Personligen hade jag den stora lyckan att vara på plats i Malmö Arena under Juryfinalen till Semifinal 1, på livesändningen Semifinal 2 och livesändningen av den stora finalen - som slutade med dansk vinst.
Det går inte att beskriva upplevelsen av de föreställningarna, eller att helt frångå att färgas av Eurovisionatmosfärens närmast psykotiska karaktär. Därför måste jag inleda min recension av Eurovision 2013 med ett högst personligt inlägg med mina egna upplevelser i Eurovision detta år.
Inledningsvis kan jag iallafall konstatera att årets Eurovision inte bara hände i Malmö Arena den 14, 16, 18 Maj, utan i hela Skåne konstant under flera månaders tid - med höjdpunkten i Lördags. Runt om i Skåne har folk engagerat sig i Eurovisioncirkusen - och Skånska kommuner har arrangerat schlagerpartyn på torg och i parker. I Lund drog man till och med igång en egen festival under parollen "We party too!". Och Eurovisionfjärillen sågs överallt. Den fanns på tåg, bussar och reklamskyltar. Speciella Eurovisionbiljetter till Malmö Arena infördes på Skånetrafiken och på tågen hade man ändrat på de vanliga elektroniska destinationsskyltarna från "nästa station: Malmö" till "Next stop, the Eurovision city Malmö, may the best song win!". På lördagen var tågen mot Malmö packade av människor med flaggor, fjärillsansiktsmålningar och paljettklänningar. Kort sagt: Det gick inte att undgå vad som var på gång i Malmö. Själv har jag ju inte tidigare varit på något Eurovision - men jag kan inte tänka mig att något Eurovision tidigare varit lika intimt och intensivt (och massivt) som det i år! Malmö var en stad i en fjärillsbubbla - överallt fanns en påminnelser om vad som höll på att hända. Antingen så var du i närheten av en park eller ett torg där en scen med något sidoevenemang utspelades - exempelvis Gustav Adolfs torg där dansshower med dansare från hela Skåne dansade till toner från kända Eurovisionhits. Och var du inte i närheten av något torg eller park, så fanns det alltid en banderoll över gatan med texten "We are one", eller så gick där stora grupper Eurovisionfans invirade i flaggor. Och skulle du mot all förmodan hamna på någon folktom bakgata i Malmö - så hördes ändå alltid någon Eurovisionlåt i bakgrunden från alla 100 tals caféer eller barer som försökte locka fans. Mitt i alltihopa fanns festivalstämningen - spontana allsånger, gatumusiker som kör schlager och små gatukök med delikatesser från både Skåne och resten av världen. Och som grädde på moset - strålande solsken och högsommarvärme. Kan det bli bättre?
Ja, för de officiella evenemangen slog det mesta. I Folkets Park i Malmö samlades till exempel 20,000 eurovisionfans på lördagen för att se finalen tillsammans på storbildsskärm!! Ingen värdstad har tidigare haft ett så stort evenemang vid sidan om själva finalen. Och ändå var själva arrangemanget i och kring Arenan närmast overkligt bra. För det första kan man numera åka tåget direkt till Hyllie och Arenan - där stationen ligger i princip 40 meter från ingången till Arenan. Tack vare effektiv organisering behövde man heller knappt stå i kö, trots att 12,000 människor skulle in i arenan. Jag kanske ska tillägga att det faktiskt var lite synd att kötiden var så kort, för stämningen utanför Arenan var vansinnigt god - Eurovisionmusik strömmade ur enorma högtalar, folk spontandansade och alla ville fotografera allt - hela tiden.
Ni som bara följde tv-sändningarna lade nog inte märke till vilket oväsen publiken förde - eftersom allt publikljud filtreras bort och försvinner i sändningen. Men det märktes tydligt att publiken i finalen hade skaffat sig rejäla favoriter - och både allsång och handklappning markerade dem. Både Petra Mede och Lynda Woodruff hade tills finalen blivit inslag som nästan var mer populära i publiken än bidragen själva. Petra blev ju exempelvis avbruten i finalen p.g.a. applåder som inte ville sluta. Ändå var det ju låtarna som givetvis blev mest uppmärksammade (vilket nog var tur). Förutom Danmark (som ju hade hemmaplan i princip) var Finland, Norge, Sverige och Island också föga överraskande publikfavoriter. Men Tyskland och inte minst Storbritannien fick stående ovationer från publiken - kanske fansens allra största hjärtenummer. Maltas doktor fick dessutom hela arenan att sjunga allsång. Men det märktes på samma sätt att bidragen från Öst inte alls var lika populära - den blivande tvåan Azerbajdzjan och trean Ukraina blev mycket kyligt mottagna av publiken. När Armenien dessutom kvalificerat sig till final började folk bua i publiken - man visste ju att de fått god hjälp av sina grannländer.
Något som man kanske inte tänker på i TV-soffan är att TV-produktionen bara visar en liten koncentrerad del av hela grejen - man märker inte hur mycket som är runt omkring. Alla vansinniga mängder eld , fyrverkerier och gnistregn som präglar alla nummer gör att hela arenarummet blir fullt av krutrök - och dessutom väldigt varmt. Trots storleken så blir man snabbt utmattad av värmen och bristen på frisk luft. De närmast absurda mängderna strålkastare lyser däremot upp rökridån och man börjar nästan tro att man drömmer - i synnerhet när två astronauter kommer upp på scenen och börjar rappa - eller när en skrikande opera-rumän i enorm klänning växer 3 meter upp i taket.
Mina största och mest minnesvärda ögonblick från arenan blev dock dessa, i hård konkurrens:
5. Jurysemifinal 1; greenroompubliken. På måndagen var det ju ingen livesändning, och därför inga artister i greenroom - men däremot fanns ersättare för artisterna i deras ställe: nämligen lyckligt lottade skåningar som köpt specialbiljetter. Att se Petra Mede iförd dyr klänning intervjua en av dessa helt vanliga skåningar på engelska var fullständigt underbart. Ögonblicket när de sedan fick komma ut på den stora scenen efter att ha blivit "kvalificerade till finalen" var ännu mer underbart - i synnerhet för en gammal gubbe jag i synnerhet minns (som tydligen skulle representera Ryssland passande nog).
4. Anouk sjunger "Birds" för Nederländerna. Utan något som helst scennummer i övrigt, står hon själv på catwalken och sjunger tävlingens, enligt mig, vackraste bidrag - publiken är helt tyst. Magiskt.
Att jag tidigare under kvällen dessutom råkat träffa låtens svenske låtskrivare Martin Gjerstad på tåget till Hyllie gör inte saken sämre...
3. Montenegros Astronauter vänder upp och ner på Arenan. Miljöombytet var totalt - och oavsett vad man tyckte om låten så gick det inte annat än att älska det här. En av de största wow- och WTF-upplevelserna jag någonsin fått.
2. Islands Eythingi sjunger Ég á lif - och hela arenan börja gunga. Så vitt jag kan minnas var detta enda gången som hela publiken gemensamt började gunga i takt med musiken. Tillsammans med den fantastiska bakgrunden av en isländsk fiskeby blev stämningen mer än magisk.
1. Sarah Dawn Finer sjunger "The Winner Takes It All" i finalen. Ett ändlöst vackert ögonblick. Går inte att beskriva bättre än så.
I slutändan var det nog tur att Sverige inte vann igen i lördags, vi skulle nog aldrig kunna toppa det här.
Jag önskar därför danskarna lycka till - som har en oerhört svår uppgift framför sig. Jag hade dessutom den stora lyckan att få sitta bredvid en dansk som åkt ända från Jylland för att se Eurovision. Om än att han var tämligen nervös - så kan man nog säga att omröstningen blev lite mer spännande än han (eller någon annan) hade förväntat sig. När Emmelie dock till slut utropats som vinnare var han än av de första att i princip göra mig halvt döv på höger öra - något som de tusentals (något överförfriskade) danskar som skulle med tåget tillbaka över sundet också försökte göra senare.
På väg ut ur arenan hade dansk TV redan börjat förberedelserna inför 2014. En fin avrundning (om än något kaxig sådan) på en Eurovisionupplevelse jag tvivlar på att någon kommer kunna återskapa igen:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar