Melodifestivalen 2015: Efter Östersund - Fyra skrällar och en jojk

En krönikör på en av våra stora kvällstidningar skrev i Lördags kväll att Melodifestivalen har blivit en "ding-ding värld" - och radade upp ett antal faktum från den tredje deltävlingen som tills för bara ett tag sedan, varit helt otänkbara:

1. En låt, sjungen av en colombiafödd renskötande jojkare - tog sig direkt till final och är stor favorit där.
2. Kristin Amparo - med en låt skriven av fjolårets vinnande låtförfattare - förpassas till andra chansen - trots unisona hyllningar från samtliga experter.
3. Superveteranen Andreas Johnson - sist!!
4. Isa - kvällens stora underdog - gick helt otippat direkt till final och blev den nya storskrällen.
5. Ellen Benediktson lyckades inte ens ta sig till andra chansen, trots fjolårets succé. 

 Med andra ord - inget är sig längre likt i Melodifestivalen. Frågan är var det hela tar vägen nu?

1. Jon Henrik Fjällgren - Etnomusikens återkomst?

Jag tillhör den skaran av högst förvånade tv-tittare som inte riktigt förstår vad den stora attraktionen i den här låten faktiskt är. Det är en jojk. Knappt något mer än så. Sen är ju jojk alltid lite spännande och så, men någon ny Euphoria är det ju knappt. Heller ens någon ny "När vindarna viskar mitt namn" trots att man gärna vill få den känslan. Men faktum är att denna låt är så unik att den blir "one of a kind" i årets Mello, och sticker därför ut rejält - vilket nästan alltid är en konkurrensfördel. När startfältet dessutom är jämnt och likformigt i övrigt, så blir detta ett välkommet undantag för många - trots att låten egentligen inte är så bra. Hade exempelvis någon kunnat tänka sig att höra den här på radion? Nä, annat än Sameradion möjligtvis.
Jag tillhör till och med den skaran som vill gå så långt som att säga att Sverige riskerar ett nytt "Anna Bergendahl-fiasko" om vi skickar den här låten till Wien. Etnotrenden är död och begraven ute i Europa, och jag tvivlar starkt på att Europa kan tänka sig att väcka liv i den igen så fort de ser en jojkande colombiafödd same, med en spöklik bakgrundskör hängande i linor från taket. Så kaxiga ska vi inte bli - IGEN. Min förhoppning är att Internationella juryn tar ner hela bidraget till jorden igen, detta bör inte funka söder om Dalälven - med någon logik.

2. Kristin Amparo - tidernas låt, tidernas största röstningsfiasko.

Jag tillhör även den skaran som unisont hyllar både Kristin Amparo och hennes låt "I see you", som i mina öron är den klart bästa låten i årets Melodifestival - med den klart bästa sångerskan. Inte nog med att låten i princip är perfekt skriven och utmanar även den mest erfarna sångerskan med sina avancerade tonsvängningar - framförandet var dessutom klockrent. Elegant ljussättning och strålande kameraarbete. Det går inte säga något annat än att detta var låten som kunde burit Sverige till en ny Eurovisionvinst - men får nu istället åka till Helsingborg för att slåss mot Paradise Hotel-deltagare, japanska lolitadockor, och Andreas Weise. Hur tänkte Sverige här? Är det helt enkelt så att Kristin som person inte gick hem hos folket? Kanske är det en Sarah Dawn Finer-effekt, den mulliga tjejen som inte riktigt är tv-material? Eller är det kanske bara det att låten är för lik fjolårsvinnaren "Undo"?
I vilket fall så gjorde svenska folket bort sig igårkväll. Detta är årets bästa låt, bästa artisten och bästa framförandet.

3. Andreas Johnson - Sist för första gången.

Allra mest synd var det nog ändå om Andreas Johnson, som enligt egen utsago hade "sin bästa låt någonsin". Jag tillhör den skaran som iallafall tyckte att han hade en väldigt bra låt, om än inte hans allra bästa (=Sing for Me!). Och visst var det en mörkare och mer suggestiv låt vi fick höra från Andreas denna kväll, men i mina öron var det bara något positivt när han plötsligt uppdaterade sig till 2015. Men detta tyckte tydligen inte svenska folket som dängde ner honom i botten av resultattavlan och gav honom sin första sistaplats någonsin. I efterhand funderar jag på om det inte var p.g.a. hans långsmalrandiga kostym som fick honom att se ut som att fortfarande hade på sig sin morgonrock... Nåja.

4. Isa - Sveriges nya Kate Perry.

Jo, jag tillhör även den skara som faktiskt vågar erkänna att jag gillade och hoppades lite på Isa - dock inte innan jag hörde låten. Men faktum är att detta är årets glädjelåt, ett typiskt tuggummipopstycke som lika gärna kunde framförts på "Super Bowl" med två till synes berusade hajar dansande i bakgrunden. Visst, det är mellanstadiediskovarning på det här bidraget, men det är faktiskt tillåtet ibland. Och dessutom är det i kontrast till den andra finalisten, faktiskt en RIKTIG låt enligt konstens alla regler, som kan spelas på radion och som kan framföras internationellt utan att folk ser ut som fågelholkar. Okej, ingen vinnarlåt kanske, men visst förtjänar Isa att gå vidare till finalen, även om det var på bekostnad av årets bästa mellolåt.

5. Ellen Benediktson - inte någon ny SkrEllen.

Förra året blev hon hela Sveriges "Songbird" efter den stora "StjärnSmEllen" i första deltävlingen i Malmö. I år bytte hon balladen mot en Euphoria-kopia, och den den mörkblå klänningen med fågelvingar mot latexdräkten. Kort sagt, ett riktigt wild card... Det visade sig alltså vara en chansning som inte gick hem, och även om hon återigen sjöng prickfritt - så var det alldeles för likt Euphoria för att vinna. Sånt funkar inte i längden. Och ännu en gång har artisten på startposition 1 misslyckats med att ta sig till final - och sabbar statistiken ännu mer.

För övrigt: Vem kom på att Kalle Moraeus skulle göra pausunderhållningen? Hade man slut på idéer?
Jag har också en teori om att man slog någon sorts rekord i dåliga ordvitsar om Norrland igår. Aldrig förr har så få blivit skämtade om så mycket...

Summering: 
Svenska folkets vägar äro outgrundliga. Till final skickade man en jojkande renskötare och en 16-årig Kate Perry-kopia. Medan Kate Perry-kopian ansågs vara en superskräll, var den jojkande renskötare superfavorit. Emellertid gick inte den allmänt mest hyllade låten inte till final, utan fick tillsammans med sonen till Arne Weise istället åka till Andra Chansen för att tävla mot dokusåpakändisar och japanska lolitor. Samtidigt slutade en av våra mest meriterade och internationellt uppmärksammade artister allra sist, trots att han själv ansåg att detta var hans bästa låt någonsin. Schlagervärlden är i sanning upp-och-nervänd.