måndag 8 april 2013

Best and Sämst of Melodifestivalen 2013

Tiden går fort och om bara lite drygt en månad är det Eurovisiondags igen -  i Malmö! Men innan vi helt sätter fokus på den stora Europafinalen så måste vi ändå se tillbaka i backspegeln vad som faktiskt hände de där 6 veckorna mellan Februari och Mars som slutade med att den relativt okände skåningen Robin Stjernberg vann Melodifestivalen. Vad minns vi? Vad bör vi minnas? Vem avslöjade resultatet i grafiken innan programledarna ens fått veta vem som gått vidare? Vem kunde inte säga digital? Vad är Kinky-Kong och vilken planet kommer egentligen Alexander Bard ifrån? Det är helt enkelt dags för Schlagermagisterns "Best and Sämst of Melodifestivalen 2013-lista"!

Topp 3: Bästa låtar

3. Bed On Fire - Ralf Gyllenhammar


Åh, Raffe din gamle fuling. Vem sjutton hade nånsin trott att mustaschmannen skulle ställa upp i Melodifestivalen? Och dessutom med en sådan pampig rock-anthem? Och en sådan fräsig fluga? Nej, schlagervärlden är fortfarande i chocktillstånd efter Raffes storgrillning och vokaliska strupsång i Friends Arena. Och att han blev en favorit till råga på allt! Tänka sig, det hade jag aldrig trott skulle hända! Men faktum är att Ralf var en av de tunga favoriterna att vinna inför finalen, mycket tack vare den magnifika låten - men så här i efterhand så måste jag nog också påpeka att Ralf är en fantastisk artist likväl och det går inte säga annat än att han ger 210% i scenframträdandet. Hade han skippat pianot och tagit av sig den lila skjortan och flugan hade han nog banne mig vunnit. You're the man Ralf!

2. Heartstrings - Janet Leon


Något förvånande, för att inte säga rent fördjävligt i allmänhet, så gick inte Janet Leon vidare ifrån deltävling 3 - trots att detta helt klart är en av årets bästa låtar! Var det smurfkläderna? Var det faktumet att hon är helt okänd? Något var det iallafall som gjorde att svenska folket ignorerade Janet, och jag förstår det inte. Detta är en solklar favoritlåt för mig och i alla andra kända universum hade hon iallafall tagit sig till final. I Sverige så går istället en grupp gamla gubbar med en skämtsång vidare. Jag är inte bitter. Alls. Men här så är Janet solklar tvåa, en av årets hits och definitivt värdig topplacering - med eller utan smurfkläderna.


1. Alibi - Eddie Razaz


Som ett tragiskt bevis på hur dålig årets Melodifestival faktiskt var rent låtmässigt, så är min favoritlåt en av de fallna förhandsfavoriterna som aldrig ens tog sig vidare till en andra omröstning. Eddie var ett hett namn i förhandssnacket inför deltävlingen i Skellefteå men ratades ganska omedelbart av tv-tittarna. Jag fattade nada. Visserligen är han långt ifrån den bäste sångaren jag hört, men låten och dansnumret väger upp starkt för det. I mina öron var detta en låt som hade kunnat stå sig bra i Eurovision, men framförallt är det årets starkaste danslåt. En given favorit som förtjänade så himla mycket mer än en 6:e plats i en deltävling!


Topp 3: Bittra förlorare


3. Jay-Jay Johansson


Han var inför Melodifestivalens första deltävling fullständigt okänd i Sverige. Han var efter Melodifestivalens första deltävling om möjligt ännu mer okänd. På något sätt verkar det som att den tidsrymd i deltävlingen där hans bidrag "Paris" spelades var 3 minuter komplett tomhet. Ingen verkade bry sig. Och ja, detta är i sig sorgligt. Ännu sorgligare blir det när man får höra Jay-Jays egen utsago. Han är en framgångsrik artist i Frankrike sedan en tid tillbaka och tänkte i och med Melodifestivalen äntligen slå igenom i sitt hemland Sverige - och få upprättelse som artist. Men samtidigt så sade han i varje intervju att han förväntar sig att komma sist - eftersom hans stil är "lite för osvensk" - samtidigt som han ständigt påpekade att man ju egentligen inte kan tävla i musik. Han kommer sedan sist i deltävlingen och konstaterar efteråt att han aldrig kommer återvända till den svenska musikscenen igen. "Jag fick antagligen fler telefonröster ikväll än antalet album jag sålt här någonsin". Bitterheten - gott folk!

2. Army of Lovers


Den stora comebacken slutade med ett dunderfiasko, trots att Bard, Barda och La Camilla blivit super-hausade i medierna inför deltävling 4. Låten beskrevs som "Swedish House Mafia och Gangnam Style körd med ett ton crack i en tvättmaskin". De gjorde kysskupper på scenen och körde runt la Camilla i en förgylld permobil på scenen. Bard gick dessutom ut och sade att han vill ligga med Gina Dirawi. Ändå åkte de ut med näsan före i den sista deltävlingen. Anledningen? La Camilla förstås. Gruppen återupptar därför sin urgamla tradition att sparka medlemmar för att få uppmärksamhet igen, och la Camilla (som självklart blir chockad) ersätts med Dominika Przynski. IGEN. Bitterheten!

1. YOHIO


Årets största utropstecken blev förevigade som den första "henen" och  som den förste folkfavoriten att bli bortröstad av den internationella juryn i melodifestivalen. Hen var överlägsen favorit till att vinna hela schottaballongen från den sekund hen kom upp på scenen i Karlskrona till den sekund de sista rösterna trillade in i finalen. Alla snackade om YOHIO - inte om låten (eftersom den helt ärligt inte var speciellt bra) utan om hen och hens speciella stil. YOHIO blev och var ett koncept som lyckades få närmare 21% av tittarnas röster i finalen - och i deltävlingen fullständigt förkrossande 53% av tittarrösterna i den andra röstningsomgången! Snacka om megafavorit! Men när det sedan stod klart att de internationella jurygrupperna placerat YOHIO på 9:e plats av 10 i finalen så försvann vinstchansen ganska plötsligt och YOHIO blev den förste folkfavoriten som inte vunnit p.g.a. av bristande popularitet i Europa. Visst har jurygrupper röstat bort folkets favorit förut (2005 och 2008) men då var det svenska jurygrupper som inte haft någon verklighetsförankring. YOHIO blev således den förste att bli utröstad av utländska jurymedlemmar, trots ett massivt stöd hos folket. Bitterheten var kanske dock större hos alla hens anhängare som tyckte att Sverige skulle sända ett "meddelande" till Europa genom att skicka YOHIO till Malmö. YOHIO själv uttryckte det på sitt eget tysta japansk-norrländska sätt: "Det var tufft på ett sätt, jag fick ju flest röster av folket". Bitterheten...

Topp 3: SVT:s mest episka FAILS of 2013


3. Friends Arena



Visst, det var en stor tittarupplevelse att se finalen ifrån Sveriges största arena, den enorma Friends Arena i Solna. Men Svt verkade knappast förberedda på att man faktiskt skulle spela in ett program med direktsänd musik ifrån den arenan och knappast heller att det är skillnad mellan Friends arenas storlek och exempelvis Karlskronas Telenor Arena. Att det går in ca 40 000 fler i Friends Arena verkade man ha missat i Svt:s tekniska avdelning som inte förberett ljudet på den massiva akustiken som arenan innebar. Resultatet blev att alla klagade på ljudet. Artister, publik och medier - alla sågade produktionen i arenan. Vi tittare blev lyckligt omedvetna om debaclet eftersom vi fick ljudet direkt i tv:n, men Svt lär behöva bli bättre i framtiden om Friends Arena ska fortsätta som finalarena.


2. Danny som programledare


Redan i höstas då Svt presenterade programledarna för årets Melodifestival så sågade jag valet av Danny Saucedo som programledare. Risken var uppenbar - han är oerfaren och tämligen karaktärslös i allmänhet. Och resultatet blev just det som jag dessvärre anat - han tappade manuset, läste innantill och kunde inte uttala vissa ord. Ordet "Digital" blev lite av en baneman för Danny, som för evigt kommer gå till schlagerhistorien för den programledare som spenderat mer tid att titta i manuskorten än i kameran.


1. Grafiken som var för snabb


Redan i första deltävlingen satte Svt standarden för Melodifestivalen när deras grafikteam hade tebjudning i kontrollrummet. Genom att för tittarna visa resultatet i omröstningen i nästan en halvminut innan Gina och Danny presenterat det, så lyckades man förstöra all spänning och samtidigt all respekt för Svt som arrangör. Snyggt jobbat. Kvällen inleddes ju för övrigt dessutom med att telefonnumren i snabbreprisen blandades ihop och fel låtar spelades - vars effekter vi ännu inte vet. Hur många som röstade på fel låt förblir väl en av Svt:s eviga hemligheter.


Topp 3: Vad rökte producenterna när de planerade dessa scenshower?


3. In And Out Of Love - Martin Rolinski


Jag kan föreställa mig hur mötet måste ha gått till när de planerade scenshowen till Martin Rolinski: " - Men asså, bara ett gäng bakgrundsdansare verkar lite gjort tycker jag. Kan vi inte hotta upp det lite? - Hur tänker du då? - Ja, kan vi inte typ, låsa in dem i var sin plexiglasbox och smeta in dem med yoghurt? - Visst, men då får de nog ha någon form av heltäckande kroppsstrumpa på sig för att det ska funka".

2. Rockin' the Ride - Army of Lovers


Ärligt talat tror jag inte att man ens planerade deras framträdande i Melodifestivalen. De gick nog faktiskt bara upp på scenen och improviserade. Med så fantastiskt inspirerande textrader såsom:
"I was born seven million years ago in Sweden Africa", "Bouleverser avaler melanger recracher et viola Kinky Kong" och naturligtvis: "Na – na – na – na – na – na" är scenshowen mest en formalitet. Ändå lyckades man vara sig själva på ett helt naturligt groteskt sätt: Bard hade sina varddaglig shorts, höga strumpor, stora röda skägg och leksaksgitarr - Jean-Pierre som vanligt ingenting utom stjärnklistermärken över bröstvårtorna, och La Camilla med sin sedvanliga förgyllda permobiltron och julstjärna på huvudet. Inget konstigt alls.

1. Copacabanana - Sean Banan


Jag kan tänka mig att SVT måste ha tänkt till ordentligt när Sean Banan offentliggjordes som deltagare i år igen. Jag förundras över att det ens var rent teoretiskt möjligt att överträffa förra årets scenshow där "Kingen gled in" - en av de mest påkostade vidunder till scenshower någonsin. Allt löshår som då gick åt till Sean Banans bröst har gått till historien som millenniets största hårchock. I år tog därför scennumret proportioner som närmast kan beskrivas som mytologiska. Inte nog med att Sean Banan lyckas slå rekord i klädbyten, han slänger också in folk i garderoben, skaffar sin egen testbild, klär på sig blöjor och lyfts upp i taket, och på nått sätt får han in Danny Saucedo i allt ihopa. Allt detta är möjligt p.g.a. ett kryphål i reglerna: Även om man bara får ha 8 personer på scenen finns inga regler om hur många man får ha utanför scenen - således kan han ha gränslöst med dansare och statister utanför scenen - där halva hans scennummer just därför utspelas. Man kan ju iallafall säga att Sean Banans nummer inte blev särskilt "avskalat" denna gången heller. Fniss.

Topp 3: Sämsta låtarna


3. Falling - State of Drama


2013 fick vi dessvärre en enorm mängd skit skickat till Melodifestivalen - ett resultat av att betydligt färre låtar skickades in i år än förra året. Det värsta av allt var dock de flesta av dessa dåliga låtar letade sig in i finalen - och Falling var dessvärre en av dem. Don't get me wrong - de finns de som är irriterande dåliga och det finns de som är dåliga för att man inte orkar bry sig. Denna låt är ett exempel på den senare kategorien. Årets tråkigaste, mest menlösa, intetsägande, dussinaktiga, och värdelösa låt. Det är en låt jag helt enkelt aldrig skulle lyssna på i något sammanhang. Möjliga undantaget skulle vara att spela i en undervisningssituation för att visa hur låtar inte ska låta. Visst, kul med nya artister, men State of Drama är och förblir okända för mig - så länge de väljer att inte producera musik.
  

2. Gosa - Mary N-diaye


Nu kommer vi in på ett bidrag ifrån den första kategorien som jag nämnde ovan. Detta är nämligen en låt som i mina öron enbart består av ett oljud: "Gosa, Gosa, Gosa, Gosa, Gosa, Gosa, Gosa" - och dessutom med en skärande och djupt plågande stämma som med all sannolikhet skulle kunna driva hela folksamlingar till massjälvmord. Förvånansvärt nog är låten bara 3 minuter, även om det känns som ett ändlöst själsligt svart hål. Jag kommer osökt att tänka på dementorerna i Harry Potter-böckerna. Mary N-diaye har kanske ett bra karriärsalternativ där?

1. Trivialitet - Sylvia Vrethammar


Och så till slut - den klart sämsta låten i årets Melodifestival. Ett inkvoterat icke-bidrag som passar bäst som dålig hissmusik och gör folk till passiv-aggressiva konspirationsteoretiker. Ärligt talat är detta anledningen till varför vissa människor aldrig kommer att gilla Melodifestivalen. Alla visste, inklusive herr Björkman, att detta aldrig skulle gå vidare. Ändå tar den plats i tävlingen - på bekostnad av bra musik. Varför? För att få in bossanova-genren igen. Den är ju verkligen så jävla uppskattad i Melodifestivalen annars... Jag vet inte ens om jag orkar såga låten mer. Det känns som att ge den allt för mycket bekräftelse...


Topp 3: Största skrällar


3. State of Drama

I deltävlingen som kom att döpa om Skellefteå till "Skrällefteå" blev State of Drama en av tävlingens största skrällar. Kanske någonsin. Ett fullständigt okänt band från Borås tar sig direkt till final, med en låt som jag och många andra innan mig dömt ut fullständigt. Chocken var total. Men skrällen var ändå ett faktum. State of Drama blev den första av den kvällens två stora skrällar i vad jag anser var årets annars bästa deltävling - iallafall utifrån de låtar som inte gick vidare.

2. Ravaillacz

Den sista skrällen i Skrällefteå blev Ravaillacz - en grupp som bestod av 4 tjocka herrar varav en var legenden Tommy Körberg och en annan var Claes Malmberg. Av alla Melodifestivalartister som jag älskat mest genom åren har Tommy Körberg varit en av de allra största. Stad i ljus är än idag, enligt mig, kanske den vackrast låten i tävlingens historia. Likt förbannat väljer då Körberg att exakt 25 år efter "Stad i Ljus" komma tillbaka till Melodifestivalen med en låt skriven av Henrik Dorsin, där han driver med hela tävlingen på ett sätt som massvis med artister har gjort förut - genom att göra sig rolig över hur dålig musiken är i melodifestivalen. Detta var ju egentligen bara menat som en peak - riktat till Björkman - men slutade med att de skulle ta sig ända till Friends Arena. Det var något som ingen hade räknat med - allra minst Claes Malmberg som samtidigt hade en teateruppsättning inne i Stockholm att tänka på. Alla verkade bli chockade av avancemanget. Men med tanke på hur många melodifestivalhatare som numera sitter och tittar på alltihopa så har ju även telefon-röstarna blivit mer destruktiva. Klart att en sådan låt går till final då!

1. Robin Stjernberg


Den klart största skrällen i år är dock onekligen han som vann allt till slut. Han var även den största outsidern - en artist som innan deltävlingen som mest varit känd genom Idol, liksom typ halva starfältet i år... Näst intill anonymt lyckas han ta sig genom mediekarusellerna i Malmös deltävling - där fokuset ligger på Army of Lovers, Ulrik Munther och Mustasch-Ralf. Ändå så har en en gudabenådad röst och en unik låt - men det brukar ingen bry sig om i Sverige. Ändå kommer han till Andra Chansen, där han till slut går till final genom att med den närmast minimala marginalen av 3000 röster slå Martin Rolinski i sista omgången. Han var alltså nära att ryka - och Anton Ewald som också gick vidare ifrån Andra Chansen - fick 7500 mer än Robin i sin duell - och hade man gått efter de gamla Andra Chansen-reglerna så hade Robin och Anton möts i sista duellen istället - och förmodligen hade Robin inte tagit sig till final då... Men nu gick han till final med ett nödrop och vinner Internationella Juryns röster - och kommer tvåa i folkets röster - och vinner därmed hela schottabalongen. Som den första vinnaren att ta sig från Andra chansen dessutom! Skrällkungen - var hälsad!

Topp 3: De kom, de såg, de ägde hela arenan

3. Michael Fiener


Epic Saxman - killen med saxofonen! Det finns inget som är så coolt som killar med saxofon! Michael Feiner och hans kollega Caisa gick visserligen inte vidare från den första deltävlingen i Karlskrona, men de satte verkligen standarden för hur cool man kan vara på en Melodifestivalscen.

2. Petra Mede

Petra Mede alltså. Jag hade på känn att de på något sätt skulle inkorporera programledaren för Eurovision i Melodifestivalen - och jag hade ju rätt! Och på vilket sätt dessutom! Om det överhuvudtaget fanns någon som ifrågasatte SVT:s val av henne som programledare i Eurovision, så blev de nog rejält tystade när Petra klev in på scenen i Malmö! Inte nog med att hon hade memorerat hela manuset på perfekt franska - en uppgift väldigt få eurovisionvärdar någonsin lyckats med - hon äger hela scenen och visar med humor och självdistans hur stabil programledare hon kommer att bli. Petra lär bli en programledare att minnas i Eurovision, ingen tvekan om det.

1. Arne Weise


Vad kan man säga? Han var nog den sista personen man hade förväntat sig komma på catwalken - men när han väl stod där i kepsen och bling-blinget förstod man att det var detta ögonblick man väntat på i hela sitt liv. Arne - you're the KING!


Topp 3: Det mest minnesvärda från Melodifestivalen 2013


3. Lynda Woodruff


Förra året var hon helt ny och gjorde något som inte många andra kvinnliga artister gjort: Hon blev komiker. Sarah Dawn Finer gick från att bli "bara" en artist till att faktiskt skapa sin egen humorkaraktär - och dessutom lyckas ordentligt bra med det. Så bra faktiskt, att hon återkom i Eurovision som poänggivare för Sverige, och dessutom i år igen - då hon får uppdraget att presentera Sverige i pausunderhållningen i Eurovision. Lynda Woodruf är en framgångssaga - och en jädrigt rolig sådan. Det känns faktiskt ganska fantastiskt att Sverige kan leverera en kvinnlig komiker/artist för att presentera Sverige för Europa, och som dessutom har en humor som funkar överallt. Möjligtvis tar engelsmännen lite illa upp, men det får de banne mig ta. Lynda - welcome to Malmoe and the slightly smaller Malmoe Arena!

2. Eurovision-spoofen i Malmö


Jag efterfrågade EN viktig detalj inför årets Melodifestivalturné: lite återkoppling till att vi faktiskt ska arrangera Eurovision igen. Och lyckligtvis uppfattade SVT hinten och vi fick serverat precis det jag ville!! Vi fick Loreen, vi fick gamla Eurovisionprogramledare och vi fick en Eurovision-spoof i Malmö - kanske det roligaste i hela tävlingen. Hela introt i Malmös deltävling var en fullständigt perfekt parodi på Eurovision där stela floskler och stereotyper lyftes fram på ett sätt som jag bara kunnat drömma om: Programledare som inte kan engelska, manusförfattare som i desperation försöker sig på att skriva skämt på engelska, alla värdländers ständiga besatthet av att presentera sina folkdanser till modern musik, och det ständiga skrikandet av "HELLO EUROPE!!!!". Och givetvis de krampaktiga botoxleendena. Klockrent.  Men det mest mind-blowing av allt var ju faktumet att det introt lätt hade kunnat vara en verklighet i Maj, om Sverige varit ännu ett öst-land. Visst, nu är jag raljant mot östblocket här, men de har verkligen en annan uppfattning om vad som är kvalitetsunderhållning där. Och för en gångs skull fick vi i Sverige driva med den uppfattningen en smula - lite kaxigt för ett land som snart ska arrangera alltihopa. Men jädrans vad bra det blev - klart det bästa SVT gjort i årets Melodifestival!

1. Robin Stjernberg


Säga vad man vill, men Robins vinst var ändå något helt unikt. Ingen hade gissat på honom som vinnare, än mindre han själv. Men sekunderna efter avgörandet är ändå melodifestivalhistoria, när alla artister i green room blir tvungna att övertyga Robin om att han faktisk har vunnit. Jag hade nog reagerat på samma sätt. Men med Europa i ryggen vann han mot alla odds och oavsett vad man tycker om låten så är det bara att konstatera att Robins framgångssaga, med sin egen låt och sin fantastiska röst, är Melodifestivalens mest minnesvärda detta år. Låt oss hoppas att den fortsätter!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar