gruppen Mustasch gör också schlagerdebut - precis som Joakim Cans (som presenterades förra veckan) ifrån gruppen Hammerfall.
Ralf kommer antagligen att fylla ut hårdrocksgenren i startfältet, men frågan är om det inte hade varit betydligt mer intressant att se hela Mustasch på scenen istället för bara den stackars sångaren. Troligen har både Hammerfall och Mustasch fått frågan om att delta, men bara Joakim och Ralf har haft motivationen att säga ja. Nåja. Hårdrocken måste ju vara med iallafall, det är ju tradition.

I övrigt måste man ju påpeka att vissa divor aldrig blir för gamla, såsom Sylvia Vrethammar som gör comeback efter 11 års frånvaro från Melodifestivalen. Mer än nostalgi lär det dock inte bli.
Vi kan också konstatera att Fredrik Kempe (som ju skrev i princip alla vinnare mellan 2008-2011) i år enbart fått med 3 bidrag, medan fjolårets vinnare Tomas G:son och Peter Boström fått med 4 respektive 3. Noterbart är ju dock att Bobby Ljunggren - som tillsammans med Kempe stått för de flesta vinnarbidragen de senaste åren, inte ett enda bidrag med i år. Systemskifte? Tack gärna, vi slipper helst en ny Anna Bergendahl - med en Bobby Ljunggren låt som ingen minns längre.

Vem av de ovanstående som lyckas bäst återstår att se, men när vi nu vet vilka det kommer att handla om känns det som att startfältet i 2013 års final börjar ta form. Här är min troliga uppställning:

Hello Goodbye - Erik Segerstedt & Tone Damli
Annelie - Joacim Cans (Rocklåtarna klarar sig ju alltid till final)
Skyline - David Lindgren
Tell The World I’m Here - Ulrik Munther
Rockin’ The Ride - Army of Lovers
In And Out Of Love - Martin Rolinski
Copacabanana - Sean Banan
En förlorad sommar - Rikard Wolff
Begging - Anton Ewald (relativt okänd artist men en Kempe-låt)
Alibi - Eddie Razaz (Låtskrivarna Boström och G:son vann ju ifjol)


Utan att ha hört nån av låtarna är det ju omöjligt att säga nånting egentligen - men dessa artister/låtskrivare känns gedigna och de första sex känns helt självklara. Vi får se om jag får rätt...




måndag 19 november 2012

De första artisterna klara för Melodifestivalen 2013

Ibland ges utmärkta tillfällen till att raljera över denna kära tävling - som när Melodifestivalen levererar klyschiga bidrag som bekräftar alla kritikers stereotypa fördomar mot den. Idag är ett sådant tillfälle!

Melodifestivalen 2013 hade inför dagens presentation av de 16 första artisterna alla möjligheter att bli något mycket stort - Sverige är regerande eurovisionmästare och producerade ett nyskapande bidrag som Euphoria som tog Europa med storm. När nu Sverige ska följa upp denna framgång kunde man ju tänka sig att hela artisteliten stod på rad för att komma med och representera Sverige på hemmaplan. Men Nej - tvärtom. De 16 artister som presenterades idag var istället ett gäng nobodies, has-beens och wannabes. Ingenstans här finns ens ett uns av Loreen-karisman eller nytänkandet - istället levererar man klyschor (tråkiga sådana) som "schlagertrion" Pernilla Wahlgren, Jenny Silver och Hanna Hedlund (Tre artister med framgångsrik historia i festivalen - men numera hopplöst uttjatade och alldeles för gamla. Tråkigt att Jenny Silver inte satsade på ännu ett sologigg- hon hade kunnat slå då!), eller Cookies 'n' beans (som misslyckades fullständigt i Melodifestivalen 2009). SKÅPMAT MED UTGÅNGSDATUM 2010!

Förutom dessa gamla schlagerveteraner så har man också lyckats släpa in artister som aldrig varit med förut - eftersom de varit alldeles för framgångsrika för det. Nu är de dock panka och nedgraderade till B-kändisar som gör vad som helst för att få komma med i TV igen. I år är det Erik Gadd och Joacim Cans (han från Hammerfall ni vet) två artister som var relevanta för en sisådär 10-20 år sedan och som nu ska göra en bejublad comeback (GÄSP).

Sen finns det ju givetvis de numera obligatoriska humor/WTF!!??-bidragen som SVT kvoterat in för att "öka underhållningvärdet" i Melodifestivalen. Då Torsten Flinck tydligen gjorde ett så gigantiskt intryck i 2012 års Melodifestival så har man nu tagit in en annan, nästan lika skrämmande artist/skådespelare i 2013 års Melodifestival: Rikard Wolff - som mest är känd för att ha spelat i Änglagård och gjort Scars röst i Lejonkungen. Nu är det visserligen så att Wolff har en bakgrund inom Melodifestivalen (han framförde exempelvis "Tusen och en natt" i Melodifestivalens 50-års jubileumsshow 2005, och dessutom har han återkommit i pausunderhållningen flera gånger sedan dess. Men han kommer ändå bli 2013 års Torsten Flinck. Men värst av allt är ändå att Sean Banan är tillbaka. IGEN. Den mannen ger tydligen aldrig upp hur dålig han än egentligen är. Det kallas nog förnekelse. Men det är klart, hans låt "Sean den förste Banan" blev årets mest spelade låt i Sveriges alla dagis och hans efterföljande film "Sean Banan inuti Seanfrika" (Förmodligen tidernas absolut sämsta film) lurade många barnfamiljer till biograferna i våras. Risken är att hans bidrag "Copacabana" blir en ännu sämre version av den redan vedervärdiga "Sola och bada i Piña Colada", och att dagisbarnen slänger sig på telefonerna för att rösta ännu en gång.
Är det så här det ska gå till när vi väljer artisten som ska representera Sverige på hemmaplan!??!
SVT har tydligen skitit fullständigt i kvalitet och standard - enbart för att kunna dra till sig fler tittare. Som vanligt alltså.

Men det som ändå måste sägas vara "nyheten" i de första 16 artisterna är utan tvekan alla nya okända artister och låtskrivare som kommit med. De allra flesta av dessa har nämligen aldrig varit i närheten av Melodifestivalen förut och vissa har knappt ens haft en karriär i Sverige. En del, som YOHIO, är istället mest kända i Japan, och andra, som Tone Damli, mest i Norge. Ändå så finns en del rutinerade (och relevanta -ta mig tusan!) som Anna Järvinen och Louice Hoffsten med - även om dessa har varit verksamma i olika musikaliska fält tidigare. Vad dessa kan åstadkomma förhåller jag dock mig betydligt mer tveksam till.
De verkliga utropstecken som finns bland de 16 är dock de som faktiskt varit med de senaste åren och fallit på mållinjen: David Lindgren och Erik Segerstedt. David Lindgren är utan tvekan den som har bäst chans att vinna bland dessa 16 artister, i synnerhet med tanke på hans stora framgångar 2012. Han är stor och i detta startfält lär han vara det namn som drar allra mest uppmärksamhet. Men även Erik Segerstedt är en artist att räkna med, och får ju numera ses som en "veteran". Frågan är om han och Tone Damli är ett par som kan slå tillsammans - Unioner med norrmän brukar vanligtvis inte hålla länge om man säger så...

Men än så länge tror jag inte vi har sett vinnaren, även om David Lindgren blir killen att hålla koll på. Utan att ens ha hört låtarna är det givetvis svårt att säga någonting om något, och helt ärligt så bryr sig Europa inte ett skit om vilken artist Sverige skickar - ingen vet ju ändå vem det är. Allt som betyder något är det som händer på scenen i Malmö - och då spelar det ingen roll hur häftig man var i fjolårets Melodifestival. Problemet är dock att vi svenskar tenderar att gå på artisternas historia snarare än deras faktiska låt när vi väl röstar - vilket riskerar att vi skickar en känd artist med ett dåligt bidrag - enbart för att vi känner att detta "representerar oss" - i synnerhet nu på hemmaplan när vi gärna vill visa upp något representativt svenskt.
Men om en vecka så vet vi vilka som utgör resten av startfältet och då kanske man får tillfälle att se lite ljusare på tillvaron. Vi får väl helt enkelt vänta o se.

torsdag 15 november 2012

Det kommer att hända något stort i Malmö 2013

Egentligen är det smått overkligt att lilla Malmö ska hålla i världens största tv-program, tillika världens största musiktävling. Samtidigt känns det helt naturligt - Eurovision är Sveriges musikaliska lekplats och har varit så sedan 1974 då ABBA slog igenom med Waterloo i Brightons Eurovision och satte Sverige på musikkartan. Eurovision har på det sättet alltid varit förknippat på något sätt med Sverige och den svenska schlagern och bevisligen har inget annat land än Irland vunnit tävlingen fler gånger än just Sverige. Att sedan Malmö blir utnämnd till värdstaden 2013 är egentligen helt naturligt - det är Sveriges multikulturella centrum i en av de mest expansiva områdena i hela Europa (Öresundsregionen) - och är en utmärkt kontinental modern stad att visa upp för Europa.

Från det att Malmö utropades som värdstad i Juli i år, har arbetet med arrangemanget växt radikalt - från en liten isolerad arbetsgrupp bestående av Björkman och hans närmaste förtrogna, till att bli ett regionprojekt som inkluderar alltifrån Malmö kommun, Region Skåne och SVT, till krogägare, hotellkedjor och lokalbefolkning. Alla vill vara med - och det är ju egentligen inte så konstigt: Malmö är en liten stad med nära till allt och för att allt ska fungera när 43 artister och tusentals turister kommer dit i Maj måste man visa att Malmö ändå var rätt val. Om det är någon som verkligen gått igång på allvar i sin planering måste det ju dock ändå vara Malmö kommun, som har fullständigt enorma planer på G - men med det är det inte sagt att de är omöjliga. Tvärtom. Eurovision i Malmö ska bli som Malmöfestivalen - en enorm folkfest med offentliga uppträdanden, marknader och mat - överallt. Varenda kvadratcentimeter av stan kommer att var Eurovision, ett faktum som verkligen kommer att skapa en otrolig stämning.
SVT har nog tänkt efter noga på just det här. Föregående värdstäder som Baku, Oslo och Moskva har alla lidit av sin storlek - allt blir opersonligt och stort, feststämningen reserverad till arenaområdet medan resten av staden fortsätter sitt vanliga liv. Malmö blir något helt annat.

Av vad vi fått höra ifrån planeringsgruppen så kommer 2013 års Eurovision dessutom att bli något helt annat än vad vi vant oss vid. Inga storslagna mastodontscener eller lyxiga och dyra produktioner. Istället vill man, precis som SVT alltid gjort när de fått arrangera Eurovision - förnya och utveckla programmet till något modernt och hållbart. 1985 tappade Lill Lindfors kjolen inför 100 miljoner tittare - och visade att programledare minsann kunde ha humor också. 1992 (när det faktiskt också gick i Malmö) behövde SVT inte anstränga sig särskilt mycket för att överglänsa föregående produktioner då 1991 års tävling i Rom kallas "Katastrofåret" i Eurovisionhistorien eftersom italienarna var fullständigt inkapabla till att sköta en så stor produktion. År 2000 tog vi Eurovision till en helt ny nivå, med den dittills största arenan (Globen) och dessutom introducerade LCD-skärmar för omvärlden. Sedan dess har detta blivit standard - med perfektionen uppnådd i Moskva 2009. Så därför måste man nu tänka helt nytt om man ska kunna utveckla Eurovision - tillbaka till mindre arenor och fokusera helt på att tv-produktionen blir en upplevelse. Exakt hur detta skall ske återstår att se, men planeringsgruppen har iallafall en lysande pr-strategi: Att släppa några nyheter varje vecka fram till Maj. Det blir alltså en lång schlagerperiod i år.

En ganska intressant men samtidigt kontroversiell nyhet är att SVT inte längre vill lotta startordningen i finalen - utan istället själva bestämma över varje lands startplacering. Detta vill man göra för att kunna se till att inga låtar som är lika varandra ska hamna bredvid varandra, utan se till att musiken hela tiden håller en jämn nivå. Det blir alltså helt enkelt bättre underhållning. Men givetvis, det är väldigt kontroversiellt. Många tv-bolag i Europa har redan protesterat eftersom man menar att svenskarna får för stor makt att manipulera startordningen - som ju ändå är väldigt viktig för ens chanser att vinna. Alla länder vill ju starta sist - eftersom statistiken visar att man då har allra bäst chanser att vinna. Men samtidigt har man ifrån SVT:s sida lovat att Sveriges startordning kommer att lottas, så att SVT inte kan påverka vårt egna bidrag. Men faktum kvarstår - SVT får en stor makt att spela ut de värsta konkurrenterna mot varandra genom att påverka deras startordning. Debatten har nog alltså bara börjat.

En annan intressant nyhet är att vi nu vet att programledaren nu kommer att vara ensam - vi slipper alltså 3 programledare utan engelskakunskaper som försöker sjunga Waterloo, eller ett komiskt par som "låtsas" vara kära. Det kan låta trivialt, men faktum är att den senaste gången Eurovision enbart hade en enda programledare var 1995 - men då var det kanske snarare ett resultat av budgetnedskärningar i det irländska tv-bolaget eftersom man då arrangerade sitt tredje Eurovision på tre år. Men varför är detta en sån "Big deal" då? Tänk efter. Finns det något annat program som har 2 eller 3 programledare? Nja, knappt. Och de som har haft så många har ganska snart gått ned på EN programledare igen. I Melodifestivalen har vi på senare år haft en ganska stor blandning av programledare, men faktum är att de mest framgångsrika är de som har varit ensamma - Christian Luuk, Petra Mede och Lena Ph. Och helt ärligt så var ju 2012 års programledare ganska värdelösa - om det inte vore för Gina Dirawi. Alltså är det en rejäl vinst att kapa programledarna ned till en enda - och slippa alla "dialoger", "kallprat" och skådespel som arrangörerna vill puckla på oss. Nu får vi äntligen en programledare som kan vara mer personlig och som alla kan känna igen. Tack för det! Tanken från SVT är också att programledaren ska kunna ses mer och vara mer aktiv i exempelvis "vykorten" mellan bidragen och synas lite mer runt omkring arrangemanget. Vykorten kommer dessutom att förändras helt i Malmö, eftersom SVT inte vill ha något "nationbranding" d.v.s. att Sverige ska skryta genom att visa turning torso i varje filmklipp mellan låtarna. Och lite skönt kommer det nog vara att slippa tro att man kollar på en tvåtimmar lång reklamfilm från ett resebolag, men exakt hur de kommer att se ut återstår att se.

I Maj smäller det som sagt, men innan dess så kommer ju en lång härlig Melodifestivalturné att rulla genom Sverige, och detta lär bli något att återkomma till snart!