Malmö 2013: Tidernas bästa Eurovision

I helgen var det lätt att vara stolt svensk - inte nog med att Sverige blev världsmästare i Ishockey, nej, vi genomförde också historiens kanske bästa Eurovision Song Contest. Visst låter det som hybris - men faktum är att denna åsikt inte är svensk - utan ett Europeiskt konsensus. SVT har hyllats av både journalister och tittare - och tävlingen har både utvecklats och omdefinierats under den tid som SVT har förvaltat projektet. Och man behöver inte vara expert för att se det: Det är en enorm skillnad mellan Baku 2012 och Malmö 2013. Det är knappt ens så det går att jämföra. Det är natt och dag! Och även om man jämför med tidigare Eurovision - så kommer Malmö oavsett att ses som epoksättande på samma sätt som Stockholm 2000 var.
Men varför var Malmö så oerhört annorlunda allt tidigare? Låt oss titta på anledningarna:

1. Kvalitet framför kvantitet

Inför 2013 stod hela Eurovision som evenemang inför ett enormt hinder: Den ekonomiska krisen. Flera länder valde att hoppa av deltagande i Malmö p.g.a. dålig ekonomi (Polen, Portugal, Bosnien & Hercegovina, Turkiet, Slovakien m.fl.). Och många andra länder mötte samma problem: Hur skall man ha råd att arrangera detta enorma evenemang om man vinner? I synnerhet så skrämde detta iväg många småländer – som aldrig skulle kunna göra som Azerbajdzjan och bygga en helt splitterny arena för 30,000 människor mitt i stan. De enorma summor pengar som de senaste värdländerna pumpat in i evenemanget skrämde snarare än attraherade – och nu behövde man göra något åt saken. Därför valde SVT Malmö Arena istället för den enorma Friends Arena. Därför valde man en liten men effektfull scen utan dyra LED-skärmar. Därför väljer man att lägga all kraft på att skapa bra TV än ett stort och majestätiskt evenemang.
Jag måste visserligen erkänna att scenen i Malmö inte på något sätt är den snyggaste i Eurovisionhistorien - än så länge är det den ryska scenen 2009 i Moskva som tar det priset. Men till skillnad från scenen i Moskva så var scenen i Malmö smart, effektiv och billig. Den var helt enkelt funktionell och passade utmärkt för TV-produktionen. Storleken är inte avgörande i detta fall, istället blev ju intimiteten i Arenan precis det som gjorde årets Eurovision så speciellt. Inga enorma scener där artisten ser ut som en liten prick i ett hav av LED-skärmar, utan en snygg liten men dynamisk scen som ger en tillräcklig inramning i TV-rutan. Det räcker faktiskt - i synnerhet eftersom man ju inte har kunnat se hur vansinnigt stora de tidigare scenerna faktiskt varit genom TV:n. Hela idén med enorma scener försvinner ju liksom då, om man inte kan se dem helt och hållet.
För övrigt så lyckades man ju bra ändå att fixa effektfulla scennummer - aldrig förr har exempelvis fyrverkerier använts inne på scenen i Eurovision - och aldrig lika mycket eld, gnistregn eller rökkanoner. Bara en sådan enkel (men tydligen ändå väldigt avancerad) som armbanden alla i publiken fick ta emot - som lyste i ländernas flaggfärger inför varje bidrag - var en helt unik grej i ett Eurovision. Man behövde faktiskt inte bygga en ny arena med dyra LED-lampor utanpå för att presentera flaggorna inför varje bidrag (som dessutom inte blev så där värst bra i Baku ändå)!
Nej, Eurovision i Malmö 2013 kommer gå till historien som året då Eurovision kom tillbaka till verkligheten - och gjorde verkligheten en rejäl dos bättre.

2. Humorns ankomst

Ett viktigt steg i att förhöja kvaliteten i Eurovision togs när man bestämde sig för att bara ha en programledare: Petra Mede. I efterhand så måste jag nog konstatera att det var ett av de smartaste besluten någonsin. Jag kan inte uttrycka nog med tacksamhet över att få slippa Eldar och vad nu i h-e de andra hette som ledde Eurovision förra året!!! De TRE fruktansvärda programledarna blev dödsstöten för konceptet med tre programledare - något som jag fortfarande inte fullt förstår hur det uppkom. Kunde man inte bestämma sig för en eller två programledarkandidater? Eller var det bara ett knep för att visa upp häftiga lokala personligheter inför Europa?? Dåligt var det iallafall, något som ständigt har märkts på kvaliteten på manus och därmed på underhållningsvärdet - allt som oftast har ju inte programledarna i Eurovision varit skådespelare och har alltså oftast ingen erfarenhet av att dela manus med andra medspelare. De som har varit programledare har varit kända "soloartister" typ ensamma lokala programledare eller sångare. Att framföra en "spontan" dialog mellan tre personer inför 120 miljoner tittare utan någon erfarenhet av sådant skådespeleri tidigare - är SJÄLVMORD. FATTA DET, Azerbaj-fucking-dzjan!!! (Och Norge, Tyskland och Ryssland också för den delen).
Men nu tog SVT inte in en skådespelare, utan EN KVINNLIG KOMIKER. Konceptet är perfekt egentligen - en programledare som slipper ha krystade dialoger och ovant försöka agera mot andra amatörer. En programledare som istället är van vid att stå själv på scenen och vara rolig utifrån ett manus skrivet av och för henne. En kvinnlig programledare dessutom - som både kan skänka både glamour och humor samtidigt och samtidigt dessutom bryter mot föreställningen om att kvinnor inte kan vara roliga. För så här har det faktiskt alltid varit i Eurovision: I ett programledarpar är ALLTID mannen den rolige medan kvinnan ALLTID är den som är allvarlig - men står istället för utseendet. Sett ur det här perspektivet är Petra Mede inte bara unik, hon är ett paradigmskifte personifierat. Hon var smart - och talade vansinnigt bra franska (något hon ju faktiskt fick beröm för av franska röstavlämnaren), och hon gav ett städat och slipat intryck. Visst, hennes engelska var kanske lite väl övertydlig i vissa stunder - men hellre någon som pratar övertydligt än någon som har en brytning starkare än Arnold Schwarzenegger.
Men jag tror nog att det som flest folk lade märke till var just humorns ankomst i Eurovision - ett recept hämtat direkt från Melodifestivalen. Sedan Mellon blev en resande cirkus med deltävlingar har man ju verkligen lyckats inkorporera humoreliten i Schlagervärlden. Jag menar - i princip sedan Mark Levengood och Jonas Gardell var programledare 2003 har komiker avlöst varandra i Mellon - både som programledare, pausunderhållning och artister. Björn Gustavsson, Tingeling och Sean Banan - alla har de blivit legendarer genom Melodifestivalen. Jag kände därför att det var ett logiskt steg att när SVT fick möjligheten att arrangera Eurovision - också införa humorn som element. Ärligt talat så har det ju varit svårt med det tidigare i Eurovision; antingen begränsat till ett par krystade skämt mellan programledarna eller till några pausinslag (som när ryssarna 2009 skämtade om fördomar kring ryssar - bl.a. att den ryska polisen är kontrollerande och slår ner folk. Samma dag som finalen gick i Moskva arresterades hundratals hbtq-demonstranter precis utanför arenan. Så roligt var det skämtet...)
I år var dock humorn nästan som ett mantra - och där måste jag ge Edward af Sillén en stor eloge för manuset till Petra, som verkligen lyckades förmedla en humor som folk i Europa kunde relatera till. Jag minns ovationerna Petra fick i finalen - aldrig förr har en programledare blivit bemött på det sättet i Eurovision. Framförallt var det kanske fansen som förstod henne bäst - men av allt att döma har även utländska journalister rosat hennes förmåga att leverera oväntade repliker och locka till skratt - för att inte nämna hennes helt unika dykningar i Eurovisionhistorien. Även Lynda Woodruff har blivit något av en legend. Hennes popularitet är nog svår att förstå - men att döma av klippens popularitet på Youtube så lär det inte dröja innan hon går på export också. Och ja, jag måste erkänna att hon faktiskt var det roligaste inslaget i årets Eurovision - hon är faktiskt oslagbar.
Vår förmåga att driva med oss själva är dock något som jag funderar på om folk i Europa faktiskt förstår. Även om det fantastiska klippet "the swedes are a peculiar people" är ett mästerverk (signerat Fredrik Lindström och Felix Herngren), så kanske vi tog i lite väl mycket med "Swedish smörgåsbord"-numret... Jag vet knappt själv vad som hände där - och i efterhand tror jag inga andra gjorde det heller.

3. Malmö - den perfekta platsen

Malmö blev den perfekta Eurovisionstaden - mycket tack vare sin ringa storlek. Men när vi ser tillbaka på hur snacket gick efter Loreens vinst - så märker vi att Stockholm och Friends Arena egentligen var det självklara valet. Melodifestivalfinalen skulle hållas där - och det fanns gott om utrymme i Stockholm för att klara av evenemanget trots Ishockey-VM. Malmö var knappast det första man tänkte på. Men SVT gjorde ett djärvt drag när man valde Malmö istället för huvudstaden - man såg potentialen i en liten stad. Och nog måste jag berömma valet - för du kunde verkligen inte röra dig i Malmö (eller dess omnejd) utan att påminnas om Eurovision. Det blev en bubbla som jag tvivlar på att någon annan Eurovisionstad någonsin kommer kunna återskapa. Ett samlat engagemang både från kommun, region och företag gjorde att hela Malmö blev ett med Eurovision - från folkets park, till torgen inne i stan till Malmö Arena. Och dessutom blev kommunikationerna perfekta - då stadens nya "tunnelbana" citytunneln sedan några år nu binder ihop arenan och centrum med Köpenhamn och resten av Skåne. Att vara turist i Malmö var nog inget problem - i synnerhet inte då man kunde få vägbeskrivningar precis överallt.
Och Öresundsbron fick för tredje gången vara med i Eurovision (först 1992 i Malmö som fiktiv bakgrund på scenen, sedan 2001 i Köpenhamn). Världens just nu kanske kändaste svensk Zlatan fick öppna hela showen. Och behändigt nog behövde inte vinnarna åka längre än 14 km för att komma hem. 

4. Nya fokus

Jag vet inte om ni tänkte på det där hemma, men årets Eurovision skiljde sig enormt från föregående års Eurovision på oerhört många andra sätt också. Visst, EN programledare, mindre scen et.c. MEN: Tv-produktionen fokuserade på helt andra saker denna gången. Istället för att fokusera på arenan, scenen, värdlandet och hur rika, mäktiga och stolta de är - så fokuserade man istället helt på fansen, artisterna och deltagarländerna. Ett enkelt exempel är de s.k. vykorten. I år fick vi inte se bilder på Kiruna i midnattssol eller forsränning i Jämtland, eller pick-nick vid Ale stenar. NEJ, istället fick vi faktiskt lära känna artisterna själva i deras hemmiljö - en tanke som i Eurovisionsammanhang funnits flera gånger tidigare (senast 1996 i Oslo), men dött ut - mycket p.g.a. östländernas vilja att marknadsföra sig. Jag hoppas dock att danskarna väljer att hålla detta koncept vid liv! 
Lottning av placering för varje bidrag inför semifinal och final försvann i år - istället tog SVT ansvaret att sätta startfältet. Självklart är det mycket makt, men samtidigt så innebär det också att startordningen kunde anpassas efter låtarna på ett sätt som aldrig skett tidigare. Och faktum är ju att årets Eurovision aldrig blev riktigt tråkig. Det fanns inga partier där det bara var ballader, eller ett discoparti eller "nu låser vi in folk i glasburar"-parti. Det var generellt en god blandning där inga bidrag mådde dåligt av att ligga när någon annan låt i startordningen - hoppas danskarna håller även det konceptet vid liv! Ska man även i framtiden orka med att lyssna igenom ett helt startfält med operasångare i latexklänning så behövs en startordning som är anpassad för utbudet.
En annan viktig men ganska obemärkt ändring var införandet av ståplatser framför scenen i arenan. Detta betyder kanske inte så mycket för TV-tittarna, men faktum är att den helt förändrar stämningen i arenan men också för artisterna. För första gången någonsin kunde en artist stage divea (Lettlands PeR) något som blivit möjligt enbart genom ståplatser vid scenen. Och jämför man med tidigare år så är publiken så vansinnigt mycket närmare artisten - och mer aktiva över huvud taget i showen. Det blir mer liv, mer rörelse och mer glädje - kort sagt blir hela TV-produktionen mer levande med ståplatser. Fansen får synas och höras - på ett sätt som aldrig tidigare skett. Att Australien dessutom fick ett eget litet inslag i tävlingen visar på hur SVT tänkt - vi är alla del av samma sändning. 

5. ”We are one”

Det kan inte sägas något annat än att Europa blev ett i Malmö - och en stor käftsmäll på Azerbajdzjans värdskap ifjol. SVT lyckades på ett fantastiskt sätt skapa samhörighet, dels genom fjärilsdesignen men också genom hela upplägget i arrangemanget. Jag skall väl dock säga att jag var lite tveksam till fjärilen som logo i början. Den har vare sig något med musik eller Malmö att göra och den är en alldeles för typisk kitschig modesak - hårprydnad et.c. Nog för att tävlingen hade en gaystämpel innan - men ändå? Men långsamt så har jag kommit att se hur lättarbetad och smart idén faktiskt är. Fjärilen är ett verkligt förekommande fenomen - som finns överallt och lämpar sig perfekt för grafisk design. Malmö var fullt av Eurovisionfjärilar - i alla storlekar. Den kunde förmedla vansinnigt mycket, samtidigt som den symboliserade enighet - helt enligt temat. Jag tror faktiskt att fjärilen har varit den smartaste designen någonsin i Eurovision - trots dess icke existerande koppling till musik. Den är den mest minnesvärda eurovisiondesignen och, tro mig, fansen kommer aldrig att ta av sig sina fjärilspins som de köpte i souvenirshopen i arenan. De blir hårdvaluta i Eurovisionklubbarna för all framtid.
Jag vill också lyfta fram pausunderhållningen - men framförallt  inledningen på finalen. Jag skrev ju tidigare om nya fokus - och när artisterna hamnar i fokus istället för värdlandet  så blir verkligen hela programmet till en enighet. Till tonerna av Björn och Benny och Aviciis nya eurovisionanthem "We write the story" gick alla artister för första gången in tillsammans i arenan (på en liten Öresundsbro) i typisk olympisk stil - lite töntig kanske, men symboliken är klockren. Återigen är vi ljusår ifrån Baku 2012!

När vi således ser tillbaka på tidernas bästa Eurovision, är det inte på tidernas största Eurovision. Nej, det var i Köpenhamns Parken Arena 2001 - då 38000 människor trängdes framför scenen. Så stor blir förhoppningsvis aldrig tävlingen igen, eftersom ingen längre har råd med det och tv-produktionen blir så oerhört mycket sämre. Istället blev Malmö 2013 ett helt koncept, med fjärilar, gatufester, humor och musik - något som vi helt enkelt kan vara mycket stolta över. Jag är det iallafall!