Den första att utropas till finalist var Bruno Mars-kopian Oscar Zia, vars skrev-grepp, Michael Jackson-juckande och tv-skärmar á la Martin Svensson (Du är så Yeah Yeah wow wow - 1999) tog honom direkt till final. Helt enligt oddsen, men en smula oväntat för mig. Visst måste även jag erkänna att tuggummipopen "Yes We Can" sätter sig i huvudet ganska snabbt, men allt som skedde på scenen kändes igen - allt hade redan gjorts. Och dessutom gjorts bättre. Visst tycker väl alla om Bruno Mars, Eric Saade och Michael Jackson till någon utsträckning - men det finns ju gränser för hur mycket man får kopiera av andra va? Emellertid verkar Oscar själv vara viktigare än låten, för sällan har en 17-åring utan några större tidigare meriter (mer än som bakgrundsdansare) kommit att bli så favorittippad - innan någon utomstående ens hade hört låten! He's got the look som Roxette hade uttryckt det. Och hade det inte varit för Björn Gustafsson så hade han nog blivit kårad till kvällens hunk av den östrogentyngda delen av publiken. Björn var ju den som fick mest jubel (och ljusast jubel). Bittert för Oscar! Men pojken kan nog räkna med flickornas gunst i tävlingen iallafall - var så säkra. Det lär nämligen vara en hel del tonårsflickor som är ute efter honom - iallafall om man ska tro google. Söker du på Oscar Zia kommer "Oscar Zia Flickvän" upp som första sökalternativ. You do the Math.
Den andra att utropas som finalist var Marie Serneholt-kopian (dock musikaliskt mer Miley Cyrus/Kate Perry-kopian) Ace Wilder, som också bjöd på skrev-grepp och roliga danser. Hon var dock inte lika favorittippad innan, och i synnerhet inte av mig. Jag hade aldrig tidigare varit så säker på en sistaplats i en deltävling - som jag var igår kväll. Men av vad jag förstår så gillar folk den där amelodiska refrängen och den tidvisa falsksången. När jag själv ser på Wrecking Ball med Miley Cyrus förstår jag att det tydligen är populärt med sådana låtar nuförtiden. Att jag sedan kanske själv inte riktigt ser charmen i det är väl en annan femma. Däremot innebär ju Aces avancemang att vi har fått ännu en skräll - och har nu lyckats få en ny skräll varje vecka. Melodifestivalen har gått från att vara veteranernas privata klubb för inbördes beundran till att bli en dynamisk musiktävling! Tänka sig!
Nu ska i ärlighetens namn påpekas att det inte är de absolut bästa låtarna som gått till finalen än. Ace Wilder slog ju BETYDLIGT bättre låtar igår: State of Dramas "All We Are" kändes som en uppdaterad version av A Friend In Londons fantastiska Eurovisionlåt "A New Tomorrow" (Danmark 2012) och hade platsat i finalen alla dagar i veckan annars! Extra bittert är det med tanke på att deras låt förra året, som sög så hårt att svarta hål uppstod i Göteborg, gick direkt till final då. Outtrigger, som ju hade en oerhört bra metal-låt (som dessutom SVT hade lyckats få snyggt producerad på scenen), fick också se sig slagen av betydligt sämre låtar. Visst, alla gillar ju inte rock och metal, men med tanke på att sämre låtar i dessa genres tidigare nått finalen utan problem börjar man ju nu undra om svenska folket gått och blivit konventionella igen?
Tittar vi på finalbidragen så är det väldigt mycket konventionell musik: pop, lite hip-hop och två ballader. YOHIO får väl räknas som konventionell numera också. Det finns iallafall inget som sticker ut särskilt mycket denna gång, vilket det ju faktiskt brukar finnas annars. Hm.
Något som jag faktiskt blev lite besviken på var varför CajsaStina inte gick vidare: Det var ju en fantastisk låt! Inte på något sätt modern, men ändå väldigt vacker och välskriven! Jag funderar på om Sverige tröttnat på nostalgi nu kanske, något som iallafall skulle förklara Dr. Albans fiasko. "Inte Stabilt" blev domen efter att han och Jessica Folcker slutat snöplig 5:a. Att låten sedan var som hämtad direkt ifrån 90-talets dammiga CD-källare och att Dr.Alban inte prickade in en enda ton rätt under hela framförandet - det är givetvis irrelevant. Det borde ju ha räckt med att han bara visat sig på scenen så hade finalplatsen varit säkrad.
En annan gigant som ännu en gång fått nobben av svensk folket var Shirely Clamp, som nu måste inse att hennes glansdagar är över. Ändå så var ju detta, enligt mig, hennes bästa låt någonsin, då hon ju för en gångs skull fick ut hela sitt breda röstregister. Ändå räcker det inte! Galet. Men återigen, jag tror Sverige tröttnat på nostalgi... Shirley är för gammal helt enkelt. Hur ska det då gå för Linda Bengtzing och Alcazar nästa vecka då?!?! Båda är favoriter och båda debuterade i Melodifestivalen under förra istiden! Hmmm..
Och nu till sist måste jag bara ta upp kampen mot all jävla kritik som lyfts fram mot showen och programledarna! De är FAKTISKT duktiga - de är roliga - och det är bra underhållning! PUNKT. Jag kan visserligen hålla med om att en del skämt inte riktigt går hem och en del är bara inte roliga (som i öppningen nu i lördags när Anders skulle såga Nour. Helt poänglöst enligt mig.). Men generellt är Anders och Nour charmiga, roliga och har glimten i ögat - vilket verkligen är mer än man kan säga om exempelvis Danny och Marie Serneholt som varit värdar tidigare år. Det enda roliga de lyckades med var felsägningar - som dessutom skedde helt ofrivilligt.
Showen har sedan i övrigt ju faktiskt erbjudit väldigt mycket - OS-musikalen (till musik av Queen FYI), var till exempel en fullträff - trots att det var menat att Björne (med prideflaggan) skulle ha brottats ned av "rysk polis". Tydligen valde SVT att stryka "de ryska poliserna"; kanske för att hela ryska ambassaden inte skulle få simultana hjärtattacker nu under OS-veckorna när blodtrycket redan är så högt där.
Och sluta vara så förvånade över att Björne är gay. Vi visste det alla innerst inne...
Jag tycker också ni kan sluta vara så förvånade över Björns bröstklämmande. Okej, han är absolut inte lika sliskig och våtkammad som Thorsten Flinck - men han vet mycket väl om sin status som alla kvinnors våta dröm. Tro mig, han vet om det - det är knappast så att Sveriges kvinnor försökt hålla det hemligt. Och har man ett sådant självförtroende behöver man inte 2 gram kokain i kroppen (som vissa andra kåta och sliskiga dramaten-skådespelare eventuellt behöver) för att ta sig sådana friheter.
Även solstickanpojken kan nog då och då vara ett svin. Tänk på det alla barn!
Jag vill även ta möjligheten att påpeka att jag redan i höstas, när programledarparet presenterades - förutspådde att Björn Gustafsson skulle komma tillbaka. Han var ju sidekick tillsammans med Nour i Melodifestivalen "en sådär 5-6 år sedan" (2008). Anders var ju redan då också med i ett hörn som Morgan Pålsson.
Nåja, jag vill iallafall kort konstatera hur sjukt spännande Andra Chansen börjar se ut - redan nu kan vi se att Helena Paparizou (som tidigare var överlägsen favorit där) får se sig snuvad på favoritskapet i och med State of Dramas och Outtriggers Lidköpingsbiljetter! Och då har vi ju fortfarande en mycket tung deltävling kvar!
Håll ut - snart är vi där!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar