Melodifestivalen 2015 har hittills bjudit på stor underhållning - på ganska hög nivå jämfört med föregående år. SVT bestämde sig för att satsa på nya koncept och såg bland annat till att omstöpa Andra Chansen och ge 4 bidrag finalbiljetter istället för 2. Detta innebär en final på 12 bidrag - en siffra som balanserar på smärtgränsen för vad en final kan klara av. Eftersom man samtidigt skurit ned det totala antalet bidrag i tävlingen till 28 stycken - så innebär detta att nästan hälften av alla bidrag i årets Melodifestival går till final (12 av 28). Avsikten med att skära ned antalet bidrag till 28, var förmodligen att skapa mer svängrum i delfinalerna och att öka den totala kvaliteten på startfältet (plocka bort de mest osäkra korten). De osäkra korten detta år måste ha varit hårdrocksbidragen - för de lyser med sin frånvaro i år. Samtidigt var nog tanken med att ha 12 bidrag i finalen - att ge möjlighet för fler låtar att synas och höras, men också att sätta mer av tävlingens fokus på just finalen.
Det stora problemet är att man genom att ta in så många bidrag i finalen sänker kvaliteten väsentligt, och minskar svängrummet för produktionen i finalen. Om ni frågar mig, så skulle jag säga att årets final förmodligen blir den sämst producerade och den rörigaste sedan turnékonceptet startade. Det kommer inte finnas utrymme för snygg produktion med 12 låtar. Och dessutom kommer Folkets röst bli mindre värd, eftersom den sprids ut på 12 istället för 10 låtar. Vi ger därmed mer makt i händerna på juryn.
Men förutom det minskade utrymmet i finalen, så har vi nu också sett vad motsatsen har lett till - Andra chansen var ju nämligen totalt omgjord för att öka svängrummet till max: 8 bidrag framfördes live - men bara en gång var! I deltävlingarna tävlade visserligen 7 låtar, men de två vinnarlåtarna fick framföras live igen - sammanlagt 9 liveframträdanden per program alltså! Dessutom fanns i deltävlingarna två röstningsomgångar, med två snabbrepriser. I Andra Chansen fanns enbart en snabbrepris per duell. Detta gjorde att det plötsligt frigjordes mycket tid som SVT kunde lägga på annat - som pausunderhållning och dialog. Hur förvaltade man detta - i denna ocean av TV-tid inför 3 miljoner tittare? Man gör ett Eurovisionmedley med några av de minst kända låtarna och låter programledarna slakta dem. Kritiken mot pausunderhållningen var stenhård från alla möjliga håll denna kväll - Måns Zelmerlöw lär ha twittrat "Idétorka hos SVT?". Nöjeskrönikörer på kvällstidningarna lyfte fram att de få humorinslagen denna kväll bestod av att Sanna inte kunde passa in sitt huvud i en pappkuliss och att Robin lekte med armen på en pappkuliss som skulle föreställa Djingis Khan. Hög nivå på humorn alltså. Och jag håller nog med. Robins tonala ångvält över "Nel Blu Dipinto di Blu (Volare)" och Sannas våldtäkt på det franska språket i Celine Dions vinnarlåt "Ne Partez pas sans Moi" - fick mig att sucka djupt. Här nådde SVT och de så hyllade programledarna sin botten detta år. Lyckligtvis fixade Sanna Nielsen en fantastiskt fin hyllning till Monika Z, och Loreens halvnakna framträdande var som taget ur en helt annan värld av kvalitet jämfört med all övrig musik denna kväll. Dessa framföranden räddade produktionen i Helsingborg!
För inget annat i vare sig upplägg eller bidrag gjorde någonting för att förbättra kvaliteten.
Eftersom det nya konceptet med 4 bidrag direkt till final tillämpades genom dueller - gavs nu plojbidragen möjlighet att systematiskt slå ut seriösa bidrag. Folk som helt enkelt röstar mest för att förstöra kan "rösta bort" låtar som faktiskt är bra. Vi såg nu detta hända med Kristin Amparo, som hade en av årets absolut bästa låtar - men föll emot Hasse Kvinnaböske Andersson. Han sjöng om en danslog. Vi såg också hur Samir & Viktor tog sig till final genom att sjunga om hur man bör ta bilder på sig själv med en mobiltelefon - även om deras motstånd nu bara var marginellt mer seriösa. Något förvånad var jag dock över att Dolly Style inte tog sig till final - Dinah Nahs housechock blev tydligen mer uppskattat än vad någon hade kunnat räkna med innan. Vi fick också, något överraskande se Linus Svenning ta sig till final - igen. Weises soulpop räckte tydligen inte för att stoppa oljefaten och eldkastarna. I år såg vi dock att Andra Chansen faktiskt var just det uppsamlingsheat som det var tänkt att vara ursprungligen - en "bronsmatch" för låtar som inte riktigt var bra nog att gå direkt till finalen. Ingen av de låtar som vann i lördags, kommer ha ens en strimma av chans till en bra placering i finalen - vare sig om ni frågar mig, oddssättare eller nöjesjournalister.
Det sammanlagda resultatet innebär att vi nu får en final med både Hasses logdans, "Groupie-sticks" och housedängor. Det hade faktiskt finalen kunnat klara sig utan. Frågan är dock hur internationella juryn kommer att reagera på Hasse. Jag har redan börjat göra tankeexperiment där han blir tolkad som den nya medlemmen i "Olsen Brothers", gör rent bord hos internationella juryn och samlar alla trollröster hos tittarna - att det räcker till en vinst. Hasse Kvinnaböske Andersson till Wien? Det är en faktiskt möjlighet, tack vare lördagskvällens resultat.
PS. Jag lägger 100 spänn på att Loreen gör comeback i Melodifestivalen nästa år. Hon är definitivt på gång med något stort nu! DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar