lördag 27 april 2013

Schlagermagisterns Countdown to Malmö - del 3

11. Vitryssland: "Solayoh" – Alyona Lanskaya


Först och främst måste jag här påpeka att det inte på något sätt var en självklarhet att Vitryssland i år ens skulle få vara med i Eurovision. Medan en del länder hade finansiella problem som hindrade medverkan i år, (som Polen och Portugal) så hade Vitryssland istället hamnat i EBU:s (alltså Europeiska TV-unionens) blickfång, p.g.a. det faktum att landet är en totalitär stat. Efter att bl.a. SVT (och brittiska BBC) gjort djupgående kritiska dokumentärer om situationen i Azerbajdzjan (förra årets värdland) började EBU nu få upp ögonen för mänskliga rättigheter i samband med Eurovision - och dilemmat med hur man skulle hantera att totalitära länder som Vitryssland eventuellt arrangerar tävlingen. Flera länder hade sannolikt bojkottat tävlingen då och EBU hade fått ta emot mycket kritik, liksom de fick göra för förra årets tävling i Baku (där hela bostadskvarter revs utan förvarning för att bygga den nya arenan). Man övervägde att faktiskt föra in en klausul om detta i reglerna, men resultatet blev urvattnat och Vitryssland hade inga problem med att stanna kvar i tävlingen. Men trots detta har de lyckligtvis inte en chans att vinna tävlingen, eftersom det föreligger följande problem med deras bidrag:
- Alyona kan inte sjunga rent
- Alyona kan inte engelska
- Alyona kan inte sjunga på engelska
- Låten vann aldrig den vitryska uttagningen
- Vitryssland är en upp-fuckad stat
Vi kan börja med det uppenbara: Alyona är ingen idealisk artist för Vitryssland. Dels kan hon inte sjunga ordentligt, vilket bara det är ett enormt problem - men hon kan (liksom de allra flesta vitryssar) inte heller prata engelska. Varför? Vitryssland är en av världens mest isolerade stater - det är lugn i fasen att lära sig ett annat språk ordentligt då. Resultatet blir att Alyona framför låten på den mest brutna engelskan i tävlingens nästan 60-åriga historia - stundtals är det omöjligt att höra vad hon sjunger. Nu kunde väl iochförsig inte öststaterna bry sig mindre om engelskt uttal (se på Dima Bilan som vann 2008 med en låt på delvis oförståelig engelska), men de bryr sig iallafall om hur låten är. Och faktum är att detta är den sämsta vitryska låten någonsin. Varför skickar man en sån här dålig låt då? Jo, man har en fin tradition i det totalitära Lukanshenko-Vitryssland: Man håller en nationell tv-sänd uttagning där tittarna röstar fram en vinnare som ska "representera" Vitryssland i Eurovision. Sedan byter TV-bolaget (läs diktator Lukashenko) ut låten (och ibland artisten) eftersom de (han) oftast inte tyckte om folkets val. Resultatet blir ibland att låten blir något bättre, ibland döps låten om till "I love Belarus" som förra årets bidrag blev omdöpt till. Ibland blir det bara patetiskt - och den här låten hade aldrig vunnit någon folklig omröstning - men nu är ju inte demokrati Vitrysslands främsta egenskap. Låten som faktiskt vann den vitryska uttagningen hette "Rythm of Love" och var visserligen rätt harmlös, men vansinnigt mycket bättre än detta fullkomliga stolpskott.
Betyg: IG
Kommentar: Grattis till nedgraderingen Lukashenko.
 

12. Moldavien: "O mie" – Aliona Moon


Ironiskt nog så följer ännu en Aliona på tur och som om inte detta vore nog så kan inte hon heller sjunga på engelska. Fascinerande. Moldavien fortsätter visserligen ett imponera med väldigt ambitiösa bidrag för att vara ett så fattigt land; Europas fattigaste. Ändå har de, till skillnad ifrån andra rikare länder, upprätthållit sitt deltagande i Eurovision - och skördat stora framgångar. I år representeras Moldavien dock bara av en klänning verkar det som, eftersom det är klänningen på Aliona som gör bidraget intressant. Den blir effektfullt belyst av en mycket dyr projektionsteknik som Azerbajdzjan försökte sig på förra året - med viss framgång. Resultatet blir imponerande, i synnerhet med tanke på omgivningen i övrigt - och bidraget kommer att bli en visuell upplevelse på scenen. Men låten och artisten glömmer vi gärna, eftersom Aliona uppenbarligen inte kan engelska och därmed knappt gör sig förstådd på scenen. Vidare ligger hennes röst precis på gränsen till vad som är falskt eller rent, något som är enerverande. Hon är ingen optimal sångerska, även om hon överlag sjunger hyfsat. Men då hon inte kan engelska så är det i princip en låt utan text - och dessutom en ganska platt och händelsefattig låt. Jag blir nästan lite deprimerad, eftersom detta är en låt med en fantastiskt bra grund egentligen! Bryggan i varje refräng är nästintill perfekt och unik i sammanhanget - det finns moment som skulle kunnat bli något riktigt bra. Tyvärr verkar det som att låtskrivarna bara gav upp och nöjde sig med det de fått ihop, vilket gjorde att produktionen blev halvfärdig. Inget lyft, ingen hook - ingenting intressant. I samspel med den knappt godkända röstprestationen och den icke-befintliga engelskan blir resultatet pannkaka. De ska vara mycket glada om de ens kommer i närheten av att gå till final i år.
Betyg: G-
Kommentar: "I know nooothing - I learned English from a book!"


13. Irland: "Only Love Survives" – Ryan Dolan


Irland är en underlig nation i Eurovisionsammanhang. Trots att man vunnit flest gånger av alla länder i tävlingens historia (7 totalt varav 4 gånger under 90-talet) och dessutom med en legendar som Johnny Logan - så har man de senaste 10 åren haft extremt jobbigt att närma sig den moderna musiken. Liksom sina grannar Storbritannien så har Irland harvat sig fram i ett nostalgiskt träsk där gammal unken musiksmak varit det enda valet - och stundtals har man nästan inte trott sin öron när irländarna (med en sådan framgångsrik musikhistoria) skickar kalkondockor till Eurovision. Men 2011 och 2012 hittade man tillbaka till det mer aktuella musiklivet igen, då duon Jedward slog till i Eurovision och blev en omedelbar hit. I Sverige blev det ju nästan lite överdrivet till och med - med tanke på deras uppträdande som pausnummer i Melodifestivalen tidigare i år. Irland lyckades ju inte vinna med dem, men de återupprättade sannerligen sin image som musiknation igen. Hur fortsätter man efter Jedward då? Går det? Ja, den irländska uttagningen är fortfarande liten (sker i en talkshow (typ som Skavlan) med 5 låtar på en liten studioscen) men kvaliteten är förvånansvärt hög - trots att artisterna är i princip helt oerfarna. I årets irländska uttagning var exempelvis en av artisterna egentligen diskare i det irländska tv-bolagets cafeteria. Ändå var låtarna oerhört välgjorda - då man tagit hjälp av den kvarvarande musikelit som fortfarande finns på ön. Vann gjorde dock det bidrag som utan tvekan kändes mest "2013", en "club anthem" som inte är helt olik Euphoria. Faktum är att jag nog skulle säga att detta är den bästa låten inom Euphoria-genren i år, d.v.s. club anthem-genren. Den är klassiskt uppbyggd och väldigt typisk för sin musikstil - och Ryan kan faktiskt sjunga lika bra som i musikvideon. Detta är en låt som faktiskt låter bra både live och i studio. Problemen ligger snarare i hur detta blir visuellt - blir det ett avskalat intimt Euphorianummer eller ett dansfyllt disconummer? Ingen vet i nuläget. Detta blir det avgörande - utan en bra scenshow blir det heller inga framgångar för Irland i år, detta är en typ av låt som behöver grafisk framtoning också. Visst, jag tycker att låten håller ändå, men jag är medveten om att refrängen är rätt svag och förmodligen inte håller i konkurrensen. Därför måste nått intressant hända på scenen - fånga känslor, fånga uppmärksamheten! Kör en Euphoria!
Betyg: VG+
Kommentar: Ryan Dolan - det rimmar ju på Johnny Logan! Coincidence? Ja. Eller??


14. Cypern: "An Me Thimáse" – Despina Olympiou


Cypern, denna lilla ö som hållit Europa i ekonomiskt strypgrepp de senaste månaderna, hade tydligen pengar nog till att delta i årets Eurovision. Det såg dock faktiskt ut som att den lilla ön skulle missa sitt första Eurovision sedan 1988 - p.g.a. just den stora ekonomiska krisen. Men icke - istället skickar man nu ännu en artist till Eurovision - och dessutom på sitt modermål grekiska. Cyprioterna har de senaste åren blivit mycket duktiga på att variera språket i sina bidrag, både grekiska, engelska, italienska och franska (!) har trängts i deras låttexter, men vad syftet har varit undgår mitt och många andras förstånd. I år är det dock en cypriotisk Rihanna-variant som representerar landet, med en väldigt finstämd och lättlyssnad ballad om kärlek. Som vanligt.
Ironiskt nog känns låten faktiskt lite mer intressant på grekiska än den hade gjort på engelska - av någon anledning blir den lite mystisk så här, lite mer spännande och tilltalande. Engelskan har ju en förmåga att vulgarisera låttexter ibland - och den här låten hade definitivt blivit en fullständigt ointressant disney-låt i mängden av alla andra. Men nu är situationen något annorlunda, även om jag nog är fullt införstådd med att detta förmodligen inte håller speciellt långt ändå. Denna typ av ballad brukar inte vara en kioskvältare, och även om jag tycker grekiskan kryddar låten så kommer de flesta bara avfärda alltihopa eftersom det är rena grekiskan för dem. Man hade nog behövt lyfta låten rejält om det skulle hålla ända in till finalen, kanske göra en musikvideo som inte är en turistvideo och se till att ge Despina lite karisma. Först då tror jag att denna låten hade haft något tilltalande element för TV-tittarna. Men som det ser ut nu så lutar det åt att Grekland får lägga sin 12:a på något annat land i finalen.
Betyg: G
Kommentar: Cypern behöver tydligen mer än bara ett ekonomiskt krispaket...


15. Belgien: "Love kills" – Roberto Bellarosa


Belgarna är ett roligt folk, som aldrig slutar överraska i Eurovision. Bara en sådan sak som att Belgien är det enda landet som vunnit Eurovision med en artist som enligt reglerna egentligen inte ens fick delta (Sandra Kim var ju bara 13 år när hon vann 1986, i passet uppgavs dock felaktigt att hon var 15 år - ESC-reglerna stipulerade 15 årsgräns). Sedan 2002 har belgarna prövat allt, med varierande framgång: Etnofolklore på fantasispråk (2003), barnvisor på fantasispråk (2008), Elektrofunk (2007), Elviskopior (2009), Acapella (2011), Kate Ryan (2006) och douchebag-trubadur (2010). I år har man faktiskt normaliserat sig en smula, med en låt som förvånansvärt nog låter ganska mainstream för Eurovision. "Love kills" är något så ovanligt som en riktig Eurovision-låt; ballad i medeltempo med en tydlig modern house-bakgrund. Jag blir förvånad, eftersom detta är en riktigt bra låt i sammanhanget. Det är inte vad Belgien brukar komma dragandes med, tvärtom är detta en väldigt tydlig skandinaviskt influerad modern schlagerpoplåt. Låtskrivarna är också mycket riktigt inte belgare - tvärtom är det en finne, en grek och en brittisk (som skrivit för One Direction förut) som skrivit låten tillsammans. Detta är med andra ord en specialskriven låt för den europeiska marknaden, och det märks! Det är en låt som bär alla signalement av en Eurovisionlåt - kanske inte en vinnare - men väl en finallåt. Bellarosa var för övrigt en av de allra första artister som presenterades för årets Eurovision - han valdes internt redan i somras och fick låten specialskriven för Eurovision. Även om han är relativt etablerad så är jag inte 100% på hur han kommer att låta på scenen i Malmö, detta är en krävande låt och det lär behövas ordentligt med scennummer för att få den här låten att nå ut genom rutan. Ärligt talat är jag tveksam på om Roberto har tillräckligt med utstrålning själv för att klara av biffen - i videon ser han ju livrädd ut! Och det är i en video! Hur ska det då se ut på scenen undrar jag?? Jag är tveksam alltså. Men jag tror ju på låten, och med tanke på att motståndet han möter är så vansinnigt svagt, har han en vettig chans på finalplatsen.
Betyg: VG-
Kommentar: Roberto - ta det lugnt! Andas! Ja, 120 miljoner tittar på dig - men de kan inte göra dig illa. Än. I alla fall inte så länge de filmar dig...
 

16. Serbien: "Ljubav je svuda" – Moje 3


Det brukar vara så att Eurovision aldrig blir helt komplett utan någon ängel och någon demon. Jag kommer osökt att tänka på Azerbajdzjans premiärbidrag 2008 (det enda i landets historia som inte var skriven av en svensk), men självklart också Lordi (2006)... Ovanligt är dock att det är Serbien som står för fanskapet denna gång - ett land som egentligen är det mest överskattade i tävlingens historia. Serbien är ju det land på Balkan som faktiskt vunnit och varit mest framgångsrikt de senaste åren, med sin vinst 2007 med Molitva. Förutom Marija Serifovic och legenden Zeljko Joksimovic är dock Serbien helt tomt på musikalisk kvalitet - alla låtar som landet skickat, som inte blandat in Marija eller Zeljko, har misslyckats totalt och det med all rätta. I år har ingen av dessa två att göra med bidraget - och således är det piss. Moje 3 tar oss med på en nostalgiresa igen (i denna semifinal man blir åksjuk av alla nostalgitrippar) till tidigt 2000-tal då denna typ av dumschlager var populär. Jag skrev dessutom tidigare om att engelskan ibland kan förstöra mystiken i en låt - men i detta fall hade en engelsk översättning nog räddat låten - eller iallafall lite grann. Vad vi istället har här är en serbisk schlager (känn bara på de orden: SERBISK SCHLAGER!! - Lite som om Slobodan Milosevic och Kicki Danielsson fått barn), med 3 tjugoåriga tjejer där en har en halloweenutklädnad á la "slutty she devil". Pastischerna haglar... Som om inte detta fullständigt förnedrande scennumret räckte så är låten 10 år för sent ute - och dessutom totalt oförståelig för 98% av Europa. Grattis! Jag har en svag aning om att serberna inte kommer på topp 3 i år igen, snarare så ska de vara glada om deras grannländer (som är många i denna semifinal) kan rösta dem vidare till final. Detta är inget som borde vara i Eurovision 2013, men jag är rädd för att det räcker med att vara Serbiens bidrag för att ta det till final. Tyvärr är ju det problemet med Eurovision, och årets upplaga blir nog inte annorlunda tidigare år ur det perspektivet.      
Betyg: IG
Kommentar: Serbiens motto: "Zeljko, Marija och Blockröstandet - våra enda sanna vänner"

I nästa del så kommer jag analysera semifinal 2; med lettiska "Disco-Per", finsk bröllopspop, makedonsk etno-disco-mashup på romani, årets svenska Azerbajdzjanska bidrag och så slänger vi in en skrällvarning från ESC minsta medlemsnation San Marino! Tills dess;
Hau dä brau seå seis vi snaurt ejän! 


tisdag 23 april 2013

Schlagermagisterns Countdown to Malmö - del 2

 6. Ryssland: Dina Garipova – "What If"

Ryssland, detta monster till land som tar Eurovision enda bort till Berings sund på andra sidan jordklotet! Egentligen är det rätt konstigt varför ryssarna bara vunnit en enda gång i Eurovision, med tanke på hur stort det är och hur vansinnigt många som bor i Ryssland. Ändå har moderniseringen av Ryssland och ryssarna gått betydligt långsammare än i resten av världen. En och annan kommunist kan nog säkert skyllas för det (och en och annan Putin också för den delen). Men musikmässigt så har de en bit kvar, det visar om inte annat årets ryska bidrag. Ironiskt nog denna gången skrivet av två svenskar - som av någon oförståelig anledning valt att hjälpa våra arvsfiender i Öst. Men hjälpa och hjälpa förresten, jag vet nog inte om jag skulle kalla det så - den här låten stjälper betydligt mer än den hjälper, för detta är en helt malplacerad nostalgitripp till Eurovisions 90-tal - då balladerna härskade i tävlingen och irländare härjade fritt. Detta är en typ av musik som knappt ens var modern när den var modern - och ännu mindre nu. Ett stort gäsp mot öst, tyvärr. Inget nytt, inget spännande och inget att fastna för. Om detta var allt ryssarna kunde åstadkomma efter Buranovskie Babushki så lär de få vänta på nästa Eurovisionvinst, för den här låten är hopplöst utdaterad. Visst är det fint och så att Ryssland sjunger om fred, men det klingar falskt och blir bara en ångestfylld pekoral när man sätter musik till det och låter denna stackars sångerska framföra skiten. Suck. 
Betyg: IG
Kommentar: Jag kommer rösta för ett återinförande av järnridån, på scenen i Malmö arena - nånstans runt 21.30 den 14 Maj.

7. Ukraina: Zlata Ognevich – "Gravity"

Ett land som inte tycks kunna misslyckas i Eurovision är Ukraina. Hur fasen kommer det sig egentligen? Har de många grannar? Har de mycket stöd ifrån utvandrade ukrainare runt om i Europa? Nej, det är nog faktiskt bara så att Ukraina faktiskt har en ovanligt bra musikkultur - mycket starkare än i Ryssland exempelvis. De senaste årens ukrainska bidrag har visserligen varit en smula tunna, men de har en riktigt diger bakgrund i tävlingen ändå - det måste sägas! Kanske är det därför som Ukraina även i år seglat upp som fjärde favorit i oddsen inför Eurovision? Ja, för det kan inte vara låten iallafall. Även om Zlata Ognevich är en otroligt stark sångerska som nog kommer fixa en rejäl scenshow i Malmö, så slår den här låten fullständigt i luften. Den påminner mer om en halvtaskig Disney-ballad än den moderna medeltempo poplåt den utger sig för att vara. Repetitiv, fantasilös och tråkig. Hur sjutton kan folk tro att denna har ens en chans att vinna???!! Är folk döva söder om Vitryssland? Men samtidigt har Ukraina exakt samma problem som Ryssland, att detta också är hopplöst utdaterat. Ingenting i den här låten skulle kunna spelas på radio idag och jag tror inte heller att folk skulle vilja höra den ens om de fick pengar för det.
Betyg: IG
Kommentar:  Den enda gravitationen som denna låt innehåller är gravitation bort från högtalarna till något ljudisolerat rum.

 8. Nederländerna: Anouk – "Birds"

Ovanligt fort är vi så framme vid den låt som jag själv önskar skulle vinna Eurovision denna gång. Nederländerna (eller Holland som vi felaktigt kallar landet - det skulle vara som att säga Uppland om Sverige), är för ovanlighetens skull något i strålkastarljuset i årets Eurovision. Efter att ha misslyckats ta sig till final de senaste 9 (!) åren har man nu (verkar det som) förstått varför: Tragiskt dåliga artister med ännu sämre låtar. Förra året skickade man en kvinnlig sångerska utklädd till indian. 2009 skickade man gruppen "De Toppers" (tre gubbar med botoxleenden och paljettkostymer). Listan kan göras lång. Men i år skickar man faktiskt en riktig artist, Anouk, som faktiskt både kan sjunga och framföra låtar proffsigt. Dessutom är hon ända sedan 90-talet en etablerad artist med många hits även utanför Nederländerna - även i Sverige. Och i år tävlar hon så i Eurovision - med en svensk låt. Till skillnad från Ryssland som fick bottenskrapet av svensk låtskrivarkonst - så fick Anouk ett mästerverk i mina öron. Detta är kanske årtusendets hittills vackraste sång - och skulle om det fanns någon rättvisa i världen vinna Eurovision med buller och bång. Nu är världen inte rättvis, snarare förväntar jag mig att de europeiska telefonröstarna ska se förvirrade ut och ignorera den - liksom de gjort med många andra låtar som egentligen varit alldeles för välgjorda. Detta är en svår låt - no questions - vilket tillika gör den omöjlig i ett sammanhang som detta. Komplex och dimensionsrik - är ord som aldrig beskrivit en Eurovisionvinnande låt. Tvärtom. Detta är helt enkelt för bra för att vinna. Det enda som kan rädda låten är Anouk själv - en vansinnigt duktig artist, men även jurygrupperna - som ju står för hälften av rösterna. Slår man till med ett snyggt och avskalat men samtidigt mäktigt scennummer, och jurygrupperna gör sitt - då kan detta mycket säkerligen stå som segrare om en månad. Jag kommer bli den förste att rusa upp på scenen för autograf - var så säker!
Betyg: MVG+
Kommentar: Amsterdam 2014. Annars jävlar!

9. Montenegro: Who See – "Igranka"

Montenegro är ett spännande land i Eurovisionsammanhang. Första deltagandet 2009 sponsrades av Ralph Siegel - legenden bakom "Ein Bisschen Frieden", men sedan dess har det gått stadigt utför. Förra året gjorde Rambo Amadeus fullständig kaoz i Baku, något som uppenbart gav mersmak för montenegrinerna. I år blir det kaoz - Turbo deluxe style, med gruppen Who see, som verkar rätt duktiga på det där att göra smaklösa musikvideor. Hur de funkar på scenen vet vi inte, men min gissning skulle vara att den där buren med kvinnliga slagskämpar inte följer med till Malmö. Hur det än är med den saken så kan vi ju iallafall konstatera att bidraget kommer att sticka ut. En smula. Personligen tycker jag detta är skitkul, eftersom det helt enkelt är så vansinnigt kaosartat att det till slut blir bra. Det är en form av skönhet i tumultet som bara kan ses när man verkligen är trött. Självklart förstår jag att folk inte kommer förstå det här, vissa kommer hata det, andra kommer rent av bli förolämpade av det. Jag är bara glad för att Montenegro ännu en gång goes crazy och bryter ljudbarriärer i Eurovision. Någon måste ju! Men någon final lär det inte bli denna gången heller, trots storbystade rumpskakande strippor. Någonstans vill vi ändå ha ordning och reda, vilket även i år innebär att Montenegro får sova i stutarbåset under finalen. Sorry!
Betyg: G+
Kommentar: Om bara Alice Babs kunde se sina efterföljare nu...

10. Litauen: Andrius Pojavis – "Something"

 Det enda baltiska landet som aldrig vunnit Eurovision, Litauen, letar fortfarande efter en fast punkt i schlagertillvaron verkar det som. Genom åren har litauerna bjudit på fantastiskt dålig musik i alla genrer - från smaklösa ballader om "nomader i natten" till tuggummischlager och gubbar i kostym som sjunger "We are the winners of Eurovision". I år prövar man ännu någonting nytt. Man snor helt enkelt soundet ifrån de schweiziska bidragen 2009 och 2012 - men ersätter texten och sångaren med nån helt annan som tydligen vare sig kan sjunga eller göra det på engelska. Vidare larvar man till sångaren så han ser fånig ut, och sedan sätter man honom på en scen där han får snurra runt och vinka åt folk. Vidrigt. Inte nog med att låten framförs dåligt, det sker på ett sätt som försöker få låten att framstå som en legitim poplåt. Det är bara ren ondska! Litauen behöver hjälp - varför inte ta hjälp av svenska låtskrivare som alla andra länder gör?! Seriöst, skona oss från sån här skit framöver - Eurovision kommer inte till Vilnius förrän ni fattar det!
Betyg: IG
Kommentar: Genomför en ny Baltutlämning. Snarast. 

I nästa del harvar vi oss igenom den ständiga såpoperan Vitryssland som även denna gång dabbat sig fullständigt, men också Moldavien, Serbien och Cypern - plus Irland som kanske kan vara på gång med nått stort... Men bara kanske! Tills dess: Hau dä brau seå seis vi snaurt ejän! 

måndag 22 april 2013

Schlagermagisterns Countdown to Malmö - del 1

Tiden går fort och om mindre än en månad är Eurovision Song Contest åter på svensk mark - för andra gången detta årtusende. Sverige är således det första landet att vara värd för två Eurovision under 2000-talet! Vi ska vara mycket nöjda med det! Men oavsett hur kul det än är att arrangera världens största direktsända tv-program så är det inte värdlandet som borde vara i fokus - utan musiken som tävlar. Därför har 39 länder i år skickat representanter till Malmö för att slåss om att följa i Loreens fotspår - en kamp som jag redan nu förutspår kommer bli en rysare. Och för dig som läsare - kom ihåg att alla införprogram du ser och alla andra "recensioner" av årets låtar baserar sig på "riktiga musikers" utlåtande - alltså inte schlagerexperter som undertecknad. Att en låt faktiskt har hög musikalisk kvalitet innebär inte per automatik att den vinner Eurovision Song Contest - snarare tvärtom. Detta är ett musikaliskt lotteri - men ett väldigt underhållande sådant. Låt oss därför börja med de första 5 låtarna som tar ton i Semifinal 1 i Malmö den 14:e Maj:

1. Österrike: Natália Kelly – "Shine"


Österrike, detta härliga alpland som gav oss Hitler och Mozartkulor, har länge gått en musikalisk kräftgång i Eurovision. Stundtals har österrikarna fått nog och helt sonika hoppat av tävlingen för att man aldrig lyckats - ibland återkommer de med hits som "Woki mit deim popo" (med Trackshittaz förra året). Det är dock mycket svårt att jämföra årets österrikiska bidrag med förra årets rumpskakarorgie, men det är ju trevligt att man iallafall försöker återfinna nån typ av musikalisk standard igen. "Shine" kan väl snarast beskrivas som en angenäm medeltempolåt som ändå är rätt hyfsat producerad. Jag har heller inget speciellt att anmärka på Natalia Kellys framförande, mer än att hon kanske inte "når ut genom rutan". Dock är det just precis det som är problemet för dem, detta är medelmåttigt och föga entusiasmerande. Ska man lyckas ta sig till final i Eurovision behöver man vara mer än "medelmåttig" - man behöver vara minnesvärd och intressant. Sedan 1939 har Österrike inte gjort en fluga förnär, och helt ärligt ser jag inte hur någon skulle bry sig om dem i år heller. Don't get me wrong -  det är en helt okej låt med en sångerska som verkligen är skillad för sin ålder (18), men det finns inte en chans att detta blir en finallåt. No way! Hellre lite Woki woki mit deim popo (OH! OH!) än det här i sådana fall. 

Betyg: G
Kommentar: Mindre Celine Dion, mer "Sir Mix-a-lot"...

2. Estland: Birgit – "Et Uus Saaks Alguse"


Som ett av mina tidigare favoritländer har Estland de senaste åren varierat kraftigt i kvalitet. Jag fullkomligt älskade balladen "Kuula" förra året - men det var ett undantag. Allt sedan Anna Sahlene representerade esterna på deras hemmaplan i Tallinn 2002 så har man fallit ner i ett mycket träsk av bitvis tråkig rock, oförståelig pop eller rent av dumschlager. Botten var väl antagligen nådd 2008 när man skickade skämtbidraget "Leto svet" med två tjocka gubbar som drev med Eurovision på ett sätt som ingen tyckte var roligt. Visserligen har esterna skärpt sig sedan dess, men i år vet jag inte om man riktigt tänkt helt rätt. Återigen en ballad - återigen på det mycket vackra hemspråket - men denna gång med en kvinnlig sångerska; Birgit Öigemeel. Birgit är esternas egna Agnes Carlsson, en idolvinnare som tidigare testat lyckan i "Eurolaul" som esternas Melodifestival heter men ändå misslyckats trots sin popularitet. I år fick hon dock chansen, men med fel låt enligt mig. Visst är det härligt att höra estniska igen, men den här låten saknar känsla och bäring och Birgit har inte en röst som är anpassad för den här låten. Den blir platt som en pannkaka i vakuum. Visst är den fin låten, men i sammanhanget (i synnerhet efter Österrikes bidrag) hamnar den omedelbart i glömska - och när man inte ens kan uttala namnet på låten blir det givetvis ännu svårare. Jag har mycket, för att inte säga oerhört svårt att se denna låten i finalen. Tyvärr, för Birgit Öigemeel som gjort så mycket bättre låtar förut.

Betyg: G-
Kommentar: Nej det heter STEN sax PÅSE!

3. Slovenien: Hannah – "Straight Into Love"


Ännu ett alpland, men denna gång ett land som jag aldrig slutat älska; Slovenien. Det har lite skämtsamt kallats för "Balkans Sverige" eftersom deras schlagermässiga musikstil alltid skiljt sig från andra ex-jugoslaviska länder. När man lyssnar på årets bidrag förstår man varför. Detta är kanske årets mest discomässiga låt, och slår an en helt ny ton i tävlingen med sin dub-step schlager. Vem hade trott att Slovenien skulle komma med en dub-step först av alla i Eurovision? Nåja, vi ska nog ta det med en nypa salt. Detta är framförallt en låt som färgats starkt av Loreens vinst ifjol - ensam sångerska, mörk bakgrund, modern discolåt - Slovenien försöker hänga på en vinnande trend. Frågan är bara om trenden verkligen är så vinnande? Vi får väl se. Hanna gör av allt att döma ett helt perfekt framförande av låten - tonsäkerheten är öronbedövande - till skillnad ifrån Birgit i föregående nummer. Redan där borde Slovenien ha en finalbiljett fixad. Men något annat som också talar för final är låten - som i princip är helt unik i år, trots Loreen-likheterna. Det borde ändå betyda något för både jury och telefonröstare med en dub-stepschlager som andas Eurovision och 2013 samtidigt. Å andra sidan borde väl läggas till att Hanna INTE är Loreen, vilket märks smärtsamt tydligt i det att medan Loreen flyger omkring som en plastkasse i vinden på scenen, ser Hanna ut att vara fastcementerad på scenen. Här finns massor av jobb för slovenerna om de vill åstadkomma något stort i Malmö - det är en modern danslåt - RÖR PÅ ER FÖR H-E!!! Visst har denna låt potential att nå väldigt lång - faktiskt - men då måste man tänka på scenshowen också. Varför inte låna in Dannys LED-dansare i bakgrunden?

Betyg: VG
Kommentar: Var är Tony Irving när man behöver honom?

4. Kroatien: Klapa s Mora – "Mižerja"


Det härliga med Eurovision är (och har alltid varit) det minst sagt "blandade" musikutbudet. Rap blandas med folkmusik, och pianoballader med turkisk hårdrock. I år följs slovensk dub-step av kroatisk folkmusikballad, nämligen den UNESCO-skyddade genren Klapa. Och vips, så går vi från 2013 tillbaka till medeltiden! Eurovision - you can't beat it! Självklart är detta chanslöst i Malmö - även om det är lite gulligt och har en skön Disney-känsla som man sällan får numera. Jag kan faktiskt personligen inte hjälpa att bli lite kär i den här okomplicerade och nostalgiska balladen, som påminner mig om varför man älskade denna tävlingen från början! Balkanballader <3. Men om vi ska se det hela nyktert så ser vi att detta inte håller till finalen. Kroatien har de senaste åren misslyckats fullständigt med att ta sig till final - trots riktigt bra låtar (iallafall enligt mig). Visst kan det vara smart att pröva något nytt, men det var länge sedan etno funkade i Eurovision - iallafall om man inte är ett gäng sibiriska tanter i folkdräkt som bakar kakor på scenen. Ändå måste jag säga att detta nog har blivit lite av en personlig favorit, som definitivt kommer öka mångfalden i Malmö. Jag tror dessutom att det är lite nyttigt med sådana här bidrag då och då - för att påminna oss om vårt musikaliska arv.
Betyg: VG-
Kommentar: Nästa gig på Medeltidsveckan i Visby kanske? Valdemar måste ju få känna lite Mižerja också!

5. Danmark: Emmelie De Forest – "Only Teardrops"


Danskarna är givetvis mycket nöjda inför årets Eurovision - inte nog med att Eurovision hålls i en förort till Köpenhamn, men själva är man dessutom skyhöga favoriter till vinsten - bland både fans och oddssättare. Det är både lätt och svårt att förstå varför. Först och främst är det lite kul att Emmelie faktiskt i tredje led är släkt med Drottningen av England. Dessutom är hon halvsvensk. Om vi nu också tittar lite på numret och låten ser vi ännu lite svenskinspirerat - hon har i princip kopierat Loreens koncept - hon börjar liggandes på marken och springer sedan barfota på scenen. Detta är ett koncept som många vinnare genom alla tider använt - från Sandie Shaw 1967 till Dima Bilan 2008. Självklart har experter lagt märke till detta och utropat en segrare. Sen är det så att de nordiska bidragen haft en vansinnigt framgångsrik period de senaste åren - Sedan 2009 har de nordiska bidragen i princip prenumererat på topp 5 - och bidrag med nordiska låtskrivare har vunnit tävlingen de senaste 2 åren. Danskarna har definitivt inte underpresterat, även om förra året blev ett bottennapp. Emmelie vann Danska melodi grand prix överlägset - trots väldigt hög kvalitet på låtarna - åtskilligt mycket modernare och bättre än svenska Melodifestivalen. Men trots att danska finalen innehöll dub-step och modern pop - så vann en etno-ballad! När hände det sist? Den stora frågan är hur etno-balladen kan göra comeback i Eurovision 2013!? Och bli favorit?! Jag förstår faktiskt inte det. Emmelie kan visserligen själv vara svaret - en perfekt artist med en fantastisk utstrålning. Klart jämförbar med Loreen - på väldigt många sätt! Men låten??!?! Detta är av en genre som i princip dog ut 2006 - och som dessutom inte varit speciellt framgångsrik sedan 2005. Att danskarna nu livar upp denna gamla bortglömda nostalgiska genre igen - med irländsk tin whistle och marschtrummor - är snudd på surrealistiskt. Kan detta verkligen funka 2013? Jag förstår att schlagerfansen jublar - det finns ingen schlagerfantast som inte gillar nostalgi - men vad ska tv-tittare och jurygrupper säga? Jag tillhör faktiskt de som tror att danskarnas favoritskap är tämligen övervärderat - detta är det bidrag som har störst risk att floppa allra mest i år. Det var länge sedan europeiska folket tyckte om irländska etno-ballader, och även om låten är skön och behaglig på det där typiska danska sättet, så är det ingen låt som är självskriven vinnare 2013. Tidlös - javisst, men vinnare - nej. Men final blir det!

Betyg: VG
Kommentar: 2,0 i odds i all ära - men att flytta Eurovision 4 mil västerut till nästa år är väl kanske lite onödigt eller? 
Nästa del kommer behandla  de ständiga tungviktarna Ryssland och Ukraina, men också Montenegro som tydligen fortfarande är i någon form av LSD-rus, samt Litauen och min allra största hjärtefavorit Nederländerna. Tills dess: Hau dä brau seå seis vi snaurt ejän!
  
 

måndag 8 april 2013

Best and Sämst of Melodifestivalen 2013

Tiden går fort och om bara lite drygt en månad är det Eurovisiondags igen -  i Malmö! Men innan vi helt sätter fokus på den stora Europafinalen så måste vi ändå se tillbaka i backspegeln vad som faktiskt hände de där 6 veckorna mellan Februari och Mars som slutade med att den relativt okände skåningen Robin Stjernberg vann Melodifestivalen. Vad minns vi? Vad bör vi minnas? Vem avslöjade resultatet i grafiken innan programledarna ens fått veta vem som gått vidare? Vem kunde inte säga digital? Vad är Kinky-Kong och vilken planet kommer egentligen Alexander Bard ifrån? Det är helt enkelt dags för Schlagermagisterns "Best and Sämst of Melodifestivalen 2013-lista"!

Topp 3: Bästa låtar

3. Bed On Fire - Ralf Gyllenhammar

Åh, Raffe din gamle fuling. Vem sjutton hade nånsin trott att mustaschmannen skulle ställa upp i Melodifestivalen? Och dessutom med en sådan pampig rock-anthem? Och en sådan fräsig fluga? Nej, schlagervärlden är fortfarande i chocktillstånd efter Raffes storgrillning och vokaliska strupsång i Friends Arena. Och att han blev en favorit till råga på allt! Tänka sig, det hade jag aldrig trott skulle hända! Men faktum är att Ralf var en av de tunga favoriterna att vinna inför finalen, mycket tack vare den magnifika låten - men så här i efterhand så måste jag nog också påpeka att Ralf är en fantastisk artist likväl och det går inte säga annat än att han ger 210% i scenframträdandet. Hade han skippat pianot och tagit av sig den lila skjortan och flugan hade han nog banne mig vunnit. You're the man Ralf!

2. Heartstrings - Janet Leon

Något förvånande, för att inte säga rent fördjävligt i allmänhet, så gick inte Janet Leon vidare ifrån deltävling 3 - trots att detta helt klart är en av årets bästa låtar! Var det smurfkläderna? Var det faktumet att hon är helt okänd? Något var det iallafall som gjorde att svenska folket ignorerade Janet, och jag förstår det inte. Detta är en solklar favoritlåt för mig och i alla andra kända universum hade hon iallafall tagit sig till final. I Sverige så går istället en grupp gamla gubbar med en skämtsång vidare. Jag är inte bitter. Alls. Men här så är Janet solklar tvåa, en av årets hits och definitivt värdig topplacering - med eller utan smurfkläderna.

1. Alibi - Eddie Razaz

Som ett tragiskt bevis på hur dålig årets Melodifestival faktiskt var rent låtmässigt, så är min favoritlåt en av de fallna förhandsfavoriterna som aldrig ens tog sig vidare till en andra omröstning. Eddie var ett hett namn i förhandssnacket inför deltävlingen i Skellefteå men ratades ganska omedelbart av tv-tittarna. Jag fattade nada. Visserligen är han långt ifrån den bäste sångaren jag hört, men låten och dansnumret väger upp starkt för det. I mina öron var detta en låt som hade kunnat stå sig bra i Eurovision, men framförallt är det årets starkaste danslåt. En given favorit som förtjänade så himla mycket mer än en 6:e plats i en deltävling!

Topp 3: Bittra förlorare


3. Jay-Jay Johansson


Han var inför Melodifestivalens första deltävling fullständigt okänd i Sverige. Han var efter Melodifestivalens första deltävling om möjligt ännu mer okänd. På något sätt verkar det som att den tidsrymd i deltävlingen där hans bidrag "Paris" spelades var 3 minuter komplett tomhet. Ingen verkade bry sig. Och ja, detta är i sig sorgligt. Ännu sorgligare blir det när man får höra Jay-Jays egen utsago. Han är en framgångsrik artist i Frankrike sedan en tid tillbaka och tänkte i och med Melodifestivalen äntligen slå igenom i sitt hemland Sverige - och få upprättelse som artist. Men samtidigt så sade han i varje intervju att han förväntar sig att komma sist - eftersom hans stil är "lite för osvensk" - samtidigt som han ständigt påpekade att man ju egentligen inte kan tävla i musik. Han kommer sedan sist i deltävlingen och konstaterar efteråt att han aldrig kommer återvända till den svenska musikscenen igen. "Jag fick antagligen fler telefonröster ikväll än antalet album jag sålt här någonsin". Bitterheten - gott folk!

2. Army of Lovers


Den stora comebacken slutade med ett dunderfiasko, trots att Bard, Barda och La Camilla blivit super-hausade i medierna inför deltävling 4. Låten beskrevs som "Swedish House Mafia och Gangnam Style körd med ett ton crack i en tvättmaskin". De gjorde kysskupper på scenen och körde runt la Camilla i en förgylld permobil på scenen. Bard gick dessutom ut och sade att han vill ligga med Gina Dirawi. Ändå åkte de ut med näsan före i den sista deltävlingen. Anledningen? La Camilla förstås. Gruppen återupptar därför sin urgamla tradition att sparka medlemmar för att få uppmärksamhet igen, och la Camilla (som självklart blir chockad) ersätts med Dominika Przynski. IGEN. Bitterheten!

1. YOHIO


Årets största utropstecken blev förevigade som den första "henen" och  som den förste folkfavoriten att bli bortröstad av den internationella juryn i melodifestivalen. Hen var överlägsen favorit till att vinna hela schottaballongen från den sekund hen kom upp på scenen i Karlskrona till den sekund de sista rösterna trillade in i finalen. Alla snackade om YOHIO - inte om låten (eftersom den helt ärligt inte var speciellt bra) utan om hen och hens speciella stil. YOHIO blev och var ett koncept som lyckades få närmare 21% av tittarnas röster i finalen - och i deltävlingen fullständigt förkrossande 53% av tittarrösterna i den andra röstningsomgången! Snacka om megafavorit! Men när det sedan stod klart att de internationella jurygrupperna placerat YOHIO på 9:e plats av 10 i finalen så försvann vinstchansen ganska plötsligt och YOHIO blev den förste folkfavoriten som inte vunnit p.g.a. av bristande popularitet i Europa. Visst har jurygrupper röstat bort folkets favorit förut (2005 och 2008) men då var det svenska jurygrupper som inte haft någon verklighetsförankring. YOHIO blev således den förste att bli utröstad av utländska jurymedlemmar, trots ett massivt stöd hos folket. Bitterheten var kanske dock större hos alla hens anhängare som tyckte att Sverige skulle sända ett "meddelande" till Europa genom att skicka YOHIO till Malmö. YOHIO själv uttryckte det på sitt eget tysta japansk-norrländska sätt: "Det var tufft på ett sätt, jag fick ju flest röster av folket". Bitterheten...

Topp 3: SVT:s mest episka FAILS of 2013


3. Friends Arena


Visst, det var en stor tittarupplevelse att se finalen ifrån Sveriges största arena, den enorma Friends Arena i Solna. Men Svt verkade knappast förberedda på att man faktiskt skulle spela in ett program med direktsänd musik ifrån den arenan och knappast heller att det är skillnad mellan Friends arenas storlek och exempelvis Karlskronas Telenor Arena. Att det går in ca 40 000 fler i Friends Arena verkade man ha missat i Svt:s tekniska avdelning som inte förberett ljudet på den massiva akustiken som arenan innebar. Resultatet blev att alla klagade på ljudet. Artister, publik och medier - alla sågade produktionen i arenan. Vi tittare blev lyckligt omedvetna om debaclet eftersom vi fick ljudet direkt i tv:n, men Svt lär behöva bli bättre i framtiden om Friends Arena ska fortsätta som finalarena.

2. Danny som programledare

Redan i höstas då Svt presenterade programledarna för årets Melodifestival så sågade jag valet av Danny Saucedo som programledare. Risken var uppenbar - han är oerfaren och tämligen karaktärslös i allmänhet. Och resultatet blev just det som jag dessvärre anat - han tappade manuset, läste innantill och kunde inte uttala vissa ord. Ordet "Digital" blev lite av en baneman för Danny, som för evigt kommer gå till schlagerhistorien för den programledare som spenderat mer tid att titta i manuskorten än i kameran.

1. Grafiken som var för snabb

Redan i första deltävlingen satte Svt standarden för Melodifestivalen när deras grafikteam hade tebjudning i kontrollrummet. Genom att för tittarna visa resultatet i omröstningen i nästan en halvminut innan Gina och Danny presenterat det, så lyckades man förstöra all spänning och samtidigt all respekt för Svt som arrangör. Snyggt jobbat. Kvällen inleddes ju för övrigt dessutom med att telefonnumren i snabbreprisen blandades ihop och fel låtar spelades - vars effekter vi ännu inte vet. Hur många som röstade på fel låt förblir väl en av Svt:s eviga hemligheter.

Topp 3: Vad rökte producenterna när de planerade dessa scenshower?


3. In And Out Of Love - Martin Rolinski

Jag kan föreställa mig hur mötet måste ha gått till när de planerade scenshowen till Martin Rolinski: " - Men asså, bara ett gäng bakgrundsdansare verkar lite gjort tycker jag. Kan vi inte hotta upp det lite? - Hur tänker du då? - Ja, kan vi inte typ, låsa in dem i var sin plexiglasbox och smeta in dem med yoghurt? - Visst, men då får de nog ha någon form av heltäckande kroppsstrumpa på sig för att det ska funka".

2. Rockin' the Ride - Army of Lovers

Ärligt talat tror jag inte att man ens planerade deras framträdande i Melodifestivalen. De gick nog faktiskt bara upp på scenen och improviserade. Med så fantastiskt inspirerande textrader såsom:
"I was born seven million years ago in Sweden Africa", "Bouleverser avaler melanger recracher et viola Kinky Kong" och naturligtvis: "Na – na – na – na – na – na" är scenshowen mest en formalitet. Ändå lyckades man vara sig själva på ett helt naturligt groteskt sätt: Bard hade sina varddaglig shorts, höga strumpor, stora röda skägg och leksaksgitarr - Jean-Pierre som vanligt ingenting utom stjärnklistermärken över bröstvårtorna, och La Camilla med sin sedvanliga förgyllda permobiltron och julstjärna på huvudet. Inget konstigt alls.

1. Copacabanana - Sean Banan

Jag kan tänka mig att SVT måste ha tänkt till ordentligt när Sean Banan offentliggjordes som deltagare i år igen. Jag förundras över att det ens var rent teoretiskt möjligt att överträffa förra årets scenshow där "Kingen gled in" - en av de mest påkostade vidunder till scenshower någonsin. Allt löshår som då gick åt till Sean Banans bröst har gått till historien som millenniets största hårchock. I år tog därför scennumret proportioner som närmast kan beskrivas som mytologiska. Inte nog med att Sean Banan lyckas slå rekord i klädbyten, han slänger också in folk i garderoben, skaffar sin egen testbild, klär på sig blöjor och lyfts upp i taket, och på nått sätt får han in Danny Saucedo i allt ihopa. Allt detta är möjligt p.g.a. ett kryphål i reglerna: Även om man bara får ha 8 personer på scenen finns inga regler om hur många man får ha utanför scenen - således kan han ha gränslöst med dansare och statister utanför scenen - där halva hans scennummer just därför utspelas. Man kan ju iallafall säga att Sean Banans nummer inte blev särskilt "avskalat" denna gången heller. Fniss.

Topp 3: Sämsta låtarna


3. Falling - State of Drama

2013 fick vi dessvärre en enorm mängd skit skickat till Melodifestivalen - ett resultat av att betydligt färre låtar skickades in i år än förra året. Det värsta av allt var dock de flesta av dessa dåliga låtar letade sig in i finalen - och Falling var dessvärre en av dem. Don't get me wrong - de finns de som är irriterande dåliga och det finns de som är dåliga för att man inte orkar bry sig. Denna låt är ett exempel på den senare kategorien. Årets tråkigaste, mest menlösa, intetsägande, dussinaktiga, och värdelösa låt. Det är en låt jag helt enkelt aldrig skulle lyssna på i något sammanhang. Möjliga undantaget skulle vara att spela i en undervisningssituation för att visa hur låtar inte ska låta. Visst, kul med nya artister, men State of Drama är och förblir okända för mig - så länge de väljer att inte producera musik.
  

2. Gosa - Mary N-diaye

Nu kommer vi in på ett bidrag ifrån den första kategorien som jag nämnde ovan. Detta är nämligen en låt som i mina öron enbart består av ett oljud: "Gosa, Gosa, Gosa, Gosa, Gosa, Gosa, Gosa" - och dessutom med en skärande och djupt plågande stämma som med all sannolikhet skulle kunna driva hela folksamlingar till massjälvmord. Förvånansvärt nog är låten bara 3 minuter, även om det känns som ett ändlöst själsligt svart hål. Jag kommer osökt att tänka på dementorerna i Harry Potter-böckerna. Mary N-diaye har kanske ett bra karriärsalternativ där?

1. Trivialitet - Sylvia Vrethammar

Och så till slut - den klart sämsta låten i årets Melodifestival. Ett inkvoterat icke-bidrag som passar bäst som dålig hissmusik och gör folk till passiv-aggressiva konspirationsteoretiker. Ärligt talat är detta anledningen till varför vissa människor aldrig kommer att gilla Melodifestivalen. Alla visste, inklusive herr Björkman, att detta aldrig skulle gå vidare. Ändå tar den plats i tävlingen - på bekostnad av bra musik. Varför? För att få in bossanova-genren igen. Den är ju verkligen så jävla uppskattad i Melodifestivalen annars... Jag vet inte ens om jag orkar såga låten mer. Det känns som att ge den allt för mycket bekräftelse...


Topp 3: Största skrällar


3. State of Drama

I deltävlingen som kom att döpa om Skellefteå till "Skrällefteå" blev State of Drama en av tävlingens största skrällar. Kanske någonsin. Ett fullständigt okänt band från Borås tar sig direkt till final, med en låt som jag och många andra innan mig dömt ut fullständigt. Chocken var total. Men skrällen var ändå ett faktum. State of Drama blev den första av den kvällens två stora skrällar i vad jag anser var årets annars bästa deltävling - iallafall utifrån de låtar som inte gick vidare.

2. Ravaillacz

Den sista skrällen i Skrällefteå blev Ravaillacz - en grupp som bestod av 4 tjocka herrar varav en var legenden Tommy Körberg och en annan var Claes Malmberg. Av alla Melodifestivalartister som jag älskat mest genom åren har Tommy Körberg varit en av de allra största. Stad i ljus är än idag, enligt mig, kanske den vackrast låten i tävlingens historia. Likt förbannat väljer då Körberg att exakt 25 år efter "Stad i Ljus" komma tillbaka till Melodifestivalen med en låt skriven av Henrik Dorsin, där han driver med hela tävlingen på ett sätt som massvis med artister har gjort förut - genom att göra sig rolig över hur dålig musiken är i melodifestivalen. Detta var ju egentligen bara menat som en peak - riktat till Björkman - men slutade med att de skulle ta sig ända till Friends Arena. Det var något som ingen hade räknat med - allra minst Claes Malmberg som samtidigt hade en teateruppsättning inne i Stockholm att tänka på. Alla verkade bli chockade av avancemanget. Men med tanke på hur många melodifestivalhatare som numera sitter och tittar på alltihopa så har ju även telefon-röstarna blivit mer destruktiva. Klart att en sådan låt går till final då!

1. Robin Stjernberg

Den klart största skrällen i år är dock onekligen han som vann allt till slut. Han var även den största outsidern - en artist som innan deltävlingen som mest varit känd genom Idol, liksom typ halva starfältet i år... Näst intill anonymt lyckas han ta sig genom mediekarusellerna i Malmös deltävling - där fokuset ligger på Army of Lovers, Ulrik Munther och Mustasch-Ralf. Ändå så har en en gudabenådad röst och en unik låt - men det brukar ingen bry sig om i Sverige. Ändå kommer han till Andra Chansen, där han till slut går till final genom att med den närmast minimala marginalen av 3000 röster slå Martin Rolinski i sista omgången. Han var alltså nära att ryka - och Anton Ewald som också gick vidare ifrån Andra Chansen - fick 7500 mer än Robin i sin duell - och hade man gått efter de gamla Andra Chansen-reglerna så hade Robin och Anton möts i sista duellen istället - och förmodligen hade Robin inte tagit sig till final då... Men nu gick han till final med ett nödrop och vinner Internationella Juryns röster - och kommer tvåa i folkets röster - och vinner därmed hela schottabalongen. Som den första vinnaren att ta sig från Andra chansen dessutom! Skrällkungen - var hälsad!

Topp 3: De kom, de såg, de ägde hela arenan

3. Michael Fiener

Epic Saxman - killen med saxofonen! Det finns inget som är så coolt som killar med saxofon! Michael Feiner och hans kollega Caisa gick visserligen inte vidare från den första deltävlingen i Karlskrona, men de satte verkligen standarden för hur cool man kan vara på en Melodifestivalscen.

2. Petra Mede

Petra Mede alltså. Jag hade på känn att de på något sätt skulle inkorporera programledaren för Eurovision i Melodifestivalen - och jag hade ju rätt! Och på vilket sätt dessutom! Om det överhuvudtaget fanns någon som ifrågasatte SVT:s val av henne som programledare i Eurovision, så blev de nog rejält tystade när Petra klev in på scenen i Malmö! Inte nog med att hon hade memorerat hela manuset på perfekt franska - en uppgift väldigt få eurovisionvärdar någonsin lyckats med - hon äger hela scenen och visar med humor och självdistans hur stabil programledare hon kommer att bli. Petra lär bli en programledare att minnas i Eurovision, ingen tvekan om det.

1. Arne Weise

Vad kan man säga? Han var nog den sista personen man hade förväntat sig komma på catwalken - men när han väl stod där i kepsen och bling-blinget förstod man att det var detta ögonblick man väntat på i hela sitt liv. Arne - you're the KING!

Topp 3: Det mest minnesvärda från Melodifestivalen 2013


3. Lynda Woodruff

Förra året var hon helt ny och gjorde något som inte många andra kvinnliga artister gjort: Hon blev komiker. Sarah Dawn Finer gick från att bli "bara" en artist till att faktiskt skapa sin egen humorkaraktär - och dessutom lyckas ordentligt bra med det. Så bra faktiskt, att hon återkom i Eurovision som poänggivare för Sverige, och dessutom i år igen - då hon får uppdraget att presentera Sverige i pausunderhållningen i Eurovision. Lynda Woodruf är en framgångssaga - och en jädrigt rolig sådan. Det känns faktiskt ganska fantastiskt att Sverige kan leverera en kvinnlig komiker/artist för att presentera Sverige för Europa, och som dessutom har en humor som funkar överallt. Möjligtvis tar engelsmännen lite illa upp, men det får de banne mig ta. Lynda - welcome to Malmoe and the slightly smaller Malmoe Arena!

2. Eurovision-spoofen i Malmö

Jag efterfrågade EN viktig detalj inför årets Melodifestivalturné: lite återkoppling till att vi faktiskt ska arrangera Eurovision igen. Och lyckligtvis uppfattade SVT hinten och vi fick serverat precis det jag ville!! Vi fick Loreen, vi fick gamla Eurovisionprogramledare och vi fick en Eurovision-spoof i Malmö - kanske det roligaste i hela tävlingen. Hela introt i Malmös deltävling var en fullständigt perfekt parodi på Eurovision där stela floskler och stereotyper lyftes fram på ett sätt som jag bara kunnat drömma om: Programledare som inte kan engelska, manusförfattare som i desperation försöker sig på att skriva skämt på engelska, alla värdländers ständiga besatthet av att presentera sina folkdanser till modern musik, och det ständiga skrikandet av "HELLO EUROPE!!!!". Och givetvis de krampaktiga botoxleendena. Klockrent.  Men det mest mind-blowing av allt var ju faktumet att det introt lätt hade kunnat vara en verklighet i Maj, om Sverige varit ännu ett öst-land. Visst, nu är jag raljant mot östblocket här, men de har verkligen en annan uppfattning om vad som är kvalitetsunderhållning där. Och för en gångs skull fick vi i Sverige driva med den uppfattningen en smula - lite kaxigt för ett land som snart ska arrangera alltihopa. Men jädrans vad bra det blev - klart det bästa SVT gjort i årets Melodifestival!

1. Robin Stjernberg

Säga vad man vill, men Robins vinst var ändå något helt unikt. Ingen hade gissat på honom som vinnare, än mindre han själv. Men sekunderna efter avgörandet är ändå melodifestivalhistoria, när alla artister i green room blir tvungna att övertyga Robin om att han faktisk har vunnit. Jag hade nog reagerat på samma sätt. Men med Europa i ryggen vann han mot alla odds och oavsett vad man tycker om låten så är det bara att konstatera att Robins framgångssaga, med sin egen låt och sin fantastiska röst, är Melodifestivalens mest minnesvärda detta år. Låt oss hoppas att den fortsätter!