Debaclet från förra lördagen ekar fortfarande i schlagerkretsar, men verkar ha klingat av ganska tydligt i andra medier - vilket inte är så konstigt, vinnarna förra lördagen var inget o hänga i julgranen och dessutom har Melodifestivalen erbjudit andra betydligt värre fiaskon i år än det här. En annan viktig anledning är ju faktiskt också att den sista deltävlingen nu på Lördag i Malmö är laddad med tävlingens mest omtalade artister, Ulrik Munther (storfavoriten) och Army of Lovers (för att de är Army of Lovers, med allt det innebär). Med andra ord finns massor av potential i lördagens startfält, även om jag nog tror många kommer att bli besvikna i vanlig ordning.
Inledningsvis måste jag säga att jag är lite splittrad om bidraget som öppnar på lördag. Army of Lovers är kanske det mest knarkade musikaliska missfoster som någonsin släppt en skiva i Sverige, samtidigt är det konstigt att de inte varit med i melodifestivalen tidigare - eftersom detta är det mest pride-sponsrade bidraget någonsin i Melodifestivalens historia. Nja, kanske med undantag av Regina Lunds " Rainbow Star" 2007. Men Army of Lovers är onekligen den svenska Pride-eliten och har nästan 25 års erfarenhet av att utmana och underhålla med lättlyssnade pop-plåster. Alexander Bard har ju dessutom ett imponerande facit i Melodifestivalen: 1 vinst som låtskrivare (1989) och därtill en 2:a plats och en 3:e plats med BWO. Han är ingen nykomling. Däremot var det kanske lite klent att hålla BWO vid liv för att kunna vara med i Melodifestivalen ännu en gång - så då hade han ju tur att Army of Lovers fortfarande kunde återupplivas. Men håller de för 2000-talet kan man ju fråga sig? Det är en mycket god fråga. Av vad man kan se och höra från repetitionerna så lär vi inte ha några problem att känna igen dem från 90-talet. Den stora skillnaden är att det helt enkelt är extra allt. I princip kan deras bidrag "Rockin the Ride" sammanfattas i "Porrchock" och nonsens. Låten innehåller inte en enda förståelig eller logisk textrad men bär tydliga spår av gruppen pop-plåster signum - mycket dunka dunk och la-la-la. Bristen på innehåll i musiken kompenseras dock med att hela framförandet i vanlig ordning anspelar på sex så till den milda grad att klippet antagligen inte kommer få några träffar på google om man har safesearch filtret på. Jag är dock tacksam för att Alexander Bard inte visar mer hud än vanligt, men Jean-Pierre Barda och Camilla "la Camilla" Henemark tar alla tillfällen de får att visa hud. Jag undrar hur många som kommer få mardrömmar på lördagnatt... I det hela taget undrar jag inte om detta kan bli för mycket? Är Sverige redo för denna typ av radikala regnbågssexchock? Det blir nog med en viss skräckblandad förtjusning många svenskar sätter sig framför tv:n imorgonkväll.
På andra sidan i startfältet, nämligen sist ut för kvällen och i år, är den store store store favoriten Ulrik Munther. Han utpekades redan förra året som vinnare av årets Melodifestival, efter sina framgångar 2012. Och efter repetitionerna inför Lördagens tävling verkar de flesta överens: Han går självklart till final. Konstigt vore annars. Hans fansskara är om möjligt större är twillight-fansen (de är nog samma folk), så att han skulle missa finalen vore helt orimligt. Å andra sidan har konstigare saker hänt (om vi minns förra veckan). Det som enligt mig är avgörande, men som tyvärr inte varit avgörande alls hittills, är ju hur bra låten är. Och Ulriks låt förra året var fullständig skit - ändå slutade han 3:a. I år är låten "Tell the world I'm here" skriven tillsammans med Thomas G:son och Peter Boström - grabbarna bakom "Euphoria". Det märks! Det finns inte en möjligthet i världen att jämföra Ulriks båda låtar från 2012 och 2013 - de är helt olika på alla sätt. Han har skippat det fejkade "spelandet" av munspel och gitarr (ingen livemusik förekommer längre i Melodifestivalen!) och använder sig nu av biodukar och häftiga bakgrunder (precis som Charlotte Perrelli ifjol). 19-åringen har alltså släppt sin bakgrund som korgosse och börjat anpassa sig till Melodifestivalens sceniska regler - vilket vi tackar för! I slutsats kan vi dra att det bidrag som oavsett innehåll hade haft den största chansen till vinsten i år - faktiskt är relativt bra i jämförelse med all annan skit i år. Där hade vi en jävla tur Sverige! Skräckscenariot hade varit om Ulrik behållit sin stil och kört på pojkmusikantgrejen i år igen och gått till final med en skitlåt. Då han lätt är den artist med störst fanskara i ett annars oerhört svagt startfält - hade han ändå krossat allt motstånd och gått till Eurovision med ett bidrag som hade gäspats bort av varenda käft på kontinenten.
Nu är det ändå möjligt att Ulrik skulle ha en fighting chance i Europa - han har iallafall rätt förutsättningar med scen och med låtskrivare. Nu hänger det bara på låten och honom själv. Håller han för trycket? Låten är väldigt utmanande för hans röst - det är ingen enkel låt han ska framföra på lördag! Och sedan är ju givetvis frågan - kommer andra svenskar, även de som inte är mellan- och högstadieflickor, att rösta på honom? Kommer svenska folket se honom som en vinnarkandidat efter lördagskvällen? Jag hoppas det, för oavsett vad så kommer han gå till final och han kommer sluta nånstans i toppen av resultatlistan - om Yohio och hens japanska mangabidrag hamnar framför eller bakom Ulrik - det är ännu oklart...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar