Okej, så här i den sista Melodifestivalveckan 2013 så börjar det bli dags att samla krafterna för finalen och glömma de 5 sista veckorna. Men tydligen så blev Andra Chansen 2013 ändå något av en snackis runt om i millimeterrättvisans Sverige. Personligen ansåg ju jag att Andra chansen i år skulle bli totalt menlös, och rent musikaliskt var den nog det också - men att resultatet skulle bli så kritiserat vågade jag inte förutspå. I sammanfattning kan vi först konstatera att Andra Chansen slog tittarrekordet för en andrachansendeltävling någonsin (trots att så många klagat på den låga kvaliteten på musiken), vinnarna var oddsfavoriter - och har seglat upp i topp 4 i oddsen till att vinna hela melodifestivalen, det nya formatet (med en helt vanlig omröstning följd av två dueller) har slaktats fullständigt av tittarna, men självklart det mest uppmärksammade: Bara EN av de tio finalisterna i år saknar Y-kromosom. Skandal.
Medan jag bryr mig mest om kvaliteten på musiken spenderar resten av de svenska nöjesjournalisterna tiden med att analysera patriarkala maktstrukturer i Melodifestivalen. Ironin är gränslös. Men ja, det är ett faktum; aldrig någonsin har så få kvinnor deltagit i en Melodifestivalfinal. Allt som oftast har det åtminstone funnits 2 kvinnliga soloartister och iallafall en grupp med minst en kvinnlig medlem. I år är det bara Louise Hoffsten som lyckats ta sig till final - och hon är definitivt ingen favorit. Varför är det så? Ja, de senaste åren har vi ju faktiskt sett hur de gamla schlagerdivorna förlorat mark - Charlotte Perrelli, Carola, Pernilla Wahlgren et.c. har misslyckats - medan nya kvinnliga stjärnor inte kommit in i samma takt i deras fotspår - Loreen är väl dock undantaget. Istället har massor av manliga stjärnor tagit över: David Lindgren, Ulrik Munther, Eric Saade, EMD-killarna, Sean Banan, m.fl... De kvinnliga stjärnskott som i år varit favoriter till att ta sig till final har visat sig fullständigt inkapabla till att "sälja" sina låtar - som oftast inte heller varit intressanta. Amanda Fondell var ju den största floppen - med en låt som kanske var alldeles för "out of touch" för att gå hem i stugorna, men också Therese Fredenwall, Janet Leon och Tone Damli (tillsammans med Erik Segerstedt) för att inte tala om Swedish Housewives som totalt gjorde bort sig. I år hade ingen av dessa en tillräckligt bra låt för att komma till finalen - trots att de ju faktiskt är kända sedan tidigare - och dessutom betydligt kändare än exempelvis YOHIO, State of Drama och Anton Ewald. Men, det är ju folket som avgör, och de valde männen framför kvinnorna. Personligen anser ju jag att åtminstone Janet Leon, och kanske Amanda Fondell hade passat i finalen ( och Anna Järvinen!!) men med tanke på hur skräll-fylld årets Mello har varit, är jag inte förvånad över någonting längre.
Ändå är jag helt överens med svenska folket om att årets bästa låtar i Melodifestivalen inte framförs av en kvinnlig sångerska - tvärtom är det helt klart så att männen generellt har de bättre låtarna.
Tittar vi dessutom på vår vinnarhistoria så ser vi ett intressant mönster:
1974: Abba vinner med Waterloo i Eurovision (2 män 2 kvinnor)
1975: Lasse Berghagen tävlar för Sverige i Eurovision i Stockholm (1 man)
1984: Herreys vinner med Diggiloo diggiley i Eurovision (3 män)
1985: Kikki Danielsson tävlar för Sverige i Eurovision i Göteborg (1 kvinna)
1991: Carola vinner med Fångad i en Stormvind i Eurovision (1 kvinna)
1992: Christer Björkman tävlar för Sverige i Eurovision i Malmö (1 man)
1999: Charlotte Nilsson (Perrelli) vinner Eurovision med Take me to your heaven (1 kvinna)
2000: Roger Pontare tävlar för Sverige i Stockholm (1 man)
2012: Loreen vinner Eurovision med Euphoria (1 kvinna)
2013: En man (med all sannolikhet) tävlar för Sverige i Malmö
Vi ser alltså att de gånger Sverige vunnit Eurovision med kvinnor har en man valts för att representera Sverige nästkommande år på hemmaplan. Det enda gemensamma för dessa män (Lasse Berghagen, Christer Björkman och Roger Pontare) är dock att de aldrig blev framgångsrika på hemmaplan.
Björkman blev ju till och med näst sist i Malmö 1992.
Det är alltså en anrik svensk tradition att välja en man att efterfölja en Eurovisionvinnande kvinna. Därför är det ju inte konstigt egentligen att årets final består av 9 manliga artister och bara 1 kvinnlig. Dessutom ska ju den manlige vinnaren gå i misslyckandets fotspår på hemmaplan sedan i Eurovision, och se till att hemmalaget Sverige aldrig har med vinsten att göra. Så lär det nog bli i år också.
Och vad har vi nu att förvänta oss av våra manliga stjärnor i finalen? Robin Stjernberg utsågs idag till artisternas favorit i finalen - vilket jag förstår. Hans röst är klar startkast i finalen i år. Men i oddsen ser det nu ut som YOHIO får en promenadseger. Har en svag aning om att de har fel denna gång....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar