Schlagermagisterns Countdown to Malmö - del 7

I finalen har ännu bara Sverige fått ett startnummer, vilket gör att vi ännu inte vet var de 5 automatiskt kvalificerad länderna startar - det bestäms av SVT efter att Semifinal 2 avslutats. Då bestäms dessutom hela startordningen. 

Frankrike: Amandine Bourgeois – "L'Enfer et moi"

Fransmännen har de senaste åren hittat tillbaka till den glöd som landet faktiskt hade för en sisådär 25 år sedan, även om det nu för tiden går lite trögare resultatmässigt. Frankrike blev redan på 50-talet stämplat som balladlandet i Eurovision och har gång på gång på gång radat upp smäktande ballader som gjort rent hus i Eurovision - 5 gånger har man lyckats! Senaste gången var dock 1977, och sedan dess har man bara kommit nära, som när Carola och franska Amina hamnade på samma poäng (146) i finalen i Rom 1991, men Carola vann tack vare fler 10-poängare. Men ett djupt ointresse för schlagern gjorde att Frankrike hamnade utanför topplaceringarna sen under 90- och 00-talen, då man skickade dussinballader med totalt okända artister - vilket i princip innebar att folk slutade bry sig om den forna stornationen. Sedan 2008 har man dock ändrat sig betydligt och numera har stora franska artister som Patricia Kaas, Anggun och Sebastien Tellier deltagit för Frankrike. Dock utan större framgång, möjligtvis med undantag av Patricia Kaas som slutade 8:a med en låt som borde bli gudomlighetsförklarad. Men men... Nu har man istället hittat en liknande artist i Amandine Bourgeois som tragglat sig igenom franska idol och blivit en liten stjärna i hemlandet. De franska känslorna syns tydligt både i låten och artisten - det råder inget tvivel om vilket land som skickat detta bidrag! Jag kan bara säga att man verkligen tror på sin egen kultur i Frankrike iallafall. Få länder i väst skulle skicka något så kulturtypiskt till Eurovision, även om detta ju också har lite av ett mainstream-värde. Men för mig och, vad jag kan anta, många andra är detta mer eller mindre ett franskt musikaliskt vykort med stereotypa franska toner. Visserligen lite behagligt, sensuellt och suggestivt, men lite väl mycket fransk cabaret i en rökig källare i Paris. Detta är inget man i allmänhet lyssnar på och kommer bara placeras i inhemsk-kulturfacket hos tv-tittarna. Liknande öde har drabbat Frankrike så många gånger förut, efter Patricia Kaas. Man gör proffsig och välgjord musik som är det bästa den franska musikscenen har att erbjuda, men man går över huvudet på folk - och gör det dessutom för franskt! Visst kan jag tycka att det är en helt okej låt, men det spelar ingen som helst roll eftersom den inte är i närheten av vad folk utanför Paris skulle lyssna på! Man satsar sjukt stort (och visst, det är bra Frankrike - härligt att ni ännu en gång tar det på allvar!) men det blir ett enormt stolpskott!

Betyg: G+
Kommentar: Det blir inte franskare än så här, om du inte inte sätter en baguette under armen, en basker på huvudet och får Amandine att kasta koskit och ruttna tomater på regeringsbyggnader.

Italien: Marco Mengoni – "L'Essenziale"

Italien gjorde som bekant comeback i Eurovision 2011, efter 13 år av kontinuerligt surande över att "ingen förstår sig ju på vår fantastiska musik i Europa". På första försöket blev det så en överraskande andraplats. Nu tillhör man "big 5" och är alltid automatiskt kvalificerade till finalen. Och jag anser själv att det är det enda land som faktiskt också visar att man alltid hör hemma i finalen - för Italien har en kvalitet som inget annat land har. Det gäller allt. Deras första bidrag efter uppehållet "Madness of Love" var en musikaliskt pärla helt olik någonting annat det året. Förra årets "L'amore é Femmina" var en Amy Winehouse-inspirerad poplåt som även den var ojämförbar allt annat det året. I år skickar man Marco Mengoni och bidraget som vann San Remo-festivalen - "L'Esseziale" som återigen är bland de tyngsta låtarna i tävlingen. Detta är en ballad som i princip är italiensk musik essentialiserad! Vi känner igen mycket av det här från andra artister i Sverige, kanske framförallt Patrik Isaksson. Nu var det länge sedan som Sverige (och resten av världen) lyssnade på sådan typ av musik, men i Italien så rör sig saker lite långsammare. Detta är nämligen urtypisk modern italiensk musik, inte för att den skiljer sig så vansinnigt mycket från äldre italiensk musik. Typ alls faktiskt. Och ärligt talat så visste nog alla att Italien skulle ta med sig in pianoballader till Eurovision när de gjorde comeback, det var det nog ingen som förnekade. 

Hur kommer det här att hålla då? Ja, som vanligt så kommer det gå ovanför huvudena på de flesta, eftersom detta, precis som Frankrikes bidrag, kommer gå hem mycket tveksamt hos de europeiska tv-tittarna. Vi kanske snarare ska definiera detta som ett klassiskt jury-bidrag? Detta är en bra och mycket proffsigt gjord låt som absolut är radiovärdig - iallafall på retrokanalerna. Och visst, jag gillar det också, men jag tror nog att det i slutändan blir juryn som lyfter den här låten till framgång - inte tv-tittarna. De vill ha babusjkor i folkdräkt och sjungande glittriga teletubbies med julgransstjärnor på huvudet. Tur för Italien att det finns en jury som har lika mycket makt som tv-tittarna, annars hade de nog hoppat av igen.

Betyg: VG+
Kommentar: Italien är stabiliteten själv, iallafall i musikvärlden. Skönt att ha ett land som iallafall inte faller för frestelsen att skicka mormödrar med rökiga  etno-trummor och discokulor till Eurovision!

Tyskland: Cascada – "Glorious"

Tyskarna har haft en relativt "varierad" kvalitet på sina låtar de senaste åren, men har sedan Lena Meyer-Landrut vann 2010 har man iallafall försökt ge sken av att ta Eurovision på allvar. Dock har man inte lyckats så där värst bra sedan dess heller, Roman Lob stod ju i princip helt stilla i resultatlistan med sin låt "Standing still". Och i år väljer man istället en helt annan typ av låt, som det iallafall är meningen att man inte ska kunna stå still till. Cascada var ju Tysklands discodrottning på 90-talet och är nu tillbaka (liksom många andra 90-tals artister verkar vara just i år) för att försöka vinna i Malmö. Och det var ju faktiskt mycket snack om den tyska vinnarlåten i år, eftersom "Glorious" bär inte ett oskäligt antal likheter med "Euphoria". PLAGIAT skrek någon, som tydligen inte vet vad ordet faktiskt innebär, men visst - det är väldigt likt Euphoria. Det är däremot en enorm kvalitetsskillnad mellan låtarna, både vad gäller artist och låt - och dessutom är scennumret mer en kvarleva från 90-talet än Loreens suggestiva dans i mörker. Så även om vissa kanske blir lite upprörda över att man försöker härma förra årets vinnare (vilket så många har försökt göra varje år sedan tidernas begynnelse!), så kommer tyskarna på detta sätt inte kunna ta någon som helst fördel. Det är för dåligt för att spela på Euphoriakortet. För att dessutom förstärka detta kan Cascada knappt sjunga rent heller, vilket bara gör saken värre. Medan Loreen hade en otrolig pondus i rösten och genomgående kombinerade dans och sång på ett imponerande sätt, så kan Cascada göra ingendera och allra minst samtidigt. Om man överhuvudtaget ska hitta någonting positivt med det tyska bidraget så kan man iallafall säga att det är en okej studioversion som nog kommer spelas flitigt på schlagerklubbar och discon - för det är fortfarande en rätt okej danslåt. Om man slipper höra den live iallafall... Men i finalen kommer nog tyskarna återigen få det svårt, och jag tvivlar inte på att man ännu en gång kommer få svårt att koppla sig fria från bottenträsket...

Betyg: G+
Kommentar: Äntligen är Cascada i Eurovision - tyvärr 20 år för sent. När hon var populär sjöng tyskarna fortfarande om Berlinmurens fall och Ralph Siegel var ännu en "lovande ny talang".

Spanien: ESDM – "Contigo hasta el final"

Spanska framgångar i Eurovision har varit fåtaliga de senaste 40 åren, mycket beroende på att man egentligen inte riktigt har haft samma internationella kontakter som alla andra länder i Eurovision. Senaste gångerna man vann (1968-69) var mutor på olika sätt involverade - något som först på senare år framkommit efter en rad avslöjanden. Så sedan Franco försvann har man därför heller inte nått så där värst stora framgångar och lär heller inte få några i år. Man har nämligen fallit för den pånyttfödda etno-trenden igen, liksom många länder i årets tävling. El Sueño de Morfeo som grupper heter, har prickat in den lilla etnomusik som finns i Spanien men på något underligt sätt lyckats förstöra den med halvmesig pop som bara känns onödig. Medan andra länder, som Kroatien och Bulgarien kör etnoloppet helt ut, stannar liksom Spanien halvvägs och försöker på något halvhjärtat sätt få in modern pop också. Slutresultatet blir fullständigt ointressant för mig, och vad jag förstår, för många andra. Hade man istället försökt hålla etnomusiken helt genom hela låten så hade det varit en annan femma, då hade låten varit intressant och betydligt mer unik. Istället så har vi nu många likheter med andra bidrag som Danmark och Makedonien, som också försöker bland till någon egen typ av etnomix som också blir relativt ointressant. Spanien kommer helt bort i konkurrensen och oavsett vad man får till i scenshowen har man vare sig tyngd eller bäring i låten för att göra sig minnesvärda. Tyvärr måste jag säga, för spansk folkmusik är intressant och hade nog kunnat göras mycket minnesvärd i Eurovision - om de vågat satsa på det. Nu blir det bara mellanmjölk av alltihopa. Sorry.

Betyg: G
Kommentar: Ni kan ju alltid pröva att muta alla jurygrupper igen. Det har ni ju råd med! *FNISS*

Storbritannien: Bonnie Tyler – "Believe in Me"

Britterna har ju alltid brottas med sin egen storhet i Eurovision - man har ju trots allt varit världens näst största exportör av musik genom alla tider. Beatles, Elton John och The Rolling Stones är bara några exempel på brittiska artister som dominerat världens musikkonsumtion. Ändå har britterna ständigt fått se sig som 2:a i Eurovision, hela 15 gånger! Denna högst ovanliga siffra kommer av att man ju alltid kan skicka bidrag på engelska - och därmed förstår fler folk låttexterna. Sedan slutet av 90-talet har ju dock språkreglerna tagits bort och med dem försvann också britternas övertag i Eurovision. Deras bästa resultat de senaste 10 åren är en 5:e plats 2009. Deras sämsta är sistaplatserna (2003 och 2010) men också den fina näst sista platsen ifjol med Humperdinck. Överlag kan vi väl dock konstatera att man har mycket sig själva att skylla. Man har nämligen kommit på idén att ta in väldigt före-detta artister som representanter i Eurovision. Förmodligen för att inga andra riktiga artister längre vill åka dit. Blue (kända för 10 år sedan) deltog 2011, Engelbert Humperdinck (legendar från 60-talet) deltog ifjol, och i år är det Bonnie Tylers tur - ni vet, hon med "Total eclipse of the Heart" från 80-talet. Återigen fick man väl inte tag på något känt namn som faktiskt varit på en scen detta millennium, så då tog man väl Bonnie i brist på bättre. Låtskivaren Desmond Child är också en kändis, eller iallafall ex-kändis, som skrev massor av stora hits under 80- och 90-talen. Retrofaktorn i årets brittiska bidrag är således enormt. Jag kan faktiskt inte minnas den senaste gången man skickade någonting som kändes relevant och modernt... Kanske 2005 när Javine sjöng "Touch my fire". Tyvärr var den låten bara en i mängden av alla andra Ruslana-kopior det året, så hon slutade i botten. Så vad kan man säga? Precis som Tysklands bidrag så är detta mer ett museiföremål än ett seriöst bidrag i Eurovision. Bonnie bär visserligen mycket respekt med sig, men låten är platt, tråkig och ointressant - helt omöjlig att fastna för. Jag ser inte några brittiska framgångar i den närmaste framtiden, och man måste verkligen få någon typ av uppvaknande på ön om man någonsin ska komma ur bottenträsket... Wake up!!!!!

Betyg: G-
Kommentar: Och då har vi en 3-minuters powernap! Väck oss igen när Cliff Richard gör comeback i Eurovision!

16. Sverige: Robin Stjernberg – "You"

Som vi alla vet så var valet av Robin ingen självklarhet i Sverige. Ett mycket magert utbud i Melodifestivalen gjorde de internationella juryerna till utslagsgivare - där Robin vann. Visst kan man diskutera rättvisan i det, men nu är han vald och vi får helt enkelt gilla läget. Vi måste dock ha klart för oss att det alltid är väldigt svårt att representera hemlandet i Eurovision - sedan tittarröstningen infördes i Eurovision har inget värdland vunnit på hemmaplan (närmast kom Danmark 2001 då de kom 2:a). Men däremot är det inte helt ovanligt att det ändå går bra, ifjol kom ju exempelvis Azerbajdzjan på en hedrande 4:e plats - även om det ju faktiskt var Azerbajdzjan. Sverige har dock helt andra förutsättningar i år och vi är inte förhandstippade på samma sätt som Azerbajdzjan alltid är. Dessutom är det alltid svårt för Sverige att prestera på hemmaplan. Nästan alltid har vi försvunnit helt i mängden, ex: Lasse Berghagen 1975, Roger Pontare 2000, och inte minst Christer Björkman i Malmö 1992 då han dessutom kom näst sist. Egentligen är det bara Kicki Danielsson som lyckats någorlunda med en 3:e plats, då i Göteborg 1985. Så vi har inte en positiv historia på hemmaplan. Nu råder dock andra förutsättningar - och mycket kan faktiskt hända i Malmö. Det finns, skulle jag säga, 3 saker som faktiskt talar för att det kan bli en svensk seger på hemmaplan: 1. Underdog-perspektivet. Robin är inte en förhandsfavorit, men har fått mycket hyllningar för sin röst och för låten - som är unik i tävlingen. Man skall ALDRIG underskatta hur mycket Europa och i synnerhet jurygrupperna värdesätter röstkvalitet! Även om låten till en början kan kännas både anonym och ointressant så växer låten och med Robins röst kan den mycket väl komma högt. Då SVT dessutom lagt ner mycket tid på att få låten redo för scenen har jag inga problem att se den lyfta sig högt i resultatlistan. Det kan bli en wow-faktor för Europa, som ingen har räknat med. Skrällvarning med andra ord. 2. Hemmaplan. Faktiskt kan det vara en fördel att ha hemmaplan, eftersom om produktionen i sig är så välgjord, snygg och imponerande att det blir en wow-faktor så kan det påverka röstningen. Irlands pausnummer på hemmaplan i Dublin 1994, Riverdance, anses av många experter ha påverkar röstningen till Irlands fördel (som ju vann även den gången). Visst, vi ska inte överdriva vikten av detta, men med tanke på hur annorlunda och snygg produktionen i Malmö ser ut att bli, är det inte alls omöjligt att Europa lägger en extra röst på Sverige. 3: Det är jämnt i år. Jag kan faktiskt redan nu säga att det kommer att bli rätt jämnt i omröstningen. Även om Danmark hyllas överallt så kan jag inte se den låten vinna. I övrigt så är ingen överens om en klar favorit. Det finns ingen given Loreen, ingen klar tvåa som Babusjkorna. I år kommer det bli jämnt, och det betyder att det gäller att sticka ut och göra något minnesvärt. Robin har därför oerhört stor chans att ta sig högt - givet att han kan dra lite nytta av de andra sakerna jag nämnde ovan. 

Men vi måste komma ihåg att tar vi oss högt upp så är det en SKRÄLL. Inget annat. Vi har inte den bästa låten i år egentligen, vi har inte den bästa artisten i år egentligen och vi har ingenting som egentligen är intressant eller relevant mer än hans röst och låtens krävande röstprestationer. Med andra ord så borde Sverige få nöja sig med en 14:e plats eller så, inget mer. Men jag tror ändå på att vi har ett skrälläge, i synnerhet med tanke på att jurygrupperna bryr sig så mycket om röstprestationerna. Men jag tror nog oavsett att vi kan vara stolta på finaldagen, för SVT gör ett himla fint jobb i Malmö. Det blir nog ett Eurovision att minnas, oavsett hur det går för Robin - den saken är säker.

Betyg: VG
Kommentar:Hade han bara stavat sitt namn med y, varit blond och tjej och världsartist så hade vi nog aldrig behövt oroa oss. Men låt oss nu hoppas att Europa lägger sina röster på rösten och inget annat...