En riktig jävla Stjernsmäll!

Melodifestivalen upphör aldrig att förvåna, trots att man följt den sedan slutet av förra millenniet. Jag vill bestämt minnas att Melodifestivalen 2009 hade en sån där fantastisk final där allt verkade kunna hända - poängen ifrån jurygrupperna haglade över alla låtar och folkets röstning var heljämn. Om poängsystemet dessutom varit som det är idag, hade dessutom Caroline af Ugglas vunnit med några ynka poäng. Hon var en av tävlingen största skrällar, liksom Malena Ernman, men hade till skillnad från Malena gått till final via Andra chansen. Hon hade alltså kunnat bli vår första vinnare som gått via andra chansen. Istället fick vi nu alltså vänta i 4 år tills en andrachansenvinnare plockade hem sångfågeln - i historiens skrälltätaste Melodifestival. Och så här ett drygt dygn efteråt känns det nog som det var en jädra tur att det slutade så iallafall. Alternativen hade haft jobbiga konsekvenser. Låt mig förklara varför det ändå var tur i oturen att Robin stod som segrare i Melodifestivalen 2013:

1. Historiens sämsta finalstartfält - men en vinnare med stöd i Europa
Detta års Mello kan sammafattas i: Sämst, konstigt, förolämpande och överraskande. Blandningen av låtar kom från Helvetet och fick kritik från första början. Det fanns ingen Loreen i startfältet i år som alla kunde samlas kring, det fanns ingen Danny med sin moderna poplåt som skulle bli klar tvåa, eller någon Charlotte Perrelli, Molly Sandén eller Sanna Nielsen med nån vacker storslagen ballad. I år var det istället allt annat som kom till final - låtar som svenska folket charmades av en kort stund några helger tillbaka, och sen 5 veckor senare inte förstått hur man kunde ha röstat dem till final. I avsaknaden av uppenbara favoriter (utom möjligtvis YOHIO) så frodas alla åsikter - alla hade en egen favorit inför finalen. 2012 däremot var det nästan bara möjligt att ha två åsikter - för eller emot Euphoria. I år så handlade förhandssnacket inte om musiken utan om artisten - vi hade artistsjukan, samma sjukdom drabbade oss 2010. Det som är skillnaden då mot nu, är att vi i år har en INTERNATIONELL jury - med europeiska musikexperter som också kommer sitta o påverka resultatet i Malmö i Maj, och inte en svensk regional amatörjury som röstar efter vad de tror svenska folket i allmänhet tycker. Det betyder att om juryns röst avgör, är det Europas röst som avgör. I ett så otroligt spretigt och svagt startfält måste man acceptera att vi tycker olika i jämförelse med resten av Europa. Låt oss därför vara tacksamma för att vi inte skickade den låt som enligt de internationella juryerna borde kommit näst sist. Då hade vi varit torsk direkt. Sen förstår jag att de 22% som röstade på YOHIO blev sura - det hör till när man kommer tvåa. Men hade folket varit enväldiga i Melodifestivalen så hade Sverige haft en mycket svagare ställning i Eurovision. Och egentligen är det helt logiskt, i synnerhet i år när svenska folket bevisligen och dessutom själva erkänt att de röstat fram dåliga bidrag till finalen: Man kan ju inte förutsätta att en femåring, som stökat ner sitt rum fullständigt, själv ska kunna städa upp allt och göra rummet skinande rent - utan att någon vuxen iallafall övervakar det hela. På samma sätt vore det fullständigt orimligt att förutsätta att svenska folket som under 5 veckor röstat fram ett oerhört dåligt finalstartfält - själva ska kunna välja en vinnare som kan slå i Europa. Nu är inte svenska folket ett gäng 5-åringar (även om jag ibland undrar), men principen är den samma. Vi behöver jurygrupper som städar upp i vår skit - och det ska vi nog vara tacksamma för.

2. Skrällarnas Melodifestival och dessutom jämnt som snor - Vem som helst kunde ha vunnit!
På 5 veckor lyckades bara 6 förhandstippade ta sig till final! I de ordinarie deltävlingarna var det bara YOHIO, David Lindgren, Ulrik Munther och Sean Banan som höll för trycket - medan Anton och Robin ju var favoriter i Andra Chansen. De stora skrällarna var ju onekligen Ravaillacz. Ralf, Louise och State of Drama följde ju sedan med också. Men faktumet är ju att det i sådana svaga startfält uppstår möjligheter till skrällar (även om Skellefteå enligt mig hade ett mycket starkt startfält). Som jag nämnt tidigare skapar man då en final där alla har en åsikt och alla har sin egen favorit. Därför blev också folkets röst väldigt jämn i år, i jämförelse med förra året exempelvis; Loreen fick ju ifjol 33% av rösterna medan den eviga tvåan Danny bara fick 23%. Mer än hälften av alla som röstade gjorde alltså det på antingen Danny eller Loreen!!! I år fanns inga artister som var lika dominanta i folkets röst: YOHIO, som vann folkets röstning fick bara 21,7% - medan tvåan Robin fick 15,8%. Tillsammans stod de för knappt 38% av de totala rösterna. Det är faktiskt inte speciellt mycket i sammanhanget. Och mellan Ralf som slutade 7:a i folkets röster och Anton som slutade 3:a i folket röster, skilde bara 4%!!! Det var med andra ord Snorjämnt!!! I en sådan situation där marginalerna är små, kunde vad som helst hända... Hade exempelvis istället YOHIO fått två tolvor av juryn och Robin bara 12% i folkets röster så hade YOHIO vunnit istället. Men nu blev det som det blev och det avgörande var i princip att den internationella juryn inte trodde det minsta på YOHIO. Ungefär som jag hade förutspått innan finalen. Låt oss därför vara tacksamma att inte Sean Banan fick fler tolvor av internationella juryn, än den han fick av Cypern - WTF?!??!?!

3. Rösten vann över utseendet
Alla visste ju att YOHIO skulle bli artisten att slå i finalen - och det var ju helt enkelt runt hen allt kretsade inför finalen. Det var hens final - It was pure and simple. Hen hyllades för sitt mod att våga bryta könsbarriärer och visa något nytt och modernt som ingen gjort tidigare. Och för det ska hen hyllas - absolut! Men Eurovision är ingen tävling i ideal eller genuspolitik - i sådana fall hade Ryssland, Azerbajdzjan, Vitryssland och en mängd andra stater varit bannlysta sedan länge i tävlingen. Det är en musiktävling. Regeln är vanligtvis att bäst låt vinner - och den artisten som är bäst på att framföra den. Iallafall är det tänkt så. Trots detta har i svallvågorna av finalresultatet åtskilliga bittra röster höjts för att avskaffa internationella juryn eftersom den är trångsynt och omodern - eftersom de ignorerade den mycket moderna och trendiga YOHIO. Med all rätta gjorde de det, menar jag dock, eftersom det är en musiktävling. Heartbreak Hotel är en japansk visual kei -EMO-poplåt som aldrig nånsin hade lyckats i Eurovision - utan den enda anledningen att svenska folket röstade på YOHIO var ju att hen stack ut i mängden med sin manga-stil. Låten kom liksom i andra rummet. Så ska det inte vara! Då är det inte något som ska skickas till Eurovision! Punkt.
Robin Stjernberg var då i princip motsatsen till YOHIO - en okomplicerad kille utan häpnadsväckande kläder, smink eller accessoarer. Det var istället hans röst som avgjorde - och låten som tillät honom använda den. Från första stunden jag hörde låten så tänkte jag reflexmässigt - WOW, vilken grej! Och hans framträdande i finalen var klockrent, det är helt omöjligt att förneka. Visst är det en självklarhet för en person som jag, som uppskattar musik och sång och röstbegåvningar, att fastna för Robin och hans låt, och jag förstår givetvis att inte alla bryr sig om det. Tyvärr. Ju större denna tävling blir, desto fler oengagerade dussintittare kommer till - och röstar på det som för stunden är mest tilltalande. Oftast då det som har den mest spektakulära ytliga scenshowen. I år var YOHIO det mest ytliga och således mest spektakulära av alla bidrag - och fick således de flesta av folkets röster. Robin däremot, fick antagligen de röster som skickats av tittare som faktiskt uppskattar musikalitet och musikalisk begåvning (troligen en del fans från Idol-tiden också givetvis). Den internationella juryn lägger ju exempelvis stor vikt vid sånt - som jag ju faktiskt konstaterade innan finalen.
Så till alla er som är sura över att YOHIO inte vann, och nu vill avskaffa den "omoderna" internationella juryn: Gläd er åt att Sverige nu istället representeras av en oerhört stark röst som inte kommer att passera förbi Europa obemärkt. Hemmanationen vågar lägga tonvikten på musikalitet - ännu en gång. Grattis Sverige!