söndag 1 mars 2015

Melodifestivalen 2015 Efter Örebro: Hjältar som dög och svanar som inte flög

Det som hittills varit det mest fascinerande med årets melodifestival är inte direkt låtarna, programledarna eller produktionen - utan alla spekulationer runt omkring och det faktum att alla experter verkar helt förvirrade. Även om en sak är klar så här långt - alla ursprungliga verkliga storfavoriter har gått till final (Saade, Zelmerlöw, Jon Henrik Fjällgren och Magnus Carlsson) så är skrällarna lika många som de var självklara: Jessica Andersson, Mariette, JTR och Isa - skrällar som egentligen var ganska förutsägbara. I alla fall om man ser till deras respektive statusar. Jessica har länge varit en folkkär artist, Mariette välkänd från Idol, JTR stora stjärnor i Australien och uppenbara flickidoler, och Isa en rutinerad (trots sin ålder) sångerska från allehanda tv-produktioner. Tack vare starka låtar och i vissa fall även spektakulära scenframträdanden blev de självklara finalister.
Samtidigt så har Mellon i år även bjudit på negativa skrällar - bidrag som lidit så hårt av favoritskapet att de kollapsat under trycket och misslyckats med att ta sig vidare direkt till finalen. Samir & Victor - som trots en av de sämsta låtarna i år var en av de favorittippade, hamnade i andra chansen istället för finalen. Samma öde råkade upp-hausade Kristin Amparo ut för, trots ett unisont hyllande från experter. Molly Pettersson Hammar floppade däremot på det där snöppliga sättet då hon precis hamnade utanför topp 4 och inte ens tog sig vidare till andra chansen, liksom uppsnackade Caroline Wennergren och Ellen Benediktsson. Andreas Johnson däremot - han missade helt och kom sist i sin deltävling trots "sin bästa låt någonsin".
Dessa resultat var på förhand omöjliga att gissa, men nu så här i efterhand känns det ganska logiskt (med undantag av Andreas Johnson).  Det har varit ett jämnt startfält i år - jämnare än det kanske rent av någonsin varit.
Och experterna bävar - vilket märks både hos kvällstidningarnas krönikörer och på oddsen. Fast medan krönikörerna simmar runt i ett hav av spekulationer och desperat försöker greppa tag om badringar i form av utpekade "publikfavoriter" (såsom Måns och Jon Henrik) för att hålla huvudet över ytan, så är bettingbolagen redan medvetna om hur lite de vet.
Kvällen efter deltävling 4 ligger nämligen både Måns och Jon Henrik Fjällgren på ca. 2 i odds att ta hem mellosegern - med Mariette strax därpå på ca 6 och Saade på 10. Men dessa odds ändras varje timme - och varje timme är det någon ny som seglar upp som favorit. Det är ett verkligt getingbo i år. Frågan är hur detta kommer att synas nästnästa Lördag, när röstningen slutligen ska avgöras för i år.


Men efter deltävling 4 står det iallafall klart att Måns Zelmerlöw är tillbaka - och vägrar att ge upp. Storfavorit redan innan någon hört låten - och desto större favorit för många nu efteråt. Och visst, Måns bjöd på en uppvisning som redan nu känns lite episk - en påkostad scenproduktion som utnyttjar den senaste tekniken till fullo. En bakgrundsprojektion som kanske en gång för alla har förändrat synen på hur ett Melodifestivalbidrag kan framföras. Det är inget dåligt resultat för Måns, oavsett hur det går i finalen. Och all denna framgång trots att hans scenkläder bestod av en långärmad helgrå tröja och svarta byxor. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att han kommit direkt hemifrån tv-soffan.
Men oavsett klädvalet visade han att han fortfarande håller måttet - dans och sång var utarbetat till perfektion. Supersäker och med glimten i ögat lär Måns nu storma mot Friends Arena, för ett sådan oförglömligt scennummer och framförande kan mycket väl räcka hela vägen till Wien. Sedermera är låten i sig kanske inte den mest uppenbara vinnaren, även om refrängen är klistrig (minst sagt). Det är nog kanske rent av den där blandade känslan som gör att fokuset hamnar på framförandet - det blir liksom det bästa med hela bidraget, då själva låten hamnar i bakgrunden. Just därför tvekar jag ännu på om detta är något som vi BÖR skicka till Wien - bättre låtar har faktiskt missat finalen.

Bortsett från Mr. Z var lördagen full av total ovisshet. Att JTR skulle gå vidare, talade faktiskt både odds och deras potentiella fanbase för. Trots det var alla förvånade över deras finalbiljett och Alingsås-brödraskapet utsågs till kvällens "skräll". Visst, det fanns bättre låtar - men särskilt överraskande att ett ungt pojkband går vidare till final kan man aldrig säga att det är numera. Tvärtom - finns potential för att 14-åriga tjejer ska tycka om det - då kommer det att gå till final. Och troligen sluta bra där också.
För mig var dock superskrällen snarare att Caroline Wennergren missade finalplatsen, trots en fantastisk låt helt i stil med Amy Winehouse eller valfritt italienskt eurovisionbidrag de senaste åren. Emellertid kan det ha varit hennes raspiga röst som skjälpte henne denna gång, samt det faktum att svenska folket hittade Hasse Kvinnaböske att skojrösta på - ett bidrag som balanserar på gränsen mellan buskis och Östen med Resten. Årets Ranelid alltså - HEEEERRRRRRRREEEE GUD!!!!!!!!!

Men medan Hasse kunde segla på Ranelid-vågen, är jag fortfarande lite svarslös på hur Dinah Nah kunde nå andra chansen. 90-tal med dubstep? Funkar det, så hade väl för tusan Andreas Johnson också kunnat funka förra lördagen? Jag förstår mig inte alltid på denna tävling alltså...

Nåja. Slutsatsen? Starplacering 7 har uteslutande tagit sig till final nu, men 1:an, 2:an och 4:an har konstant misslyckats. Trend? Ja: ju senare - desto bättre. Få se vad det kommer få för inverkan på finalen!
Och Andra chansen tornar upp till att bli en verkligt högintressant historia, där nu 4 bidrag ska få ta sig till final. Frågan är vilka som drar det längsta strået då. Sist ut även där kanske?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar