söndag 24 februari 2013

Efter Malmö: Tacktal till svenska folket

Det blev till slut 2 hyfsade låtar till finalen - efter 3 omgångar av mer eller mindre skit. Tack Sverige! Äntligen! Jag kan något lättad dra slutsatsen att vi nu iallafall har en låt i finalen som överhuvudtaget hade kunnat passa i Eurovision. Av vad jag kunde döma av gårkvällens framträdanden är det bara Ulrik Munther som passar i Eurovision - och som har en fighting chance att komma i topp 5 i Eurovision. Varför det är så ska jag förklara senare.
Jag kan också glatt konstatera att Ralf Gyllenhammar gick direkt till final, med en låt som förmodligen är den bästa rockballaden i Melodifestivalens historia (bör dock poängtera att denna genre är relativt liten än så länge). Såsom Ralf tar i från tårna för att lyfta låten är inte värt annat än en finalplats, och detta trots att han gör (enligt mig) ett av de största misstagen man kan göra om man vill nå ut "utanför TV-rutan": Han sitter still vid ett piano och dessutom inte vänd mot publiken. Hade Ralf rört på sig, haft ett schysst band i bakgrunden och ett mikrofonstativ att skrika vid - då hade det blivit äkta och engagerande på riktigt. "Bed on Fire" är ju egentligen mycket mer än "bara" en ballad - det skulle kunna vara ett finalnummer i en rockmusikal, eller ett klassiskt verk av Queen, Journey eller Aerosmith. Detta är en rockpärla som borde behandlas som en rockpärla. Det tycker jag inte att Ralf gör genom att sitta vid pianot. Så därför blir det lite smärtsamt att se hans framträdande - en fantastisk sång men så lamt framförd, trots pyrotekniken!

I övrigt så är jag ändå rätt nöjd med de som gick till Andra Chansen också. Ingen kan säga annat än att Robin Stjernberg stod för den bästa röstprestationen för kvällen - även om han har svårt för de lite mörkare partierna i början av låten. Som tur är är refrängen fullkomligt solid och Robin briljerade med röstinsatsen - helt klart en värdig Andra Chansendeltagare (och kommer vara en stark utmanare där också). Behrang Miri var ju på hemmaplan, vilket märktes då han verkligen livade upp arenan med sitt framförande. Att han gick till Andra Chansen var därför inte svårtippat, men jag hoppas och tror inte att han kommer igenom den med det motstånd han har där.
Självklart var den stora skrällen för kvällen (enligt kvällspressen iaf) att Army of Lovers inte gick vidare. Själva trodde de att de "var lite för mycket av allt" för det svenska folket. NO SHIT SHERLOCKS! Jag är visserligen imponerad över idén att samla tre ufon i en grupp och låta dem producera musik tillsammans. Det är humor! Det är också fantastiskt kul att de dessutom själva är medvetna om hur roligt koncept de själva är, och kan bjuda på one-liners på sin egen bekostnad vid intervjuer. Deras greenroomintervju med Gina Dirawi var ju klockren och föga överraskande rubrikskapande i kvällspressen. Kallhygge fick ju exempelvis en ny betydelse under kvällen. Tack La Camilla!
Men det är skönt att slippa kärleksarmén i finalen, där finns redan tillräckligt mycket skräp (Sean Banan, Ravaillacz).
Är också nöjd med showen i övrigt. Kvällspressen har visserligen hakat upp sig på sketchen med Sarah Dawn Finer som tydligen var "PLAGIAT!".
Stoppa pressarna allihopa! SVT har snott en idé från USA!!! SKANDAL! Huvuden måste rulla - idén till en dialog som använts på en gala i USA används även i Melodifestivalen!!!!!!!! Aftonbladet är chockat och får nu kollektivt gå i terapi i 14 år för detta nationella trauma...
Detta medan vi andra mest rycker på axlarna och konstaterar att så jävla rolig var inte sketchen, inte så många har heller sett originalet och det faktum att man snor idén från USA är mer tråkig och likgiltig än skandalös och traumatisk. Men det jag måste säga att jag gillar konceptet med att hela tiden ta in gamla programledare i årets Melodifestival; Luuk, Lena Ph, Sarah Dawn Finer, Petra Mede... Det är bara Dolph som fattas - men han dyker nog också upp. Petra Mede ja... Malmö fick sin drottning installerad igårkväll, och jag hyser inte längre något tvivel om att hon kommer fixa biffen i Maj - med den franskan och den elegansen som hon visade! Och äntligen vågar någon driva med de vansinnigt dåliga programledarna i Eurovision förra året! TACK Gina & Danny! Jädrar va kul! Hoppas den där smilfinken från Azerbajdzjan som inte kunde texten till Waterloo tittade igår!
Plus till SVT för att man dessutom använder skånevinjetten från Malmös Eurovision 1992 - Nostalgi kallas sånt!
Jag måste också tillägga att det är jädrigt skönt att Alcazar har slutat. Deras tid var då - det är nu bevisat.

Avslutningsvis måste jag så återkomma till Ulrik Munthers finalchanser. Dygnet efter att hans finalbiljett kungjordes, sjönk oddsen på hans vinst i Melodifestivalfinalen. Det är nu "snorjämnt" mellan Yohio (1:a), Munther (2:a) och faktiskt fortfarande Ralf (3:a) - Yohio ligger på runt 2,15 i odds, Munther på 2,90 i odds och Ralf på 4,40. Närmast efter dessa tre kommer Sean Banan (WTF???) på 18,00 i odds. Fattar ni vilken skillnad??! Dessa odds är solklara: Det finns tre låtar som ens har skuggan av en chans till att vinna Melodifestivalen - och i princip är det enbart Yohio och Munther som kan göra upp om segern. Det är bara två veckor kvar till finalen, men mycket kan hända under den tiden. Att Munther på ett dygn klättrat nästan 1,00 i odds och blivit i princip jämsides med Yohio tyder på att folket kommer bli väldigt splittrade i sin röstning. Detta kommer nog antagligen gynna Munther - hans största fans är ännu i den åldern där de inte får spela på betting, vilket gör att deras röstningsstyrka inte ses i den statistiken. Därmed får vi räkna med att Munther har lite starkare stöd än oddsen visar. Yohio är ännu relativt ny för svenskarna jämfört med Munther - det brukar innebära att om vi får välja mellan två likvärdiga bidrag - väljer man oftast den man är mest van vid. Fördel Munther alltså. Således är det mycket som ändå talar för Munther - och jag tror allra mest på honom i Eurovision. Varför? Jo, han kommer att bli något unikt men ändå något man känner igen. Exempelvis använder han sig av en bakgrund som ingen annan kommer att använda sig av - han har därmed ett helt unikt shownummer - trots att det egentligen är ganska enkelt. Inga dansare, ingen bakgrundskör. Bara en skärm. Ingen kan förneka att hans framförande var det mest stämningsfulla av alla under kvällen. Visst, han har en del att slipa på - rösten exempelvis. Men hade han nått Eurovision hade han haft en låt som är unik och anthemliknande - och skriven av förra årets vinnare. Dessutom är han en flickidol, vilket hjälper (se Eric Saade som slutade 3:a i Eurovision 2011). Jag vill dock inte överdriva hans chanser i Eurovision - det kommer inte att gå hela vägen till vinst igen tror jag, men jämfört med övriga låter i Melodifestivalfinalen så är han det bästa vi kan skicka. Yohio har visserligen också en helt okej låt, men den är inte riktigt SÅ bra och saknar hook och egentligt musikaliskt kännetecken. Det är dock en snygg poplåt (eller vilken genre det nu var) med mycket oh-oh-oh-oh - men Heartbreak hotel är verkligen ingen vinnarlåt. Yohio är väl egentligen det enda som gör bidraget intressant, genom sina fjädrar och paljetter och roliga japanska hår - går han över heteronormen och får alla genusgeneraler att få orgasm. Visst hen är karismatisk på ett högst osvenskt sätt, liksom Loreen, men det är ju inte personligheten som skall avgöra - det är låten. Där är Munther något starkare.
Vi får väl se vem som drar det längsta strået om två veckor. Där emellan kommer dock en Andra Chans som helt uppenbart saknar betydelse - ingen där lär ha chans att påverka topp 3 i finalen. Visst finns det russin även i andra chansenkakan - men jag tvivlar på att svenska folket plockar dem till finalen. Vi får väl se.

lördag 23 februari 2013

Inför Malmö: Det stora avgörandet

Då var vi framme vid den sista deltävlingen i Melodifestivalsturnén 2013, den kanske mest kontroversiella Melodifestivalsturnén de senaste 10 åren. Det finns så oerhört mycket i bagaget när man nu intar Malmö Arena - i synnerhet den fruktansvärt låga kvaliteten på det som hittills tagit sig till final. Förväntningarna på de artister som nu ikväll ställer sig på scenen är skyhöga, och inte minst på storfavoriten Ulrik Munther. Han har allt att förlora ikväll! Samtidigt finns många som har allt att vinna ikväll - framförallt Ralf Gyllenhammar som tidigare var helt otippad men på de senaste dagarna växt till att bli nästfavorit efter Ulrik. Army of Lovers är också en grupp som har mycket att vinna - men ett fiasko skulle garanterat innebära slutet på deras comeback. Andra som har möjligheten att slå igenom (men lika gärna kan drabbas av platt fall) är Therese Fredenwall och Robin Stjernberg.
Det finns många som suktar efter finalbiljetter ikväll, men framförallt tror iallafall jag att de som kniper dem ikväll har ett gyllene läge att även knipa en returbiljett tillbaka till Malmö i Maj - detta är något av en grande finale, ett avgörandets stund för årets Melodifestival. Om något bidrag ska kunna slå Yohios fjäder- och palettnummer så måste det komma ifrån denna deltävling. Munther och Gyllenhammar är favoriter till detta uppdrag - men som vi sett följer inte alltid svenska folket logiska resonemang - vilket gör att vi fasen aldrig kan vara 100% på vilka som går vidare innan vi hört resultatet. Men faktum kvarstår - de som går vidare ikväll avgör huruvida Yohio kommer vinna finalen överlägset, eller om hen kommer att få hårt motstånd. Detta återstår dock att se:

1. Army of Lovers Rockin' the Ride
Jag var i tidigare inlägg inne på det fullständigt absurda med detta bidrag. Och ja det lär bli ett av de mest sjuka scenshower som någonsin visats i svensk TV. Dessa översexuella hbtq-gudar som intar scenen med piskor och utan kläder lär göra allt för att etsa fast sig på våra hornhinnor, de är uppmärksamhetsbekräftande parasiter som inte drar sig för att göra någonting - om bara folk minns dem efteråt. Ärligt talat bryr jag mig inte om deras inställning till Melodifestivalen eller sig själva, sålänge de producerar bra musik. Men det gör de inte. Detta är inte musik. Detta är ramsor med toner. Detta är sådant som skolbarn hittar på när de hoppar hage - möjligtvis med reservationen att de måste kunna franska - för, ja: låten är mestadels på franska. SURPRISE! Dock består texten allra mest av "na na na na na na".... Alexander Bard kan det där med textmässig briljans - en nästan sublim talang han har. Ännu bättre blir det när bordelldrottningen La Camilla själv börjar "sjunga" (mer tala) på kraftig svengelska om hur hon är 7 miljoner år gammal och är född i "Svidän äffrika".
Visst, det kommer nog bli kul att titta på om man lyckas undvika Jean-Pierre Bardas skrev i 3 minuter, men detta är inte roligare än att vi borde ge dem en klapp på axeln och ett "tack för underhållningen - kul att ni fortfarande lever"... Detta är inte musik, således inte något som borde passa i MELODIfestivalens final. Hej då kära armé! Kom inte tillbaka!

2. Lucia Piñera – Must Be Love
Den första idolstjärnan för kvällen är Malmödottern Lucia Piñera, som sjunger ett bidrag skrivet av Andreas Johnsons wingman, Peter Kvint. Och man märker att detta är en låt som har mycket Andreas Johnson över sig, det är ganska tidlöst med stråkar, piano och trummor. En skön låt som är riktigt lättlyssnad och typisk Melodifestival. Men samtidigt är detta dödens startnummer (2) och Lucia är inte i allas fokus ikväll. Hon lär inte gå vidare. Detta sticker inte ut mer än någonting annat ikväll, och jag ser ingen anledning till att svenska folket skulle få för sig att "kuppa in" Lucia i finalen. Sorry, men det är ändå en bra låt.

3. Robin Stjernberg – You
Detta är en av de låtar som det ligger en stor skrällvarning på - mycket stor skrällvarning! Varför? Är det Robins tidigare framgångar i Idol? Kanske - han är ju trots allt en av de kändaste artisterna som kommit därifrån de senaste åren. Men är det låten då? Ja, det är inte omöjligt heller. Han har skrivit den själv, tillsammans med ett gäng andra låtskrivare - men den är garanterat personlig! Du lär inte höra någon mer personlig låt ikväll, och i synnerhet ingen som är så avancerad som "You". Låten är faktiskt något av ett unikum som innehåller, för Melodifestivalen, mycket ovanliga och avancerade röstprestationer som Robin faktiskt tycks bemästra imponeransvärt bra. Kvalitet är något denna låt alltså faktiskt kan erbjuda, vilket dessvärre inte är en fördel i Melodifestivalen i år. Tvärtom finns risken att Robin trots en fantastiskt vågad och högklassig sångprestation hamnar i bakvattnet i denna deltävling - och jag bävar inför det faktum att han riskerar missa till och med en biljett till Andra chansen. Jag håller dock tummarna - för detta är ett av kvällens klart bästa låtar. Det måste duga för att ta denna låten vidare!

4. Sylvia Vrethammar – Trivialitet
Brrrrr..... Å vad värdelöst!! Detta går ju garanterat vidare om svenska folket är på trollhumör.... Detta är nog årets mest meningslösa bidrag, en sådan låt som Björkman slänger in för att fylla ut genrebredden och kunna locka fram någon gammal stofil som egentligen inte ens är verksam längre. Sylvia Vrethammar har faktiskt varit med förut - men bara en gång - nämligen 2002 då hon gjorde en låt ("Hon är en annan nu") som lät nästan exakt likadant. Den blev då bortkasserad av telefonröstarna tämligen fort efter första omgången. I år är det dessvärre så att svenska folket mycket väl kan tänka sig att skicka denna bossanova-dinosaurie till Friends Arena bara för att jävlas. Vilken skit. Detta är verkligen inget som hade kunnat ske någon annanstans än i Sverige, och jag tror inte att folk bryr sig om den saken heller. Men för mig SKA denna låt hamna sist - och sedan aldrig talas om igen. Denna låten är ingen trivialitet. Den är ingenting.

5. Ralf Gyllenhammar – Bed on Fire
En av tävlingens största överraskningar är utan tvekan Ralf Gyllenhammars deltagande i årets Melodifestival. Han som annars är den karismatiska sångaren i "Mustasch" gör här ett solonummer - ungefär som Joacim Cans förrförra veckan. Skillnaden mellan deras bidrag är dock enorm. Detta är musik - i klass med Bon Jovi och Aerosmith - till skillnad från Joacim Cans försök till folkmusik. Jag förstod ärligt talat inte först varför denna låt plötsligt seglat upp som nästfavorit i alla undersökningar och i oddsen - det var inte på något sätt givet att en heavy-metal sångare skulle kunna göra en bra rockballad i Melodifestivalen. Men denna låten är något helt unikt. Den är verkligen bra gjord. Detta skulle lätt kunnat ha gjorts av Bon Jovi eller någon annan stor rockgrupp - eftersom den helt och hållet med enorm kraft bär upp tempot genom hela låten. Det finns inte ett enda svagt stycke i låten. Det är i princip en perfekt rockballad helt enkelt. Så vilka slutsatser kan vi dra av det? Inga. Detta är fortfarande en låt sjungen av Ralf Gyllenhammar, en kille som ser ut som en av birollerna i "Smala Sussie", vilket kraftigt förminskar låtens attraktion. Det är ingen Jon Bon Jovi, ingen Steven Tyler som står vid mikrofonstativet. Det är Raffe från Mustasch som sitter vid ett piano som brinner. Tyvärr. Hade sångaren varit någon annan hade denna låt varit en kandidat till vinsten i Melodifestivalen. Nu vet jag inte till 100% om den ens går vidare, eller om svenska folket trollar in en bossanova-dinosaurie före honom. Men likväl; EN FANTASTISK LÅT.

6. Behrang Miri – Jalla Dansa Sawa
Då var det till slut dags för det enda bidraget i årets Melodifestival som jag hatar av andra anledningar än låtens kvalitet. För det vill jag faktiskt påpeka - detta är en helt okej hip-hop låt, en partylåt med riktigt hyfsade beats. Hade texten inte varit så tillrättalagd så hade jag lätt haft den som en av topplåtarna ikväll. Men nu är det inte så. Anledningen är att Behrang Miris låt är ett klart politiskt bidrag. Detta är en låt med ett klart politiskt budskap och alla vet vilket. Behrang Miri är ingen artist i första hand, han är politiker och opionsskapare. Oavsett vad man tycker om hans åsikter så tycker jag att Melodifestivalen skall vara fri ifrån politiker och opinionsmakare. Visst, Alexander Bard är också en smått galen tokliberal, och åtskilliga tidigare deltagare har gjort allehanda politiska inlägg. Men aldrig någonsin har Melodifestivalen haft ett bidrag med så tydliga politiska kopplingar. Mest uppenbart blir det i refrängen då han t.o.m. använder sossarnas gamla valslogan "Alla ska med". Visst, det är kanon med låtar som visar upp andra kulturer än den gamla vanliga, men Behrang försöker inte visa upp nån annan kultur. Han försöker slå ihop alla invandrare till en enda stor grupp - vilket han ska ge fan i. Vi är inte en enda generaliserbar grupp som lyssnar på en typ av musik och har gemensamma uttryck. Resultatet blir något jävla tillrättalagt, fantasiaktigt och rosaskimrande politiskt budskap som inte hör hemma i Melodifestivalen. Han spelar bara på invandrarkortet och anti-näthatskortet - han är helt enkelt en politisk opportunist som vill ha uppmärksamhet för sin egna politiska karriär. Och ja, vi vet alla hur mycket han älskar att ge sig på Tintin - en belgisk seriefigur från 1930-talet. Och ja, Tintin i Kongo är inte PK. Alla vet det. Men rasismen i samhället försvinner inte för att ingen får läsa Tintin i Kongo längre. Tvärtom blir saker o ting bara värre eftersom folk blir förbannade. Behrang Miri skiter förstås i den logiken, så länge hans världsbild hänger ihop. Men oavsett vad, så måste man förstå att det här bidraget är en del i hans populistiska "tolerans"propaganda, och handlar i första hand inte om musik, utan om politik. Passande nog i Malmö dessutom - där debatten om detta ämne är som hetast. Problemet är att alla måste rösta på det här bidraget - annars är man ju rasist. Men det skiter jag i. Politisk propaganda och politisk åsikter - ja tack, men helst i politiska forum där alla får delta i diskussionen. I Melodifestivalen - nej. Även om musiken faktiskt är helt okej. 

7. Terese Fredenwall – Breaking the Silence
Ännu en artist med ursprung i en talangtävling - Svensktoppen nästa. Hon är lite av en halvdoldis ikväll, men ändå inte helt okänd. Det är kanske inte så konstigt att hon ställer upp i Melodifestivalen, hon har själv skrivit låtar till bl.a. Danny Saucedo, så hon är ändå en rätt rutinerad artist i sammanhanget. Men likväl så är hon inte bättre än sin låt, som också är en ganska personlig låt, liksom "You" med Robin Stjernberg. Skillnaden är dock att denna inte alls bär lika bra. Man tappar fort intresset, även om den är snyggt producerad och väldigt väl sjungen av Terese. Men det hjälper inte om låten inte är intressant. Nu ska dock sägas att konstigare saker har hänt än att sådana här låtar har gått vidare - men i detta fall vet jag inte om det räcker. Jag tror verkligen inte att hon är tillräckligt karismatisk och stark för att ta låten vidare, men samtidigt är svenska folket oberäknerliga. Kan därför inte bara sortera bort henne utan att sätta ett stort "Kanske" på henne. Men i min bok är denna låt helt irrelevant för finalen. Sorry.

8. Ulrik Munther – Tell the World I'm Here
Slutligen så, pojken med guldbyxorna. Sveriges Justin Bieber. Ulrik är ett fenomen som man bara får acceptera, vare sig man vill eller inte. Som jag i tidigare inlägg har konstaterat så är Ulrik inte bara favorit till att gå till final, han har ända sedan förra året varit favorit till att vinna årets Melodifestival. Och med en låt skriven av G:son och Boström så är ingenting omöjligt. Han har verkligen upplagt för en ordentlig smash ikväll - sist ut i sista deltävlingen och favoritskapet över sig. Dessutom har han en helt ny scenbakgrund kvällen till ära - en enorm bioduk med rymdbakgrund. Han kommer att lämna ett avtryck. Frågan är bara om han håller för trycket - eller om låten håller för trycket. Journalisterna är överens om att det är en typisk vinnarlåt - konstigt vore annars av ett verk från dem som skrev "Euphoria". Själv kanske jag känner att den inte riktigt bär hela vägen, den är lite svag i refrängen och får inget ordentligt klimax förrän i de sista sekunderna av låten. Det räcker inte för en låt som ska representera Sverige. Men ikväll lär han ta finalbiljetten iallafall, för i sammanhanget är det definitivt en av de bättre låtarna. Det enda frågetecknet är om fansen kommer bli besvikna och om resten av svenska folket (d.v.s. alla över 15 år), kommer ge sitt helhjärtade stöd till Ulrik? Jag vågar verkligen inte säga nått om det. Det ska bli oerhört spännande o följa kommentarerna efter tävlingen - huruvida folket tror på låten. Om så är fallet kan Ulrik med all säkerhet vara kandidaten att utmana Yohio - som är i ungefär samma ålder. Men än är det för tidigt att dra några slutsatser. Ulrik måste till finalen först. Jag tror han klarar den biffen, men i en värld där 5 gubbar slår 2 moderna och välgjorda poplåtar med "Hit" stämplat på dem, så är allting möjligt.

I sammanfattning skulle jag nog vilja se Ulrik och Ralf i final, och Robin och Lucia i andra chansen. Men detta är ingen perfekt värld, så jag skulle inte satsa några pengar på det. De stora utmanarna är Army of Lovers och Behrang Miri - som lätt skulle kuppa sig in i finalen om svenska folket vore på det humöret.
Ve och fasa, anfäkta anamma (för att göra Behrang lite arg), men jag är skitnervös över hur svenska folket resonerar (eller rättare sagt INTE resonerar) ikväll. Hoppas Petra Mede kan dämpa min ångest en gnutta ikväll - VISA EUROVISIONKVALITET PETRA! Håll tummarna!

fredag 22 februari 2013

Malmö calling: Porrchock och Ulriksmock?

Debaclet från förra lördagen ekar fortfarande i schlagerkretsar, men verkar ha klingat av ganska tydligt i andra medier - vilket inte är så konstigt, vinnarna förra lördagen var inget o hänga i julgranen och dessutom har Melodifestivalen erbjudit andra betydligt värre fiaskon i år än det här. En annan viktig anledning är ju faktiskt också att den sista deltävlingen nu på Lördag i Malmö är laddad med tävlingens mest omtalade artister, Ulrik Munther (storfavoriten) och Army of Lovers (för att de är Army of Lovers, med allt det innebär). Med andra ord finns massor av potential i lördagens startfält, även om jag nog tror många kommer att bli besvikna i vanlig ordning.



Inledningsvis måste jag säga att jag är lite splittrad om bidraget som öppnar på lördag. Army of Lovers är kanske det mest knarkade musikaliska missfoster som någonsin släppt en skiva i Sverige, samtidigt är det konstigt att de inte varit med i melodifestivalen tidigare - eftersom detta är det mest pride-sponsrade bidraget någonsin i Melodifestivalens historia. Nja, kanske med undantag av Regina Lunds " Rainbow Star" 2007. Men Army of Lovers är onekligen den svenska Pride-eliten och har nästan 25 års erfarenhet av att utmana och underhålla med lättlyssnade pop-plåster. Alexander Bard har ju dessutom ett imponerande facit i Melodifestivalen: 1 vinst som låtskrivare (1989) och därtill en 2:a plats och en 3:e plats med BWO. Han är ingen nykomling. Däremot var det kanske lite klent att hålla BWO vid liv för att kunna vara med i Melodifestivalen ännu en gång - så då hade han ju tur att Army of Lovers fortfarande kunde återupplivas. Men håller de för 2000-talet kan man ju fråga sig? Det är en mycket god fråga. Av vad man kan se och höra från repetitionerna så lär vi inte ha några problem att känna igen dem från 90-talet. Den stora skillnaden är att det helt enkelt är extra allt. I princip kan deras bidrag "Rockin the Ride" sammanfattas i "Porrchock" och nonsens. Låten innehåller inte en enda förståelig eller logisk textrad men bär tydliga spår av gruppen pop-plåster signum - mycket dunka dunk och la-la-la. Bristen på innehåll i musiken kompenseras dock med att hela framförandet i vanlig ordning anspelar på sex så till den milda grad att klippet antagligen inte kommer få några träffar på google om man har safesearch filtret på. Jag är dock tacksam för att Alexander Bard inte visar mer hud än vanligt, men Jean-Pierre Barda och Camilla "la Camilla" Henemark tar alla tillfällen de får att visa hud. Jag undrar hur många som kommer få mardrömmar på lördagnatt... I det hela taget undrar jag inte om detta kan bli för mycket? Är Sverige redo för denna typ av radikala regnbågssexchock? Det blir nog med en viss skräckblandad förtjusning många svenskar sätter sig framför tv:n imorgonkväll.

På andra sidan i startfältet, nämligen sist ut för kvällen och i år, är den store store store favoriten Ulrik Munther. Han utpekades redan förra året som vinnare av årets Melodifestival, efter sina framgångar 2012. Och efter repetitionerna inför Lördagens tävling verkar de flesta överens: Han går självklart till final. Konstigt vore annars. Hans fansskara är om möjligt större är twillight-fansen (de är nog samma folk), så att han skulle missa finalen vore helt orimligt. Å andra sidan har konstigare saker hänt (om vi minns förra veckan). Det som enligt mig är avgörande, men som tyvärr inte varit avgörande alls hittills, är ju hur bra låten är. Och Ulriks låt förra året var fullständig skit - ändå slutade han 3:a. I år är låten "Tell the world I'm here" skriven tillsammans med Thomas G:son och Peter Boström - grabbarna bakom "Euphoria". Det märks! Det finns inte en möjligthet i världen att jämföra Ulriks båda låtar från 2012 och 2013 - de är helt olika på alla sätt. Han har skippat det fejkade "spelandet" av munspel och gitarr (ingen livemusik förekommer längre i Melodifestivalen!) och använder sig nu av biodukar och häftiga bakgrunder (precis som Charlotte Perrelli ifjol). 19-åringen har alltså släppt sin bakgrund som korgosse och börjat anpassa sig till Melodifestivalens sceniska regler - vilket vi tackar för! I slutsats kan vi dra att det bidrag som oavsett innehåll hade haft den största chansen till vinsten i år - faktiskt är relativt bra i jämförelse med all annan skit i år. Där hade vi en jävla tur Sverige! Skräckscenariot hade varit om Ulrik behållit sin stil och kört på pojkmusikantgrejen i år igen och gått till final med en skitlåt. Då han lätt är den artist med störst fanskara i ett annars oerhört svagt startfält - hade han ändå krossat allt motstånd och gått till Eurovision med ett bidrag som hade gäspats bort av varenda käft på kontinenten.
Nu är det ändå möjligt att Ulrik skulle ha en fighting chance i Europa - han har iallafall rätt förutsättningar med scen och med låtskrivare. Nu hänger det bara på låten och honom själv. Håller han för trycket? Låten är väldigt utmanande för hans röst - det är ingen enkel låt han ska framföra på lördag! Och sedan är ju givetvis frågan - kommer andra svenskar, även de som inte är mellan- och högstadieflickor, att rösta på honom? Kommer svenska folket se honom som en vinnarkandidat efter lördagskvällen? Jag hoppas det, för oavsett vad så kommer han gå till final och han kommer sluta nånstans i toppen av resultatlistan - om Yohio och hens japanska mangabidrag hamnar framför eller bakom Ulrik - det är ännu oklart...  

söndag 17 februari 2013

Ett riktigt jävla utskällning av svenska folket!

Det finns få gånger jag själv varit så missnöjd med hur svenska folket tänker och röstar som jag var igår kväll. Det fanns enorma möjligheter att skicka starka bidrag som hade kunnat lyfta finalstartfältet något oerhört - men istället så skickar vi ett halvlyckat Boråsband med en av historiens tråkigaste låtar tillsammans med 4 gubbar med en skämtlåt som driver med melodifestivalen - till finalen som skall utse vem som ska representera Sverige på hemmaplan i Malmö. Vad ska man säga? Var börjar man ens?

Först och främst måste jag poängtera EN sak: Detta har hänt förut. Förra veckan skickade vi Sean Banan med Copacobanana till finalen - ett bidrag som nog varenda käft i detta mellanmjölkens land är överens om: att det INTE är bra musik - bara underhållning. Förra året skickade vi Sara Li och Björn Ranelid till final, liksom Thorsten Flinck som skrämde livet ur hela Sverige. 2008 skickade vi Christer Sjögren och "I love Europe"... Det finns åtskilliga exempel på liknande skämt och plojnummer utan musikaliskt värde, även om Christer Sjögren kanske snarare var ett undantag då han nog trodde han bidrog med något musikaliskt. Men på senare år verkar Christer Björkman & Co dragit in avsiktligt plojiga skitlåtar med roliga artister för att öka underhållningsvärdet - på bekostnad av riktiga låtar. Och svenska folket öppnar villigt munnen och tar emot! Det finns inget i detta som hjälper Melodifestivalen att tvätta bort sin stämpel som producent av skitmusik. Ju mer sådana här låtar vi tar in, desto mer kommer texten till "En riktig jävla Schlager" att stämma - "Till Eurovision - Det görs typ en miljon - Låtar som är snarlika - I både text och ton - Jag säger som det är - Dom flesta är sådär - En reaback på macken - deras ändhållplats tyvärr". Detta är urtypen av en självuppfyllande profetia: Genom att delta med en sådan här låt, bidrar man ju aktivt till att hålla nere kvaliteten i Melodifestivalen så att texten stämmer. Och samtidigt samlas alla melodifestivalhatare och röstar mest för att djävlas. Och vips - 4 gubbar tar plats i finalen.

Det kanske allra värsta är nog ändå att skitlåten som State of Drama kom dragandes med gick vidare. Jag fattar inte hur ett sådant mediokert bidrag kan slå låtar som var så uppenbart mycket bättre? Hur kommer det sig att ett sådant okänt band med en låt som både är tråkig, intetsägande och så allmänt dussinaktig - kan komma direkt till final i ett startfält som annars är fyllt med låtar som faktiskt är så mycket bättre?!!
Jag kan inte för mitt liv tänka mig att detta är vad folk tycker om att lyssna på - och i Melodifestivalens historia har sådana låtar ALDRIG nått någonstans!! Vad i HELVETE gick fel i lördags??!?! Ett virus i röstningsdatorn?!? Eller har hela jävla Borås ringt o röstat men alla andra skitit i det? Jag fattar ingenting.

Sedan har vi tragiken bakom de uppenbara favoriterna. De som faktiskt hade bra låtar men åkte ut ändå. Janet Leon - hyllad och mycket omtalad inför tävlingen. Trots kvällens starkaste röst och en låt skriven av mycket framgångsrika låtskrivare lyckades hon bara komma femma. Var det för att hon var så okänd? Var det för att hon var invandrare? Något måste det vara... Eftersom skitgruppen State of Drama gick vidare med en låt som var så många dimensioner sämre - måste något gått snett.
Eddie Razaz kom sexa om jag inte minns fel. Han var tillsammans med Amanda Fondell en av oddsfavoriterna. Amanda kom sjua. Detta är kanske historiens största felspekulation av bettingbolagen - i schlagersammanhang. Men ärligt talat trodde ju jag också - liksom alla andra som hört o följt bidragen innan lördagens sändning - på ett resultat nära bettingbolagens gissningar. Vad gick snett? Visst, Amanda har en speciell röst (men det visste vi redan) och Eddie Razaz är okänd. Men ingen kan komma o säga att de hade sämre låtar än state of drama eller gubbjävlarna. Vad hände?

Risken är att det blev för anonymt. Svenska folket är helt enkelt så förbannat enfaldiga och korkade att vi nu bara röstar på artister - och inte låtar. Dessutom röstar vi på 1. Utseende, 2. hur kända de är, 3. underhållningsvärde. Hittills består finalen av David Lindgren, YOHIO, Louise Hoffsten, Sean Banan, Ravaillacz och State of Drama. Ärligt talat passar ingen egentligen i finalen, utom möjligtvis Lindgren och kanske YOHIO. Men alla har svaga låtar (om ens låtar som är värda att kallas låtar), och istället ligger allt fokus på vilka de är och hur de ser ut. Sean Banan talar för sig själv, YOHIO är känd av den enkla anledningen att han ser ut som en HEN, Lindgren för att han är Lindgren - Hoffsten för att hon är Hoffsten och Gubbjävlarna för att de är roliga och underhållande och för att de är gubbjävlar. State of Drama har jag fortfarande ingen aning om hur de kom till final. Det enda som jag kan komma på är väl att de är något så ovanligt som en popgrupp med en sångare som har glasögon. Det hittar du inte i årets Melodifestival. Summan av kardemumman - med mer än hälften av platserna i finalen upptagna lutar det åt att finalen blir den sämsta någonsin. Av det jag har sett i omröstningar och kommentarer på internet verkar det nu faktiskt också gå upp för folk - ingen av de låtar som är i final är speciellt bra. YOHIO är den enda som det talas om som vinnare, och det förstår jag - han ser konstig ut och spelar på HEN-kortet. Låten är ju helt ärligt sådär - den är ju faktiskt rätt tråkig - så vinner hen så är det nog bara att rikta in sig på att komma 24:a på hemmaplan igen. Björkman var ju faktiskt den som tävlade 1992, när Malmö arrangerade Eurovision sist - och slutade på näst sista plats. Cirkeln måste väl slutas antar jag.

Om vi nu kan blicka framåt ser vi dock att en fundamentalt VIKTIG faktor är kvar: Ulrik Munther. Han går nu mot ett helt dukat bord - han har inget seriöst musikaliskt motstånd i Finalen. Och även om bettingbolagen haft fel nu i lördags - så finns det inte en enda västgötsk stad i världen som kan påverka resultatet så Ulrik missar finalen - det är ett faktum! Ulrik var favorit att vinna årets Melodifestival redan förra året efter 3e platsen. Hans enorma skara fans i åldrarna 9-18 lär inte missa tillfället att ta honom till final och troligen till Eurovision. Därmed hänger hela Sveriges ära på en enda jävla sak - är Ulriks låt bra? Passar den i Eurovision? Blir det en repris på skitsången från ifjol eller blir det någon musikalisk tyngd? Ingen vet utom SVT, och eftersom de tydligen hållit nere konkurrensen hårt mot Ulrik måste de ju iallafall tro på låten. Jag förhåller mig dock skeptisk. Munther har aldrig producerat något som skulle kunna slå i Europa och jag har svårt att tro på något annat än ännu ett platt fall - ett fall som ger svallvågor för hela Melodifestivalen. En fullkomligt förstörd Melodifestival. Jag hoppas att svenska folket skäms - om inte annat lär ni göra det i Maj när hemmanationen hamnar sist. 

lördag 16 februari 2013

Inför Skellefteå: The Skellefte-redemption!

Någonstans måste ju allt elände nå sin ända, vilket för många tyvärr innebär döden. Eller i detta fall, SKELLEFTEÅ. Sedan bananen tog Göteborg förra veckan så har mycket fokus lämnat musiken och i princip helt och hållet riktat in sig på artisten och personen bakom artisten. Sean Banan gick i veckan från att bli en komiker till att bli en människa med känslor och djupa tankar - vilket väl i och för sig är trevligt för omväxling - men i princip helt meningslöst eftersom han aldrig kommer vara något annat än en banankomiker som drar pruttskämt och Christer Turkmanvitsar. Att han dessutom drog en rekordpublik förra lördagen visar hur vansinnig hela saken är, folk tycker inte om musiken - men älskar personligheterna. Det är en salig tur att vi då och då får fram en personlighet som dessutom har en bra låt med sig till Melodifestivalen!
Men om vi släpper den skiten för ett ögonblick och nu fokuserar på deltävling 3 i Skellefteå - så måste man ju iallafall först poängtera att deltävlingen har ett lysande utgångsläge: De musikaliska förväntningarna ju nu sedan förra veckan är nere i noll! Allt kan bara bli bättre! Och ja, det blir faktiskt riktigt mycket bättre! Faktum är att jag nästan tror att Melodifestivalen 2013 kan ha sin vinnare i Skellefteås startfält, även om jag ännu inte kan säga detta helt säkert förrän på Söndag. I Norrlands egna "guldstad" får vi ikväll se ett startfält som på förhand mest innehåller före detta idol-deltagare, tv-artister och en del gamla schlagertrilobiter. Således ingen som väcker uppmärksamhet på rak arm, men musiken är inte kattpiss på något sätt! Tvärtom höjs ikväll den musikaliska nivån med åtskilliga snäpp, till den nivå Sverige ska ligga på musikaliskt enligt mig.

1. Eddie Razaz – Alibi
Detta är deltävlingens kanske bästa låt och förmodligen hela Melodifestivalens bästa låt i år. För min del råder ingen tvekan om att 24-åriga före detta Idoldeltagaren Eddie Razaz är kvällens stora utropstecken, i stil med David Lindgren, Måns Z, och Eric Saade tidigare år. Detta är en låt som är direkt gjuten för honom och för Melodifestivalen - och dessutom måste påpekas att låten är skriven av samma gäng som skrev "Euphoria" ifjol. Med andra ord är detta en tung kandidat till finalen. Eurovisionfinalen alltså. Låten är väl mest jämförbar Dannys "Amazing" (precis som de flesta låtarna i år verkar det som) men är betydligt mer originell än dessa låtar hittills varit. Dessutom är Razaz en sångare som är snäppet bättre än David Lindgren, så hans röst bär låten mycket bättre. I princip är detta därför den bästa moderna poplåten hittills, vilket jag hoppas folk kommer förstå. Det som kanske inte ligger Eddie i fatet är att han knappt är känd för den stora allmänheten mer är för sitt relativt korta deltagande i Idol 2009 och för gruppen Rebound som splittrades för några år sedan. Vi får se om låten kan väga upp detta, liksom det gjorde för Måns, Eric och David som lyckades gå samma väg. Jag tror och hoppas det finns plats för ännu ett breaktrough, och jädrar vad jag hoppas att det blir Eddies!

2. Elin Petersson – Island
Detta är årets enda webbjoker, även om tävlingen denna gång istället hette "Allmänhetens tävling". Detta är alltså ingen professionell artist - tvärtom jobbar hon som personlig assistent i Stockholm. Det är visserligen alltid en speciell känsla att se denna typ av artist på scenen - lite "Marie Lindberg effekten" (den lite skelögda lärarinnan från 2007 som kom till final om ni minns), men någon vinnare är ju detta inte. Tvärtom är det precis som vanligt på startposition 2, en transportsträcka. Island handlar inte på något sätt om vårt kära vikingabroderfolk i väst som dricker fiskleverolja och skapar bankkriser, utan om mentala öar - ett ämne som ligger miljontals filosofiska ljusår från "Copacobanana". Hon har dessutom skrivit låten själv och skall ha all heder för det - men då Sverige tydligen föredrar bananreferenser istället för välskrivna texter och personliga själsliga melodier, så finns inget hopp för den här låten.

3. Ravaillacz – En riktig jävla schlager
En riktig jävla schlager, en riktig jävla nostalgitripp på varenda jävla sätt! Det finns många nostalgidimensioner i detta bidrag - inte nog med att låten är skriven av Kjell Jennstig och Leif Goldkuhl från "Kenneth and the Knutters" - tillsammans med Henrik Dorsin (vars största hit var i Melodifestivalen 2009 "Tingalin" - som skapade diplomatisk kris med Ryssland) - gruppen Ravaillacz är ett gäng gubbtjuvar med diger bakgrund inom svensk underhållning. Tommy Körberg (tvåfaldig vinnare av Melodifestivalen senast 1988), Mats Ronander (gitarrist och sångare som spelat med exempelvis ABBA, Ted Gärdestad och Ulf Lundell - samt gjort en del hits själv), Johan Rabeus (Skådespelare som varit med i Göta Kanal 2, Drömkåken och Rederiet) och inte minst Claes Malmberg (Komiker som varit med sedan 80-talet, och bl.a. varit programledare för Melodifestivalen 1992). Vilken grupp! Tråkigt bara att det blir så gubbigt och bittert och gammalt... Framförandet känns mer som en kareokegrej på någon brittisk pub på Östermalm, med gubbgänget efter ett gäng öl... Visst är låten kul och klassiskt "Dorsinsk" med ordvitsigheter och roliga formuleringar - men det är inget mer än en avancerad kopia på "Värsta Schlagern" med Marcoolio och Bengtzing från 2008. Det är gjort. Även om det är kul att se det här gänget göra det - så har dessa herrar troligen roligare att sjunga låten tillsammans, än vi har av att titta på det. Men visst, till andra chansen går den nog.

4. Amanda Fondell – Dumb
Idolvinnaren 2011 - och tillika den mest uppmärksammade artisten i kvällens startfält är Amanda Fondell. Och detta är inte konstigt, hon tillhör en av de senaste årens större svenska artister. Hon har, till skillnad från vissa idolvinnare, producerat stadigt sedan vinsten i idol och har onekligen satt sig högt upp på listan över mediernas kandidat till vinsten i Melodifestivalen. Hon är alltså den som har mest att bevisa ikväll. Klarar hon det då? Ja, låten är faktiskt ganska unik det måste medges - den är proffsigt gjord och skulle passa för radio i vilket land som helst. En snygg låt helt enkelt. Frågan är bara om folk kommer att minnas den, eftersom den egentligen är rätt tråkig - på det viset är det ingen "riktig jävla schlager" som sticker ut och får folk att dansa. Detta är bara snyggt och välproducerat - men sådana låtar finns det fler av! Jag är tveksam till om Amanda kommer att klara av att ta den här låten från bara "snygg" till "wow!". Jag kan tänka mig att Amanda råkar ut för den stora "självan" och faller för pressen - förväntningarna kan faktiskt ta död på den om låten och framförandet är för svag. Jag ser visserligen den här låten lätt till final, men jag är inte helt säker på min sak här. Det finns några bidrag kvar som kan knuffa ut Amanda från finalen...


5. Martin Rolinski – In And out of Love
Jag måste börja med att erkänna att BWO är en av de grupper som jag alltid har tyckt gjort bra musik i Melodifestivalen. Martin Rolinski har där alltid varit (oavsett vad Bard tycker) den absoluta hörnstenen i gruppens framgångar. Han har en unik sångröst i den svenska musikbranschen, med sin ljusa stämma. Därför är det faktiskt så att Martin kanske egentligen varit bättre än BWO, att Alexander Bard och Marina Whatshername faktiskt drog ner Martin och därmed gjorde att BWO aldrig lyckades vinna trots oerhört bra låtar. Jag trodde inför Melodifestivalen 2013 att Martin därför skulle klara sig mycket bättre på egen hand, men jag är inte alls säker på det just nu. Visst, det här är en klassisk "Bwo-låt" men långt ifrån en av de bättre - snarare en mer repetitiv version utan uppenbara "hooks" eller tempohöjningar. Den blir faktiskt lätt lite tråkig att lyssna på även om den är snygg och catchig precis som är brukligt med Rolinski. Nu kanske det rent av är ett problem att han inte har en medelåldersgubbe i kortbyxor och getskägg vid en synt i bakgrunden?! Något måste göras för att detta ska bli ett bidrag man kommer ihåg, annars anar jag att han kommer få svårt, om inte omöjligt att ta sig vidare. Men detta är ändå, i grunden, en bra välproducerad låt - mil bättre än någon annan förra veckan!

6. Caroline af Ugglas – Hon har inte
Ännu en comeback av denna numera folkkära artist och Janis Joplin-kopia av släkten Ugglas. Visst, hon är en personlighet som inte går att hitta någon annanstans. Hon är ett unikum - det kan man inte förneka. Det var ju faktiskt också det faktum som gjorde att hon bara var ett hundratal röster från att faktiskt vinna Melodifestivalen 2009 (med sin "Snälla Snälla") - hon har ingen konkurrens på sitt fält. Därmed så är Caroline ett fenomen i sig, och likaså helt jädra oberäknerlig! Här snackar vi alltså en artist som lika gärna skulle kunna hamna absolut sist ikväll, eller vinna hela Melodifestivalen med rekordpoäng - enbart genom sitt sätt att sjunga och framträda. Därför är det omöjligt att sia om hennes framgång i år. Låten är precis som alltid, en typisk "Caroline-låt" med drag av Joplin och soul, och kan närmast jämföras med hennes senaste låt i Melodifestivalen "Snälla Snälla". Vi får se om det blir en repris på det. Personligen tror jag kanske att dammet har lagt sig nu efter 2009 och folk kanske vill se något annat än soul i finalen i år. Hon har också hamnat i en tuff deltävling, vilket jag tror kan innebära problem för henne att ta sig vidare. Men hon är alltjämt en kandidat till andra chansen - hon är som sagt oberäknerlig.



7. State of Drama – Falling
Ännu en grupp som blivit framgångsrika genom talangtävlingar. Denna grupp vann "Svensktoppen nästa 2009", och så sent som 2012 tävlingen "Metro on Stage". Trots detta har de inte nått speciellt långt med sin skivförsäljning och är alltjämt tämligen okända för gemene man. Detta är givetvis ett problem. Men jag måste ändå säga att jag förvånas över hur hög kvalitet låten har, detta är ett klassiskt stycke modern rockballad som lika gärna kunde varit skriven av amerikanska topproducenter. Det är riktigt snyggt och välproducerat - en perfekt radiolåt. Tyvärr innebär det också att den är tråkig i längden och behöver massor av draghjälp från scenen om den skall lyckas ta sig vidare. Att sjunga låten rakt upp och ned, som verkar vara planen, kommer troligen inte vara lösningen. Därför har jag en svag aning om att det kommer gäspas i tv-rummen runt om i Sverige medan detta bidrag framförs - vilket givetvis är synd. Detta är återigen ett exempel på bra musik vid fel tillfälle. Går inte vidare!

8. Janet Leon – Heartstrings
Ännu en gång satsar SVT på en grandios avslutning som är lika typisk för Melodifestivalen som ost är på pizza. Det som är intressant är dock här att låtskrivaren Fredrik Kempe faktiskt åstadkommit ett stycke musik som inte uppenbart är schlager eller alls hafsigt ihopslängt över en kopp kaffe. Snarare verkar detta vara en utveckling av Kempes musik - en ny nivå av musikaliskt skapande från hans sida. Tillsammans med Anton Malmberg Hård af Segerstad har han gjort den andra låten ikväll som jag faktiskt tror har en reell segerchans i Melodifestivalen 2013, och kanske i Eurovision likaså. Detta är en modern poplåt - som visserligen bär hörbara spår till "Hero" från 2008 (Charlotte Perrelli) och "The Girl" 2012 ( också Charlotte Perrelli) samt "Popular" 2011 (Eric Saade) men tar allting till en helt ny nivå! Detta är, till skillnad från det föregående bidraget, en låt som man vaknar upp av och helt verkar sakna lugna moment eller förutsägbarheter. Således en perfekt låt för Melodifestivalen. Janet Leon är dock frågetecknet här. Hon är visserligen etablerad artist, och har även hon varit med i talangprogramet "Made in Sweden" 2009, och haft hits på Sverigetopplistan. Men frågan är om det räcker? Jag hoppas att hon har så pass mycket utstrålning att det räcker för att bära den här låten till final - för där ska denna låt vara! Jag tror att Janet kommer få ett ordentligt genomslag med detta, men samtidigt ska vi komma ihåg att startfältet är tungt ikväll, till skillnad från förra veckan där SVT avsiktligen sett till att hålla konkurrensen till Sean Banan borta. Det lär blir en strid på knivspetsen om finalplatserna. Men Janet Leon måste vinna ikväll!

Jag tror sammanfattningsvis att kvällen kommer bli helt unik för årets Melodifestival. Samtliga artister (med undantag från Ravaillacz, Rolinski och af Ugglas) har bakgrunder i talangtävlingar - som lett dem hit ikväll för första gången. Några av dem är favoriter sedan tidigare. Andra lär bli favoriter efter kvällen är slut. Jag har hittat mina favoriter iallafall - Razaz och Leon - två artister med invandrarbakgrund som är hel outstanding ikväll. De lär gå vidare - som finalister eller som andra chansen tävlare. Men frågan är vad Amanda Fondell, Rolinski, af Ugglas och Ravaillacz kan åstadkomma? Någon av dessa måste bort - men vem? Det blir oerhört spännande i afton! Mitt tips (eller snarare vilda gissning) är att Rolinski och Fondell kniper andra chansen. Eller iallfall hoppas jag på dem...



söndag 10 februari 2013

Efter Gbg: Ojordad banankontakt med kortslutning

Jag tror de flesta är överens om att lördagens deltävling i Göteborg inte var det bästa som Sverige kan visa upp 2013. Tvärtom visste alla, ja - ALLA - att den kvällen skulle handla om Sean "Fifan" Banan. Det skulle bli hans stora revansch - det var något som Björkman & Co hade planerat redan sedan Februari 2012. Inte konstigt alls att Sean hamnar i den svagaste deltävlingen i årets Melodifestival, eftersom det enda som kunde hindra honom att komma till finalen var bra motståndare med bra låtar. Det slapp han i lördags. Då är det barnen som får bestämma, och då vinner artisten som pratar roligast. Det är tydligen så det ska gå till när vi väljer vem som ska få representera hemmanationen Sverige i Eurovision i Malmö 2013... Suck. Jag måste dock påpeka att jag i övrigt tyckte rätt bra om deltävlingen; Gina och Danny kändes betydligt säkrare på sitt manus och ingen av dem verkade nervös och likblek som de var förra gången. Tekniken skötte sig (SVT tog väl mitt råd och gjorde sig av med Praoeleverna) och i det stora hela tyckte jag nog att allting kändes bättre sammanfogat. Hansson-Carsson-Malmkvist satte ju dessutom en guldkant på hela kvällen - vilket behövdes när musiken i övrigt mest var skit. För en gångs skull gjorde SVT en bra produktion av kvällen!
Tyvärr var ju låtarna något undermåliga, för att inte använda kraftord:

Anton Ewald - stod för kvälls första fiasko. Justin Bieber wannaben blev anklagad för lipsync och för härmaperi till varenda manlig popartist under 2000-talet. Hans frisyr förde dessutom tankarna till "Den där Mary" (You know what I mean...). Att han "bara" fick andra chansenbiljetten trots att han var oddsfavorit att gå direkt till finalen visar att det inte räcker att vara lik andra. Man måste ha en egen personlighet också.

Felicia Olsson - klart bäst under kvällen, men fick trots detta faktum nöja sig med en jobbig 5:e plats. Så belönas bra låtar tydligen.

Joacim Cans - Av vad jag sett på Facebook så "rasar" alla hårdrockare mot honom och hans musikval. Och tro på fasen det - vilken skit han slängde på oss i TV-rutan! Hammerfall gjorde rätt i att inte göra sin sångare sällskap till Mellon, det räcker med att en i bandet, som definierat svensk heavy metal, har skämt ut sig...

Swedish House Wives - Delade ut muffins med "frosting" på väg till scenen, till tonerna av "Party for Everybody" med Babushkorna från Ryssland ifjol. Och sedan undrar de varför folk tycker att de är gamla.... Tack för att vi slipper en dryg Pernilla Wahlgren i final igen! Svenska folkets klart smartaste röstningsdrag under kvällen!

Erik Segerstedt och Tone Damli - Jag är övertygad om att fler undrade vad de höll på med på scenen. Det där är inte musik som de ska syssla med. Och definitivt inte på Melodifestivalen! De ska vara glada över att Erik har en stabil fanskara i Sveriges högstadieskolor - annars hade de aldrig fått en biljett till Andra Chansen...

Louise Hoffsten - jag är uppriktigt glad över att svenska folket hedrar Louise med en finalplats - hon är en legend inom svensk blues och är en alltför ouppskattad del av Sveriges musikhistoria. Sen så är det klart att hennes låt inte alls är intressant eller ens hemmahörande i Melodifestivalen. Att hon nu ändå får en finalplats visar mest på hur populär HON är, och hur fullkomligt urusel denna deltävlingens startfält var i övrigt. I finalen blir det en 3 minuter lång kisspaus - vilket alltid är bra.

Rikard Wolff - Scar!!!!! Ha! Jag var inte den enda som kom ihåg hans deltagande i Lejonkungen! Sjukt kul att Gina kunde få honom att säga Mofasa! Jag rös!! Lyckligtvis kom han inte vidare, eftersom det bara hade varit läskigt att se honom i en final. Trots den fina låten.

Sean Banan - som mycket tippat gick vidare. Trots att detta knappt ens kan definieras som en sång. Hade man visat framförandet för en person som inte sett de senaste årens melodifestival, hade denne nog trott att det var pausunderhållningen. Sean spenderade mer tid UTANFÖR scenen än han spenderade PÅ scenen. Han hade mer än 15 personer runt omkring som gjorde olika saker och dansade - trots att Eurovisionreglerna förbjuder fler än 6 personer samtidigt på scenen. Detta kunde han ju dock kringgå, eftersom de allra flesta var UTANFÖR scenen. Regler är till för att kringgås! Bananen fick till och med en egen testbild, skämta om turkar och flyga i selar. SVT har gått all-in för att Sean Banan skulle komma till final. Då skiter tydligen folk i hur vansinnigt dålig och billig låten är. Crazy Frog låter i sammanhanget som rena Mozartsymfonin i jämförelse!!! Suck. Hoppas nu bara att man inte gör Sean Banan till någon grej till finalen, utan att svenska folket om 4 veckor kan se nyktert på att det är en skitlåt maskerat i en jädra massa glitter och billiga Christer Turkmanskämt... Jag skulle skämmas ihjäl av att se honom i Eurovisionfinalen i Malmö....

Hoppas Skellefteå blir bättre. Där har vi iallafall Martin Rolinski (från BWO), Amanda Fondell och Janet Leon - så någon form av kvalitet måste ju det startfältet ha iallafall...

Vi kan dock glädja oss över att Norrmännen ännu en gång valt ett svenskt bidrag till Eurovision:
Margaret Berger vann Norsk Melodi Grand Prix överlägset med låten "I feed you my love" - som är skriven av bl.a. svenska Karin Park. Det är för övrigt fjärde året i rad norrmännen väljer en svenskskriven låt som representant i Eurovision, och sammanlagt 6:e gången de senaste 10 åren! De väljer alltså oftare svenskskrivna låtar än helnorska låtar som vinnare. Men sen är ju faktiskt Sverige bäst - vi glömmer lätt det i dessa vintersporttider. Kul också att Margaret Berger är en perfekt lookalike till lidköpingsdottern Linda Sundblad! Extra plus i kanten där!

lördag 9 februari 2013

Inför Göteborg: Eller vem drog ur proppen?

Som jag skrev i tidigare inlägg så är kvällens Mello-deltävling i Göteborg en typisk andra deltävling; alltså ett enda långt mellanspel. Björkman  & Co har lagt de mest intetsägande låtarna i denna deltävling för att de innehåller dyra artister med billiga låtar - så att deltävlingen ska bli jämnare och de dyra artisterna inte ska bli utklassade av billigare artister med bättre låtar. Jag låter tämligen bitter här, men ärligt talat är det kliniskt fritt från vinnarlåtar denna afton - ingen av bidragen ger några bestående intryck mer än en aggressiv och frustrerande likgiltighet. Möjligtvis förändras likgiltigheten till ren ångest när Sean Banan sjungit klart som sista bidrag. Hoppas att veterantrion Hansson-Carsson-Malmkvist kan bota ångesten något i pausnumret...

1. Anton Ewald – Begging
Här snackar vi en snubbe som trots sina 19 år faktiskt redan kommit tvåa i Melodifestivalen - som bakgrundsdansare till Danny ifjol. Då iklädd 30 kg LED-lampor - så ni lär inte känna igen honom. Men vi vet alltså att killen kan dansa. Tydligen kan han sjunga också, och dessutom till en låt skriven av Fredrik Kempe. Och är det någon som det snackas om inför denna deltävling så är det Anton Ewald - han har seglat upp som toppfavorit till att gå vidare ikväll och hans energiska dansnummer sopar mattan med rätt så mycket allt övrigt denna kväll. Det är dock ungefär samma grej som David Lindgren körde förra veckan, och samma grej som massor av artister (inte minst Danny) kört under flera år. Nyhetsvärdet är alltså 0%. Applåd för nytänkandet! Emellertid är låten typiskt mainstream dance 2013 - vilket ju alltid går hem numera, så han är väl antagligen klar för final redan. Tyvärr svarar jag med en 3 minuter lång gäspning på detta oinspirerade stycket musik som får mig att drömma om den tid då orkestern fortfarande var obligatorisk i melodifestivalen.

2. Felicia Olsson – Make Me No 1
Felicia Olsson är en helt okänd sångerska som fått hedersuppdraget att sjunga detta bidrag, som är skrivet av storheter som Ingela Pling Forsman och Maria Haukaas Mittet - båda har varit framgångsrika i Eurovision för Sverige respektive Norge. Det är ingen dålig start på karriären måste jag säga! För att göra saken ännu mer intressant är hon i princip ensam på scenen med allt ljus på sig. Man måste beundra hennes mod! Samtidigt är låten hopplöst enkel och på gränsen till tråkig - och väldigt typisk Maria Haukaas Mittet... Mycket soul och mycket stråkar. Tyvärr är det redan gjort och hela grejen känns svår att ta till sig ännu en gång. Men vem vet, det kanske faktiskt funkar? Den är snyggt gjord för att vara soul, så i denna deltävling är den bland de bättre låtarna enligt mig. Problemet är dock att hon går ut som tvåa och med en ballad. Ingen bra blandning. Oddsen talar också emot henne. Jag tvivlar på något avancemang för Felicia, men håller ändå tummarna för henne vid sidan om.

3. Joacim Cans – Annelie
Hammerfall i Melodifestivalen? Ja, nästan! Fast samtidigt inte alls faktiskt. Joacim är sångare i det svenska heavy metal bandet Hammerfall till vardags, men nu ikväll alltså som soloartist i Mellon. Så blir det heavy metal i Mellon?!? NEJ - SÅ IN I H-E INTE! Av någon outgrundlig anledning så har han bytt skepnad till svensktoppsmusik och sjunger en låt som passat betydligt bättre till Kalle Moraeus eller Östen Med Resten - än till Hammerfall. Detta kan vara årets största WTF!? Ärligt talat fattar jag ingenting, jag vill bara förtränga hela situationen. Ens om Östen med Resten hade framfört den här låten så hade jag inte gillat den - den är överdrivet svensktoppig och sentimental med nyckelharpor och annat fullständig random instrument... Byt kanal!

4. Swedish House Wives – On Top of the World
Thomas G:sson är låtförfattare ännu en gång. Ingen är förvånad. Till Pernilla Wahlgren dessutom. Folk blir om möjligt ännu mindre förvånade... Detta är den svenska schlagermaffians styrande elit - en supergrupp av låtskrivare och artister som parasiterar på Melodifestivalen år till år. G:sson har visserligen lyckats bra tidigare (med en Eurovisionvinst på ungefär 50 försök - 2012 med Euphoria) men detsamma kan man inte säga om de tre husfruarna på scenen. Jenny Silver, Hanna Hedlund och Pernilla Wahlgren är de där schlagernuckorna som aldrig fått vinna trots att de försökt gång på gång på gång. Pernilla har ju faktiskt försökt enda sedan 1985. Och inte blir det bättre av att dessa tre halvt misslyckade föredettingarna nu slår ihop sig och döper sig till Swedish House Wives - för att försöka få oss att tro att de har nått att göra med Swedish House Mafia - en framgångsrik grupp till skillnad från dem själva. Man har verkligen försökt vara moderna och "inne" med en låt som är väldigt 2013 (precis som första låten med Anton Ewald) och modernt dansnummer och koreografi. När man ser allt detta kan jag bara ställa mig själv frågan: Var har de gömt rulatorerna och hur länge håller deras ryggar om de ska dansa sådär?
Don't get me wrong, om jag bara hade hört låten hade jag aldrig kunnat gissa att de tre kvinnornas ålder tillsammans är en bra bit över 120 år, men i det här fallet är det uppenbart när man ser och hör dem. Alla vet vilka dem är, vilket gör att denna moderna låt känns helt malplacerad i sammanhanget. Ungefär som Hansson-Carsson-Malmkvist under pausunderhållningen. Skillnaden är att de faktiskt sjunger "Pensionär" istället för "Popular" - det visar mognad om något! De svenska husfruarna tror dock fortfarande att de är hippa 20-åringar verkar det som. Nåja. Har de tur kommer de till andra chansen - om lederna håller till Karlstad.  

5. Erik Segerstedt & Tone Damli – Hello Goodbye
Erik från EMD och Tone från Norge - inte en nyhet i pop-sverige direkt. I somras var de med på Allsången och hade redan då en sommarhit. I mellon i år verkar de dock varvat ned lite, och ställer nu upp med en ballad som minner om Beatles mer än EMD. Varför?? Tone är en av Norges vassaste popsångerskor och Erik är fortfarande ett känt namn i Sveriges popmusikvärld. Och när de slår ihop sig blir det en Beatlesluktande ballad av det?! Det går inte ihop! Här, om någonstans, ska väl 2013 komma ut i toner och dans?!??! Inte hos tre tanter med 40-årskris?!? Seriöst?! Jag hade nog förväntat mig betydligt mer av Erik och Tone, men nu ser jag knappt att dessa två ens tar sig till andra chansen. Det verkar som om Måns Zelmerlöw, som bland andra skrivit låten, blivit 60-talsnostalgiker - men det har inte resten av oss! Suck och stön. Ännu en besvikelse.

6. Louise Hoffsten – Only The Dead Fish Follow The Stream
Tro det eller ej, men kvällens mest schlagermeriterade deltagare står för detta bidrag! Nej, inte Louise Hoffsten (som dock är en tung artist med många hits från 90-talet) utan låtskrivarna Sandra Bjurman och Stefan Örn - som vunnit Eurovision 2011 för Azerbajdzjan och dessutom kommit 4:a och 5:a för samma land 2010 och 2012 - alla gånger som låtskrivare till Azerbajdzjans bidrag. Det är tunga namn som nu kommer in på allvar i den svenska Melodifestivalen! Tyvärr bjuder de inte på samma kvalitativa musik som de producerat tidigare, nu är det ganska mediokert producerad och händelsefattig musik som gäller. Louise är visserligen en tung artist och faktiskt oerhört duktig, men är hopplöst irrelevant och klarar inte att hålla den här låten uppe. Det är dessvärre rätt trist, men Louise lär inte ha med toppstriden att göra, trots det gedigna teamet bakom låten...

7. Rikard Wolff – En förlorad sommar
Det är alltid någon lite udda fågel som kommer in i Melodifestivalen numera. Ifjol var det Ranelid och Flinck, nu är det Rikard Wolff - som är en stor schlagerprofil till vardags, men aldrig varit med i festivalen. Han har dock varit med och sjungit i Melodifestivalens 50-års jubileum 2005, då han framförde Tusen och en Natt på sitt högst personliga vis. Nu har han fått en egen låt att framföra på samma sätt, vilket antagligen passar honom bättre - men jag vet sannerligen inte om det passar oss lika bra. Detta är en mycket speciell låt, framför av samma person som satte skräck i mig som 7-åring då han gjorde rösten till Scar i Lejonkungen. Faktum är att detta är kvällens mest konstiga bidrag - en mycket speciell röst med en mycket vacker sång. Men Scar som sjunger sommarvisor?!?! Det blir väldigt konstigt för mig. Vi får väl se om han klarar av att hålla de konstiga vibbarna borta på scenen... För en låt skriven av Tomas Andersson Wij är inte en låt man bara slänger bort så där utan vidare! Men - det är fortfarande Scar som sjunger... Vi kan inte komma ifrån det...

8. Sean Banan – Copacabanana
Och då var vi där igen. Sean Banan - mannen som gjort och själv spelat i svensk filmhistorias sämsta film någonsin, därtill blivit rik på att säga "rooompa" och att fisa. Dessutom med en låt skriven av Ola Lindholm, en dömd narkotikamissbrukare tillika barnprogramledare. Låter som recept på en succé eller hur? Logiken här är att alla barn i hela Sverige älskar larviga artister som ser roliga ut och säger roliga saker. Ett enkelt sätt att garantera sig en finalbiljett - i synnerhet då resten av startfältet är så svagt att ingen (om inte helvetet fryst till is) kan sno finalplatserna före honom. Detta är helt klart planerat av Björkman & Co, då de såg vilket ramaskri det blev när Bananen åkte ut redan i andra chansen efter att ha blivit golvad av bättre vuxnare låtar som exempelvis Euphoria. Ikväll är det dock kliniskt fritt från Euphorialåtar med potential att slå poängrekord i Eurovision så Björkman kan vara lugn - Bananen är klar för final och 100,000 dagisbarns lördagkväll är räddad. Och ja, detta är bidraget som alla kommer att minnas från denna urusla kväll. Här händer det saker på scenen hela tiden, allt för att ställa till så mycket barncirkus som möjligt för att ta ifrån fokus från sången som återigen är mer en jingle än en faktisk låt. Sean kommer tjäna massor på det här bondfångarnumret, Melodifestivalen förlorar lika mycket i prestige samtidigt. Vilken skit, SVT!


Suck. Solklara finalister är Anton Ewald och Sean Banan. Andra Chansen är återigen svårare att gissa, men kanske husfruarna och Wolff? Å andra sidan har vi Erik Segerstedt där också som är mycket populär bland flickor ålder 10-19. Hmm. Nånstans där hamnar iallafall andra chansenbiljetterna.

Medan Melodifestivalen gått i stå - Norge väljer ikväll!

Jaha, historien återupprepar sig ännu en gång. Melodifestivalens andra deltävling kommer att bli precis som Melodifestivalens andra deltävling brukar bli: Värdelös. Av de första klippen att döma så verkar det inte finnas någonting som förtjänar en finalplats. Den bästa låten verkar tyvärr vara Sean Banans Copa cobanana - vilket i sig visar hur ofantligt låg standard denna deltävling kommer att ha.
Ljuset i mörkret på lördagkvällen kommer nog istället ifrån vårt grannland i väst - Norrmännen har som vanligt en något trevligare musikalisk afton. Dock brukar de vara duktiga på att välja den sämst lämpade till att representera de norska färgerna i Eurovision - men det hör ju till deras nationalkaraktär.
I princip har norrmännen sedan 2005 kopierat den svenska modellen med deltävlingar över hela landet, men med skillnaden att de har 3 stycken och en final - där varje deltävling har 7 tävlande bidrag där de tre som fått mest röster går direkt till final - och det sista finalbidraget väljs genom en jury veckan innan finalen - genom ett "wild card". En kul tvist i det hela är att norrmännen har sina deltävlingar i överdimensionerade lador och flygplanshangarer mitt ute i ingenstans - och låter sina största arenor vara. Detta är en ganska underhållande detalj eftersom "Melodi Grand Prix -turnén" hamnar i byar på kanske 5000 invånare vid något fjäll nånstans, så att hela byn får inträdesbiljetter till showen. Något för Melodifestivalen kanske? Deltävling i Ödeshög, Grums eller varför inte Jokkmokk?
Nåja. Konstigt nog lyckas de alltid få ett bra finalstartfält - eller iallafall ett underhållande sådant.
I år går det verkligen inte att beskriva den norska finalen i ord. Det är en salig blandning av låtar, som mer liknar en cirkus än en melodifestival... Dock finns ett antal guldkorn som kanske kan vara att räkna med i Malmö... Här är startfältet:

1. Vidar Busk - Paid My Way
Förutom att han har ett av de roligaste namnen i årets norska Melodifestival, är han också årets veteran. Vidar har varit med i gamet sedan urminnes tider och har skrivit låtar åt alla möjliga stjärnor, bl.a. Bob Dylan. Men i år är han alltså representant för Soulmusiken i MGP, en genre som vare sig har många fans vid liv, eller slagläge i Eurovision. Detta är alltså en låt som inte ska ha mycket till en chans alls, om det inte vore för att norrmännen faktiskt är galna på allt som är amerikanskt 50-tal. Norge är ju ett enda stort Värmland, så Rockabilly-kulturen är central i Norge - vilket brukar innebära att alla som gör anspråk på 50-talet kommer rätt långt i denna tävling. Men Vidar ska faktiskt också ha credd från mig - han lyckades ju få in "Kiss my ass" i låttexten. Det är ju "Sinnsykt cool!"
Betyg: G

2. Fjellfolk - Ulvetuva
Natt och dag - svart och vitt. Skillnaden mellan första och andra bidraget är enorm, för denna låt är så långt ifrån soul som bara går. Den norska folkmusiken har av någon anledning alltid varit framgångsrik i Eurovision (Alexander Rybak 2009, Secret Garden 1995), men då har det ofta handlat om väldigt proffsiga produktioner och slipade artister. Fjellfolk är en grupp som tidigare inte ens stått på en scen, utan kommit från en fjällby i Nordnorge med kanske 100 invånare. Detta innebär visserligen att låten är genuin folkmusik, framförd av riktiga folkmusikanter - men inte speciellt mycket mer än så. Tvärtom saknar bidraget både karisma show och tempo. Det blir istället en perfekt "tissepaus" som man säger i Norge.
Betyg: IG

3. Adelén - Bombo
Detta är nästfavoriten bland oddssättarna i år, och många fans ser detta som årets norska vinnare. Jag skrattar mest åt detta väldigt mediokra bidrag som är lika nyskapande som en tallrik kall gröt. "Bombo" är mer eller mindre ett plagiat på de östeuropeiska bidragen de senaste åren - allra mest kanske på Rumäniens bidrag ifjol "Zaleilah". Som om inte detta vore nog är också dansrutinen mer eller mindre kopia på allt som varit i eurovision de senaste 10 åren... Ingenting är alltså unikt i detta bidrag, möjligtvis med undantag från det faktum att det kommer från Norge - som inte riktigt brukar vara så här mainstream annars. Vinner Adelén - vilket inte alls är omöjligt - så lär Norge hamna bland de bortsorterade redan i semifinalen, alltså samma öde som Sverige och Anna Bergendahl fick i Oslo 2010.
Betyg: G-

4.Gromth och Emil Solli Tangen - Alone
Om det är något som norrmännen gillar är det galna musikstilar, och i synnerhet tuff heavy metal. Slänger man in growl och lite opera så har man ett vinnande koncept. Gromth och Emil Solli Tangen är varandras motsatser och det barn de har producerat tillsammans här är, utan övdrift, ett fullständigt musikaliskt vidunder. Detta är bara konstigt, väldigt konstigt... Men samtidigt så oerhört norskt. På något sätt beundrar jag deras mod, att blanda dessa fullständigt vansinniga musikstilar med varandra - samtidigt gör det ont långt in i själen att lyssna på det. Detta är helt omusikaliskt för någon som vare sig gillar opera eller growl, och därmed för 90% av världens befolkning. Jag applåderar, men konstaterar att detta kommer kvävas i sin linda - för till Malmö lär det inte komma...
Betyg: G

5. Gaute Ormåsen - Awake
Det är återigen en enorm skillnad mellan låtarna men denna gång slutar det i något slags norskt antiklimax. Awake är en av tävlingens tråkigaste och mest händelselösa låtar, som egentligen inte borde ha i finalen att göra. Förmodligen är det fenomenet Gaute Ormåsen som gör att bidraget tagit sig vidare till final, vilket har att göra med hans långa karriär som smörsångare och idol-stjärna. Framförallt har han varit känd för att sjunga på hedmarksdialekt, vilket givit honom en klart unique selling point - något som han nu förlorat då han sjunger på engelska i år. Men till final tog han sig trots det, men jag kan inte för mitt liv se honom komma längre än så. Denna låt förtjänar inget bättre än sistaplatsen.
Betyg: IG

6. Lucky Lips - Sweet and Heavy
Bluegrass i Melodifestivalen? Ja, inget konstigt alls! Inte i Norge iallafall! Detta var det bidrag som fick det wildcard som gav finalplats, det gick alltså inte i topp 3 i någon deltävling och kvalificerade sig endast som ett juryval. Därför är dessa knappast bland favoriterna i år, snarare är de med för att berika tävlingen med en genre som annars inte existerat i norsk medvetande alls. Bluegrass är en typ av Western-Country musik med djupa rötter i USA och Mississippi - vilket sannerligen märks! Ironiskt nog har gruppen Lucky Lips tagit hem EM i Bluegrass - vilket talar om hur stora de är i Norge (IRONI). Nåja, även om dessa redan kammat hem ett EM så lär det inte bli några fler av den sorten i år, denna låt var irrelevant redan innan den blev klar för final.
Betyg: G-

7. Datarock - Underground
Fyra män med solglasögon och röda träningsoveraller. Coolt? Nej. Norskt? Ja! Datarock berikar det tillsynes omättliga finalstartfältet i årets norska Melodi Grand Prix, vilket bara är härligt! Detta är ett gäng som verkligen brinner för sin musik och ger mycket glädje tillbaka till publiken. Syntdisco är utan tvekan en utdöende genre så man måste verkligen ge all heder åt gossarna som försöker hålla den vid liv! Även om jag kanske känner att låten är lite malplacerad både vad gäller publik och årtionde så måste jag säga att maken till energiska artister är svåra att hitta. Datarock ger en fullkomlig retroupplevelse som är omöjlig att replikera - en unik upplevelse helt enkelt! Därför tycker jag nog att dessa 4 syntdisconördar borde få en hedersam 3:e plats - men i Eurovision finns redan tillräckligt mycket "nut cases" så därifrån håller de nog sig bäst borta!
 Betyg: VG-

8. Annsofi - When I'm With You
Detta bidrag är unikt på ett sätt - här var det inte den unga artisten som framför bidraget som fick all uppmärksamhet, utan istället låtskrivaren: Alexander Rybak. Ja, samme norrman som slog alla tiders poängrekord i Eurovision 2009. Han har alltså skrivit denna låt till Annsofi personligen - en vansinnigt stor ära i min värld! Och låten är också en typisk "Rybak" med mycket violin och folkmusiktoner - och hade nog varit favorit om Rybak själv stått på scenen. Men Annsofi känns i sammanhanget relativt anonym - vilket är vansinnigt synd då hon lätt har den bästa rösten i finalen, tillsammans med en väldigt vacker låt. Egentligen skulle detta vara en klar vinnarlåt, men har alltså blivit så eftersatt att den nu alltså inte ens är med i snacket. Väldigt synd om ni frågar mig, men Annsofi kommer förhoppningsvis tillbaka snart igen - hon är ju bara 19.
Betyg: MVG-

9. Margaret Berger - I feed you my Love
Pang! Så kommer vi helt plötsligt in i 2010-talet igen efter en odyssé genom 70-talets syntdisco, Bluegrass, metalopera och folkmusik i alla dess former. Margaret Berger är kvällens enda riktiga moderna högkvalificerade poplåt - som är gjord för radio. Och för att göra saken ännu roligare så är det den enda låten under kvällen som är skriven av svenskar. Det är nämligen svenska Karin Park och producentteamet Machopsycho som gjort låten - och kanske är det som gör att bidraget är stor favorit till att vinna hela Melodi Grand Prix 2013? I feed you my love är nämligen överlägsen favorit hos bettingbolagen, vilket alltid är ett gott tecken. Och ja, den är favorit med all rätta. Margaret Berger är helt fläckfri i sitt framförande och du får inget mer 2013 än detta i årets MGP - en klar vinnarkandidat i mina ögon. Men samtidigt är detta en begränsning i sig. Den blir snabbt tråkig och tjatig och ärligt talat så tröttnar man på den relativt snart. Visst kommer partyt igång snabbt, men det har nog både dött och begravts när det är dags att sparka igång den igen i Malmö i Maj.
 Betyg: VG+

10. Sirkus Eliassen - I love You Te quiero
För min egen del så måste jag säga att årets norska MGP avslutar med den klart bästa och mest smittsamma låten på flera år! Man kan bara inte (och man vill inte) få ur refrängen ur huvudet - detta är sommarens partyhit utan tvekan. Visserligen är den helt på norska (förutom refrängen såklart), men det gör ingenting! Man kan också säga något om de två gutterne som skuttar runt tillsammans med 4 kaniner på scenen: Sirkus Eliassen. De är nog mer ett fenomen än en artist, efter några år med stora sommarpartyhits i Norge. Jag vet inte om det är möjligt att jämföra med något i Sverige, men som en blandning mellan Marcoolio och Snook. Av någon anledning har gruppen en förkärlek till kaniner, vilket de visat i varenda musikvideo de någonsin gjort. Det är väl därför de kallar sig för Sirkus Eliassen och inte bara Eliassen... Ingen Sirkus utan kaniner! Trots det svängiga numret och de fyra kaninerna så kommer Sirkusen bara lite längre än halvvägs bland oddsen och ligger på en svag 3:e position bakom Adelén och Margaret Berger - som har två klart tråkigare låtar. Något orättvist kan jag väl känna, men samtidigt förstår jag att Norge inte brukar skicka bidrag med så klara gimmickar och humorundertoner till Eurovision - alltså precis som vi tänker i Sverige. Sean Banan är ju ganska säker från att representera Sverige i Eurovision, vilket vi ska vara glada över. Frågan jag ställer mig är bara om norrmännen ska vara glada över att slippa skicka Sirkus Eliassen till Eurovision? Jag tror nog Malmö kommer gå miste om en riktig sommarplåga... och en klar favorit i min bok!
 Betyg: MVG
Avslutningsvis kan jag också tipsa om att Loreen kommer gästa den norska finalen, men ironiskt nog inte med sitt vinnarbidrag "Euphoria" utan med sin hit i Melodifestivalen 2011 "My Heart is Refusing Me". Kaxigt! Mer svenskt lär komma då Norrmännen nog måste ta till sig det faktum att de tvingas åka till Malmö i Maj - ett svårt slag på den norska stoltheten! Hehe.


söndag 3 februari 2013

EPIC FAIL!

Wow. Alltså helt seriöst: WOW. Vilket FAIL!!! Gårdagens Melodifestivalpremiär i Karlskrona hamnar väldigt högt på listan över de mest kaosartade och fiaskoartade premiärerna i Melodifestivalhistorien, utan någon som helst tvekan! Aldrig förr har så mycket gått så fel och gjort folk så nervösa! Inte nog med att snabbrepriserna och numren blandades ihop (vem vet hur många som ringde fel nummer under röstningens första minuter???), sen avslöjar grafiken också vinnaren flera minuter innan programledarna gör det! Grafiken rörde också ihop det flera andra gånger under kvällen på mer harmlösa sätt, men käre barn - vad är det för folk som sitter vid spakarna? PRAO-elever???? Är det samma folk som ska sitta vid rodret i Malmö i maj och skämma ut hela Sverige med sina dumheter??? SPARKA DEM, SVT!!!!
Som om inte teknikens under räckte för att sätta käppar i hjulet under kvällen, märkte vi också att programledarna nog både mått bättre och varit mer fokuserade förut, för igårkväll verkade inget stämma för dem. Gina, som ju är den coola och rutinerade av de två, såg märkbart nervös ut hela kvällen efter snabbrepriskaoset - och Danny slog nog det inofficiella rekordet i manuslappsläsning under kvällen. Han spenderade ungefär halva tiden på scenen med att titta i sina manuslappar och framstod under kvällen allt mindre som en programledare och allt mer som en femteklassare som ska hålla redovisning om landskapsdjur. Och problemet är att vi ju faktiskt kunde ana att så skulle bli fallet. Jag reste ett varningens finger för detta redan när nyheten kom att Danny skulle vara programledare och i detta fallet har jag ju fått helt rätt hittills. Tyvärr. All heder åt både Gina och Danny för sina sånginsatser och den fina underhållningen, men i övrigt så har de mycket att bevisa under de kommande deltävlingarna!
Dock ska man ju påpeka en viktig detalj i sammanhanget: Detta var premiären och premiärer är en företeelse för sig. Det är oerhört sällan som premiärer går helt smärtfritt - och i Melodifestivalen där allt sker live så har detta blivit en ständigt återkommande faktor. Som några exempel på detta kan vi ju bara se på ett utdrag ur Melodifestivalens fail-lista:

2011 Premiären i Luleå: Marie Serneholt ger fel namn om vilka som gått vidare till andra chansen. Hennes mick stängs inte av efteråt, utan man hör henne istället säga "Vad hände där?!"
 
2011 Andra Chansen i Sundsvall: Röstningsnumren bytte plats i duellerna - vilket gjorde att folk röstade på fel bidrag. SVT rättade till felet först efter 4 omgångar. "Röstskandalen i Sundsvall" blev rubrikerna.

2009 Premiären i Göteborg: Petra Mede sågas vid fotknölarna i media efter sändningen och förklaras driva kiss-och-bajs-humor. Dessutom förstår ingen det nya röstningssystemet med en internationell jury sin väljer ut ett bidrag själva som går direkt till final. Kaoset är totalt.

Det finns mycket mer på listan, men det visar ju på att fiaskon och arrangörsmissar inte är ovanliga i Melodifestivalen.
Bland låtarna så fanns det dock inte mycket att kritisera. De två megafavoriterna gick vidare (David Lindgren och YOHIO) medan två halvskrällar gick till andra chansen (veteranerna Eric Gadd och Cookies N Beans). Alla var klart värda sina placeringar. Tyvärr missade Anna Järvinen en chans att gå vidare, men återigen så är jag inte förvånad över det, hennes utstrålning är väldigt personlig och låten är en ballad.
Nu glömmer vi den här delfinalen och koncentrerar oss på nästa deltävling, där Sean Banan och Rickard Wolff är artisterna att hålla koll på.






lördag 2 februari 2013

Inför Karlskrona - Dessa går vidare!

Nedräkningen är snart färdig och för första gången sedan den där varma majkvällen förra året när Loreen gjorde rent hus i Baku ska svenska folket sätta sig framför TV:n och förkovra sig i schlager! Och i år är det skillnad på utbudet - det lovar jag! Karlskrona bjuder på ett startfält som är den starkaste öppningen på Melodifestivalturnén på väldigt många år - och då måste vi minnas att Loreen deltog i öppningstävlingen förra året! Men i år slipper vi Thorsten Flinck, Sean Banan och growlande pojkar i kedja i öppningstävlingen, och istället får vi höra riktig musik - en ovanlig lyx i Mellon numera. Så varför är startfältet så starkt då? Jo, allting är hyfsat lättlyssnat och riktigt proffsigt producerat. Det kommer inte bli någon haffsigt ihopslängd låt som förlitar sig på en karismatisk artist, utan istället har varje låt ikväll en stark stomme som funkar för de allra flesta. Sen är ju visserligen genre-bredden rätt stor, men alla låtar har ett radiosound och skulle passa in på vilken fest som helst. Detta var svårt att säga om någon annan deltävling förra året! Med delar av låtarna och delar av scenframträdandena redan släppta på SVT:s hemsida kan jag äntligen ge er min uppfattning om vilka som förtjänar bli de första artisterna att få möjligheten att erövra Friends Arena senare i Mars!

1. David Lindgren – "Skyline"
David alltså, VILKEN KILLE! Om man skulle satt en laddad osäkrad pistol mot mitt huvud i November ifjol direkt efter att artisterna för Melodifestivalen 2013 hade presenterats - och tvingat mig välja en artist som jag trodde skulle vinna - så hade jag sagt David Lindgren. Och ja, nu när jag hört låten känner jag att den chansningen inte var helt fel. David var det stora stjärnskottet 2012 och är nu en folklig och väldigt omtyckt artist - redan det borde räcka för att gå vidare. Det stora frågetecknet var låten - och jag måste erkänna att "Skyline" är så nära du kan komma ett plagiat på Dannys "Amazing", och till och med dansrutinen har stora likheter med Dannys från förra året. Detta är dock inte helt negativt, tvärtom är detta ett bra recept på en låt som kan slå högt i Karlskrona och kanske i Friends Arena. Det enda problemet är att Dannys "Amazing" är bättre i jämförelse. "Skyline" saknar den där udden som gjorde "Amazing" så sjukt bra, vilket är lite jobbigt när man lyssnar på den - man vill ju gärna ha lite dubstep och en ordentlig brygga i den - men man får liksom inte det. Saken är dock att David själv är 1000 gånger bättre artist än Danny, eftersom David faktiskt kan sjunga bra och dansa SAMTIDIGT, vilket Danny inte kunde till samma utsträckning. Faktum är att David är som Måns Zelmerlöw, Björn Skifs, Bröderna Herreys och Eric Saade ihopslagna till en dansande SUPERARTIST. Därför (plus den mycket raffinerade produktionen med olika kameravinklar och dansare) kommer David gå direkt till final i år också.

2. Cookies N Beans – "Burning Flags"
Den andra "veteranen" i sammanhanget (om man nu får räkna dem som veteraner då de bara deltagit i Mellon en enda gång förut) är Cookies N Beans som i år alltså framför en Fredrik Kempeskriven låt; "Burning Flags". Jag har dock ingen som helst tro på att det kommer att räcka, trots att gruppen är ganska etablerad numera (och har ju deltagit i ett stort antal musikaliska sammanhang runt om i landet sen sist). Detta är tyvärr ett typexempel på ett bidrag som aldrig tar sig till final, eftersom det är en lite för tråkig och händelsefattig låt för att kunna sticka ut. Dessutom är framförandet typiskt för gruppens stil, vilket mest betyder gatumusikant-stil, vilket sällan fungerar. Och helt ärligt så är låten alldeles för Kempe-ig, vi har hört massor av sådana här låtar i Mellon tidigare, ENOUGH IS ENOUGH!

3. Jay-Jay Johanson – "Paris"
Detta kommer tyvärr bli en ganska anonym låt, eftersom den är väldig melankolisk och mörk. Jag säger tyvärr, för den här låten är väldigt speciell och proffsigt gjord. Den påminner om en låt från 1996 års Melodifestival; "Långsamma timmar" med Fredrik Karlsson. Den låten var också väldigt mörk men samtidigt stämningsfull, vilket i mina öron gör den tämligen magisk. Problemet är dock att "långsamma timmar" kom sist - vilket denna låt också lär göra. Den kommer inte att ha någon chans på final, men väl göra ett gott intryck på helhetsbilden av denna första deltävling.

4. Mary N’diaye – "Gosa"
Jag vet ärligt talat inte om jag ska älska eller hata den här låten. Jag är fruktansvärt splittrad. På plussidan här är att det är ett jädrigt skönt gung i melodin, den inbjuder till dans och är ruskigt upppiggande efter den melankoliska "Paris" som föregår den. På minussidan är att man känner sig fullständigt lobotomerad efter att ha lyssnat på den, eftersom hon repeterar "Gosa" 105 gånger under låtens gång (!!!). Det är inte okej! Man mår alltså fysiskt dåligt och detta alldeles oavsett om man gillar själva melodin eller inte. Den går inte att lyssna mer än en gång på innan man börjat må dåligt. Frågan är om dessa glada latinamerikanska tongångar räcker för att ta den vidare? Nej. Jag tror att den något repetitiva refrängen kommer sätta stopp för det.

5. Eric Gadd – "Vi kommer aldrig att förlora"
Jag måste säga att Eric Gadd ändå har åldrats med värdighet sedan sin storhetstid under 90-talet. Hans comeback står sig faktiskt ganska hyfsat i kvällens motstånd och bjuder på ganska nyskapande piano och trumslingor, men samtidigt på välkända Eric Gaddska sånginsatser. Detta är 90-tal fast översatt på 2010-talets produktionsnivå, vilket är respektingivande! Tyvärr är väl låten lite för tråkig för att sätta ett bestående intryck, vilket jag nog måste säga är typiskt överlag för Eric Gadd, som mer är en easy listening artist som ger skön bakgrundsmusik snarare än häftiga popsånger. Det blir nog inte mer än en geting för en Gadd utan sting ikväll.

6. YOHIO – "Heartbreak Hotel"
Nu snackar vi om årets stora skräll tror jag, för det här är bra. YOHIO är den artist som kommer att göra den största smällen i kvällens tävling, både vad gäller karisma och sång. Hans utseende är bara i sig något som väcker uppseende, men på scenen växer det till en del av scenshowen - en svårglömd uppvisning! Detta får läggas till en redan nästintill perfekt låt, "Heartbreak Hotel" är en radiohit så det bara smäller om det, och är en sådan hit som man dessutom har svårt att glömma. Faktum är att jag mycket väl kan se denna låt gå långt - mycket långt, om det inte vore för den uppenbara risken att YOHIO själv tar för mycket uppmärksamhet! Hans utseende och stil är inte ens sådan som kanske går  hem i alla stugor runt om i Sverige - risken är att familjen Svensson i Fagersta känner sig lite alienerade av YOHIO. Hans största publik är ju trots allt i Japan. Men om man ska se till oddsen, så är faktiskt YOHIO klar tvåa efter David Lindgren och i min bok är han klar för final - där han också SKA vara.

7. Anna Järvinen – "Porslin"
Jag måste bara säga det: Detta är en vansinnigt vacker låt!! Jag älskar den! Det är en ballad som faktiskt är nyskapande - vilket är ovanligt att kunna säga om några ballader numera. Det närmaste man kan komma någon annan ballad i sammanhanget är kanske Sara Vargas låt 2011; Spring för livet - och den kom ju faktiskt till final via andra chansen! Jag hoppas innerligt på att denna låt också tar sig vidare, men jag håller sannolikheten låg. Ballader har ju svårt att nå högt och även om Anna Järvinen är en fantastisk sångerska så är hon inte någon Sanna Nielsen eller Molly Sandén. Hon är creddig, men inte folkkär eller har den där folkliga utstrålningen. Hon lär få kämpa för sina röster! Tyvärr är risken att den bästa balladen hamnar i soporna redan efter första omröstningen, vilket är tragiskt. "Porslin" är en pärla som gjord för Melodifestivalen!

8. Michael Feiner & Caisa – "We’re Still Kids"
Spontant känner jag bara att jag vill skrika: EPIC SAX GUY! Sedan några år tillbaka har fenomenet "epic sax guy" florerat på internet och youtube, med ursprung från "Careless Whisper"-saxonfonsolot med George Michael. Moldavien lyckade sedan 2009 skicka en grupp med nästa lika häftigt saxofonsolo till Eurovision och sedan dess är saxofonsolo superhett. Igen. Iallafall på internet. Själv tycket jag det är störande och jobbigt, och i den här låten är det dessvärre nästan bara sorgligt. Problemet är bara att saxofonsolot är det enda som gör denna låt speciell - mycket p.g.a. att inga låtar görs med saxofonsolon numera av förklarliga anledningar. Visst vill jag ge en eloge till Michael och Caisa för att de tagit in saxofonen in i 2010-talet och gjort det till en grej igen, men det finns faktiskt gränser för hur länge det är coolt. För min del slutade det vara coolt på 90-talet. Våga säga nej till Sax!

Slutligen alltså; YOHIO och David Lindgren till final, något som oddsbolagen och publiken i fredagens genrep i Karlskrona håller med om, medan Anna Järvinen och kanske Michael Feiner & Caisa till Andra chansen. Men det lär handla om mycket få marginaler i tävlingen om vem som kommer till andra chansen! Finalisterna är dock uppenbara ikväll. Glöm inte att rösta!!!