Det kontroversiella Eurovision:et: Från gaykyssar till röstningsfusk

Käre barn - vilket rabalder det blev före, efter och under Eurovision 2013! Aldrig förr tror jag att ett Eurovision har blivit så kontroversiellt och politiskt laddat som Malmö 2013. Inte nog med den interna nationella kritiken mot Malmö som värdstad, utan även dess slogan, dess gay-fokus och inte minst röstningssystemet. Kort sagt finns det massor av kontroverser att lyfta fram efter årets Eurovision:

1. Debatten om Malmö som värdstad

En del samhällsdebattörer menade redan i somras att Malmö var otänkbart som värdstad för Eurovision. Kriminalitet, gängbråk, social segregation, rasism, antisemitism och politisk turbulens i kommunen skulle sända en svart bild av Sverige ut i världen - och dessutom förstöra feststämningen hette det. Dessa debattörer kom generellt ifrån ett visst politiskt håll som av någon anledning inte gillar multikultur (läs Malmö), men debatten fick nog snarare en motsatt effekt. Istället för att motverka att Eurovision hamnade i Malmö, så tog SVT och Malmö (och Skåne i stort) stolthet i att lägga det just i Malmö. Bilden av Malmö som en maffiastad dominerad av tung kriminalitet och segregation var ju tvungen att brytas på något sätt och jag tror faktiskt att Eurovision har hjälpt till att ändra den bilden. Visst, problemen lär inte magiskt försvinna p.g.a. ett arrangemang, men det hjälper onekligen att folk kan umgås kring något och tillsammans arbeta för något. Malmö var nog kanske den stad som allra mest behövde Eurovision - lika mycket som jag nog tror att Eurovision behövde Malmö.
Nu ska jag dock påpeka att allt inte var guld och gröna ängar i Malmö. I vanlig ordning organiserades demonstrationer av allehanda aktivistgrupper, som av olika anledningar tycker att man bör utesluta vissa nationer från gemenskapen. Israel var som vanligt i blickfånget (säg när de inte varit det!), och som alltid lyckades den skånska vänstern locka hundratals till demonstration - liksom de alltid gjort när Israel kommit på besök till Skåne i olika sammanhang. Detta var visserligen väntat - men det skapade en mycket allvarsam debatt om hur Sverige ses utifrån. Judarnas situation i Malmö är inte rolig - något som man i den Israeliska delegationen var väl medvetna om. Sedan långt tidigare har antisemitism-analytiker avrått judar från att resa till Malmö, ett rykte som många malmöbor (inklusive kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu) inte brytt sig om att rätta till. Tvärtom har man aktivt givit närig åt ryktet genom allehanda uttalanden - som inte är svåra att tolka som rent antisemitiska. Därför var jag faktiskt lite förvånad att Israel ändå väljer att åka till Eurovision, väl medvetna om situationen - och tur var nog det. Den israeliska delegationen var nog väl medvetna om att ett bojkottande av Eurovision enbart p.g.a. ryktena kring Malmö bara skulle leda till legitimisering av antisemitism. Ska Eurovision förbli en helt politiskt obunden tävling så ska värdsstäderna aldrig kunna påverka vilka som är välkomna att delta. Lyckligtvis urartade inte demonstrationerna i Malmö - och istället kunde också en kippavandring genom staden genomföras problemfritt under veckan. Malmö fick därför visa sin demokratiska sida och avsäga sig våldet - och bevisa att tolerans är möjligt även i de mest polariserade städerna.

2. "We are one" vs. "We are not one"

Av de mest patetiska och löjliga debatterna som uppstod under Eurovisionveckan i Malmö, var huruvida dess slogan "we are one" verkligen var legitim. Vissa radikala vänstergrupper tog tillfället i akt att i skepnad av Eurovisionens design dela ut broschyrer med  titeln "we are not one". Syftet var givetvis att svartmåla Sverige som en antifeministisk förtryckarstat á la Azerbajdzjan - och inte alls ett land med tolerans eller lika rättigheter som eurovisionslogan föreslog menade man. Problemet var kanske att aktivisterna hade svårt att sära på äpplen och päron - eftersom eurovisions slogan INTE ÄR Sveriges slogan. Bara för att Eurovision hålls i ett land, blir inte Eurovision omedelbart en del av landet. "We are one" var alltså Eurovisions slogan - inte Sveriges slogan (om vi nu har nån). Denna lilla nyansskillnad är tydligen svår att uppfatta för vissa människor. Tvärtemot vad de tror så handlar eurovisionslogan om Eurovision och andemeningen att Europa ska vara samlat i Eurovision - inte att Sverige på något sätt är ett enat land där alla är överens och jätteglada över det. Men självklart så får vi väl se det som ett berikande av debattklimatet när aktivister försöker övertyga tillresta eurovisionfans om att slogan egentligen ett PR-trick för att lura svenska folket och turister att vi är ett perfekt land - när vi i verkligheten förtrycker folk något oerhört. Jag kan ju direkt säga att denna typ av demonstration inte hade förekommit i Baku, Moskva eller Belgrad - så på sätt och vis är det ju bara bra att man visar på yttrandefriheten i Sverige. Jag hoppas att eurovisionfansen mer tog intryck av just den biten snarare än den något speglade propagandan i broschyrerna.

3. Tidernas mest gayvänliga Eurovision

Tyvärr är ju alltid hbtq en kontroversiell fråga - iallafall i stora delar av övriga Europa. Under de senaste åren har Eurovision, som har en stark hbtq-status, haft ett mycket ambivalent förhållande till just de här frågorna - mycket p.g.a. att tävlingen har hållits i länder där homosexualitet varit antingen rent förbjudet eller enbart förbjudet att propagera för. Inför förra årets Eurovision utfördes exempelvis en hacker-attack mot fansidan ESCtoday.com - där hackarna utgav sig för att var Azerier som ville hindra homosexuella från att komma till Azerbajdzjan. Hur det än var med den saken, så överträffade ju ändå ryssarna aktionen 2009 när de slog ner och arresterade deltagare i ett pride-tåg som demonstrerade utanför arenan samma dag som finalen skulle avgöras.
Inför Malmö var därför förväntningarna stora på att förändring skulle komma. Sverige är något av ett hjärteland för många inom hbtq-rörelsen, och inom schlagerkretsar är som bekant Sverige ett ständigt favoritland. SVT lade, som jag tidigare nämnt, stort fokus på eurovisionfansen i år - men lyckades också under sändningarna få in två gaykyssar, tävlingens första genom historien. Den första skedde i Finlands nummer i semifinal 2, då Krista gör sin stora final och kysser en av sina dansare, och den andra skedde i finalens pausnummer där Petra Mede "viger" två män. Reaktionerna lät givetvis inte vänta på sig. Inom ett dygn av Semifinal 2 hade åtskilliga journalister och opinionsmakare fördömt den lesbiska kyssen som "opassande för familjeunderhållning" och smaklös. Ändå var reaktionerna på gaykyssen i finalen något som fick vissa tv-bolag att "råka" sätta in en vältajmad reklamsnutt mitt i pausnumret - vilket bl.a. det ryska tv-bolaget hade gjort. Det hela ledde till en intressant debatt på youtube när det oredigerade klippet på pausunderhållningen (som de flesta i Europa fick se) lades upp - och flera ryssar kommenterat sin inställning till de scener de inte fick se på TV. Nu visste nog det ryska tv-bolaget vad som skulle hända, och hade planerat alltsammans mycket väl, för att inte fällas för brott (gaypropaganda är förbjudet i Ryssland). Huruvida de sände den lesbiska kyssen i Kristas nummer är dock ännu oklart. Det kanske inte var lika olagligt om två kvinnor kysstes?
Även om gaykulturen för första gången fick ta plats även i sändningen - vilket givetvis är ett stort erkännande och en milstolpe i Eurovisionhistorien - så var det också många i publiken som kände att man kan drog det lite väl långt ibland. Flera av skämten från Petra Mede var riktade åt sexualitet, liksom andra skämt som drogs i olika klipp (Woodruff, Eurovisionhistorien). På sätt och vis kan jag förstå att det blir lite tjatigt i längden, och när även hbtq-personer själva känner att tävlingen flyttar allt för mycket fokus mot sexualitet - då har man börjat förlora syftet med det hela. Det ska bli intressant att se huruvida danskarna fortsätter på det inslagna spåret månne?

4. Röstningskomplotter, jurymakt och röstköp

Det kanske roligaste och mest underhållande bråket i Eurovision var nog trots allt det som skedde under veckan efter Eurovision - när röstningssiffrorna analyserades. Det hela började med att en grupp journalister i Litauen i ett undercover reportage kontaktade ett antal rysktalande personer som offentligt erbjudit sig betala för att folk ska rösta på Azerbajdzjan i Eurovision. Storyn om denna rösthandel spred sig efter att Litauens 12:a också mycket överraskande gick till Azerbajdzjan (ett land de aldrig röstat på förut). Än så länge har EBU dock inte kommenterat händelserna. Men debatten om rösthandel är inte ny, i synnerhet inte beträffande Azerbajdzjan (som hamnat i topp 5 varje år sedan 2008). Förra året kom mutanklagelser från Malta mot Azerbajdzjan då Malta gav landet 12 poäng, trots att en maltesisk jurymedlem påpekat att man inte givit en enda poäng till landet i juryns omröstning. Enligt de gamla röstningsreglerna borde Azerbajdzjan därför omöjligen kunnat få 12 poäng av Malta. Nåja...  
Eurovision införde som bekant i år ett helt nytt röstningssystem som var tänkt att skapa lite större rättvisa och återspegla de verkliga favoriterna mycket mer.
Under det föregående systemet fungerade röstningen som så att jurygrupperna och folket röstade fram sina 10 bästa låtar och rangordnade dessa efter röstningstal och gav ettan 12 poäng, tvåan 10 poäng o.s.v.: Så om exempelvis Italien hamnat på 10:e plats i juryns omröstning så gav juryn 1 poäng till dem - och hade Serbien kommit 11:a i juryns omröstning så fick Serbien inte några poäng alls av juryn eftersom bara de 10 första får poäng. Folkets röster räknades ihop på samma sätt, vilket gjorde att man fick fram 2 listor med topp 10 låtar - och slutligen adderades alla låtars poäng ihop i omröstningarna och fick då en stor sammanställd lista där de 10 första bidragen fick landets slutliga poäng: ettan: 12p, tvåan 10p et.c...
MEN iår så ändrades detta, genom att man istället för att plocka fram 10 låtar som man sedan rangordnade - så rangordnas alla låtar i hela tävlingen. Både jury och folket tar alltså fram en rangordning av hela startfältet - som sedan adderas och blir till en aggregerad lista över juryns rangordning och folkets rangordning - där topp 10 får landets slutliga poäng (12, 10, 8 et.c...).
Skillnaden kan faktiskt vara avgörande; för det första kan inträffa att exempelvis Serbien vinner folkets omröstning fullständigt med 99% av rösterna - men hamnar på sista plats i juryns lista. I den aggregerade röstningslistan tas inte hänsyn till storleken på poängen från varje grupp, vilket gör att Serbien istället hamnar i mitten av resultatlistan på 13:e plats (1:a plats-26:e plats) - vilket innebär att de inte hamnar i topp 10 på den slutliga röstningslistan och blir därmed helt utan poäng från det landet, trots 99% av folkets röster. Likaledes kan exempelvis Tyskland hamna på 10:e plats i både juryns och folkets omröstning - men ändå få 12-poängaren av landet om alla andra länder i topp 10 hos jury respektive folket skiljer sig helt åt. Man kan alltså säga att folket och jurygrupperna ges möjlighet till negativ röstning - det bidrag som hamnar sist hos någon av grupperna kan aldrig få poäng i den slutliga sammanställningen - och den som blir bäst rankad i en av grupperna är inte garanterad poäng i den slutliga sammanställningen. Detta skapade oreda - som fick fantastiskt roliga och patetiska komplikationer i världspolitiken.
Ryssland och Azerbajdzjan reagerade exempelvis starkt på resultatet i deras egna omröstningar. Varför? Jo, Azerbajdzjan gav INTE EN ENDA poäng till Ryssland! Jo, ni läste rätt! Chocken i de båda länderna måste ha varit total, liksom för Azerbajdzjans ambassadör i Moskva, Polad Bülbüloglu, som genast anmälde detta till sin president, den allsmäktige landsfadern för alla azerer, Ilham Aliyev (alltså snubben med den coola mustaschen här bredvid, inte snubben med den coola hatten). Ryssland och Azerbajdzjan är ju dödspolare, så det måste ju ha skett ett allvarligt misstag i rösträkningen! Presidenten anmälde det hela, och under veckan som gick kom myndigheterna mycket riktigt fram till att folket hade placerat Ryssland på andra plats i sin omröstning - och alltså skulle fått 10 poäng av Azerbajdzjan. Nu kommer Rysslands utrikesminister in på banan för att bittert uttala sin frustration över att Ryssland blivit "bestulna" på 10 poäng från sitt broderland i Syd, och att felet givetvis ligger på en västerländsk röstningskomplott (antagligen syftar han på Sverige som värdland och Danmark som vann) där västländerna fifflat med rösterna för att gynna sig själva. In i klagosången kommer så Vitrysslands evige ledare och ärorike president, General Lukashenko. Han pekar på det faktum att Vitryssland inte fick en enda poäng av Ryssland, trots att länderna är supertjenis och att man i princip är familj. Vem var den skyldige? Ja, väst så klart, vem annars? En officiell klagan är inlämnad till EBU.
Nu är det ju dock så att, som vi sett här ovan, så är det nya röstningssystemet utformat så att även om folkets röster är överväldigande för ett land så måste juryn också tycka om landet för att det ska få poäng alls. Förmodligen så har juryerna i dessa länder något så unikt som en egen vilja, och helt enkelt valt de bästa låtarna i tävlingen - vilket råkade vara västs låtar. Att Rysslands och Vitrysslands låtar råkade vara sämst är inget som de kan rå för, eller? Vill ni att rätt låt ska vinna - Aliyev och Lukashenko? Kontrollera era jurygrupper bättre nästa gång!!!!