Ja, vad skall man då säga om denna pärs? Vann rätt låt? Nej, definitivt inte. Vann rätt artist? Ja, men bara näppeligen. Vann rätt framträdande? Ja, definitivt det överlägset bästa. Vann rätt koncept? Nja, kanske.
Summa summarum: Att välja Anna Bergendahl med låten "This is my life" till att representera Sverige i Eurovision är antingen det största fiaskot i schlagerhistorien, eller ett av de största genidragen i schlagerhistorien. Vi går med andra ord mot osäker utgång till eurovisionen i Oslo iår.
Inledningsvis kan vi emellertid konstatera flera intressanta historiska inträffanden:
"This is my life" blir Sveriges 50:e eurovisionbidrag.
Anna Bergendahl är den yngsta artist Sverige har skickat sedan Carola (Anna är 18 - Carola var 16 när det begav sig 1983)
Anna är dessutom den första idoltävlande som vunnit melodifestivalen.
Sverige skickar för första gången sedan 1998 en ballad till ESC (Jill Johnson - Kärleken är)
Första gången någonsin en ballad på engelska vinner melodifestivalen.
Bobby Ljunggren vann sin 5:e melodifestival (som låtskrivare). Intressant att veta är att han också skrev den senaste balladen som vann melodifestivalen (Kärleken är) 1998...
För första gången sedan 1971 (!) som hela topp 5 i finalen bestod av artister utan tidigare medverkan i melodifestivalen.
Peter Jöback är den första artisten att komma näst sist i melodifestivalfinalen två gånger.
Många intressanta sammanträffanden, eller hur?
Vad säger vi annars om finalen? Först och främst: Vem kunde undgå att imponeras av pausunderhållningen? En schlager "battle" mellan Sverige och Norge, alla schlagernördars våta dröm... Så många låtar, så många år, så många artister och så fula kläder... Ojojoj... Pausunderhållningen hittade t.o.m. till norska televisionens hemsida där flera beska inlägg kommenterade att Norge ju vann lätt: "Vi hade ju iallafall bara vinnare, svenskarna tog ju med även sådana som inte vunnit, som Shirley Clamp!". Hmm... nåja...
Det var iallafall kul att se gamla godingar som One more time, Hanne Krogh, Wig Wam och Charmed igen, men det var ju nästan lite väntat att man skulle visa upp lite "oldies", det var ju trots allt 50:e melodifestivalen. Dock inget schlagermedley som slår 2000 års, men återigen så tvivlar jag att det någonsin kommer att överträffas...
Nåväl. Jag tycker väl att kritiken mot programmet i helhet faktiskt har varit befogat, programledarduon Måns o Christine har väl inte imponerat på någon, Dolph har varit den enda egentliga ljusglimten i produktionen i år, men eftersom han inte varit programledare mer än två gånger i vår, så känns det inte som om han har hjälpt till så mycket direkt... Sylvester Stallone var ju ganska otippad måste sägas, men ännu mer otippad var nog Björn Gustavsson-chocken - WTF???? Varför???? Hmmm...
Nymodigheterna för i år känns väl ändå lyckade, dels röstningen i deltävlingarna - där den med mest poäng i första omgången avslöjas direkt, men också de nya internationella jurygrupperna, som brutalt påminner oss om att vi faktiskt väljer ett eurovisionbidrag. Personligen tycker jag kanske att den internationella juryerna borde vara de enda juryerna, vad är poängen med att ha en svensk jury överhuvudtaget??? Bortkastat.
Juryröstningen blev ju dessutom helt meningslös, då nästan alla lade sina 12:or på olika bidrag. Då finns ingen poäng med att ha jurygrupper, folkets röst är ju så tung att den spelar ut jurypoängen iallafall....
Hur kommer det då att gå för Sverige i Eurovision? Ja, inledningsvis måste jag ju upplysa alla om att i år kommer att bli ett balladår. Det fullständigt kryllar av dem och samtliga nordiska grannar (utom Finland som vill vara unika) skickar ballader till Oslo. Med dessa förutsättningar kunde Sverige inte valt en sämre låt att representera oss. Mängden av ballader kommer att öka konkurrensen något enormt, och varje bidrag MÅSTE ha något som gör just det bidraget minnesvärt... Frågan är om Anna Bergendahl kan klara det? Låten är, i min mening, bland de sämsta balladerna i år (eller iallafall tråkigaste), vilket i sådana fall gör att Anna måste göra sitt livs framförande i Oslo för att ha ens en uns av en chans till finalplats. Nu är det ju dock så, och detta skäms jag för, att jag har en förmåga att underskatta ballader i Eurovision. Islands Yohanna kom ju tvåa förra året med låten "Is it true?", en låt som jag helt enkelt tyckte var skittråkig och var helt övertygad om skulle komma sist. Dock var jag inte ensam om det, den var knappast i topp 5 på bettingbolagens lågoddslistor heller.... Men vi kan med andra ord inte vara säkra på någonting förrän Eurovision är över, även om det verkar hopplöst.
Men jag är nog ganska säker på att den inte lär vara favorit till avancemang, vare sig hos mig eller någon annan - går den till final är det en skräll!
Personligen kämpar jag fortfarande med att förstå vad som är så jäkla bra med låten, efter 100 lyssningar har fortfarande inte en enda versrad fastnat i huvudet på mig... Menmen, jag röstade ju på Timoteij å andra sidan, det säger nog en del...
Varför vann då Anna Bergendahl? Enligt min åsikt luktar det Carola om henne, hennes fantastiska karisma och den glädje hon visar när hon sjunger är så stor att man ju smälter direkt... Dessutom är hon snygg, blond och ung - och det är minsann något ganska unikt, framför allt i Eurovision! Kanske är detta Sveriges trumfkort - en ung blond svensk tjej med en gitarr och känslosam ballad? Hmm... Genast börjar man tänka på tyska Nicole och "Ein Bisschen frieden" som vann 1982... Kanske luktar lite guld om Anna Bergendahl ändå? Hmm.. Döm själva!
Till sist: Även om Sverige valt den tuffaste av vägar så är hoppet det sista som dör, om Anna ska vinna så är det upp till Anna själv att fixa det! Tillykke i Oslo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar