Melodifestivalen 2015 Inför Örebro: Den siste favoriten

Ännu är slaget om sångfågeln inte avgjort -  trots att spekulationerna rasar efter förra deltävlingens jojkgenombrott. Däremot är det högst osäkert om lördagens startfält kommer att få någon som helst inverkan på finalens toppskikt - trots att Örebros startfält innehåller en av de ursprungliga superfavoriterna. Men precis som förra veckan, så är det upplagt för nagelbitande och jag är helt säker på att Måns Z kommer få svettas rejält. Detta trots att motståndet nog egentligen inte är så bra.

 1. Midnight Boy - "Don’t Say No"

 Som i ett trollslag tar skåningen Johan Krafman (alias Midnight boy) oss tillbaka till 80-talet, i något som bara kan beskrivas som ett modernt Modern Talking-bidrag. Med en överväxt muterad hockeyfrilla och Freddie Mercury-överkropp drar denna något bisarra scenshow igång, och får en att fundera på hur länge 80-talet kommer att överleva. Troligen för alltid. Det verkar inte ta slut på 80-talsentusiaster, speciellt när synthpopen vägrar att dö. Och då som då blommar den även upp i Melodifestivalen - men brukar generellt bara få en klapp på huvudet och en sistaplats som tack. Så torde även bli fallet på lördag, för detta är kvällens sämsta bidrag. Detta trots rätt hård konkurrens om den placeringen... Avslutningsvis undrar jag om dockorna i bakgrunden inte är med i fel bidrag - är inte Dolly Style i behov av fler medlemmar?

 2. Caroline Wennergren - "Black Swan"

 För exakt 10 år sedan slog en då 19-årig, tämligen okänd jazzsångerska från Mölnlycke, igenom i Melodifestivalen med en sång som hette "A different kind of love" - en riktig bossanova. Då gick hon direkt till final, och blev tillfälligt Sveriges jazzdrottning. Nu är Caroline tillbaka, efter nästan ett decennium i radioskugga. Men denna gång blir det ingen jazz-bossanova, utan en Bond-inspirerad souldänga som helt klart kommer sticka ut och utmana resten av artisterna om en finalplats. Caroline lyckas nämligen återigen att skapa något helt unikt, som vi inte ser så ofta i mellon - vilket generellt är en stor fördel i dessa sammanhang, vilket ju bland annat Jon Henrik Fjällgren visade förra veckan. Men Caroline har en säregen raspig röst, som visserligen är minnesvärd men som kanske kan sticka i öronen hos många ute i stugorna. Frågan är om det ännu en gång håller till en finalplats - vilket inte är omöjligt. Tvärtom är detta kanske (återigen för Carolines del) tävlingens största "dark horse", eller kanske snarare "Black Swan"?.

3. JTR - "Building It Up" 

Har ni hört talas om dessa gossar förut? Inte?? Då har ni antagligen inte varit i Australien - för där är tydligen dessa alingsåsare tämligen välkända. Av fullständigt oförståeliga anledningar har de nu dock beslutat sig för att ställa upp i Melodifestivalen - i genren "pojkband". Och detta är väl om inte annat ett stereotypt pojkband som tangerar både One Direction, Blue, NSYNC och allt ner till Backstreet Boys. Medan detta kanske avskräcker en del, vet vi ju också att även dessa har sin publik - en dessutom ganska stor publik som inte är sena på att rösta. Just därför är JTR än så länge tippade till att ta sig direkt till final, vilket dock fortfarande är en vågad gissning med tanke på hur okända de faktiskt ännu är i Sverige. Men med tanke på hur fort det gick för Anton Ewald och Oscar Zia, så bör ju även dessa gossar kunna slå igenom relativt fort, med tanke på hur fort deras målgrupp fattar tycke. Underförstått är dock att jag själv inte tillhör den målgruppen, vare sig åldersmässigt eller könsmässigt. För den stora majoriteten tittare, lär detta därför få presentera mer än bara "pojkbandskonceptet" för att låta bra i våra öron...

4. Hasse Andersson - "Guld och gröna skogar" 

Tycker du att skånska är en underbar dialekt som bör uppmuntras på alla möjliga sätt? INTE??? Nähä, nä då kommer du antagligen inte tycka om Hasse "Kvinnaböske" Anderssons bidrag, eftersom han har den goda viljan att föra in skånskan på allvar in i melodifestivalen. Visst, skånska artister har lyckat väl genom åren - Sanna Nielsen och Robin Stjernberg är ju uppenbara exempel. Men de har haft godheten att faktiskt sjunga förståeligt. När Hasse drar igång lär SVT få texta åt alla Stockholmare som sitter framför TV:n och stör sig på att gubben i tv:n har gröt i halsen och allvarliga talfel. Emellertid sitter nog lika många med en skånsk flagga i ena handen och en bit spittekauga i andra (ja, de stavar spettekaka så i Skåne, de kan inte ens stava på riktig svenska...).Frågan är dock om detta bidrag kommer få några röster från norr om Hallandsåsen. Jag tvivlar. Detta är bonnigt och gammeldags, vilket kanske inte är helt i linje med vad som går hem i Melodifestivalen längre. Tvärtom lär detta få kämpa för att slippa sistaplatsen.

5. Dinah Nah - "Make Me (La La La)"

Retrokänslan fortsätter dominera lördagkvällen. Först ut var 80-talet med synthpop och hockeyfrilla, sen kom 60-talets Bondlåt, och lite senare även 40-talets "dans på logen" med Hasse. Nu blir det istället 90-tals disco för fulla muggar. Plötsligt känns det som att Pandora, Aqua, Scatman och alla de där bortglömda 90-talsikonerna har vaknat till liv igen, i vad som inte kan beskrivas som något annat än en "Absolute 90's"mash-up. Och vem är låtförfattaren? Dr. Alban såklart - Mr.90-tal himself!
Och givetvis är Dinah själv en 90-tals kändis, även om hennes hits i gruppen "Caramell" numera är rätt bortglömda. Men liksom många andra avdankade artister så har hon hittat till Melodifestivalen, och står nu på scenen och dansar så där som man själv gjorde på mellanstadiediscon när det begav sig. Bara detta faktum är ju en indikation på att detta borde konkurrera om sistaplatsen, men jag undrar ändå inte om det kan bli tufft om den när både mr. Hockeyfrilla och mr. Skåne konkurrerar om den... Tufft!

 6. Annika Herlitz - "Ett andetag"

Ryktet om schlagerns död är betydligt överdrivet, ett faktum vi ju kunnat konstaterat redan i tidigare deltävlingar. Däremot vette sjutton om Annika Herlitz (alias Elsa i "Frost") verkligen kan ses som ett livsuppehållande verktyg. Vi har tidigare sett hur exempelvis Magnus Carlsson dängade till musiksverige rejält i nyllet med sin Skara-schlager, vilket givetvis fått vissa experter att även tro på Annika Herlitzs schlagerballad på klingande svenska. Men medan Magnus Carlsson ju även är just Magnus Carlsson - så är Annika Herlitz knappast det, utan föga mer än möjligtvis en känd röst (som den som Elsa). Samtidigt kan hon ju alltid överraska, speciellt då hon ju går ut från en bra startposition, men att måla ut henne som en potentiell finalist vore ändå en grov överdrift. Tvärtom lär hon inte kunna förlita sig enbart på en stark låt, för det har hon inte. Inte heller på ett starkt artistnamn, för det har hon inte. Allt annat än att säga att det vore en stor skräll om hon går vidare, vore därför felaktigt.

7. Måns Zelmerlöw - "Heroes"

Så har vi till slut nått det sista bidraget i årets Melodifestival, vilket också var en av de ursprungliga favoriterna i tävlingen. Måns' comeback är egentligen sprängstoff i schlagersammanhang, vilket även indikeras av den oerhörda uppmärksamhet han fått hittills - trots att ingen hört hans bidrag förrän nu. Och så himla bra är det inte. Man blir faktiskt rent av lite besviken. "Heroes" har hunnit bli ett luftslott av förväntningar som Måns inte kan leva upp till - trots en otroligt nyskapande scenshow. Visserligen är bakgrundsprojektionen i 3D lite tafflig med tanke på att det ju bara är streckgubbar, men lite fräckt är det allt... Men vad hjälper det när den överväldigande känslan man får är "Var han inte bättre än så här i år?" Man vill ju liksom ha "Cara Mia-Måns" med sina dance moves, inte detta lite tafatta bidrag med streckgubbar. Risken finns alltså risken att Måns får utstå årets fiasko i mellon, trots att han tidigare varit så uppskriven. Men alltjämt kan jag nog känna att Måns är för stor för att falla redan i första omgången - han är lite som Titanic ur den synpunkten. Jag tvivlar på att svenska folket kasserar en sådan folkkär artist utan vidare. Final bör det alltså bli för Måns. Däremot lär han inte ha med någon toppstrid att göra där.

Summering: Den siste favoriten balanserar på en slak lina just nu: En undermålig låt riskerar att orsaka Måns' första riktigt stora fiasko. Samtidigt finns få uppenbara utmanare. Medan JTR med all sannolikhet kommer locka flickrösterna så kommer sannolikt Caroline Wennergren att vara den stora jokern för kvällen. Bådas låtar har alltså potential till att bli finallåtar - men i övrigt är startfältet mest en tävling i vem som kan vara mest retro. Med detta vill jag givetvis säga, att det inte är många som faktiskt förtjänar att gå vidare från denna deltävling - som troligen blir den sämsta i år. 

Melodifestivalen 2015: Efter Östersund - Fyra skrällar och en jojk

En krönikör på en av våra stora kvällstidningar skrev i Lördags kväll att Melodifestivalen har blivit en "ding-ding värld" - och radade upp ett antal faktum från den tredje deltävlingen som tills för bara ett tag sedan, varit helt otänkbara:

1. En låt, sjungen av en colombiafödd renskötande jojkare - tog sig direkt till final och är stor favorit där.
2. Kristin Amparo - med en låt skriven av fjolårets vinnande låtförfattare - förpassas till andra chansen - trots unisona hyllningar från samtliga experter.
3. Superveteranen Andreas Johnson - sist!!
4. Isa - kvällens stora underdog - gick helt otippat direkt till final och blev den nya storskrällen.
5. Ellen Benediktson lyckades inte ens ta sig till andra chansen, trots fjolårets succé. 

 Med andra ord - inget är sig längre likt i Melodifestivalen. Frågan är var det hela tar vägen nu?

1. Jon Henrik Fjällgren - Etnomusikens återkomst?

Jag tillhör den skaran av högst förvånade tv-tittare som inte riktigt förstår vad den stora attraktionen i den här låten faktiskt är. Det är en jojk. Knappt något mer än så. Sen är ju jojk alltid lite spännande och så, men någon ny Euphoria är det ju knappt. Heller ens någon ny "När vindarna viskar mitt namn" trots att man gärna vill få den känslan. Men faktum är att denna låt är så unik att den blir "one of a kind" i årets Mello, och sticker därför ut rejält - vilket nästan alltid är en konkurrensfördel. När startfältet dessutom är jämnt och likformigt i övrigt, så blir detta ett välkommet undantag för många - trots att låten egentligen inte är så bra. Hade exempelvis någon kunnat tänka sig att höra den här på radion? Nä, annat än Sameradion möjligtvis.
Jag tillhör till och med den skaran som vill gå så långt som att säga att Sverige riskerar ett nytt "Anna Bergendahl-fiasko" om vi skickar den här låten till Wien. Etnotrenden är död och begraven ute i Europa, och jag tvivlar starkt på att Europa kan tänka sig att väcka liv i den igen så fort de ser en jojkande colombiafödd same, med en spöklik bakgrundskör hängande i linor från taket. Så kaxiga ska vi inte bli - IGEN. Min förhoppning är att Internationella juryn tar ner hela bidraget till jorden igen, detta bör inte funka söder om Dalälven - med någon logik.

2. Kristin Amparo - tidernas låt, tidernas största röstningsfiasko.

Jag tillhör även den skaran som unisont hyllar både Kristin Amparo och hennes låt "I see you", som i mina öron är den klart bästa låten i årets Melodifestival - med den klart bästa sångerskan. Inte nog med att låten i princip är perfekt skriven och utmanar även den mest erfarna sångerskan med sina avancerade tonsvängningar - framförandet var dessutom klockrent. Elegant ljussättning och strålande kameraarbete. Det går inte säga något annat än att detta var låten som kunde burit Sverige till en ny Eurovisionvinst - men får nu istället åka till Helsingborg för att slåss mot Paradise Hotel-deltagare, japanska lolitadockor, och Andreas Weise. Hur tänkte Sverige här? Är det helt enkelt så att Kristin som person inte gick hem hos folket? Kanske är det en Sarah Dawn Finer-effekt, den mulliga tjejen som inte riktigt är tv-material? Eller är det kanske bara det att låten är för lik fjolårsvinnaren "Undo"?
I vilket fall så gjorde svenska folket bort sig igårkväll. Detta är årets bästa låt, bästa artisten och bästa framförandet.

3. Andreas Johnson - Sist för första gången.

Allra mest synd var det nog ändå om Andreas Johnson, som enligt egen utsago hade "sin bästa låt någonsin". Jag tillhör den skaran som iallafall tyckte att han hade en väldigt bra låt, om än inte hans allra bästa (=Sing for Me!). Och visst var det en mörkare och mer suggestiv låt vi fick höra från Andreas denna kväll, men i mina öron var det bara något positivt när han plötsligt uppdaterade sig till 2015. Men detta tyckte tydligen inte svenska folket som dängde ner honom i botten av resultattavlan och gav honom sin första sistaplats någonsin. I efterhand funderar jag på om det inte var p.g.a. hans långsmalrandiga kostym som fick honom att se ut som att fortfarande hade på sig sin morgonrock... Nåja.

4. Isa - Sveriges nya Kate Perry.

Jo, jag tillhör även den skara som faktiskt vågar erkänna att jag gillade och hoppades lite på Isa - dock inte innan jag hörde låten. Men faktum är att detta är årets glädjelåt, ett typiskt tuggummipopstycke som lika gärna kunde framförts på "Super Bowl" med två till synes berusade hajar dansande i bakgrunden. Visst, det är mellanstadiediskovarning på det här bidraget, men det är faktiskt tillåtet ibland. Och dessutom är det i kontrast till den andra finalisten, faktiskt en RIKTIG låt enligt konstens alla regler, som kan spelas på radion och som kan framföras internationellt utan att folk ser ut som fågelholkar. Okej, ingen vinnarlåt kanske, men visst förtjänar Isa att gå vidare till finalen, även om det var på bekostnad av årets bästa mellolåt.

5. Ellen Benediktson - inte någon ny SkrEllen.

Förra året blev hon hela Sveriges "Songbird" efter den stora "StjärnSmEllen" i första deltävlingen i Malmö. I år bytte hon balladen mot en Euphoria-kopia, och den den mörkblå klänningen med fågelvingar mot latexdräkten. Kort sagt, ett riktigt wild card... Det visade sig alltså vara en chansning som inte gick hem, och även om hon återigen sjöng prickfritt - så var det alldeles för likt Euphoria för att vinna. Sånt funkar inte i längden. Och ännu en gång har artisten på startposition 1 misslyckats med att ta sig till final - och sabbar statistiken ännu mer.

För övrigt: Vem kom på att Kalle Moraeus skulle göra pausunderhållningen? Hade man slut på idéer?
Jag har också en teori om att man slog någon sorts rekord i dåliga ordvitsar om Norrland igår. Aldrig förr har så få blivit skämtade om så mycket...

Summering: 
Svenska folkets vägar äro outgrundliga. Till final skickade man en jojkande renskötare och en 16-årig Kate Perry-kopia. Medan Kate Perry-kopian ansågs vara en superskräll, var den jojkande renskötare superfavorit. Emellertid gick inte den allmänt mest hyllade låten inte till final, utan fick tillsammans med sonen till Arne Weise istället åka till Andra Chansen för att tävla mot dokusåpakändisar och japanska lolitor. Samtidigt slutade en av våra mest meriterade och internationellt uppmärksammade artister allra sist, trots att han själv ansåg att detta var hans bästa låt någonsin. Schlagervärlden är i sanning upp-och-nervänd. 

Melodifestivalen 2015 Inför Östersund: En Colombiansk afton som förändrar allt

Medan SVT går från klarhet till klarhet försöker journalister och schlagerexperter desperat att få grepp om årets låtar - till synes utan framgång. Tills för en vecka sedan var Saade och Zelmerlöw alltjämt de stora favoriterna, men efter lördagens deltävling tycks Mariette ha seglat upp och förbi dessa två herrar, medan emellertid Magnus Carlsson tog över som den stora snackisen. Och när Melodifestivalen nu för första gången tar sig upp till Jämtland och Östersund, så verkar plötslig Jon Henrik Fjällgren fullständigt tagit över favoritskapet - medan Kristin Amparo också verkar ha proklamerats till självskriven finalist. Observera att dessa två går ut som 6:a och 7:a på lördag, vilket skulle cementera trenden vi tidigare diskuterat. Men under en närmare lyssning på låtarna, ställer man sig frågan om favoritskapet verkligen är skrivet i sten?

1. Ellen Benediktson - "Insomnia"

Kommer ni ihåg "Songbird" från förra årets mello? Glöm den, för nu är det tydligen helt andra tongångar som gäller för Ellen Benediktson. I vad som närmast kan beskrivas som ett totalt personlighetsbyte har Ellen slängt på sig BDSM-dräkten och sjunger om sömnsvårigheter på bästa sändningstid. Ingen "Song bird" här alltså... Låten och framförandet är helt uppenbart Euphoria-inspirerat, om än något mindre genomtänkt och lite mer repetitivt. Medan Ellen i all ärlighet sjunger förträffligt, saknas mycket av den önskvärda minnesvärdheten - vilket får mig att tro att Ellen detta år inte kan räkna med att bli den stora "skrEllen". Skulle dock tippa att den suggestiva "Insomnia" förpassas till Andra Chansen, eftersom Ellen trots allt gör sitt yppersta för att sälja in låten. Frågan är dock om svenska folket hunnit glömma Euphoria än, eller om Insomnia omedelbart kommer att avfärdas som plagiat?  

2. Kalle Johansson - "För din skull"

Kvällens svensktoppskändis har det oerhört svenska namnet Kalle Johansson, och är till råga på allt slående lik en viss kaviarprofil. Emellertid kan denna Kalle även sjunga, och dessutom riktigt bra. Han lyckades med konststycket att vinna tävlingen "svensktoppen nästa" där priset var en plats i Melodifestivalen - vilket innebär att han var den förste av årets melloartister att avslöjas. Problemet för dessa artister, som gått via genvägar till mellon, är att de oftast är relativt okända för de som inte vanligtvis lyssnar på exempelvis P4. I detta fall var han fram till vinsten i Svensktoppen nästa, enbart en småländsk lokalkändis, utan nämnvärda tidigare tv-framträdanden. Låten han tävlar med är visserligen ett G:son-verk, men känns mer som just ett svensktoppsbidrag än Melodifestivalbidrag 2015. Visst blir man glad över att höra Kaviar-Kalle sjunga, och glädje skall inte underskattas - men något finalbidrag är det inte. Snarare luktar det ännu en gång sistaplats för bidrag 2...

3. Andreas Weise - "Bring Out the Fire"

Efter tidigare mycket snack och lite verkstad så har Andreas Weise till slut fått tummen ur, och ställer upp i Mellon. Medan hans pappa Arne debuterade i Melodifestivalen redan 2013 (som del i Sean Banans framträdande) så kör Andreas en helt annan stil. Genast blir det mer stil, elegans och soul i Mellon, eftersom Andreas Weise knappast kan beskrivas som en pop- eller schlagerartist. Tvärtom så känns det plötsligt som att Mellon tar sig tillbaka genom decennierna, mot 80-talet och någon random Marvin Gaye-konsert. Det är visserligen underhållande och tilltalande på sitt vis, men knappast något som lockar röster eller får Bert Karlsson att ringa. Men visst kommer Andreas att ha sin publik, och snubben sjunger ju fantastiskt, men trots det så känns det inte på något sätt självklart att han tar sig vidare. Detta är helt enkelt för klassiskt för att lyckas i Mellon.

4. Andreas Johnson - "Living To Die"

Ett av de få riktigt stora namnen inför årets Mello var Andreas Johnsson, som därför också på ett tidigt stadium blev en av tre stora förhandsfavoriter i media. Så här några dagar inför deltävling 3, så är Andreas dock inte ens tippad att gå vidare bland många experter - tvärtom har han förpassats till "föredetting-hinken". Lite orättvist om ni frågar mig, Andreas ställer i år upp med ett av de modernaste bidragen som vi hört på länge ifrån denne man - som ju annars mest varit känd för sitt Beatles-inspirerade sound. Årets Johnsonska bidrag är betydligt mörkare och mer suggestivt än vi är vana vid och dessutom ligger basgången helt rätt i tiden. Faktum är att "Living to die" känns som en moderniserad version av Andreas' första internationella hit "Glorious" - om än lite mörkare. Jag gillar det här, men inser också att dessa mörkare tongångar möter hård konkurrens denna kväll - både ifrån Ellen, men också Kristin Amparo. Jag tror heller inte att Charlotte Perrellis lasershow från 2008 hjälper till så mycket, tvärtom anar jag att Andreas denna gång riskerar bli förbisprungen av yngre förmågor. 

5. Isa - "Don't Stop"

Som omedelbar kontrast till Andreas Johnson kommer så en ung blond tjej som sjunger en glad Kate Perry-inspirerad låt. Isa är verkligen på alla sätt en motsats till Andreas Johnson - en tonåring som som nästan halvnaken dansar sig in i popdjungeln. Men det var ju faktiskt förväntat - Isa har låååång erfarenhet av tv-framträdanden då hon redan som 5-åring tävlade i Småstjärnorna, men sedan dess även varit med i Lilla Melodifestivalen och Sommarkrysset. Kort sagt, hon är redan en härdad artist. Intressant nog så har flera av våra tidigare Lilla melodifestivalen-deltagare blivit framgångsrika melloartister - Ulrik Munther och Molly Sandén är två exempel på detta. De har redan rutinen och i flera fall så är de redan vana vid stjärnlivet. I Isas fall finns till och med prisbelönt dansvana. Kort sagt, det är upplagt för succé. Däremot verkar denna uppfattning inte vara förhärskande bland experter som avfärdar Isa som tuggummipop och alldeles för mainstream. Emellertid menar jag att detta är Isas starkaste kort - ingen konkurrerar med henne om denna genre på lördag. Hon lär överraska och jag har inga problem med att se henne i final, även om jag inser att låten kanske inte är den bästa i kvällens startfält...

6. Kristin Amparo - "I See You"

Kvällens stora utropstecken, tillika den första colombianen, är Kristin Amparo - en f.d. X-factor deltagare som slog igenom på allvar i Sverige i somras med hitten "Din Soldat". Kristin är en "Sarah Dawn Finer personlighet", som sjunger galet bra och som dessutom verkar vara väldigt utåtriktad och social. Men det stora utropstecknet är låten, som balanserar på gränsen av vad som faktiskt skulle kunna vinna både Mellon och Eurovision. Även om det är en ballad, så är detta helt klart i linje med exempelvis "Undo", "Empty Room", och inte minst "Moving on". Självklart är det Fredrik Kempe som står bakom - och frågan är om detta inte slår hans fjolårsvinnare "Undo", som han ju också skrev med David Kreuger (som även varit med och skrivit "I see you"). Jag kan redan nu känna lukten av champagne runt den här låten. Det enda som faktiskt talar emot en finalplats just nu är Kristin själv. Även om hon har en bakgrund i X-factor och har en sommarhit från ifjol i bagaget - så är hon inte en självklar kändis för svenska folket än. Hon har en uppförsbacke och lär få kämpa rejält för att gå hem i stugorna, den saken är säker. Men låten är så pass bra, att det borde funka ändå. Och kollar man på hennes startplacering och hennes odds, så verkar det som att Kristin redan har en fot i finalen.

7. Jon Henrik Fjällgren - "Jag är fri (Manne Liem Frije)"

Och så till kvällens andra colombian, som också självklart har samisk bakgrund. Till råga på allt detta är han uppväxt och bosatt i Härjedalen och har alltså i princip hemmaplan i Östersund. Som om inte detta vore nog är han numera också superfavorit bland journalister och oddssättare - och har seglat upp som en av favoriterna till mellovinsten. Anledningen: Jojk. Jon Henrik Fjällgren vann som bekant Talang 2014 - och blev den förste jojkaren som gjorde det. Hans album som följde blev en storsäljare - troligen den största framgången för samisk-inspirerad musik någonsin. I Melodifestivalen på lördag blir det därför också, föga förvånande, en uppvisning i samisk kultur - med både andar, lägereldar och trolltrummor. Och jojk givetvis. Tydligen älskar media detta. Jag hör däremot bara en 90-tals renässans av artister som Enya och Enigma - som visserligen är bra men knappast värd att skicka ut i Europa. Hade man däremot försökt slänga in Roger Pontare där med det klassiska schlagerflåset och indiandanserna så hade det plötsligt blivit mycket mer intressant. I nuläget är jag därför lite konfunderad över vad folk kommer att tilltalas av här. Den samiska kulturen? Javisst, det är otroligt kul att se den i Melodifestivalen - den är välkommen! Men det gör ju inte låten bättre direkt. Framträdandet? Jovisst, magiskt och välproducerat - men kan lika mycket avfärdas som en pastisch av samisk kultur. Jag menar, seriöst - en liten lägereld på scenen? Varför inte ta in lite renar och en kåta också ? Men tydligen måste man göra samisk musik på det här sättet - och det finns säkert många som tycker det är bra. Jag drar mig dock för att säga att detta är värt en finalplats. Tyvärr.

Summering: 
Tufft startfält som präglas av suggestiv mörk musik, men också av colombianer och konkurrerande genres. Medan Kristin Amparo känns given i finalen så vill experter och oddssättare även sätta in Jon Henrik Fjällgren där - men jag tvekar. Hellre Andreas Johnson eller Isa - eller rent av Ellen. Men jag tror att Kalle Johansson och Andreas Weise i vart fall kommer få svårt att gå vidare - de känns tyvärr lite för åsidosatta en kväll som denna.

Melodifestivalen 2015 Efter Malmö: Är gammelschlagern tillbaka?

Den andra deltävlingen i Malmö höll faktiskt vad den lovade - vi fick se ett program som levererade fortsatt strålande underhållning från både programledare och pausunderhållning. Medan låtkvaliteten visserligen var lägre än förra lördagen, så blev åtminstone jag positivt överraskad över hur snyggt producerade de var och galet bra scenframträdandena gjordes. Årets melloturné har fått en flygande start på alla sätt. Detta verkar dessutom alla schlagerjournalister vara rörande överens om - även om meningarna går något isär om vad som varit den största överraskningen i lördags.
De största snackisarna är onekligen Samir & Victors flopp - de som alla trodde skulle bli den nya "Sean Banan" halkade istället in i andra chansen på ett bananskal, och lämnade istället något oväntat plats för Mariette och Magnus Carlsson. Men sen var det också redan innan klart att denna deltävling skulle bli ett getingbo - och när SVT släpper de fullständiga röstningsresultaten efter finalen så lär detta bli tydligt. Jag anar att det nog inte var många röster som skilde toppbidragen åt...

Snackis 1: Floppen

Samir & Viktor - jag förstår helt ärligt inte hur de kunde gå ut som förhandsfavoriter i lördags, med tanke på, ja, allt i deras låt och framförande... De känns mer plastiga än t.o.m. Dolly Style förra lördagen, och även om låtens melodi var "klistrig" så var den "klistrig" på det sättet som snarare irriterar huden och orsakar äckliga utslag. Av publikmottagandet att döma var detta en uppfattning som nog delades av den stora merparten. Att sen, dessutom springa omkring med en selfie-pinne (världshistoriens kanske mest idiotiska uppfinning) och hoppas på att de skulle kunna instagramma sig sin väg till finalen - känns passande nog också som världshistoriens sämsta idé - i en musiktävling åtminstone. Så därför vill jag givetvis tacka svenska folket för att man valde att INTE skicka dessa spray-tanade Humle & Dumle direkt till finalen! Dock inser jag med all nödvändig insikt, att de förmodligen tar sig till final ändå genom Andra Chansen - eftersom i år hela hälften av bidragen där (4) går till final. Svårt att missa final alltså, även för en sång om att ta foton på sig själv med mobiltelefonen...

Snackis 2: Gammelschlagern är tillbaka

Magnus Carlsson slog till med en finalplats - trots att "Möt mig i Gamla Stan" är en riktigt gammal hederlig discoschlager som experterna trodde var en utdöd genre numera. Men helt uppenbart så funkade denna Barbados 2.0-hit även i 2015 års Mello - till mångas förvåning. Kanske inklusive mig. Såsom många experter helt riktigt pekat ut så har ingen låt av denna typ kvalificerat sig till final de senaste 6 åren - tvärtom har många gamla schlagerrävar som insisterat på att banka huvudet i gammelschlager-väggen fått se sig besegrade och bortglömda redan i deltävlingarna. Vi minns ju alla Swedish House Wives 2013, samt en uppsjö av andra artister inklusive Magnus Carlsson själv - som alla fallit offer för denna schlagerdöd.
I år lyckade Magnus dock till slut ta sig till finalen - sist var 2006. Hans framgång har fått många journalister att prata om gammelschlagerns återkomst - vilket kanske är en sanning med modifikation. Även om det är helt sant att vi nu faktiskt har en traditionell schlager i finalen, tror jag knappast att låtens traditionella genre var anledningen till finalplatsen. Jag ser flera andra anledningar:

1.  Startfältet var av betydligt lägre kvalitet än det förra. I konkurrensen var låten faktiskt bland de bättre, även om man bortser från genrevalet.
2.  Magnus Carlsson är ett känt namn - och i synnerhet i jämförelse med de flesta andra artister i lördagens startfält. Detta var hans comeback - och när det fanns så få andra starka stjärnor som kunde överlysa honom så var det svårt att undvika att han fick uppmärksamheten.
3.  Hans låt var faktiskt den enda riktiga upptempolåten i tävlingen förutom Samir & Viktors. Det är faktiskt viktigare än man tror - för Magnus livade upp stämningen rejält efter diverse cancerlåtar, falsksjungande balladtanter och överurringade baby-pratande divor med glödlampor. I princip kan man nog säga att Magnus räddade deltävling 2 från att dö balladdöden, och fixade i gengäld till ett uppsving för gammelschlagern i mellon. Inte dåligt!

Sen ska visserligen poängteras att detta inte är en låt som hör hemma i 2015 års Melodifestivalfinal - ändå. Magnus hade åkt ut i vilken annan deltävling som helst. Nu fick han en förnämlig inbjudan direkt till finalen genom sin lottning, och tog den. Men i finalen luktar det redan nu en sistaplats.

Snackis 3: Mariette och den brutna idol-förbannelsen

För min personliga del blev Mariette ett stort utropstecken under lördagskvällen. Vilket framförande!! GALET BRA! Av alla framföranden hittills i årets Mello så var hennes det klart bästa och mest genomtänkta. Saade kan inte komma i närheten av den säkerhet och visuella elegans som Mariette lyckades med. Även om låten inte riktigt bär hela vägen, så blev hon en klar favorit för mig och har helt klart potential att även klara sig ute i Europa.
Däremot var detta inte lika självklart innan lördagskvällen. Mariette var fortfarande "enbart" en f.d. idol-deltagare som liksom alla andra skulle försöka slå igenom i Melodifestivalen. Förra veckan såg vi att det var lättare sagt än gjort - då alla idolartister åkte ut. Och faktum är att det alltid går lite  knackigt för denna artistgenre. Man får verkligen ha tur om man ska ta sig långt i mellon - särskilt om man "bara" är känd från en talangjakt sedan tidigare. Mariette visade dock att hon pallade för trycket - och överraskade schlagerexperterna.

Snackis 4: Videon

Och återigen fortsätter programledarparet att briljera, denna gång lyckades de med prestationen att göra ett "Empire state of mind" på Åkarp, Burlövs näst största tätort. Alla vi som varit i Åkarp kände igen oss direkt, och ja - det var förbaskat roligt. Mer sånt!

Som avslutning kan vi konstatera att ännu en gång har 6:an och 7:an tagit sig direkt till final - vi börjar se ett statistiskt mönster! Frågan är Kristin Amparo och Jon Henrik Fjällgren blir lika framgångsrika utifrån sina startplaceringar nästa vecka?? Är det fortfarande röstningsappen som spökar tror ni? Vi får väl se....

Schlagermagistern om Eurovisionbomben - Australien deltar för första gången i år!

Australien i Eurovision Song Contest? Ja, det är tydligen verklighet efter att EBU i veckan släppte nyheten att det kängurubefolkade krokodilbrottande landet på andra sidan jordklotet ska tävla för första gången i årets Eurovision. För Eurovision-amatören kan detta verka helt vansinnigt - men för oss Eurovision-nördar låter detta faktiskt betydligt mer vettigt än man kan tro. Jag ska strax förklara varför. Men först ska vi reda ut vad EBU faktiskt har bestämt:


Australiens stora nationella Tv-bolag SBS är alltså INTE medlem i Europeiska radio och TV-unionen (EBU), utan har status som "associerad medlem" - en typ av juridisk status som innebär att man får ta del av EBU:s sändningar - men inte själv delta och besluta om dem. De som enligt reglerna får delta i exempelvis Eurovision Song Contest är bara de som är fullständiga medlemmar, d.v.s. de länder som tillhör det "Europeiska sändningsområdet" vilket innebär Europa, Nordafrika, Mellanöstern och numera även västra Centralasien. De nationella tv-bolag därifrån som är fullständiga medlemmar i EBU får alltså delta även i Eurovision - vilket är anledningen till att Israel får delta trots att landet inte är en Europeisk stat. Även Marocko deltog en gång, 1980 - med den i Europa då mycket kända sångerskan Samira. Landet slutade på näst sista plats. Emellertid så har flera andra länder, som inte alls räknas som europeiska, antytt att de vill vara med i Eurovision - såsom Libanon, Tunisien och Jordanien. Dessa skulle alltså kunna få delta, om de bara hade tagit beslut till att göra så - men oftast har de stört sig på Israels medverkan och därför avböjt deltagande. Brist på pengar har varit en annan anledning.

Australien däremot har inga problem med vare sig Israel eller pengar, men är dock inte en fullständig EBU-medlem eftersom de inte tillhör det europeiska sändningsområdet. Istället är det australiska tv-bolaget SBS associerad EBU-medlem och får därför bara SÄNDA Eurovision, vilket de gjort ända sedan 80-talet. Det som alltså dock hänt nu i år är att EBU, i linje med mottot för årets Eurovision "Building Bridges" och för att uppmärksamma Eurovision Song Contests 60 års-jubileum, gör ett tillfälligt undantag i reglerna och bjuder in Australien att delta. Detta innebär att SBS inte bara får sända, utan också skicka ett eget bidrag och rösta i Eurovision - men bara i år. Australiens låt kommer p.g.a. detta att vara ett automatiskt finalbidrag och behöver därmed inte kvala i någon semifinal men kommer däremot att få rösta i båda semifinalerna. Anledningen är att EBU inte vill att Australiens deltagande ska gå ut över något europeiskt lands deltagande - vilket innebär att man istället för 26 finalbidrag nu istället har 27. Det blir en lång final med andra ord... Och skulle sedan Australien faktiskt vinna årets Eurovision, ja då har EBU bestämt att man ska låta SBS bestämma ny värdstad - men den måste vara i Europa. Vi får då alltså inte något Eurovision 2016 i Sydney, om ni nu trodde det.

Nu kanske många ändå tycker att det hela känns väldigt konstigt. Varför ska ett land på andra sidan jorden plötsligt vara med i EUROvision? Eurovision är väl en europeisk angelägenhet? Vi kan väl inte bara släppa på den regeln och släppa in USA, Kina och Japan i Eurovision - då får man väl ha ett schlager-VM istället?
Förvisso.
Faktum är att man har diskuterat ett eventuellt "Worldvision" förut, men inte hamnat någonvart. Men konceptet Eurovision har exporterats till Asien, där Asiavision gick härom året. Även i USA finns ett liknande koncept. Men problemet är att det inte är i närheten av samma popularitet som i Europa - det är alltjämt en mycket konstig grej att länder ska tävla sinsemellan om musik. Det är inte helt lättsmält för utomstående länder att förstå. Dock har Australien alltid haft ett öga på Europa, eftersom landet är en del av det Brittiska samväldet och har därför alltid varit nära knutet till Storbritannien. Att Eurovision därför varit så oerhört populärt i Australien ända sedan 80-talet, trots att landet inte själva deltagit, är ett bevis på hur stark kulturell anknytning landet har till just Europa. Men sen kan ju påpekas att en mängd australiensiska artister deltagit för andra länder i Eurovision genom åren:
Olivia Newton John (Storbritannien 1974), Gina G (Storbritannien 1996), Sångerskan i Texas Ligthning (Tyskland 2006) och inte minst mr. Eurovision själv, Johnny Logan som faktiskt är född och uppvuxen i Australien, men senare blev hedersmedborgare på Irland efter alla sina Eurovisionvinster.

Med andra ord: Australien har alltid varit en del av Eurovision - om än osynliga för oss européer. Så om det finns något land utanför Europa som förtjänat en plats i Eurovision, så är det Australien - punkt slut.

Det som är det intressanta att spekulera i nu, är vad deras medverkan kommer att få för effekter. Vilka länder kommer de att rösta på? Sverige!?
Ja, inte omöjligt. De senaste åren har de australiensiska tv-tittarna kunnat rösta i Eurovision precis som alla vi andra - med undantaget att deras röster inte räknas utan är helt inofficiella. Resultatet publiceras dock alltid, så de kan se hur Australien hade röstat om de varit med - och nästan alltid stämmer det överens med resten av Europa. 2012 skulle de ha givit sin 12:a till Loreen, 2013 till Emmelie de Forest och 2014 till Conchita. Däremot har man ofta givit lite mer poäng till Irland, Grekland och Sverige än vad de flesta andra länder gjort. Självklart hoppas vi på att det mönstret återupprepas i år!
Samtidigt kan man ju fundera på vilka länder som kan tänkas ge poäng till Australien. Det är givetvis helt omöjligt att säga, men en vild gissning är väl att Storbritannien och Irland ger lite ströpoäng ditåt. Även Sverige kan nog gå den vägen.
Men det faktum att ett så fjärran land tävlar i "vårt" Eurovision kan nog ge dem rejält med uppmärksamhet ändå - och jag tvivlar inte en sekund på att Australien kommer få en bra slutplacering. Landet har en välutvecklad musikindustri och kan det där med popmusik - så om inte grannröstandet tar till sig absurda proportioner i år, så lär Australien få många långväga 12:or.

Melodifestivalen 2015 Inför Malmö: Lågvattenmärket

Den första deltävlingen i Göteborg blev en succé som gav rejäl mersmak trots mycket låga förväntningar. Medan debatten fortfarande rasar om röstningsappen, så rullar emellertid turnén vidare mot sydligare breddgrader igen, närmare bestämt Malmö - där turnén startade förra året.
Nu är förutsättningarna dock helt annorlunda. Inför första deltävlingen i Göteborg fanns en megafavorit på plats i form av Eric Saade - och ett gäng omtalade uppstickare. I Malmö finns nu knappt någon artist som ens omnämns i medierna - med möjligt undantag av Magnus Carlsson. Samtidigt är schlagerjournalisterna som övervakat repetitionerna rörande överens; det är jämnt. Och rätt dåligt faktiskt. Samtidigt var det redan på förhand det klart svagaste startfältet som hamnade i Malmö. Av de artister som var värda att nämna inför Mellon var nästan samtliga föredettingar, schlagerfosiler och dokusåpakändisar. Frågan är hur svenska folket kommer att motta ett sådant fall i kvalitet? I oddsen har det varit rena fruktsalladen på sistone, favoritskapet byts varannan timme där. I omröstningar på nätet ser vi också detta. Faktum är att denna deltävling kan komma att bli den svåraste att förutspå - någonsin!

1. ”Forever Starts Today” – Linus Svenning

Inga bröder, ingen pappa - ingen familj alls i årets Svenning-bidrag faktiskt. Men vibbarna finns där, även om Linus denna gång slängt in oljefatstrummorna på scenen (av någon oförklarlig anledning). Låten känns som en salig blandning av Veronica Maggios och Håkan Hellströms "Hela huset"och "Only teardrops" med Emmelie de Forest som vann för Danmark härom året. På något sätt har man anpassat alltihop till ett mer internationellt hållbart koncept - vilket förmodligen också är anledningen till att Linus nu också sjunger på engelska. Sen är det frågan om det hjälper, för även om låten är lite trallvänlig och gungig, så behövs nog betydligt mer om Linus ska trumma sig hela vägen till Wien. Dessutom förlorar Linus lite av den personliga anknytning som han hade ifjol - i år sticker han liksom inte ut på samma sätt. Han är mer en artist bland alla andra, vilket inte är positivt. Jag hade själv den stora lyckan att personligen få träffa Linus under välkomstfesten för Andra Chansen i Lidköping ifjol, och slogs av hur jordnära och genomtrevlig han faktiskt är. I år riskerar den delen att inte synas alls bakom oljefat och dansare. Däremot har årets låt som sagt mer internationell potential än "Bröder" - vilket kan vara ett plus om Linus lyckas ta sig till final. Och i detta startfält är han definitivt en finalist, allt annat vore fruktansvärt orättvist enligt mig.  

2. ”Där och då med dig” – Emelie Irewald

Emelie Irewald är, precis som de flesta numera, kommen ifrån en av alla myriader av tv-sända talangjakter, och är också en av de bittra artisterna som inte vann när det begav sig. Emelie vann dock "Allmänhetens tävling", ett av två sätt att nå Melodifestivalen utan att behöva känna Fredrik Kempe, Thomas G:son eller Christer Björkman personligen. Att Emelie dessutom skrivit låten själv förstärker känslan ytterligare - detta är en joker som nått mellon på egen kraft. All heder åt henne!
Men kvalificerar sig till finalen gör hon inte. Anledningarna är lika många som de är självklara:
1. Hon startar som nr. 2 - de går i princip aldrig vidare.
2. Det är en ballad om cancer - på svenska. Hon kan ju hoppas på en Linus Svenning-effekt, men med tanke på hur det gick för Daniel Gildenlöw förra veckan så ska hon nog inte sätta för höga förhoppningar.
3. Hon är fortfarande rätt anonym.
4. Så där värst bra är inte låten.
Summan av kardemumman: Inte i närheten av finalen tyvärr. Ännu en gång påvisas behovet av att ha etablerade låtskrivare och artister i Melodifestivalen..  

3. ”Groupie” – Samir & Viktor

Jaha, dags för årets "Sean Banan-bidrag", som i år består av en av Stureplans mest kända modebloggare, Viktor, och den ifrån "Paradise Hotel" kända hotelliggaren Samir. Tillsammans är de inte direkt några nobelprisvinnare, eller ens några Lili & Susie. Humle och Dumle är väl närmare sanningen kan jag tycka... Men men, de lyckades bli årets mest omtalade nybörjare, trots att de senast i somras hade en hit tillsammans; "Success", och dessutom har ett eget designmärke ihop. Lena Philipsson pyr av avundsjuka. Men vad blir kontentan av att man slår ihop en sex-och-samlevnads-"liberal" med en Stureplansmodebloggare? Man får huvudvärk - i form av ett bidrag som passande nog heter "Groupie". Och ja, den handlar om något så djupt och sublimt som att ta foton med sin mobiltelefon. Och den bär det fina budskapet med sig att "man ska inte vara självisk och ta en selfie - man ska tänka på varandra och ta en groupie". Nobels fredspris 2015 blev genast reserverat till Samir & Viktor. Tyvärr för alla fredsmäklare i Syrien och Ukraina...
Detta är om inte annat, ett av de senaste årens lågvattenmärken - om inte annat så intellektuellt och konstnärligt. Bidraget har redan flera gånger pekats ut som "sämst i år", utan att någon hunnit höra alla 28 bidrag. Ändå är jag nog beredd att hålla med. Däremot vet jag att sådana här låtar har en tendens att gå hem i stugorna ändå, väl medveten om hur Sean Banan slog till i Mellon. Att oddsen, just nu, dessutom utser dem till vinnare i deltävlingen lär antyda att detta IQ-befriade bidrag stormar hela vägen till Friends. Suck.

4. ”If I Was God For One Day” – Neverstore

Skövde-rock i år igen! Denna gång är det Thomas G:son som skrivit låten, och gruppen är denna gång Neverstore - som faktiskt är ett av de kändare Skövdebanden med vinster i MTV music awards och turnéer i Japan med Sum 41. Inte illa. Men i Sverige är de fortfarande något våta bakom öronen, och hoppas väl på ett verkligt genomslag nu i mellon, men frågan är om G:sons blotta närvaro hjälper här. Visst, hyfsad låt som går helt i linje med Green Day, Sum 41 och andra stora grupper i samma genre, men något nedtonad och lite tråkig. Har svårt att se någon som inte är punkrockälskare rösta på det här. Det är helt enkelt inte tillräckligt intressant.

5. ”Nonetheless” – Marie Bergman & Sanne Salomonsen

Och som i ett trollslag så var plötsligt två superveteraner tillbaka i mellon. Marie Bergman är den enda artisten i festivalens historia som som ett "perfect record" och samtidigt varit med 3 gånger i tävlingen - alltså vunnit 3 utav 3 gånger!! Visserligen med rejäla mellanrum; 1971,1972 och 1994. Och hon har dessutom aldrig vunnit som soloartist - utan alltid i en grupp (Family Four) eller i duett (med Roger Pontare). Sanne Salomonsen är den danska popens drottning, efter flera hits på 80-talet som till och med slog igenom i Sverige. 2005 försökte hon i Melodifestivalen, men kom bara till finalen där hon slutade 7:a. I år har dessa två golden ladies slagit sig samman, i vad som inte kan sägas vara något annat än en "fossil Öresundsbro", som kanske är årets mest svårtippade bidrag. Låten påminner om det holländska bidraget som slutade tvåa i Eurovision förra året "calm after the storm" och är en countryinspirerad ballad i mycket lugnt tempo. Egentligen väldigt typisk för Marie Bergman, och funkar riktigt bra med Sannes röst också. Däremot är det fortfarande lite svårt att svälja detta som ett modernt bidrag. Det funkade visserligen för Nederländerna ifjol, men funkar det här i Sverige? Det kan ju visserligen bli en Louise Hoffsten-effekt, vilket inte är omöjligt, men samtidigt är det oerhört svårt att avgöra på förhand. Jag måste dock utfärda en skrällvarning, eftersom detta bidrag inte är något av de mest omtalade eller förhandstippade - men väl så farliga!
   

6. ”Möt mig i Gamla Stan” – Magnus Carlsson

Magnus Carlsson är också en sådan artist som kvalificerar sig in i facket "schlager junkies". Han tycks tusan i mig aldrig kunna släppa det faktum att han aldrig vunnit tävlingen trots 7 försök - och ja, i och med årets bidrag går han om Sanna Nielsen! Det är bara att applådera denna disconörd som i princip införde discoschlagern i Sverige. Problemet för Magnus är dock just att han fortfarande är kvar i 00-talets Skaraschlagerstall, ivrigt uppbackad av Bert Karlsson fortsätter han att producera Alcazar/Barbados mash-ups. Det ironiska är ju att det ju inte ens funkade när det begav sig för 10 år sedan - han slutade ju alltid 2:a eller 3:a... Ändå så återkommer han nu alltså med en riktig schlagerdiscorökare, som hämtad ifrån förra decenniet. Men trots detta har mottagandet varit osedvanligt gott - han ligger 2:a i oddsen att ta sig till final, och lyckas lika bra i omröstningarna på nätet. Kanske är det Magnus som koncept som fortfarande håller - snarare än låten. Vissa fossiler har helt enkelt en tendens att aldrig bli för gamla, utan bara upputsade. Jag tror dock att jag personligen väljer något med bäst före-datum efter 2008.
 

7. ”Don't Stop Believing” – Mariette

Sist men inte minst kommer Mariette ut på scenen på lördag - med ett svårtippat bidrag som beskrivits som "Euphoria-aktigt". Mariette själv är, liksom alla numera, även hon kommen från diverse tv-sända talangjakter, men har samtidigt lång erfarenhet i branschen - dock mest i bakgrunden. I år gör hon dock debut som soloartist, och gör det med en låt skriven av Miss Li - och går dessutom ut som sista bidrag. D.v.s. att allt är upplagt för framgång direkt för Mariette. Har dock lite svårt att se det trots uppbackningen. Hela framförandet skriker Loreen, men hon själv känns mer som en Regina Lund imitatör som kuppat sig upp på scenen. Det är milsvitt avstånd mellan Mariettes och Loreens karisma, om man säger så. Emellertid får man givetvis konstatera att det hela är snyggt gjort, och mycket väl passar i finalen - vilket dock inte är detsamma som att säga att det är ett säkert finalbidrag. Tvärtom - mycket ska till för att svenska folket ska rösta henne vidare. Hon är populär hos både journalister och internetröstare - men bettingbolagen tror inte lika mycket på henne. Jag skulle troligen tippa henne vidare till iallafall Andra chansen - men därom blir det tuff fight. Hennes startposition borde dock hjälpa henne - rent statistiskt.

Summering
Genomgående sämre kvalitet än i förra deltävlingen - men betydligt jämnare. Jag vågar verkligen inte peka ut någon vinnare, även om det känns ganska lätt att peka ut Emelie och Neverstore på sistaplatserna. Men Viktor och Samir känns som gänget som antingen tar sig direkt till final och gör stor succé - eller hamnar absolut sist redan på lördag. Jag hoppas ju på det senare... Emellertid känns både Mariette, Sanne och Marie samt Magnus och Linus som de verkliga konkurrenterna om finalplatserna. Här är det för mig omöjligt att tippa, men personligen hoppas jag på Linus och Mariette - då dessa har lite mer tyngd i sina låtar.

Melodifestivalen 2015 Efter Göteborg: Skandalen, succén och skrällen.

Melodifestivalen 2015 är till slut igång och återigen är medierna tillbaka i sina gamla hjulspår - bland skandaler, succéer och skrällar. Varje år efter första deltävlingen så börjar mediedreven, och varje år finns det något nytt att skriva om. Förra året var det mest programledarnas dåliga manus som stod i centrum, men allting ifrån orakade armhålor till rösträkningskaos och grafikhaverier har blivit löpsedelmaterial de senaste åren. I år är det dock ganska uppenbart 3 stora grejer som fått mediernas uppmärksamhet:

1. SKANDALEN.

Ingen mellopremiär utan skandal. Allt som oftast är "skandalen" en nyhet i tävlingen som SVT kokat ihop. Så även i år. I år var det nämligen röstningsappen som vände upp och ner på hela tv-tittarsverige, då den "kraftigt missgynnade de tidiga låtarna" som "man inte hann rösta på". Nåja. Vette sjutton om den verkligen missgynnade de tidiga låtarna så mycket, även om Molly Pettersson Hammar förtjänade en bättre slutplacering än 6:a så var hon en joker - ett oprövat kort och inget annat... Oetablerad och med en låt i en relativt ovanlig genre (soulpop) - med andra ord inte direkt given i finalen . Samma får sägas om Daniel Gildenlöw - i vilkens fall allt annat än en sistaplats hade varit överraskande. Men visst, de två sista låtarna gick direkt till final. Men Eric Saade var fullständigt självklar finalist för 99% av alla som hört och sett bidraget på förhand. Jessica Andersson var visserligen inte det men blev ju skrällen för kvällen. Att skylla hela det överraskande resultatet på en röstningsapp som dessutom var en etablerad nyhet redan innan sändningen, vore att ta i. Emellertid är det ganska underligt att SVT tillåter användarna att se hur många andra app-användare som röstar på ett enskilt bidrag, så även om appen kanske inte påverkat resultatet i någon annan riktning än den som telefonomröstningen hade dragit den åt - så lär SVT modifiera den inför nästa deltävling.

2. SUCCÉN.

Äntligen fick programledarna bli den stora succén! I flera år har programledarna fått kämpa med svidande kritik efter första deltävlingen - de har alltid misslyckats med någonting: "Inte roliga", "Inte rakade under armhålorna", "Osäkra" eller "förvirrade". I år är dock i princip hela mediasverige eniga om att programledarna gjorde succé, och i synnerhet Sanna Nielsen. En del kulturjournalister har redan förutspått att hon får ett eget program i SVT till våren, och vissa har redan utnämnt henne till även detta års Mellodrottning. Och faktum är att jag för en gångs skull helt instämmer.
Sanna gjorde allting rätt och överträffade mina och alla andras (visserligen initialt låga) förväntningar - men gjorde det också på ett sätt som överglänser de mest etablerade och erfarna programledare. Jag tror aldrig jag varit med om att en artist, i sitt första uppdrag som programledare, visat en sådan självsäkerhet och professionalitet med glimten i ögat - som Sanna gjorde i Lördags. Hennes insats satte pricken över i:et för mellopremiären, då Robin även han gjorde en prickfri insats - om än dock en väntad sådan. Tillsammans kändes de som en "perfect match" - eller "raudarpaur" som det heter på skånska. Men samtidigt visade SVT att man kan göra manus som faktiskt funkar för en artist utan tidigare programledarerfarenheter. Grattis SVT! Ni misslyckades med Danny och Marie Serneholt - men inte här!
SVT lyckades också vända på slanten beträffande Sissela Benn alias "Fillipa Bark". Flera (jag inklusive), ansåg kanske att konceptet var lite väl gammalt vid det här laget, i synnerhet då Filippa Bark "föddes" redan 2006 - och fick sin storhetstid 2008 - alltså trots allt nästan 10 år sedan. Det kanske därför är passande att tala om en "comeback" för Filippa - som inte kunde ha gått mycket bättre. Hon tog över de delarna av Mellon som annars bara varit jobbiga utfyllnader, såsom artistintervjuerna där tidigare kåta dramatenskådespelare kunnat tafsa på programledare och där hypernstressade schlagerdivor desperat fejkat ödmjukhet inför kamerorna. I år slipper vi allt det och låter istället SVT:s "prao" sköta smutsjobbet. Och dessutom på ett förträffligt underhållande sätt. Förmodligen kläckte man idén när Anders Janssons alter ego "Tiffany Persson" förra året skötte artistintervjuerna i Andra chansen - en av det årets verkliga höjdpunkter.
Förutom programledarna, kändes produktionen dock betydligt starkare i år. Bristen på grafikhaverier och ljudproblem lyste med sin frånvaro. Samtidigt fick vi se en scen som vida överträffar de flesta andra - och till och med kunde konkurrera ut många eurovisionscener de sista åren! Imponerande är bara förnamnet! Kort sagt: Bra jobbat SVT!

3. SKRÄLLEN.

Förra året hette skrällen "SkrEllen". Benediktson i efternamn då. I år heter hon nog "Skressica" eller nått liknande, för Jessica Andersson blev oväntat den andra finalisten bakom Eric Saade. Orättvist? Nej, inte egentligen. Efter att ha lyssnat några gånger på låten så märkte jag att den faktiskt är rätt bra, helt i linje med moderna eurovisionballader. Hon hade troligen på ett eller annat sätt ändå tragglat sig till finalen i år igen. Däremot kan man fråga sig om låten var starkare än konkurrenternas? Visst, Dolly Style och Behrang Miri gjorde starka framföranden - men kom igen... Alltså, japanska lolitadockor? Rapp om hur illa segregationen är i Malmö?  Inte självklara schlagervinnare i mina ören iallafall... Däremot hade nog Elize Ryd och Rickard Söderberg mycket väl kunnat utmana Jessica om finalplatsen. Problemet var dock att Elizes och Rickards framförande saknade den där "umpfen" som krävs för att en sådan pampig låt ska kunna hålla på scenen. De rörde sig knappt. Inga dansare. Bara en massa teaterdimma och eggande blickar mot varandra. That's it. Till råga på allt detta så var faktiskt Elizes röstinsats ganska svag och lämnade mycket i övrigt att önska. Kort sagt, de hade bara låten att gå på. I den konkurrensen märktes det att Jessica hade både rutin, karisma och inte minst självsäkerhet vida överstigande alla andras. Dessutom en närmast fläckfri röstinsats och hennes "gyllene inramning" ej att förglömma! Alltså, mycket mer än bara en medioker låt - som dessutom lät riktigt bra efter några lyssningar. Värdig finalist, till slut (enligt mig) - men förmodligen ingen vinnare.
Eric Saade däremot var dock självskriven finalist i både mina och de flesta andras öron - en låt som lät riktigt bra redan vid första lyssningen - och enligt mig lär bli en favorit till vinsten också. Vad som däremot gjorde mig besviken var det tämligen röriga framförandet, som var alldeles för ambitiöst för låtens bästa. Medan Saade visserligen är en duktig dansare, så är alla konstiga svartvita videoklipp med saxofon, skynken och flygande ufon bara distraktioner och känns helt överflödiga. Tvärtom, hade man skalat ned hela numret något och sedan behållit det såsom man fick se i vinnarreprisen - med enbart spotlights i bakgrunden, då hade numret varit mycket bättre. Dessutom känns ufoidén som en nödlösning, när ingen glasbur eller scendusch fanns att tillgå. För att inte ufot ska krascha får Saade heller inte dansa så våldsamt på det, och det innebär att hela numret stannar upp strax innan slutet - när man egentligen vill att det ska dansas som mest!
ILLA! TÄNK OM, GÖR RÄTT, OCH VINN!

Slutbedömning av Deltävling 1: 
För en gångs skull lyckades SVT med i princip allting. Tag lärdom, så här gör man en lyckad melodifestivalspremiär! Få se om de kan upprepa detta i Malmö? 

Melodifestivalen 2015 Inför Göteborg - bland Saadeister, Barbies och Operadivor.

Som en stor varm (och tämligen rosa) filt kommer nu Melodifestivalen och lägger sig som ett fluffigt täcke över vintersverige. Plötsligt är vi tillbaka på ruta 1 igen, efter förra årets äventyr med Sanna Nielsen i Köpenhamn som så när lyckades ta tillbaka Eurovision till Sverige igen. Istället vann "skäggiga damen" Conchita Wurst från Österrike en avgörande seger, vilket innebär att vinnaren i årets mello får dra till Wien och dra en vals!
Faktiskt tävlade en "vals" för Sverige redan 1965 - "Annorstädes Vals" med operasångaren Ingvar Wixell, samt "Nygammal vals" med Lill Lindfors & Svante Thuresson året därpå 1966 - men ironiskt nog när tävlingen faktiskt gick i Wien 1967 så skickade Sverige istället bidraget "Som en dröm" med Östen Warnerbring. Troligen bli det någon annan typ av dans som får representera oss i Wien i år och föga överraskande så dansas det rätt friskt i den första deltävlingen av årets mello. Och i synnerhet är det en pojke som gjort sig känd för sitt dansande, som bär det tunga favoritskapet i denna deltävling - och faktiskt i hela Melodifestivalen just nu. Huruvida han står sig mot detta startfält, som inte kan beskrivas som annat än jämnt, spretigt och glamouröst - får vi helt enkelt vänta och se.

1. ”I'll Be Fine” – Molly Pettersson Hammar

Inte helt väntat, men väldigt typiskt för Melodifestivalen, så är den före-detta idoldeltagaren Molly Pettersson Hammar i rampljuset igen. 2011 blev hon 4:a i Idol, trots att hon bara var 15 år. Det skulle alltså dock dröja ytterligare 4 år innan hon klev fram i rampljuset igen - och givetvis då i Melodifestivalen som ju blivit en återfallsklinik för stage-junkies som blivit beroende av talangjakter. Hennes låt är inget annat än en soul-popdänga, som inte är helt malplacerad i schlagersammanhang. Tvärtom känns detta som 2010-talets schlager, helt i stil med vad man kan förvänta sig av årets startfält. Roligt, upplyftande och nästan bra - så där lagom helt enkelt. En bra start på mellon, så pass lite att man känner lite mersmak, och inte så pass mycket att man blir yr (som när Sean Banan öppnade mellon 2012). Molly gör sig bra på scenen, men trots det är det massor som måste göras för att göra det här bidraget minnesvärt. Just nu är hon inte i final - startfältet är alldeles för hårt för ett popbidrag utan hook eller flygande tefat. Men hon sjunger bra, och låten är bra - men som den cyniske realist jag är vet jag att det kommer bli alldeles för tufft!

2. ”Pappa” – Daniel Gildenlöw

Låt oss börja med faktumet: Han sjunger i falsett nästan halva låten. Det är inte en bra start. Minns ni Sylvester Schlegel förra året? INTE!? Nähä.. Det kan bero på att ni förträngt honom. Som den trummis (i The Ark) som han egentligen var, så hade ingen lärt honom att sjunga ordentligt och fick därför förlita sig på att sjunga falsett i sin låt. Han slutade sist i sin deltävling. Daniel Gildenlöw är visserligen inte avdankad trummis i ett glamrockband, men likväl sångare i metalbandet Pain of Salvation som chockade schlagersverige 2010 med att ta sig till Andra chansen och där bli utslagna av Pernilla Wahlgren. Men att Daniel egentligen är metalsångare hörs inget av nu. Istället sjunger han om sin pappa nu, i vad han beskriver som en "skillsmässobarnslåt". Hm. Ja, deppiga familjerelaterade låtar har ju blivit framgångsrika på sista tiden - minns "Bröder" med Linus Svenning. Att tro på en repris i år, men för en helt annan låt och artist, vette sjutton. Tror snarare på sistaplatsen faktiskt. Daniel har både startfältet, allas telefonröster och sin egen sångröst emot sig...


3. ”One By One” – Elize Ryd & Rickard Söderberg

En riktig joker i leken - om man ska tro omröstningarna på nätet, och de senaste oddsen. Detta är glammigt, pampigt, gay och fruktansvärt pretentiöst. Med andra ord, en typisk vinnare. Även om jag kanske tycker det blir lite väl mycket, så slår det här an på alla de strängar som behövs för att gå vidare till final och till och med vinna där. Conchita Wurst och dennes vinnarlåt "Rise like a Phoenix" är i samma genre, även om "One By One" är lite mer modern och lite mer metal - vilket kan förklaras av Elizes medverkan - som den metalsångerska hon egentligen är. Men helt uppenbart försöker de spela på Conchitas vinst ifjol; Rickard har både kajal och skägg, och alla politiskt insatta vet om hans bakgrund som hbtq-debattör - och när ljussättningen dessutom går i regnbågsfärger är det nästan som om SVT skriver oss på näsan. Nu bryr jag mig inte så mycket om det politiska här, eftersom låten är både bättre och modernare är "Rise like a Phoenix", men ibland undrar jag om folk röstar på låten eller artisterna och deras åsikter? Nåja. Till final lär det bära för detta bidrag, åsikter vid sidan om.

4. ”Hello Hi” – Dolly Style

Jaha, då var melodifestivalen igång igen. Plats på scenen för Barbie girl med AQUA - ehm, nej förlåt, det är ju inte 1997 längre förlåt... Alla vi som dansade på mellanstadiedisco till "Barbie girl" kan relatera till detta. Det som ju onekligen är lite störande med detta är att flickorna som sjunger knappt var födda när "Barbie girl" slog igenom. Faktum är att de tre tjejerna i Dolly Style alla är födda 1996, alltså året innan "Barbie girl" för evigt förstörde Skandinaviens poprykte och alla 80-talisters självbild. Men Holly, Molly och Polly som de själva kallar sig, baserar hela sitt koncept på något annat än barbie; nämligen den japanska lolitakulturen (som, ja, har vissa jädrigt obehagliga sexuella undertoner). Vi behöver kanske inte gå in djupare på vrickade japanska subkulturer - men umbärandet att försöka föra in japansk kultur till Sverige - har haft god bäring förut. Dock kanske på lite oanade sätt. Yohio, som var ruskigt stor i Japan innan han slog igenom i Sverige 2013 - blev ju en symbol för HBTQ-rörelsen genom sitt "könslösa uttryckssätt". Detta trots att han ju egentligen bara försökte driva det japanska musikgenrens "Visual Kei"s uttryckssätt - som är androgynt och lägger inga värderingar i det. Frågan är dock hur Dolly Style kommer tas emot? Detta är japansk musikkultur serverat i Sverige och med svenska glasögon - funkar det då? Låten är tuggummipop och framförandet är sockersött - som taget ur tomtens julverkstad. Jag tvivlar starkt på en Yohio-effekt, men samtidigt är detta så konstigt att den rent av kan ta sig till Andra Chansen. Inte "impossibru".

5. ”Det rår vi inte för” – Behrang Miri feat. Victor Crone

Och det politiska kampanjandet fortsätter, eller kanske inte ändå... Behrang har ju också gjort sig känd för sin politiska aktivism och förkärlek för antirasistiska "bokbål" av olika slag, och ställde i Melodifestivalen 2013 upp med den antirasistiska låten "Jalla dansa Sawa" som kom till Andra Chansen. I år verkar han ha växlat ned på sina politiska växlar, även om "Det rår vi inte för" har mycket budskap i sig. Framförallt verkar det som att Jay-Z varit inspirationen för låten och framförandet, vilket faktiskt får låten att kännas som en "riktig" hip-hoplåt. Vad nu det innebär...
Emellertid är Victor Crone helt anonym, och lär väl så förbli även efter Melodifestivalen. Frågan är dock hur pass anonym denna hyllningslåt till Malmö (?) kommer att förbli. Enligt både odds och internetomröstningar missar dessa herrar vidare avancemang, vilket nog är vad jag också skulle tippa. Visserligen är det ont om hip-hop i mellon numera, men jag tror kanske att folk fastnar lättare för annat i år...

6. ”Can't Hurt Me Now” – Jessica Andersson

Jessica Andersson gör sitt 6:e bidrag i mellon, men har bara varit i finalen tre gånger tidigare. Hon vann som bekant 2003 tillsammans med Magnus Bäcklund i Fame med "Give me your Love" som sedan slutade 5:a i Eurovision i Riga. Detta trots att den norske kommentatorn Jostein Pedersen jämförde gruppens utstrålning med IKEA-bokhyllan Ivar. Med eller utan utstrålning signerad Ingvar Kamprad, så har Jessica fortsatt i schlagerspåret. Även om det varit motigt i Mellon är hon alltjämt obesegrad i både "Doobidoo" och "Så ska det låta", trots 10 säsongers deltagande. Inte illa!
I år det en ballad av klassisk skola som hon ställer upp med, vilket funkade sist (2010) då hon gick till final. Frågan är dock om Jessica inte är lite efter sin tid nu, balladen är lite för gammal och hennes motstånd lite för ungt för att detta ska kännas relevant. Hade kanske funkat 2010, men inte i år. Tyvärr, det blir till att se finalen från IKEA-soffan "Stocksund" istället.

7. ”Sting” – Eric Saade

Vinnaren, enligt alla källor som går att få just nu. Min statistik (som presenterades i förra inlägget) samt de nuvarande bettingoddsen, internetomröstningar och schlagerjournalister (i hela världen) är överens: Saade är i final. Igen. Och troligen vinner han där också. Igen. Det finns i nuläget inget som talar emot Erics tredje raka final - alla är överens om att låten är den bästa i startfältet (kanske rent av den bästa han har tävlat med alls) och dansnumret är påkostat och i sedvanlig ordning välkoreograferat. Det ryktas till och med om ett UFO som ska forsla Saade över scenen. Blir detta den nya glasburen som ska sprängas? Nja... Spektakulärt lär det ändå bli och ärligt talat har jag svårt att kritisera det här. Det luktar seger lång väg... I synnerhet när man tittar på det gedigna låtskrivargäng som står bakom "Sting" - bl.a. Fredrik Kempe, Hamed ”K-one” Pirouzpanah och  David Kreuger som tillsammans skrev "Undo" som ju vann förra året. Spiken i kistan månne?
Nåja. Saade till final, end of story.

Summering:
Medan Saade är så självskriven att det nästan är fånigt, så känns det faktiskt som att Elize Ryd & Rickard Söderberg ligger bäst till att knipa finalbiljett 2. Molly Pettersson Hammar och Dolly Style är möjliga utmanare - men det känns som att allt handlar om att sticka ut på rätt sätt i denna deltävling. Medan programledarna förmodligen har många blickar på sig, i synnerhet efter förra årets kritiserade manus, så har SVT nog ett mycket oroligt öga på tittarsiffrorna, som ifjol svajade rejält jämfört med tidigare år. Frågan är om årets startfält kan öka attraktionen?
Spännande blir det om inte annat!

Inför Melodifestivalen 2015 - här är årets vinnare enligt statistiken

På lördag inleds Melodifestivalturnén igen och denna gång från Göteborg - som nu återtagit rollen som öppningsvärdar från Malmö. På något sätt känns det som att intresset för årets mello är något mindre i år, trots att Sverige lyckades med en strålande tredjeplacering ifjol och på de senaste 5 åren tagit hela två tredjeplatser och en vinst. Enbart Azerbajdjzjan kan mäta sig med den statistiken.
Dock är det i år ändå helt andra förutsättningar för melloartisterna. Färre bidrag än vanligt i mellon, nämligen 28 st (7x4) istället för 32 (8x4). Dessutom kommer finalen bestå av 12 låtar istället för 10, varav dessutom 4 kommer från andra chansen. Detta upplägg är ett resultat av att så många andrachansenlåtar blivit framgångsrika de senaste åren (Robin Stjernberg lyckades ju exempelvis vinna), men samtidigt återspeglar det förmodligen också en vilja att låta finalen bli viktigare.
Att man nu dessutom kommer släppa andrachansenlåtarna fria att spelas på radion - direkt efter varje deltävling, kommer innebära att dessa låtar får en stor fördel gentemot övriga i startfältet. Sannolikheten är stor att några tidiga andrachansenbidrag hinner bli radiohits under den månaden som leder fram till finalen. Frågan är om detta är ett problem som kommer snedvrida konkurrensen, eller om det blir verkningslöst? Debatten pågår än, men Björkman & Co brukar ju vilja ha det så.
Men det riktigt intressanta är ju ändå tävlingen i sig - vem vinner?

Statistiken som avslöjar vinnarna

Statistik baserad på alla delfinaler 2002-2014. Ju högre upp desto sämre slutplacering, ju mer åt höger desto senare startposition. Sambandet mellan startplacering och slutplacering är -.272, och är statistiskt signifikant (Sig= one-tailed <.001).

1. Startpositionerna

Förra året lyckades denna statistik pricka in 4 av 8 bidrag som gick direkt till final, samt 3 av 8 bidrag som gick direkt till andra chansen. Inte helt pricksäkert alltså, men då var ju å andra sidan statistiken helt baserad på startpositionerna - och inte låtarnas egentliga egenskaper. Men det finns faktiskt vetenskapliga belägg för att det första och det sista bidraget har störst chans att bli ihågkommet - något som inom psykologin kallas primacy och recency-effekter. Utan att bli alltför teknisk kan man sammanfatta det hela med att det är lättare att minnas de delar av informationen som inleder eller avslutar - man minns kanske de första och de sista minuterna av en föreläsning eller en film, men mer sällan själva mitten. Lärdomen vi drar av det, är helt enkelt att när det är dags att rösta är det den första och den sista låten som vi minns bäst. I melodifestivalen är det dock allra bäst att vara sist ut - då är man nästan säkrad en plats i finalen. Som vi ser på grafen är det dock näst bäst att vara 6:a ut - kanske för att låt nr. 7 är en "glömske-buffert" mot den sista låten som man ju minns bäst?
Spännande nog kommer sedan låt nr. 1 och låt nr. 5. Låt nr. 2 är för övrigt den enda startpositionen från vilken ännu inget bidrag i Melodifestivalen någonsin slutat etta på! Förmodligen beror detta på att man då startar bakom den mycket mer minnesvärda ettan...
Om vi dock ska använda oss av denna statistik på årets melodifestival, behöver vi ta i beaktande att det ju bara är 7 bidrag i varje deltävling i år - och inte 8 som annars. Vad innebär det? Jo, eftersom det fortfarande kommer att finnas en "recency" och "primacy" effekt, så kommer förmodligen en av mittenlåtarna att försvinna från beräkningarna - den placering som har medianvärdet. I detta fall exkluderar jag helt enkelt placering 4 - som ligger precis i mitten i år. Därför applicerar jag enbart statistiken från placeringarna 1-3 och 5-8 på årets startfält, vilket innebär att bidrag 7, 5, 1 och 4 har bäst chanser att gå vidare. Då ser vi följande resultat:

Klara för finalen i Friends Arena:
Eric Saade - "Sting"
Behrang Miri feat. Victor Crone - "Det rår vi inte för"
Mariette - "Don’t Stop Believing"
Marie Bergman & Sanne Salomonsen - "Nonetheless"
Jon Henrik Fjällgren - "Jag är fri (Manne Liem Frije)"
Isa - "Don't Stop"
Måns Zelmerlöw - "Heroes"
Dinah Nah - "Make Me (La La La)" 

Klara för Andra Chansen i Helsingborg:
Molly Pettersson Hammar - "I’ll Be Fine"
Dolly Style - "Hello Hi"
Linus Svenning - "Forever Starts Today"
Neverstore - "If I Was God For One Day"
Ellen Benediktsson - "Insomnia"
Andreas Johnson - "Living To Die"
Midnight Boy - "Don’t Say No"
Hasse Kvinnaböske Andersson - "Guld och gröna skogar"

Kommentar: Statistiken föreslår alltså att tunga namn som Andreas Weise, Jessica Andersson, Samir & Victor och inte minst Magnus Carlsson missar att ta sig vidare - vilket känns orimligt enligt mig. Samtidigt tar den in jokrar som Mariette, Jon Henrik Fjällgren, Isa och Dinah. Personligen tror jag många i Andra Chansenlistan snarare kommer sno finalbiljetterna - typ Ellen Benediktsson, Linus Svenning och Andreas Johnson. Molly och Midnightboy känns också mer troliga finalister.

2.Låtskrivarna

Låtskrivarna är den enda informationen som skvallrar om hur bidragen egentligen låter - innan vi hört dem. Alla låtskrivare har ju sin personliga stil, varav en del lyckats bli synonyma med "den riktiga schlagern" som typ Lasse Holm och Ingela Pling Forsman. Numera är det dock det typiska "G:son-soundet" som dominerar nämligen hockeykörer och stråkar. Även Kempe, med sin förkärlek till klassisk musik och disco har som bekant gjort avtryck i mellon. Numera kommer dock en rad nya stora låtskrivare fram och börjar ta över - den internationelle hitmakaren "K-one" och Anton Hård af Segerstedt - som specialiserat sig på den väldigt trendiga danspopen. Men faktum är att det finns statistiska samband mellan vilka bidrag som tar sig vidare - och vilka bidrag som har erfarna låtskrivare.

Statistik mellan 2002-2014. Ju högre upp desto bättre slutplacering i delfinalerna, ju längre åt höger desto fler tidigare bidrag har låtskrivarna fått med i melodifestivalen. Sambandet mellan låtskrivarnas meriter och bidragens slutplacering är -.203, och är statistiskt signifikant (Sig= one-tailed <.001).

 Även om grafen är lite svår att tolka, så är visar den att ju större meritlista som låtskrivarna bakom ett bidrag har, desto större chans har bidraget att få en bra slutplacering i delfinalerna. Bidrag där alltså låtskrivarna är nykomlingar har oftast svårt att ta sig vidare, medan veteranerna G:son och Kempe har relativt enkelt att ta sig vidare. Numera är det ju dessutom vanligt att man är flera låtskrivare på ett bidrag - kanske 4 eller 5 - och om de då är erfarna låtskrivare så ökar chansen att ta sig vidare rejält! Ett exempel är det bidrag som utgör den mest högra nedre punkten i diagrammet; nämligen Carolas "Evighet" (2006) skriven av Carola Häggkvist, Thomas G:son, Bobby Ljunggren och Henrik Wikström - en låtskrivargrupp som (om man räknar varje individs meriter) tillsammans haft inte mindre än 104 bidrag med i Melodifestivalen mellan 2002-2014! Den vann som bekant hela tävlingen, vilket återspeglar hur viktigt det är att ha erfarna låtskrivare. I årets melodifestival så finns inga så pass erfarna konstellationer, men däremot är det många med tung bakgrund. Tittar vi på vilka bidrag denna statistik pekar ut som vinnare, så blir det så här:

Direkt till finalen i Friends:
Eric Saade - "Sting"
Molly Pettersson Hammar - "I’ll Be Fine"
Magnus Carlsson - "Möt mig i Gamla stan"
Neverstore - "If I Was God For One Day"
Andreas Johnson - "Living To Die"
Andreas Weise - "Bring Out the Fire"
Annika Herlitz - "Ett andetag"
Måns Zelmerlöw - "Heroes"

Direkt till Andra Chansen i Helsingborg:
Behrang Miri feat. Victor Crone - "Det rår vi inte för"
Rickard Söderberg & Elize Ryd - "One By One"
Linus Svenning - "Forever Starts Today"
Samir & Viktor - "Groupie" 
Kalle Johansson - "För din skull"
Kristin Amparo - "I See You" 
Dinah Nah - "Make Me (La La La)" 
Hasse Andersson - "Guld och gröna skogar"

Kommentar: Den skiljer sig en del från startplaceringarnas statistik, framförallt då enbart 2 av 8 bidrag är samma på båda statistikernas finallista (Måns & Saade). Dessa två herrar känns också ganska givna i finalen måste sägas, men i övrigt är det svårt att säga något. Andreas Johnson och Weise kom med i finalen här, och med tanke på att de är tunga namn så lär de också kunna knipa en finalplats. Samma borde gå för Molly P-H och Magnus Carlsson. Annika Herlitz och Neverstore får dock kämpigt, jag tvivlar på att de klarar finalplatsen - i sådana fall är det storskräll på gång!

Jag tror på rak arm att denna statistik är lite bättre på att förutsäga resultatet i år, men jag tror framförallt att en kombination av låtskrivare och startplacering är den bästa vägen att gå. Det känns som att följande bidrag är rätt givna i finalen:

Eric Saade - "Sting"  
Måns Zelmerlöw - "Heroes" 
Molly Pettersson Hammar - "I’ll Be Fine" 
Linus Svenning - "Forever Starts Today" 
Andreas Johnson - "Living To Die" 
Dinah Nah - "Make Me (La La La)" 

I övrigt vågar jag nog inte säga annat än det blir jämnt som alltid. Vi får väl se vem som får rätt...