fredag 20 mars 2015

Melodifestivalen 2015 i backspegeln: Katastrofen som vändes till en succé

När SVT i September ifjol presenterade upplägget för årets Mello, så var vi många som skakade på huvudet. Melodifestivalen skulle nämligen genomgå sin absolut största förändring sedan turnékonceptet infördes 2002 - och allt berodde på sjunkande tittarsiffror. 2014 hade nämligen varit ett katastrofår sett på tittarsiffrorna. Under 2014 lyckades Melodifestivalen inte locka mer än i snitt 3,2 miljoner tittare, och finalen sågs "bara" av 3,3 miljoner tittare - vilket var den sämsta tittarsiffran för en Melodifestivalfinal sedan 1999. Helvetet bröt löst hos SVT, eftersom Mellon är SVT:s flaggskepp. Är det något program som SVT är känt för, även ute i Europa, så är det just Melodifestivalen. Därför var det en oerhörd prestigeförlust med denna katastrofala tittarsiffra, trots det faktum att Mellon 2014 pågick under brinnande vinter-OS, vilket alltid drar tittare ifrån programmet. Hur som helst föranledde detta SVT att dra slutsatsen att programupplägget var orsaken. Därför gjorde man en vild chansning på att skära ned antalet bidrag, göra Andra Chansen viktigare, men framförallt att göra finalen större. Vi kan nu se att det lyckades - man kunde faktiskt vända trenden, om än marginellt.
Finalen 2015 hade 420 000 fler tittare än förra årets final, vilket givetvis är en förbättring, men som vi ser på grafiken ovanför så är årets final fortfarande inte över 4 miljonersstrecket, vilket de flesta finaler brukar vara. Generellt så var dock årets melodifestival mer tittad på än förra året, i snitt lite mer än 250 000 fler tittare än förra året.

Som vi ser på grafen ovan ligger är Mellons medeltittarsiffror rätt stabila - även om de gick ned ganska kraftigt varje år det var Vinter-OS (2002, 2006, 2010 & 2014). Att SVT fick panik av fjolårets dåliga tittarsiffror var därför kanske lite överdrivet, speciellt med tanke på att de ändå ligger i linje med många tidigare års statistik. Rekordåret 2013 kan dock bara förklaras med att vi vann Eurovision 2012, en ren Loreen-effekt alltså.

Årets Mello råkade dock givetvis ut för en rad skandaler - i vanlig ordning. Den första skandalen var röst-appen, som var en del av det nya upplägget. Redan i deltävling 1 stormade tittarna, eftersom den tycktes gynna de sista bidragen i startfältet då folk inte hann ladda ned den i tid. Kritiken avtog dock fram till andra deltävlingen då folket hade hunnit ladda ned den innan sändning. I finalen brakade dock helvetet löst igen, då appen brakade ihop, systemet dog och SVT var tvungen att ta bort app-rösterna från tävlingen. Alla blev rasande. Och visst, det kan ha påverkat resultatet, men förmodligen inte särskilt mycket. Huruvida det var en organiserad hackerattack mot SVT vet vi inte än, men självklart hade ju det varit ett intressant hackermål.
Den andra stora kritiken kom, precis som vanligt, mot manuset och mellanakterna. Denna gång var det dock bara Andra Chansen som drabbades av denna kritikstorm - troligen hade SVT inte riktigt tänkt igenom den deltävlingen ordentligt. Det verkade som att alla dåliga idéer hamnade i just Andra Chansen, och genomfördes också väldigt mediokert. Eurovisionmedleyt ska vi för alltid förtränga, och hela det nya upplägget för Andra chansen kändes som en nödlösning. Det ändras garanterat till nästa år.

Men 2015 blev ett hyfsat år för Melodifestivalen iallafall. 
Nu i efterhand kan vi se att det lyckades mest tack vare 3 faktorer:

1. Måns (och de andra artisterna)

Årets startfält skulle bli en korvfest - det visste vi. Mansdominansen var brutal, även om finalen till slut kom att innehålla 4 kvinnor (d.v.s 1/3-del av alla artister). Man brukar alltid se sådana effekter vartannat år - efter att Loreen vann 2012 så blev 2013 ett manligt dominerat år. Då vann Robin Stjernberg - och 2014 blev ett relativt kvinnligt dominerat år. Efter Sannas vinst ifjol blev det alltså ett manligt dominerat år i år - vilket framförallt märktes i resultatlistan. Av de 4 kvinnliga artisterna så slutade 2 av dem sist respektive näst sist - medan Mariette var den ende som lyckades hamna i topp-5.

Men vi visste ju samtidigt, långt i förväg, att årets Mello skulle bli en uppgörelse mellan de stora manliga artisterna i avsaknad på stora kvinnliga utmanare. Eric, Måns och Andreas Johnsson var de stora affischnamnen - men enbart Måns var den som faktiskt överlevde favoritskapet. Och det med råge... Medan Eric redan i deltävling 1 förlorade sitt favoritskap efter att låten blivit bemött med en gäspning av tittarna - medan Andreas floppade totalt och blev sist i sin deltävling.
Istället kom Jon Henrik Fjällgren fram som det nya namnet på allas läppar - med sin jojk tog han sig från Talang-skuggan in i det verkliga strålkastarljuset. Vi kan hylla Måns hur mycket vi vill, men jag tvivlar inte på att Jon Henrik var den artist som fick sitt stora genombrott i årets Melodifestival. Han förde på allvar in samisk kultur i den svenska underhållningsvärlden, vilket i sig är en makalös bedrift med tanke på hur lite samisk kultur vi vanligtvis brukar se i svensk media. Och tänka sig, att det bara krävdes en colombianskfödd renskötare från Härjedalen! Något säger mig att han ligger högt på listan över artister som Björkman vill ska göra comeback nästa år. Han och Ace Wilder...

Men Jon Henrik kunde knappast göra något åt Måns Zelmerlöw - han blev den sista förhandsfavoriten som överlevde. Måns var ju redan etablerad som en av de mest folkliga personligheter vi har i detta land, och därför visste vi att det skulle bli en utmaning för honom att faktiskt bli en artist igen. I alla fall en artist som faktiskt kunde vinna Melodifestivalen.
I efterhand så känns det dock ganska uppenbart att detta var Måns' år. Han fick hedersuppdraget att gå ut som sista bidrag i sista deltävlingen - och fick dessutom med ett annat bidrag som låtskrivare ("Det rår vi inte för"). Att han sedan cyklades fick vara med i "Åkarp-videon" och därigenom fick lite extra uppmärksamhet, visade om inte annat att Måns alltjämt är den mest populära artisten vi har i Sverige. Inte konstigt att han även skulle komma att vinna allt denna gång.

Men bortsett från Måns och Jon Henrik, så hade SVT lyckats få tag i ett antal artister som i sig var stora utropstecken:
Samir &Viktor - även om killarna egentligen är lika mycket artister som ett paket grillchips, så kan ingen förneka att de blev en av de mest uppmärksammade artisterna i år. Bidraget sög visserligen stenhårt och det tycktes också många människor vilja framföra till dem över diverse internetforum. Självklart blev det näthat av alltihopa, vilket även det blev ett journalistdrev som de båda givetvis drog nytta av. Vågar man säga att Samir & Viktors framgång i Mellon främst beror på allting annat än just musiken?
Hasse Andersson gick från att vara ett desperat inslag för att bemöta landsbygdsbefolkningen - till att bli en av få artister att faktiskt få hela Friends Arena att dansa. Hasse växte - från deltävling 4 till finalen - och blev en folkfavorit. Till och med stadsbor från Stockholm vågade sjunga med i refrängen, trots att den var på så grov skånska att inte ens danskarna hade förstått den! Hasse gjorde samtidigt något som är helt unikt i Mellohistorien - han är den förste artisten över 65 års ålder att hamna i topp-5 i melodifestivalen! Detta är ju i sig något mycket imponerande, speciellt med tanke på att medelåldern på de senaste årens vinnare har legat på ca 27 år.
Andra artister som fick mycket fokus var ju Magnus Carlsson, som gjorde en av årets mest uppmärksammade comebacker, trots en halvtaskig finalplacering. Även JTR lyckades ju definitivt etablera sig i Sverige - efter att ha varit så framgångsrika i Australien.
 

2. Programledarna

Sanna och Robin blev de stora snackisarna i början av årets Melloturné. Ja, och givetvis Sissela Benn (alias Filippa Bark). Det var inte många som trodde att Sanna Nielsen skulle klara jobbet när hon och Robin i September ifjol blev utsedda att leda årets Mello. Vi minns ju dessvärre så väl tidigare artister som försökt vara programledare, men inte riktigt lyckas (Danny 2013, Marie Serneholt 2011, m.fl...). Men Sanna visade att hon har fler strängar på sin lyra än bara vara briljant sångerska, och fick unisona hyllningar från hela nöjessverige. Och visst var hon bra! Tillsammans med en väldigt rutinerad programledare som Robin Paulsson så framstod de som säkerheten själva, vilket var väldigt skönt då de två senaste årens programlederi har vacklat lite på den punkten.
Men den mest omtalade stående punkten var ju ändå Filippa Bark, som i år gjorde comeback i Melodifestivalen. Även om hon existerat som karaktär i nästan 10 år, blev hon ändå ett nytt ansikte för många. Lite ironiskt är det ju, som Sissela Benn sedan också kommenterade, att folk fortfarande inte riktigt kan greppa Filippa - är hon menad som en elak nidbild eller bara som en kärleksfull komisk karaktär? Denna tvist har resulterat i en splittring där man antingen hatar eller älskar Filippa - vilket ju å andra sidan är en typisk Mellogrej det med. Ingen lämnas neutral.
Men framgången består nog mest i det faktum att hon övertog en mycket jobbig del av programlederiet - green room snacket, som sedan uppkomsten bara har inneburit skäms-ögonblick. Alla minns vi när Thosten Flinck tafsade på Gina Dirawi 2012. Vi minns när Lena Philipsson dissade Carola 2006. Och vi har givetvis försökt förtränga alla värdelösa "Hur känns det?-frågor", som aldrig någonsin har fått ett intressant svar, utan oftast bara ett skrik - och "VILKEN PUBLIK!!! WOHOOO". Tack snälla Filippa för att vi slapp den biten i år. Istället blev hela green room en sketch som alltid bjöd på underhållning, det får vi ju ändå säga var ett stort steg framåt för Melodifestivalen!

3. Produktionen

Jag tillhörde definitivt skeptikerna inför det nya upplägget, när SVT presenterade hur 2015 år Mello skulle utformas. Av de enda 28 bidrag som skulle tävla, skulle hela 42% ta sig till final, 12 stycken, vilket innebar det största antalet finalbidrag sedan 90-talet! Jag såg framför mig en maratonsändning där folk skulle tröttna efter halva sändningen - och allting bli en stor pannkaka. 
Men man fick faktiskt finalen att gå ihop, även om startfältet var så stort att många bidrag inte alls egentligen var tillräckligt bra för att vara där. Men finalen blev, till skillnad från tidigare år, ett program med fokus på låtarna och omröstningen. Av de totalt 2 timmarna, tog låtarna upp ca 1h 5 min av tiden, och omröstningarna ca 25 minuter. Det är så en final ska vara - totalt fokus på tävlingen, ett koncept som helt klart fungerade i år. Vi behövde inte genomlida tre kvart absurda dansföreställningar eller pretentiösa musikalnummer som ingen bryr sig om. Inga långa intervjuer, och inga långa utläggningar av programledarna. Musiken fick stå i centrum, vilket var ett smart drag.

Men om det var någonting som gjorde årets Mello så speciellt, var det nog scenproduktionen som sådan. Vi fick se helt ny tv-teknik användas, nya grepp gjorde på framträdandena och i princip en helt ny teknisk era för Melodifestivalen skapades. Visst kan vi alla tralla på Måns' vinnarlåt "Heroes", men hans helt nyskapande framförande var ju det som avgjorde allt. Streckgubben "MP" tog bidraget från att vara "en okej poplåt", till att bli "större än ABBA". Bakgrundsprojektionen blev en fantastisk teknisk detalj som satte spiken i kistan för Måns. Men även Mariette, Eric Saade och Samir & Viktor använde sig av "dual framing" alltså två tv-bilder samtidigt, förinspelade klipp och lösa kameror på scenen. Dessutom var scenen välanpassad för grafisk förändring, och omslöt hela tävlingen väldigt effektfullt.
I slutändan blev nog ändå årets mello den snyggaste produktionen på oerhört länge.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar