Melodifestivalen är en fantastisk musikalisk cirkus där artister, konstnärer och genier trängs tillsammans med byfånar, clowner och Sean Banans. I detta musikaliska virrvarr tvingas tv-tittarna in i en värld där allt handlar om att synas och höras - men framförallt för att bli ihågkommen! Kan du inte sjunga? Ingen fara! I melodifestivalen kan du ändå slå igenom om du bara på något sätt sticka ut på! Möjligheterna är gränslösa - och fantasin hos svenska artister verkar vara mer gränslös än i något annat land.
Och när vi ser resultatet av detta ställer vi oss givetvis frågan: Vad röker svenska artister egentligen?
Vi lär kanske aldrig få veta svaret på den frågan. Men jag tycker iallafall att det är dags att hylla de största fria tänkarna i Melodifestivalens historia; de som vågade gå över gränsen för vad man borde kunna göra i Melodifestivalen - och de som vågade trotsa rim, vett och reson och istället följa sin egen väg. Helt enkelt de största WTF:sen som någonsin fått den vansinniga idén att ställa sig på Melodifestivalscenen inför miljontals tittare - och balla ur fullständigt!
Vi börjar listan med två bubblare:
Salem al-Fakir (a.k.a. Björn Gustafsson) - Keep on Walking (2010)
Det är final. Salem är en av favoriterna. Allt går till precis som i deltävlingen tills han plötsligt lämnar pianot, och in kommer Sveriges då mest upphaussade komiker Björn Gustafsson - utklädd till Salem och tar över pianot. Allting fortsätter dock i övrigt precis som i deltävlingen. Vi var nog många som fick blåmärken i hakan efter att ha tappat den i golvet den kvällen.
Christer Sjögren - I Love Europe (2008)
Jag minns att många blev en smula förvånade när Christer Sjögren ställde upp i Melodifestivalen. Så här 6 år efteråt har jag fortfarande svårt att hantera chocken. Tänk om vi hade skickat det här till Eurovision?!
Så till den riktiga topplistan:
10. Ann-Louise Hansson & Molle - Sluta (2002)
Jag undrar fortfarande hur man tänkte i SVT när fick in det här bidraget. Min mest uppenbara tanke är att det hela skedde under en firmafest, vid en sådär kl. 01-02 på natten. Chefen har fått i sig alldeles för många och är helt röd i ansiktet av allt skrattande. Plötsligt tar han in en hög av de värsta utsorterade bidragen och skriker "Nu jävlar ska vi röja!" och sätter på "Sluta" på högsta volym i högtalarna. Alla skrattar. Plötsligt säger någon "Vi sätter in den i tävlingen för fan! Vilken grej! HAHAHA", och så säger någon annan: "Ja - och så får Ann-Louise Hansson sjunga den!" Alla skrattar, medan chefen säger "Lever hon fortfarande?". Plötsligt svarar någon: "Ja! Men hon kan ju sjunga den i duett med någon!! Någon helt random snubbe liksom!". "Vem då?", -"EN SÅPAKÄNDIS!" (Alla skrattar igen). "Ja!! Någon från typ Robinson eller Baren! Folk skulle inte fatta någonting!". Plötsligt skriker någon "MOLLEEEE!!!". Alla ligger nu på golvet och kvider sig i skrattplågor. 2 månader senare står han i pyjamas på Melodifestivalscenen med Ann-Louise Hansson och sjunger för första gången i sitt liv. Ingen förstår någonting.
9. Balsam Boys feat. Svenne och Lotta - Bara Du och Jag (2000)
Ett gyllene år för svensk hip-hop. Petter har just slagit igenom, och Timbuktu just släppt sitt första soloalbum - då får hip-hopen för första gången genomslag i Melodifestivalen. Där representeras genren av två vita, långhåriga pojkar från Lidingö, som dittills varit mest kända som deltagare i programmet "På rymmen". De använde sig av det tungt crediga och gansterrelaterade artistnamnet "Balsam Boys", och bjöd på "heavy rhymes" tillsammans med undergroundduon Svenne och Lotta, som redan 1975 utmanade etablissemanget med låten "Bang en boomerang" i Melodifestivalen. Svensk musikhistoria skrevs. Frågan som återstår är dock fortfarande hur man tänkte här egentligen....
8. Günther & The Sunshine Girls - Like Fire Tonight (2006)
Många av oss har nog sedan länge förträngt Günther, 00-talets kanske vidrigaste artist. Och det finns många anledningar till varför vi valt att blockera de minnena. Mustaschen. De alldeles för tajta kläderna. Sättet han använder tungan på. Sättet han sitter på. Hans slickade frisyr och framförallt hans porriga solglasögon. För att vara en Malmöbo som egentligen heter Mats Söderlund, så har han lyckats skapa ett alter-ego helt olikt något annat i historien. Jag menar, vanligtvis blir man ju då en medelålders kvinna ifrån Staffanstorp, eller kanske kommunistisk radiopratare från Göteborg. Men att ha ett alter-ego som går ut på att bli en porrig tysk eurodanceartist vid namn Günther, det går utöver det vanliga. Resultatet? 3 minuter Melodifestivalhistoria som för alltid måste glömmas.
7. Git Persson - Du Förför Mig (1986)
Detta bidrag var länge det kanske största WTF-ögonblicket i svensk schlagerhistoria. I denna lista kommer den dock bara på 7:e plats, mest beroende på mycket hård konkurrens. Men kvaliteten på WTF är hög på just detta bidrag. Året är alltså 1986 - man har p.g.a. ekonomiska problem rationaliserat bort liveframträdandet för alla artister - och låter istället bara finalbidragen få framföras live. Git Persson var en ung dansbandssångerska/dragspelsartist från Kristianstad som fått möjligheten att vara med i Melodifestivalen. I Stockholm spelar man därför in den musikvideo som ska tävla i Melodifestivalen - om den går vidare får hon sjunga den live i studion. Man vet att konkurrensen är tuff det här året - Style, Lasse Holm och Sound of Music är favoriter att vinna. Då bestämmer man sig för att hårdsatsa på musikvideon - man behöver någonting extra för att locka juryröster. Beslutet blir att ta in Jan Guillou och klä ut honom till vampyr. Låt oss bara säga att resten är TV-historia.
6. Addis Black Widdow - Clubbin' (2007)
2001 slog den här Karlstadsbaserade gruppen igenom med sin väldigt tidstypiska R'n'B musik, och fick bland annat bra listplaceringar i både Sverige och Storbritannien. Under 6 år var de sedan nästan helt anonyma, men gjorde 2007 det mycket mystiska draget att ställa upp i Melodifestivalen, året efter Carolas tredje vinst. Ingen visste riktigt varför, och ingen visste vad resultatet skulle bli. Vid artistpresentationen under vintern 2006 gjorde bandet ett hemlighetsfullt uttryck, och ville inte avslöja något om varför de ställt upp, eller hur bidraget skulle se ut. När de väl stod på scenen förstod alla varför. Framförandet är närmast episkt sett från både kläder (bröllopsklänningen och afrofrisyren bör uppmärksammas extra mycket här) och koreografi. Oljudet i bakgrunden var tydligen låten har jag förstått i efterhand. Och det där med att sjunga, ja... Det lämnades tydligen bäst åt andra att sköta....
5. Björn Ranelid feat Sara Li - Mirakel (2012)
Det finns få bidrag som har så många klassiska "textrader" som detta bidrag: "Om kvinnan avstår från mannens säd i 60 år dör hela mänskligheten ut", "Här kommer soldaterna", "Kärleken är en lekplats för barn". "Kärleken är den första atombomben", och framförallt "wow wow wow". Om det var ett mirakel att Björn Ranelid ens kom med i Melodifestivalen var det ju ett rent under att han inte vann. Europa hade ju bara kastat sig över honom och tillbett honom som en allsmäktig poetisk Gud - städer hade burit hans namn och hela helgdagar hade tillägnats honom. Det absolut roligaste i sammanhanget är att den ende som sjunger ju faktiskt är stackars Sara Li, som helt hamnade i skuggan av Ranelids ego. Ingen, inte ens Björn själv verkade bry sig om att Sara var hans duettpartner, vilket märktes i alla intervjuer som skedde efter tävlingen. Sara fick finna sig i att stå i skuggan av "kärlekens mästare", och fick efter finalen också finna sig i att hennes karriär efter detta i princip var över. Sara Li:s största framgång efter Melodifestivalen var nämligen bara en plats i "Så ska det låta". "JAAAAAA SÅ ÄR DET!"
4. Kenta - Utan att Fråga (1980)
Detta är ett klassiskt ögonblick i svensk TV-historia. Bara så ni förstår det fantastiska: SVT (alltså 80-talets SVT, det oerhört politiskt korrekta SVT där svordomar straffades med halshuggning och droger inte ens fick tänkas på), har alltså bjudit in en notorisk knarkare att sjunga en låt i kanalens absolut mest sedda program, på bästa sändningstid och DESSUTOM låtit honom själv välja sina kläder. Att de sedan låter honom bli intervjuad av den snustorre sportjournalisten Bengt Bedrup (som var programledare det året), är bara helt underbart. Det finns så många WTF-dimensioner i det här att man nästan blir religiös. Låten (som är ett enda långt WTF), Kentas tröja ("69- try it you'll like it"), och den efterföljande intervjun där han avslöjar att han ska bli blåbärsplockare. Hans hälsning till sin farmor i Eslöv är min personliga favorit. Älska det!
3. Photogenique - Nattens Änglar (1997)
Inför 1997 års Melodifestival bjöd SVT in de mest framgångsrika artisterna i Sverige att skriva låtar till tävlingen. Jonas Berggren från Ace of Base skrev en låt, men vägrade själv vara med och framföra den. Istället gick låten till en totalt okänd synthgrupp, Photogenique, som plötsligt hamnade i fokus p.g.a. samarbetet med just Jonas Berggren. Det SVT antagligen inte räknat med var nog att gruppen inte var riktigt så finkalibriga att de kunde göra Berggrens låt rättvisa. De hade nog inte heller räknat med att Berggren skulle skriva en låt som var så ultramodern att den gränsade till 2000-talets "New-wave-revival" och Elektronic. Det ska påpekas att detta var i en tid då fortfarande dansband dominerade Melodifestivalen och Blond i slutändan vann med den högst traditionella schlagern "Bara hon älskar mig". "Nattens änglar" blev tidernas absolut svartaste schlagerfår, och fick tävlingens kanske mest bräkande sista placering med den största nolla som någonsin hamnat på en resultatlista i Melodifestivalen. Och fortfarande än idag, så är det här bidraget svårt att greppa. Synthdansen, frisyren, och den fruktansvärda sångprestationen. Kort sagt, Melodifestivalen kanske mest imponerande nolla.
2. Army of Lovers - Rockin the Ride (2013)
Jag kan inte göra en WTF-lista utan att ta med Alexander Bard. Det går inte, det är fysiskt omöjligt. Och hans bästa idé genom alla tider, var ju som bekant att slå ihop sig med 2 andra liksinnade galningar med förrvirrade kroppsideal och spännande (och något röriga) sexualiteter. Då Army of Lovers slog igenom i början av 90-talet var de ultramoderna och pionjärer som vände upp och ner på precis allting. När de 20 år senare gjorde comeback gjorde de precis samma sak. "Swedish house mafia och Gangnam style inkastat i en tvättmaskin tillsammans med ett ton crack" var beskrivningen av låten "Rockin the Ride", en bra beskrivning på schlagerhistoriens kanske märkligaste 3 minuter. På dessa minuter verkar allt hända samtidigt, från homokyssar till håriga bringor, automatiska rullande troner och diverse spastiska utfall. När bidraget sedan också missar final och istället hamnar på 6 plats i deltävlingen, konstaterar de att "Sverige nog inte är redo för dem". No shit Sherlock. Det fantastiska efterspelet kommer när Alexander Bard anklagar La Camilla (älskar det namnet för övrigt - att sätta "La" framför alla namn är så underbart 1700-tal!) för att vara ansvarig för motgången och sparkar ut henne ur bandet, varpå Dominica Przeczynski tas in igen inför turnén. Allt gick självklart att följa i skvallerpressen, möjligtvis såsom planerat av bandet redan ifrån början. Men underhållningsvärdet i Army of Lovers går inte att ta miste på, tvärtom skulle 2013 inte varit detsamma utan de där 3 minuterna "Swedish house mafia och Gangnam style inkastat i en tvättmaskin tillsammans med ett ton crack"....
1. The Elephantz - Oh Yeah (2006)
Säg vad du vill om Army of Lovers, men att ta in ett gäng bakgrundsdansare utklädda till rosa elefanter är ett oslagbart koncept. Att klä ut sig till Peter Pan på Safari och ha en stor orange rya-matta på sig är också ett oslagbart koncept. Dansen är ju dessutom som gjord för att hamna på den här listans topplacering. Kort sagt, detta är 3 minuter ren magi. Du lär aldrig se något sånt här igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar