Inför Melodifestivalen 2014 - förhoppningar och mardrömmar

Det är nu inte långt fram till December månad - den månad då artisterna till nästa års melodifestival brukar avslöjas. Redan nu håller man på att sålla fram låtarna till tävlingen - som drar igång i början av Februari nästa år. Det är sedan tidigare klart att städerna som kommer att hålla i deltävlingarna är Malmö, Göteborg, Linköping, Örnsköldsvik, Stockholm och LIDKÖPING. Jag gläds verkligen åt att min gamla hemstad Lidköping äntligen får vara värd för annat än bandymatcher, porslinsfestivaler och raggarträffar. Sedan man byggde Sparbanken Lidköping Arena (eller "Ostkupan" som jag kallar den) så har jag ständigt väntat på att man faktiskt ska locka till sig Melodifestivalen - eftersom det trots allt är en väldigt modern arena. Dessutom har Lidköping fött upp stjärnor som Hanna Sundblad och schlagerexperten Anna Charlotta Gunnarsson. Från trakterna runt omkring (Skara, Vara, Skövde m.m.) så kan vi dessutom samla på oss i princip hela schlagervärlden de senaste 30 åren, mycket tack vare Bert Karlsson (som lär vara på plats i Lidköping!)... Det fanns alltså goda skäl till varför man valde att ge Lidköping den där Andra Chansen platsen och jag kan bara konstatera att jag iallafall kommer vara där och välkomna dem på plats. Låt oss hoppas att vi inte skämmer ut oss mer än vanligt...

Men det mest relevanta är ju givetvis innehållet: Artisterna, Låtarna och Programledarna. I nuläget vet vi faktiskt ingenting av det ovanstående, med undantag av en artist - Eko. Denna trio vann tävlingen "Svensktoppen nästa" som SR håller i; någon slags ersättning för det misslyckade "Webbjokern" som tidigare år har öppnat för alla glada amatörer att komma med i Melodifestivalen. Eko verkar på första lyssning vara ett band som verkligen har tagit de senaste Eurovisionvindarna till sig, då man hör både Loreen och Emmelie de Forest i deras musik. Deras vinnarlåt "Yellow" kommer dock inte vara den de tävlar med i Melodifestivalen, vilket vi nog ska vara tacksamma för, den är helt enkelt inte bra. Men potentialen finns där, om vi verkligen vill kopiera friskt från Loreen och Emmelie. Nåja. Sannolikheten för att EKO vinner i Friends Arena i Mars är mindre än minimal.


Men i övrigt vet vi ju ingenting om vilka som kommer att vara där!
Vi vet att 2628 bidrag skickades in, vilket är fler än ifjol, men lägre än alla andra år bak till 2002. Enligt der führer Björkman så är det på förfrågan av SVT själva att musikbolagen skall skicka in färre bidrag - och bara de som de tror allra mest på. Jag förhåller mig tveksam till om det verkligen var en så bra idé - det tar ju makten från urvalsjuryn och lägger den på musikbolagen. Sist så resulterade det i en katastrofal Melodifestival som blev ett lågvattenmärke rent musikaliskt. Frågan är om årets skörd är bättre? Jag tvivlar.
Men vad vill vi höra? Vad vill vi se? Vilka vill vi se? Och vad vill vi absolut inte se? Här är min lista:

Låtar

Redan nu vet vi alltså att Loreens sensuella discodunk och Emmelie de Forrest etnotrummor är hetaste trenden i schlagervärlden, vilket bekräftas av den enda artisten som vi faktiskt redan nu vet kommer vara med. Men är det bara det som gäller? Nja. Jag satsar 100 spänn på att av de 32 låtar som tävlar i 2014 års Melodifestival så kommer det vara:
10 st. Moderna danslåtar (säkert med en massa elektro-skit, eller dubstep). 
4 st. Hopplöst utdaterade ballader (disneyballader eller nått annat helt bortkastat Ingela "pling" Forsmanskit)
6 st. Gammalschlager (old school - så alla schlagerfascister håller käft) 
3 st. Skämt- och plojlåtar (Som går ut på att marknadsföra pruttar och roliga löständer)
2 st. Raggarrock, mangarock eller pudelrock (Vilken rock som helst, bara man får tända eld på scenen och ha mycket kemikalier i håret)
5 st. Odefinierbara diverse "konst genres" (ni vet sådana där låtar som är "konst" och som har till syfte att göra melodifestivalen bredare rent genremässigt. Skitdåligt alltså.)
2 st. Afrikansk rapp eller någon indiandans eller nått (SVT kvoterar ju alltid in något multikulti så man slipper ansvaret för att SD skiter på sig av upphetsning varje lördagskväll). 
I denna röra finns alltså en vinnare, oftast. Det tråkiga är ju dock att Melodifestivalen numera är så förbaskat förutsägbar. Alla genres har blivit homogeniserade känns det som - alla "schlagerlåtar" låter verkligen exakt likadant nu, och är dessutom nästan alltid skrivna av samma person (G:son). Alla ballader har samma problem, medan rock och etno/hipphopp eller jazz eller vad sjutton det blir, ständigt inkvoteras i tävlingen - oavsett om det faktiskt är bra eller inte. Det känns som om Björkman redan vet att vissa låtar aldrig kommer ha en blekaste chans att vinna - men tar med dem bara för att bredda fältet och försöka uppnå någon typ av "kulturell nivå". Min mardröm (helt seriöst) är att hälften av alla låtar nästa år kommer att vara afrikansk jazzfusion eller samisk strupsångs-dubstep, och andra hälften plojnummer med Loa Falkman i kanindräkt sjungande "Trollololololo"...
I Norge lyckas man få in både country och syntdisco, och dessutom vanlig hederlig pop - något som vi blivit radikalt sämre på i Sverige. Mer radioanpassad pop! Mer Avicii! Mer Maggio! Mer Robyn! Ska vi vinna igen, då måste vi bli mer lyhörda på vad Europa förväntar sig av oss - och då är det musik som gäller, inte scenshow med glasburar eller sminkade tonårspojkar med fjädrar i håret! Bra musik - that's it!

Artister

Det är alltid en massiv spekulationsvåg som föregår Melodifestivalens artistpresentationer. Alltid är det någon comeback, någon gammal räv och någon nybörjare. De senaste åren har man varit duktiga på att sålla fram ordentligt med nybörjare - även om de flesta "nybörjare" numera är artister som har hållit på lääääänge innan de till slut förstått att de blivit "gamla nyheter" och därför beslutar sig för att göra Melodifestivalen så de får gratis publicitet och dessutom turnera med Lasse Holm på sommaren efteråt.
Det finns dock ett litet antal artister som jag verkligen vill ställer upp, som har något som kan lyfta tävlingen från den gråa massan. Här är artisterna jag VILL ska debutera i Melodifestivalen 2014:
1. Robyn. (Kräver ingen förklaring)
2. Avicii ( Skrev intromarchen i Eurovisionfinalen tillsammans med Björn & Benny - det borde ge smak!)
3. Veronica Maggio (Högst otroligt att hon ställer upp - hon är alldeles för populär som hon är just nu)
4. Marie Fredriksson (En av våra allra största stjärnor - som dessutom har allt att vinna)
5. Håkan Hellström (lär aldrig hända)
Men som saken är så har redan de allra flesta bra svenska artister redan varit med en gång i Melodifestivalen. Och bland dessa så har jag givetvis en STOR önskelista på comebacker jag skulle vilja se:
1. Sanna Nielsen. (Kan aldrig få nog av henne)
2. BWO (Säg vad man vill, men det är inte Melodifestival utan en Alexander Bard i shorts)
3. Sarah Dawn Finer (Klass. Både som artist och som programledare.)
4. Martin Stenmarck (Las Vegas sög visserligen, men Martin är en fantastisk sångare)
5. Loreen (En gång till. Vi gör en Johnny Logan!)
6. Arvingarna (Vi behöver riktig musik)
7. Östen Med Resten (Kanske det bästa som gjorts i Melodifestivalen någonsin). 
8. Salem Al-Fakir (det är värt ett nytt försök)
9. Linda Pritchard (Fantastisk Sångerska, men tämligen ouppskattad)
10. Danny Saucedo (Är den ende i historien att komma tvåa två år i rad.)

Det finns givetvis fler, men någon måtta får man ju ha.
Sedan finns ju såklart mardrömslistan. Det tragiska här är att jag är rätt säker på att majoriteten här kommer att komma med i Melodifestivalen vare sig jag vill det eller inte. Björkman hatar mig.
1. YOHIO. (Den androgyna Japanrockaren som inte har musik men väldigt häftigt smink. YTLIGT - och därmed folkligt. Given att göra comeback och ta revansch från andraplatsen)
2. Sean Banan. (Gör han ett tredje försök att vinna spränger jag Stockholm i småbitar)
3. Eric Saade. (Lär göra comeback, det har varit alldeles för tyst från honom sedan han skämde ut oss som värd i Green Room i Malmö)
4. Pernilla Wahlgren (Det räcker nu Pernilla. Ingen gillar dig längre.)
5. Shirley Clamp (Oj. Nej tack...) 
6. Carola. (Hahaha, ehm. Nej.)
7. Lotta Engberg (En av ytterst få schlagerdrottningar jag vill döda. Långsamt. Mest p.g.a. duetten med Christer Sjögren några år sedan)
8. Andreas Lundstedt (Mr. Schlager. Gå hem och dra nått gammalt över dig.)
9. Alcazar rent generellt (Oj, jädrar vad gamla ni är nu. Ge upp nån gång!)
10. Caroline af Ugglas (SNÄLLA SNÄLLA INTE MER!)

Ytterligare ett gäng artister lär göra comeback, även om jag inte har något emot det; Anton Ewald (faktiskt klart den bäste dansaren i Melodifestivalen 2013), Ulrik Munther (borde vunnit 2013) Timoteij (alltid relevanta numera), Brolle (Solklar egentligen) Linda Sundblad (också solklar), och Darin (Lär ju göra comeback nån gång...)
Det jag däremot vet med all säkerhet är att minst tre fjärdedelar av alla nya debutanter kommer vara (1) bakgrundssångare till artister i 2013 års Melodifestival, (2) bakgrundsdansare till artister i 2013 års Melodifestival (3) artister från Idol 2011, 2012, och eventuellt redan från årets Idol. Resten av debutanterna kommer dock antingen känna eller ha kontakt med någon som redan känner Christer Björkman. Till exempel vara svågrar till Björkman...
Nåja.

Programledare

Säga vad man vill, men programledarna är alltid en stor snackis. Alla har en åsikt! De senaste åren har dominerats av damer - eller iallafall av Gina Dirawi. Hon har verkligen bytt på könsrollerna, och fått sina manliga partners att se ut som blåsta bimbos (Danny). Jag har dock svårt att se Gina göra en tredje raka Melodifestival - om inte Luuk fick göra det så har jag mycket svårt att se Gina göra det. Melodifestivalen behöver något nytt - och intressant. Programledarexperimenten har haglat i Melodifesitvalen - från ett system med två nya programledare varje deltävling (2005) till Lena PH:s skandalomsusade soloprogramlederi 2006, och varför inte trion Luuk/Björn Gustafsson/Nour el-refai 2008? Och glöm inte Dolph Lundgren 2010! Problemet de senaste åren har dock varit samma som i Eurovision - man använder ett proffs och en amatör (oftast artist med vackert ansikte). Medan Gina växte till ett slipat proffs, var Danny mer som en femteklassare som skulle hålla i en projektredovisning. Samma hände Marie Serneholt 2011. Suck. Det enda undantaget är Sarah Dawn Finer som inte bara var en duktig artist och programledare, utan dessutom visade sig ha humorkompetens - som ett år senare skulle underhålla hela Europa.
Men vågar SVT satsa på ännu ett upplägg med artist och proffs? Eller slänger man in en till joker - en Dolph? Eller kör man på soloupplägg 2014?
Här är mina drömprogramledare:
1. Kristian Luuk (inte trolig att göra comeback, men man kan drömma)
2. Lasse Kronér (Programledare för MF 1993, men är nog lite för omodern för 2014 års upplaga)
3. Robin Paulsson (Faktiskt en lågoddsare - men kanske lite uppenbar? Inte SVT:s stil, trots att han är proffs)
4. Sarah Dawn Finer (Behöver inga förklaringar)
5. Babben Larsson & Sissela Kyle (Lär inte hända men det är en humorduo som heter duga)
6. Anders och Måns (Det har verkligen snackats om dem, men sannolikheten är liten)
7. Kalle Moraeus (Lågoddsare - men så oerhört skön!)
8. Kodjo Akollor och Hanna Hellquist (ev. Soran Ismail). (Programledare i Morgonpasset - men tränade även framför kameror numera. Liten skrällvarning på dessa alltså!)
9. Björn Skiffs och Kicki Danielsson (Drömma kan man ju alltid)
10. Timo Räisänen (störtskön alltså!)

Men samtidigt finns min mardrömslista:
1. Eric Saade (NEJ! NEEEEEEEEJ!)
2. Petra Mede (Lysande i Eurovision, men enough is enough.)
3. Jonas Gardell (döda mig om han blir utsedd)
4. Rikard Sjöberg (Världens sämsta människa)
5. Peter Jidhe. (Sport och schlager bör inte blandas.)
6. Sean Banan. (MARDRÖMMEN)
7. Thorsten Flinck & Ranelid (MARDRÖMMMMMMMEEEEEEEEN)

Nåja. Någon gång i November eller December vet vi vilka vi får se och höra i Melodifestivalen nästa år. Låt oss hoppas att vi slipper skämmas.

Eurovision 2014: Copenhagen calling! Men vilka?

I September stod det klart att alla tidigare spekulationer om var nästa års Eurovision skall hållas - var fel. Det blev visserligen Köpenhamn (IGEN FÖR 3:E FUCKING GÅNGEN) men inte i någon av de typ 10 olika arenorna som pekats ut som kandidater av media - NEJ, danskarna ville inte vara så mainstream! Istället gör man något mycket speciellt; nämligen förlägger ett av världens största musikevenemang i en varvslokal på en liten halvö. Ja, det är sant, och NEJ jag överdriver inte. B&W-hallerne heter stället dit hela Europas blickar kommer att riktas i Maj nästa år och det ligger på en liten halvö som heter Refshaleøen precis utanför centrala Köpenhamn. Lokalen är en gammal varvshall från 60-talet som visserligen har rätt storlek, men i princip aldrig har använts till någonting som överhuvudtaget går att definiera som underhållning. Det blir alltså till att investera mycket pengar i lokalen om den skall kunna husera en produktion som den Malmö presterade. Nu verkar dock danska televisionen DR ha tänkt väl igenom detta val, vilket ju alltid är en fördel. Och jag måste säga att det faktiskt ska bli spännande att se vad resultatet blir - eftersom allting kommer att ske på en halvö. För att enklast kunna ta sig till Refshaleøen, kan man åka den kommunala båtlinjen, om man inte är van vid att köra bil över myllret av broar som leder ut till Christiania och Köpenhamns industriområden. Refshaleøen planeras under Eurovision att gå från en tråkig tom industritomt till att bli en "Eurovisionö", full med events och musik av alla slag. Med tanke på att Refshaleøen inte är större än Västra hamnen i Malmö, lär det bli ganska högt tryck. Samtidigt kommer man helrenovera B&W-hallerne till en fullt fungerande arena, om än med en något rustik framtoning. Resultatet kommer att bli en publikkapacitet på runt 12,000 alltså lite mindre än Malmö Arena. Däremot har man den stora fördelen att man kan anpassa hela hallen för Eurovision - vilket (hoppas jag) lär leda till ett imponerande scenbygge. Redan snackar man om laser och 3D projektioner - något som vi var för snåla för i Sverige. Nåja.

Det ska iallafall bli spännande att åka över sundet igen, för att se hur storstaden Köpenhamn hanterar Eurovision. Risken blir överhängande, att det bara blir en väldigt isolerad händelse som köpenhamnarna i gemen inte kommer märka av. I Malmö fanns ju fördelen att hela staden engagerades i tävlingen, och det var inte för inte som Malmös värdskap hyllades som unikt och epokgörande. Hur Köpenhamn nu bygger vidare på detta återstår att se - men kostnaderna för det är redan långt över de som SVT hade klarat av.

Frågan i nuläget är dock hur många som verkligen kommer att få uppleva nästa års Eurovision. Redan nu har många länder lämnat återbud, bl.a. Turkiet, Portugal, Polen, Cypern, Kroatien, Bosnien & Hercegovina, men också Greklands deltagande är hotat (mest för att man ju faktiskt lagt ned hela den statliga tv-stationen p.g.a. att man ju faktiskt är bankrutt). Tidigare Eurovisionländer som Tjeckien, Slovakien, Monaco, Andorra och Luxemburg har också nekat en återkomst till tävlingen, och ännu har inte Bulgarien eller Serbien meddelat sitt beslut i frågan. Faktum är att nästa års Eurovision riskerar att bli det minsta sedan semifinalsystemet infördes för 10 år sedan, något förmodligen är lika mycket orsakat av finanskriser som nordisk dominans. Stornationer i Eurovision, såsom Turkiet och nu kanske också Grekland lämnar tävlingen p.g.a. dåliga finanser men också som protestaktion mot vad som numera upplevs som en västeuropeisk komplott. Faktumet är ju att av de senaste 5 årens vinnare har 3 varit ifrån Skandinavien, 1 ifrån Tyskland och bara 1 ifrån Östeuropa. Jämför man detta med perioden 2002-2008 så var bara en vinnare ifrån Skandinavien, och 6 ifrån Östeuropa! Då talade man istället om Östeuropas dominans - vilket ledde till flera avhopp från tävlingen av Västeuropeiska länder som ansåg att det var omöjligt att vinna tävlingen.
Nu är trenden alltså tvärtom, även om jag tvivlar att Azerbajdzjan och Ryssland lär hoppa av tävlingen inom den närmaste tiden. Men faktum är att EBU nu måste börja lyssna på alla upprörda öststater - framförallt vad gäller röstningen (IGEN!). Reglerna om juryröstningen har därför ändrats (IGEN!) även om man denna gång istället fokuserar på att göra juryresultatet mer öppet. Exempelvis ska man publicera alla länders juryresultat omedelbart efter sändningen - så alla kan se vad de enskilda jurygrupperna röstat på. Samtidigt skall man öka kontrollen på vem som sitter med i juryn - mer professionalitet verkar vara slagordet.
Samtidigt förstår ju jag att detta inte kommer ändra ett skvatt på det faktiska resultatet - sedan jurygrupperna kom in 2009 har väst totalt dominerat, vilket jag nämnde ovan. Frågan är om effekten är bättre kvalitet på vinnarna? Ja, det skulle jag nog säga. Samtidigt så är det knappast så det helt väger upp för många öststaters kompisröstande. Att Ryssland och Azerbajdzjan varit så vansinnigt framgångsrika de senaste åren har nog inte någon jurygrupp förklaring till - snarare ett massivt telefonröstande från ett folk i konsensus om att rätt grannland måste vinna.
Nåja.
Vi ska iallafall vara glada över att slippa dra till Baku igen, till en skrytarena som numera i princip står oanvänd, med undantag från enstaka konserter med världsartister med storhetsvansinne.

När Eurovision nu ändå kommer till Köpenhamn för tredje gången i historien, är det två imponerande rekord som slås. Inte nog med att staden blir den första att arrangera två Eurovision under 2000-talet, det är också den kortaste förflyttningen mellan två konsekutiva Eurovisionarenor (som inte ligger i samma stad) - den sammanlagda sträckan mellan Malmö Arena och B&W-hallerne är strax under 3 mil - en resa på ca. 40 minuter. Det tidigare rekordet var mellan Tallinn (2002) och Riga (2003) - en resa på 27 mil. Det är ett mycket imponerande rekord, med tanke på hur stort Europa är.
Låt oss hoppas att det inte blir ett bottenrekord i deltagarländer bara...

Var hamnar Eurovision 2014? - I ett fängelse, i en park eller i en bankbox?

Okej: För alla oss som trodde att Köpenhamn skulle bli nästa års värdstad för Eurovision, så kan vi på en gång konstatera att så är det inte alls säkert blir fallet! Direkt efter Emmelie de Forrest seger i Malmö började varenda stad i Danmark, som ens hade tillstymmelse till arena, att fila på sina ansökningar.
Och till skillnad från när Sverige vann 2012 - så är det inte en fråga om de tre största städerna och arenorna som gör upp om värdskapet - NEJ - i Danmark är det alltifrån gamla fängelser i landsbygdshålor - till toppmoderna konferensanläggningar i huvudstaden som gör upp om värdskapet.
Se inte så förvånad ut! Det är Danmark vi snackar om här - landet som gav oss illaluktande ost, röda korvar och Kalmar som huvudstad i 150 år...
Anledningen till att valet av Köpenhamn inte längre är givet (vilket det ju var sist det begav sig 2001) är att Danmark (liksom Eurovision) inte alls är detsamma nu som då. 2001 höll Eurovision på att växa till ett enormt spektakel efter Globens värdskap 2000 (det dittills största Eurovision:et i historien), vilket danskarna övertrumfade genom att förlägga 2001 i Parken Stadium i Köpenhamn - som gav plats till 38000 i publiken (den största Eurovisionpubliken till dags dato). 2014 kämpar Eurovision dock för att bli mindre och mer ekonomiskt igen - Malmö 2013 var ett stort steg mot det då arenan var liten och välanpassad för tv-produktion. Danska tv-bolaget DR har själva lovat att förvalta Eurovision på den linjen som SVT tog fram, vilket givetvis får konsekvenser.
Det är inte längre självklart att den största arenan i landet ska arrangera - tvärtom är det tv-produktionens kvalitet som avgör. Dessutom är det inte givet att den största staden ska arrangera - Eurovisionstämningen blir mycket mer koncentrerad och får högre kvalitet i en mindre stad. Så var hamnar då Eurovision 2014? Här är de städer som hittills lagt bud:

1. Köpenhamn (Bella Center, Parken)

Alla trodde ju på Köpenhamn i början - storstaden som ligger bara 14 km från Malmö och dessutom arrangerat tillställningen 2 gånger förut. Faktum är att om Köpenhamn väljs som värdstad igen, så innebär det flera rekord: Dels att sträckan Malmö-Köpenhamn är den kortaste sträckan Eurovision har förflyttats mellan två år (om man bortser de gånger Eurovision hållits i samma stad två år i rad, läs: Dublin 1994,1995). Dels skulle Köpenhamn bli den stad i Skandinavien som arrangerat flest Eurovision, och den första staden detta millennium att arrangera tävlingen två gånger.
Det finns faktiskt flera uppenbara anledningar till varför Köpenhamn är en favorit till att arrangera hela schottabalongen igen:
1. Man har gott om hotellplatser.
2. Goda kommunikationer (tunnelbana, flygplats)
3. Man har god erfarenhet av att arrangera Eurovision i Köpenhamn.
Man har dessutom två möjliga arenor att förlägga det hela i:
Bella Center: Ett toppmodernt konferenscenter i Örestad utanför Köpenhamn, med utrymme för 20,000 personer och tillhörande hotell. Bara några minuter från Kastrup och Malmö - helt idealiskt för stora evenemang som Eurovision. FN:s klimatkonferens 2009 hölls här.
Parken Stadium: Som tidigare nämnt, Köpenhamns största arena och tidigare arrangör av Eurovision med plats för över 38,000 i publiken. Ligger strax utanför centrum och har goda kommunikationer. Kan dock vara för stort för Eurovision utifrån de nya riktlinjerna.

2. Herning (Den Jyske Bank Box)

Detta är en stad som väldigt få känner till i Sverige (eller någon annanstans heller för den delen). Detta är kanske inte så konstigt, för staden har bara 46,000 invånare (nästan exakt lika många som Trollhättan) och är dessutom en riktig landsbygdshåla. Faktum är att staden, som är förlägen mitt på den Jylländska landsbygden - 30 mil från Köpenhamn, enbart är känd som en järnvägsknut. Ja, och givetvis som Danmarks mässhuvudstad. För av någon anledning har Herning blivit den stad i Danmark som har flest mässor av olika slag - från den Internationella landsbruksmaskinsmässan AGROMEK, till distriksmästerskapet i Handmjölkning. Men tack vare det nya stora skrytbygget "Den Jyske Bank Box arena" så lockar staden numera också Handbolls-EM, Sim-EM och världsartister som Rihanna, Lady GaGa, Pink och Bruce Springsteen. Tack vare arenans kapacitet (max 15,000) har den blivit mycket populär - och var värd för den danska Melodi Grand Prix finalen 2013 (där Emmelie de Forrest som bekant vann). Tack vare sin oerhört moderna och populära arena så är Herning faktiskt storfavorit för Eurovision 2014, trots att staden skulle bli den minsta Eurovisionstaden sedan 1993. Men faktum kvarstår: Staden är van vid stora evenemang och har goda kommunikationer med tåg och flyg (närmast flygplats Karup (nej inte Kastrup, utan KArup) ligger bara 2,5 mil ifrån staden. Att "Bank Boxen" dessutom är en del av ett stort konferenskomplex kallat "Messecenter Herning" med flera stora mässbyggnader väl lämpade för presskonferenser och välkomstfester - lär inte göra Herning mindre attraktivt. Frågan är dock om man vågar lägga ett sådant viktigt evenemang i en stad som ingen känner till, ens i Danmark? Jag kan ju avslutningsvis nämna att stadens image som totalt okänd till och med har inspirerat till en egen komediserie i dansk tv som hette "Hvor fanden er Herning?" från 2009 - som helt enkelt handlade om en bakfull brudgum som förgäves försöker ta sig från svensexan i Köpenhamn till Herning - trots att ingen verkar veta var Herning ligger...

3. Horsens (Horsens Statsfængsel)

Ett mindre troligt, men väldigt roligt bud i tävlingen om Eurovision 2014, kommer från den östjylländska staden Horsens - med ca 54,000 invånare. Visserligen har staden flera gånger tidigare arrangerat danska Melodi Grand Prix finalen, men då i den måttligt stora Horsens Forum (ca. 4,500 i kapacitet). Men nu vill Horsens hålla i den stora tävlingen, Eurovision, och då är Forum alldeles för litet. Istället smäller man nu till med att hålla det i det gamla fängelset Horsens Statsfængsel, från 1800-talet. Fängelset skulle ge plats till 10,000 i ståplatser i publiken - men allt skulle då bli tvunget att ske utan tak. Att förlägga det hela utomhus är något som de allra flesta TV-bolag aldrig skulle drömma om, vilket (förutom den uppenbara anledningen att det hela är ett gammalt fängelse) är en stark anledning till att Eurovision 2014 förmodligen inte hamnar där. Ändå tror man i Horsens väldigt starkt på fängelset: "Om DR vill göra något nytt med Eurovision så är Horsens det perfekta valet - här finns gott om möjligheter, och fängelset är välanpassat för en stor tv-produktion". Huruvida Horsens vinner budgivningen är ännu oklart, men idén är fängslande.

4. Ålborg (Gigantium)

Ålborg är en av de få budgivarna som faktiskt är en större dansk stad - med ca 105,000 invånare (ungefär som Lund), och centralort i distriktet Nordjylland. Staden arrangerade finalen i Dansk Melodi Grand Prix 2012, och har många sportlag som använder arenan. Trots detta är de inte favorit för värdskapet. Även om staden är gammal och välutvecklad - och dessutom med en modern arena med det coola namnet Gigantium, så är Ålborg en högoddsare. Gigantium tar "bara" in max 8,500 åskådare vid konserter, vilket är i underkant för Eurovision. Trots att staden emellertid har en egen flygplats så är det långt att åka från Köpenhamn och inte minst Malmö - och samtidigt är staden inte anpassad för så stora evenemang utifrån hotellplatser.

5. Fredericia (Messe C)

Fredericia känns faktiskt som ett realistiskt alternativ i uppgörelsen om Eurovision 2014. Staden ligger på sydöstra Jylland, precis vid Lilla bält-sundet (där svenska armén och Karl X Gustaf marscherade över 1657), och är del av ett urbanområde kallat Trekantsområdet; ett kommunsamarbete mellan bl.a. Fredericia, Vejle och Kolding som innefattar 354,000 invånare. Regionen är således Danmarks största urbana region utanför Köpenhamn, och kan utan problem husera ett Eurovision. Det centrala läget gör dessutom att kommunikationerna underlättas betydligt och det finns goda förutsättningar för att skapa en god eurovisionstämning. Vad som däremot verkar vara ett problem är att den tilltänkta arenan (eller snarare mässhallen) Messe C, i jämförelse med exempelvis Bella Center och inte minst Messecenter Herning, är tämligen litet och oanpassat för Eurovision. Inget tidigare evenemang av den storleken har hållits i lokalerna och mycket lite talar för att ytan kommer vara tillräcklig för Eurovision (ca. 8000 åskådarkapacitet). Visserligen har Messe C ett mycket attraktivt läge och en modern utformning, men mässhallarna möter nog knappast Eurovisions standarder.

Det är ännu lång tid kvar innan DR måste bestämma sig om värdstaden för Eurovision 2014. I princip har de hela året ut på sig innan EBU måste ha svar - även om SVT bestämde sig för Malmö redan i Juli förra året. Men om man ska gå på experternas tips så behöver man välja en arena i storlek med Malmö Arena - d.v.s. strax runt 13-14.000 och den ska nog helst vara välanpassad för TV-produktioner. I nuvarande läge är Hernings jyske bank box storfavorit - just då den lämpar sig mycket väl utefter dessa beskrivningar. Dock är det så att många tror på Köpenhamn, just p.g.a stadens kommunikationer och hotellmöjligheter - samt att man ju faktiskt har två möjligheter där - både parken och Bella center. Kort sagt är möjligheterna många. Ett kul förslag som dykte upp precis efter finalen, halvt på skoj, halvt på allvar, var att förlägga Eurovision i Malmö Arena igen. Det var ju trots allt en perfekt arena - och bara 20 minuter från danska huvudstaden. Kan det bli mer perfekt än så? I think not... 

Det kontroversiella Eurovision:et: Från gaykyssar till röstningsfusk

Käre barn - vilket rabalder det blev före, efter och under Eurovision 2013! Aldrig förr tror jag att ett Eurovision har blivit så kontroversiellt och politiskt laddat som Malmö 2013. Inte nog med den interna nationella kritiken mot Malmö som värdstad, utan även dess slogan, dess gay-fokus och inte minst röstningssystemet. Kort sagt finns det massor av kontroverser att lyfta fram efter årets Eurovision:

1. Debatten om Malmö som värdstad

En del samhällsdebattörer menade redan i somras att Malmö var otänkbart som värdstad för Eurovision. Kriminalitet, gängbråk, social segregation, rasism, antisemitism och politisk turbulens i kommunen skulle sända en svart bild av Sverige ut i världen - och dessutom förstöra feststämningen hette det. Dessa debattörer kom generellt ifrån ett visst politiskt håll som av någon anledning inte gillar multikultur (läs Malmö), men debatten fick nog snarare en motsatt effekt. Istället för att motverka att Eurovision hamnade i Malmö, så tog SVT och Malmö (och Skåne i stort) stolthet i att lägga det just i Malmö. Bilden av Malmö som en maffiastad dominerad av tung kriminalitet och segregation var ju tvungen att brytas på något sätt och jag tror faktiskt att Eurovision har hjälpt till att ändra den bilden. Visst, problemen lär inte magiskt försvinna p.g.a. ett arrangemang, men det hjälper onekligen att folk kan umgås kring något och tillsammans arbeta för något. Malmö var nog kanske den stad som allra mest behövde Eurovision - lika mycket som jag nog tror att Eurovision behövde Malmö.
Nu ska jag dock påpeka att allt inte var guld och gröna ängar i Malmö. I vanlig ordning organiserades demonstrationer av allehanda aktivistgrupper, som av olika anledningar tycker att man bör utesluta vissa nationer från gemenskapen. Israel var som vanligt i blickfånget (säg när de inte varit det!), och som alltid lyckades den skånska vänstern locka hundratals till demonstration - liksom de alltid gjort när Israel kommit på besök till Skåne i olika sammanhang. Detta var visserligen väntat - men det skapade en mycket allvarsam debatt om hur Sverige ses utifrån. Judarnas situation i Malmö är inte rolig - något som man i den Israeliska delegationen var väl medvetna om. Sedan långt tidigare har antisemitism-analytiker avrått judar från att resa till Malmö, ett rykte som många malmöbor (inklusive kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu) inte brytt sig om att rätta till. Tvärtom har man aktivt givit närig åt ryktet genom allehanda uttalanden - som inte är svåra att tolka som rent antisemitiska. Därför var jag faktiskt lite förvånad att Israel ändå väljer att åka till Eurovision, väl medvetna om situationen - och tur var nog det. Den israeliska delegationen var nog väl medvetna om att ett bojkottande av Eurovision enbart p.g.a. ryktena kring Malmö bara skulle leda till legitimisering av antisemitism. Ska Eurovision förbli en helt politiskt obunden tävling så ska värdsstäderna aldrig kunna påverka vilka som är välkomna att delta. Lyckligtvis urartade inte demonstrationerna i Malmö - och istället kunde också en kippavandring genom staden genomföras problemfritt under veckan. Malmö fick därför visa sin demokratiska sida och avsäga sig våldet - och bevisa att tolerans är möjligt även i de mest polariserade städerna.

2. "We are one" vs. "We are not one"

Av de mest patetiska och löjliga debatterna som uppstod under Eurovisionveckan i Malmö, var huruvida dess slogan "we are one" verkligen var legitim. Vissa radikala vänstergrupper tog tillfället i akt att i skepnad av Eurovisionens design dela ut broschyrer med  titeln "we are not one". Syftet var givetvis att svartmåla Sverige som en antifeministisk förtryckarstat á la Azerbajdzjan - och inte alls ett land med tolerans eller lika rättigheter som eurovisionslogan föreslog menade man. Problemet var kanske att aktivisterna hade svårt att sära på äpplen och päron - eftersom eurovisions slogan INTE ÄR Sveriges slogan. Bara för att Eurovision hålls i ett land, blir inte Eurovision omedelbart en del av landet. "We are one" var alltså Eurovisions slogan - inte Sveriges slogan (om vi nu har nån). Denna lilla nyansskillnad är tydligen svår att uppfatta för vissa människor. Tvärtemot vad de tror så handlar eurovisionslogan om Eurovision och andemeningen att Europa ska vara samlat i Eurovision - inte att Sverige på något sätt är ett enat land där alla är överens och jätteglada över det. Men självklart så får vi väl se det som ett berikande av debattklimatet när aktivister försöker övertyga tillresta eurovisionfans om att slogan egentligen ett PR-trick för att lura svenska folket och turister att vi är ett perfekt land - när vi i verkligheten förtrycker folk något oerhört. Jag kan ju direkt säga att denna typ av demonstration inte hade förekommit i Baku, Moskva eller Belgrad - så på sätt och vis är det ju bara bra att man visar på yttrandefriheten i Sverige. Jag hoppas att eurovisionfansen mer tog intryck av just den biten snarare än den något speglade propagandan i broschyrerna.

3. Tidernas mest gayvänliga Eurovision

Tyvärr är ju alltid hbtq en kontroversiell fråga - iallafall i stora delar av övriga Europa. Under de senaste åren har Eurovision, som har en stark hbtq-status, haft ett mycket ambivalent förhållande till just de här frågorna - mycket p.g.a. att tävlingen har hållits i länder där homosexualitet varit antingen rent förbjudet eller enbart förbjudet att propagera för. Inför förra årets Eurovision utfördes exempelvis en hacker-attack mot fansidan ESCtoday.com - där hackarna utgav sig för att var Azerier som ville hindra homosexuella från att komma till Azerbajdzjan. Hur det än var med den saken, så överträffade ju ändå ryssarna aktionen 2009 när de slog ner och arresterade deltagare i ett pride-tåg som demonstrerade utanför arenan samma dag som finalen skulle avgöras.
Inför Malmö var därför förväntningarna stora på att förändring skulle komma. Sverige är något av ett hjärteland för många inom hbtq-rörelsen, och inom schlagerkretsar är som bekant Sverige ett ständigt favoritland. SVT lade, som jag tidigare nämnt, stort fokus på eurovisionfansen i år - men lyckades också under sändningarna få in två gaykyssar, tävlingens första genom historien. Den första skedde i Finlands nummer i semifinal 2, då Krista gör sin stora final och kysser en av sina dansare, och den andra skedde i finalens pausnummer där Petra Mede "viger" två män. Reaktionerna lät givetvis inte vänta på sig. Inom ett dygn av Semifinal 2 hade åtskilliga journalister och opinionsmakare fördömt den lesbiska kyssen som "opassande för familjeunderhållning" och smaklös. Ändå var reaktionerna på gaykyssen i finalen något som fick vissa tv-bolag att "råka" sätta in en vältajmad reklamsnutt mitt i pausnumret - vilket bl.a. det ryska tv-bolaget hade gjort. Det hela ledde till en intressant debatt på youtube när det oredigerade klippet på pausunderhållningen (som de flesta i Europa fick se) lades upp - och flera ryssar kommenterat sin inställning till de scener de inte fick se på TV. Nu visste nog det ryska tv-bolaget vad som skulle hända, och hade planerat alltsammans mycket väl, för att inte fällas för brott (gaypropaganda är förbjudet i Ryssland). Huruvida de sände den lesbiska kyssen i Kristas nummer är dock ännu oklart. Det kanske inte var lika olagligt om två kvinnor kysstes?
Även om gaykulturen för första gången fick ta plats även i sändningen - vilket givetvis är ett stort erkännande och en milstolpe i Eurovisionhistorien - så var det också många i publiken som kände att man kan drog det lite väl långt ibland. Flera av skämten från Petra Mede var riktade åt sexualitet, liksom andra skämt som drogs i olika klipp (Woodruff, Eurovisionhistorien). På sätt och vis kan jag förstå att det blir lite tjatigt i längden, och när även hbtq-personer själva känner att tävlingen flyttar allt för mycket fokus mot sexualitet - då har man börjat förlora syftet med det hela. Det ska bli intressant att se huruvida danskarna fortsätter på det inslagna spåret månne?

4. Röstningskomplotter, jurymakt och röstköp

Det kanske roligaste och mest underhållande bråket i Eurovision var nog trots allt det som skedde under veckan efter Eurovision - när röstningssiffrorna analyserades. Det hela började med att en grupp journalister i Litauen i ett undercover reportage kontaktade ett antal rysktalande personer som offentligt erbjudit sig betala för att folk ska rösta på Azerbajdzjan i Eurovision. Storyn om denna rösthandel spred sig efter att Litauens 12:a också mycket överraskande gick till Azerbajdzjan (ett land de aldrig röstat på förut). Än så länge har EBU dock inte kommenterat händelserna. Men debatten om rösthandel är inte ny, i synnerhet inte beträffande Azerbajdzjan (som hamnat i topp 5 varje år sedan 2008). Förra året kom mutanklagelser från Malta mot Azerbajdzjan då Malta gav landet 12 poäng, trots att en maltesisk jurymedlem påpekat att man inte givit en enda poäng till landet i juryns omröstning. Enligt de gamla röstningsreglerna borde Azerbajdzjan därför omöjligen kunnat få 12 poäng av Malta. Nåja...  
Eurovision införde som bekant i år ett helt nytt röstningssystem som var tänkt att skapa lite större rättvisa och återspegla de verkliga favoriterna mycket mer.
Under det föregående systemet fungerade röstningen som så att jurygrupperna och folket röstade fram sina 10 bästa låtar och rangordnade dessa efter röstningstal och gav ettan 12 poäng, tvåan 10 poäng o.s.v.: Så om exempelvis Italien hamnat på 10:e plats i juryns omröstning så gav juryn 1 poäng till dem - och hade Serbien kommit 11:a i juryns omröstning så fick Serbien inte några poäng alls av juryn eftersom bara de 10 första får poäng. Folkets röster räknades ihop på samma sätt, vilket gjorde att man fick fram 2 listor med topp 10 låtar - och slutligen adderades alla låtars poäng ihop i omröstningarna och fick då en stor sammanställd lista där de 10 första bidragen fick landets slutliga poäng: ettan: 12p, tvåan 10p et.c...
MEN iår så ändrades detta, genom att man istället för att plocka fram 10 låtar som man sedan rangordnade - så rangordnas alla låtar i hela tävlingen. Både jury och folket tar alltså fram en rangordning av hela startfältet - som sedan adderas och blir till en aggregerad lista över juryns rangordning och folkets rangordning - där topp 10 får landets slutliga poäng (12, 10, 8 et.c...).
Skillnaden kan faktiskt vara avgörande; för det första kan inträffa att exempelvis Serbien vinner folkets omröstning fullständigt med 99% av rösterna - men hamnar på sista plats i juryns lista. I den aggregerade röstningslistan tas inte hänsyn till storleken på poängen från varje grupp, vilket gör att Serbien istället hamnar i mitten av resultatlistan på 13:e plats (1:a plats-26:e plats) - vilket innebär att de inte hamnar i topp 10 på den slutliga röstningslistan och blir därmed helt utan poäng från det landet, trots 99% av folkets röster. Likaledes kan exempelvis Tyskland hamna på 10:e plats i både juryns och folkets omröstning - men ändå få 12-poängaren av landet om alla andra länder i topp 10 hos jury respektive folket skiljer sig helt åt. Man kan alltså säga att folket och jurygrupperna ges möjlighet till negativ röstning - det bidrag som hamnar sist hos någon av grupperna kan aldrig få poäng i den slutliga sammanställningen - och den som blir bäst rankad i en av grupperna är inte garanterad poäng i den slutliga sammanställningen. Detta skapade oreda - som fick fantastiskt roliga och patetiska komplikationer i världspolitiken.
Ryssland och Azerbajdzjan reagerade exempelvis starkt på resultatet i deras egna omröstningar. Varför? Jo, Azerbajdzjan gav INTE EN ENDA poäng till Ryssland! Jo, ni läste rätt! Chocken i de båda länderna måste ha varit total, liksom för Azerbajdzjans ambassadör i Moskva, Polad Bülbüloglu, som genast anmälde detta till sin president, den allsmäktige landsfadern för alla azerer, Ilham Aliyev (alltså snubben med den coola mustaschen här bredvid, inte snubben med den coola hatten). Ryssland och Azerbajdzjan är ju dödspolare, så det måste ju ha skett ett allvarligt misstag i rösträkningen! Presidenten anmälde det hela, och under veckan som gick kom myndigheterna mycket riktigt fram till att folket hade placerat Ryssland på andra plats i sin omröstning - och alltså skulle fått 10 poäng av Azerbajdzjan. Nu kommer Rysslands utrikesminister in på banan för att bittert uttala sin frustration över att Ryssland blivit "bestulna" på 10 poäng från sitt broderland i Syd, och att felet givetvis ligger på en västerländsk röstningskomplott (antagligen syftar han på Sverige som värdland och Danmark som vann) där västländerna fifflat med rösterna för att gynna sig själva. In i klagosången kommer så Vitrysslands evige ledare och ärorike president, General Lukashenko. Han pekar på det faktum att Vitryssland inte fick en enda poäng av Ryssland, trots att länderna är supertjenis och att man i princip är familj. Vem var den skyldige? Ja, väst så klart, vem annars? En officiell klagan är inlämnad till EBU.
Nu är det ju dock så att, som vi sett här ovan, så är det nya röstningssystemet utformat så att även om folkets röster är överväldigande för ett land så måste juryn också tycka om landet för att det ska få poäng alls. Förmodligen så har juryerna i dessa länder något så unikt som en egen vilja, och helt enkelt valt de bästa låtarna i tävlingen - vilket råkade vara västs låtar. Att Rysslands och Vitrysslands låtar råkade vara sämst är inget som de kan rå för, eller? Vill ni att rätt låt ska vinna - Aliyev och Lukashenko? Kontrollera era jurygrupper bättre nästa gång!!!!

Malmö 2013: Tidernas bästa Eurovision

I helgen var det lätt att vara stolt svensk - inte nog med att Sverige blev världsmästare i Ishockey, nej, vi genomförde också historiens kanske bästa Eurovision Song Contest. Visst låter det som hybris - men faktum är att denna åsikt inte är svensk - utan ett Europeiskt konsensus. SVT har hyllats av både journalister och tittare - och tävlingen har både utvecklats och omdefinierats under den tid som SVT har förvaltat projektet. Och man behöver inte vara expert för att se det: Det är en enorm skillnad mellan Baku 2012 och Malmö 2013. Det är knappt ens så det går att jämföra. Det är natt och dag! Och även om man jämför med tidigare Eurovision - så kommer Malmö oavsett att ses som epoksättande på samma sätt som Stockholm 2000 var.
Men varför var Malmö så oerhört annorlunda allt tidigare? Låt oss titta på anledningarna:

1. Kvalitet framför kvantitet

Inför 2013 stod hela Eurovision som evenemang inför ett enormt hinder: Den ekonomiska krisen. Flera länder valde att hoppa av deltagande i Malmö p.g.a. dålig ekonomi (Polen, Portugal, Bosnien & Hercegovina, Turkiet, Slovakien m.fl.). Och många andra länder mötte samma problem: Hur skall man ha råd att arrangera detta enorma evenemang om man vinner? I synnerhet så skrämde detta iväg många småländer – som aldrig skulle kunna göra som Azerbajdzjan och bygga en helt splitterny arena för 30,000 människor mitt i stan. De enorma summor pengar som de senaste värdländerna pumpat in i evenemanget skrämde snarare än attraherade – och nu behövde man göra något åt saken. Därför valde SVT Malmö Arena istället för den enorma Friends Arena. Därför valde man en liten men effektfull scen utan dyra LED-skärmar. Därför väljer man att lägga all kraft på att skapa bra TV än ett stort och majestätiskt evenemang.
Jag måste visserligen erkänna att scenen i Malmö inte på något sätt är den snyggaste i Eurovisionhistorien - än så länge är det den ryska scenen 2009 i Moskva som tar det priset. Men till skillnad från scenen i Moskva så var scenen i Malmö smart, effektiv och billig. Den var helt enkelt funktionell och passade utmärkt för TV-produktionen. Storleken är inte avgörande i detta fall, istället blev ju intimiteten i Arenan precis det som gjorde årets Eurovision så speciellt. Inga enorma scener där artisten ser ut som en liten prick i ett hav av LED-skärmar, utan en snygg liten men dynamisk scen som ger en tillräcklig inramning i TV-rutan. Det räcker faktiskt - i synnerhet eftersom man ju inte har kunnat se hur vansinnigt stora de tidigare scenerna faktiskt varit genom TV:n. Hela idén med enorma scener försvinner ju liksom då, om man inte kan se dem helt och hållet.
För övrigt så lyckades man ju bra ändå att fixa effektfulla scennummer - aldrig förr har exempelvis fyrverkerier använts inne på scenen i Eurovision - och aldrig lika mycket eld, gnistregn eller rökkanoner. Bara en sådan enkel (men tydligen ändå väldigt avancerad) som armbanden alla i publiken fick ta emot - som lyste i ländernas flaggfärger inför varje bidrag - var en helt unik grej i ett Eurovision. Man behövde faktiskt inte bygga en ny arena med dyra LED-lampor utanpå för att presentera flaggorna inför varje bidrag (som dessutom inte blev så där värst bra i Baku ändå)!
Nej, Eurovision i Malmö 2013 kommer gå till historien som året då Eurovision kom tillbaka till verkligheten - och gjorde verkligheten en rejäl dos bättre.

2. Humorns ankomst

Ett viktigt steg i att förhöja kvaliteten i Eurovision togs när man bestämde sig för att bara ha en programledare: Petra Mede. I efterhand så måste jag nog konstatera att det var ett av de smartaste besluten någonsin. Jag kan inte uttrycka nog med tacksamhet över att få slippa Eldar och vad nu i h-e de andra hette som ledde Eurovision förra året!!! De TRE fruktansvärda programledarna blev dödsstöten för konceptet med tre programledare - något som jag fortfarande inte fullt förstår hur det uppkom. Kunde man inte bestämma sig för en eller två programledarkandidater? Eller var det bara ett knep för att visa upp häftiga lokala personligheter inför Europa?? Dåligt var det iallafall, något som ständigt har märkts på kvaliteten på manus och därmed på underhållningsvärdet - allt som oftast har ju inte programledarna i Eurovision varit skådespelare och har alltså oftast ingen erfarenhet av att dela manus med andra medspelare. De som har varit programledare har varit kända "soloartister" typ ensamma lokala programledare eller sångare. Att framföra en "spontan" dialog mellan tre personer inför 120 miljoner tittare utan någon erfarenhet av sådant skådespeleri tidigare - är SJÄLVMORD. FATTA DET, Azerbaj-fucking-dzjan!!! (Och Norge, Tyskland och Ryssland också för den delen).
Men nu tog SVT inte in en skådespelare, utan EN KVINNLIG KOMIKER. Konceptet är perfekt egentligen - en programledare som slipper ha krystade dialoger och ovant försöka agera mot andra amatörer. En programledare som istället är van vid att stå själv på scenen och vara rolig utifrån ett manus skrivet av och för henne. En kvinnlig programledare dessutom - som både kan skänka både glamour och humor samtidigt och samtidigt dessutom bryter mot föreställningen om att kvinnor inte kan vara roliga. För så här har det faktiskt alltid varit i Eurovision: I ett programledarpar är ALLTID mannen den rolige medan kvinnan ALLTID är den som är allvarlig - men står istället för utseendet. Sett ur det här perspektivet är Petra Mede inte bara unik, hon är ett paradigmskifte personifierat. Hon var smart - och talade vansinnigt bra franska (något hon ju faktiskt fick beröm för av franska röstavlämnaren), och hon gav ett städat och slipat intryck. Visst, hennes engelska var kanske lite väl övertydlig i vissa stunder - men hellre någon som pratar övertydligt än någon som har en brytning starkare än Arnold Schwarzenegger.
Men jag tror nog att det som flest folk lade märke till var just humorns ankomst i Eurovision - ett recept hämtat direkt från Melodifestivalen. Sedan Mellon blev en resande cirkus med deltävlingar har man ju verkligen lyckats inkorporera humoreliten i Schlagervärlden. Jag menar - i princip sedan Mark Levengood och Jonas Gardell var programledare 2003 har komiker avlöst varandra i Mellon - både som programledare, pausunderhållning och artister. Björn Gustavsson, Tingeling och Sean Banan - alla har de blivit legendarer genom Melodifestivalen. Jag kände därför att det var ett logiskt steg att när SVT fick möjligheten att arrangera Eurovision - också införa humorn som element. Ärligt talat så har det ju varit svårt med det tidigare i Eurovision; antingen begränsat till ett par krystade skämt mellan programledarna eller till några pausinslag (som när ryssarna 2009 skämtade om fördomar kring ryssar - bl.a. att den ryska polisen är kontrollerande och slår ner folk. Samma dag som finalen gick i Moskva arresterades hundratals hbtq-demonstranter precis utanför arenan. Så roligt var det skämtet...)
I år var dock humorn nästan som ett mantra - och där måste jag ge Edward af Sillén en stor eloge för manuset till Petra, som verkligen lyckades förmedla en humor som folk i Europa kunde relatera till. Jag minns ovationerna Petra fick i finalen - aldrig förr har en programledare blivit bemött på det sättet i Eurovision. Framförallt var det kanske fansen som förstod henne bäst - men av allt att döma har även utländska journalister rosat hennes förmåga att leverera oväntade repliker och locka till skratt - för att inte nämna hennes helt unika dykningar i Eurovisionhistorien. Även Lynda Woodruff har blivit något av en legend. Hennes popularitet är nog svår att förstå - men att döma av klippens popularitet på Youtube så lär det inte dröja innan hon går på export också. Och ja, jag måste erkänna att hon faktiskt var det roligaste inslaget i årets Eurovision - hon är faktiskt oslagbar.
Vår förmåga att driva med oss själva är dock något som jag funderar på om folk i Europa faktiskt förstår. Även om det fantastiska klippet "the swedes are a peculiar people" är ett mästerverk (signerat Fredrik Lindström och Felix Herngren), så kanske vi tog i lite väl mycket med "Swedish smörgåsbord"-numret... Jag vet knappt själv vad som hände där - och i efterhand tror jag inga andra gjorde det heller.

3. Malmö - den perfekta platsen

Malmö blev den perfekta Eurovisionstaden - mycket tack vare sin ringa storlek. Men när vi ser tillbaka på hur snacket gick efter Loreens vinst - så märker vi att Stockholm och Friends Arena egentligen var det självklara valet. Melodifestivalfinalen skulle hållas där - och det fanns gott om utrymme i Stockholm för att klara av evenemanget trots Ishockey-VM. Malmö var knappast det första man tänkte på. Men SVT gjorde ett djärvt drag när man valde Malmö istället för huvudstaden - man såg potentialen i en liten stad. Och nog måste jag berömma valet - för du kunde verkligen inte röra dig i Malmö (eller dess omnejd) utan att påminnas om Eurovision. Det blev en bubbla som jag tvivlar på att någon annan Eurovisionstad någonsin kommer kunna återskapa. Ett samlat engagemang både från kommun, region och företag gjorde att hela Malmö blev ett med Eurovision - från folkets park, till torgen inne i stan till Malmö Arena. Och dessutom blev kommunikationerna perfekta - då stadens nya "tunnelbana" citytunneln sedan några år nu binder ihop arenan och centrum med Köpenhamn och resten av Skåne. Att vara turist i Malmö var nog inget problem - i synnerhet inte då man kunde få vägbeskrivningar precis överallt.
Och Öresundsbron fick för tredje gången vara med i Eurovision (först 1992 i Malmö som fiktiv bakgrund på scenen, sedan 2001 i Köpenhamn). Världens just nu kanske kändaste svensk Zlatan fick öppna hela showen. Och behändigt nog behövde inte vinnarna åka längre än 14 km för att komma hem. 

4. Nya fokus

Jag vet inte om ni tänkte på det där hemma, men årets Eurovision skiljde sig enormt från föregående års Eurovision på oerhört många andra sätt också. Visst, EN programledare, mindre scen et.c. MEN: Tv-produktionen fokuserade på helt andra saker denna gången. Istället för att fokusera på arenan, scenen, värdlandet och hur rika, mäktiga och stolta de är - så fokuserade man istället helt på fansen, artisterna och deltagarländerna. Ett enkelt exempel är de s.k. vykorten. I år fick vi inte se bilder på Kiruna i midnattssol eller forsränning i Jämtland, eller pick-nick vid Ale stenar. NEJ, istället fick vi faktiskt lära känna artisterna själva i deras hemmiljö - en tanke som i Eurovisionsammanhang funnits flera gånger tidigare (senast 1996 i Oslo), men dött ut - mycket p.g.a. östländernas vilja att marknadsföra sig. Jag hoppas dock att danskarna väljer att hålla detta koncept vid liv! 
Lottning av placering för varje bidrag inför semifinal och final försvann i år - istället tog SVT ansvaret att sätta startfältet. Självklart är det mycket makt, men samtidigt så innebär det också att startordningen kunde anpassas efter låtarna på ett sätt som aldrig skett tidigare. Och faktum är ju att årets Eurovision aldrig blev riktigt tråkig. Det fanns inga partier där det bara var ballader, eller ett discoparti eller "nu låser vi in folk i glasburar"-parti. Det var generellt en god blandning där inga bidrag mådde dåligt av att ligga när någon annan låt i startordningen - hoppas danskarna håller även det konceptet vid liv! Ska man även i framtiden orka med att lyssna igenom ett helt startfält med operasångare i latexklänning så behövs en startordning som är anpassad för utbudet.
En annan viktig men ganska obemärkt ändring var införandet av ståplatser framför scenen i arenan. Detta betyder kanske inte så mycket för TV-tittarna, men faktum är att den helt förändrar stämningen i arenan men också för artisterna. För första gången någonsin kunde en artist stage divea (Lettlands PeR) något som blivit möjligt enbart genom ståplatser vid scenen. Och jämför man med tidigare år så är publiken så vansinnigt mycket närmare artisten - och mer aktiva över huvud taget i showen. Det blir mer liv, mer rörelse och mer glädje - kort sagt blir hela TV-produktionen mer levande med ståplatser. Fansen får synas och höras - på ett sätt som aldrig tidigare skett. Att Australien dessutom fick ett eget litet inslag i tävlingen visar på hur SVT tänkt - vi är alla del av samma sändning. 

5. ”We are one”

Det kan inte sägas något annat än att Europa blev ett i Malmö - och en stor käftsmäll på Azerbajdzjans värdskap ifjol. SVT lyckades på ett fantastiskt sätt skapa samhörighet, dels genom fjärilsdesignen men också genom hela upplägget i arrangemanget. Jag skall väl dock säga att jag var lite tveksam till fjärilen som logo i början. Den har vare sig något med musik eller Malmö att göra och den är en alldeles för typisk kitschig modesak - hårprydnad et.c. Nog för att tävlingen hade en gaystämpel innan - men ändå? Men långsamt så har jag kommit att se hur lättarbetad och smart idén faktiskt är. Fjärilen är ett verkligt förekommande fenomen - som finns överallt och lämpar sig perfekt för grafisk design. Malmö var fullt av Eurovisionfjärilar - i alla storlekar. Den kunde förmedla vansinnigt mycket, samtidigt som den symboliserade enighet - helt enligt temat. Jag tror faktiskt att fjärilen har varit den smartaste designen någonsin i Eurovision - trots dess icke existerande koppling till musik. Den är den mest minnesvärda eurovisiondesignen och, tro mig, fansen kommer aldrig att ta av sig sina fjärilspins som de köpte i souvenirshopen i arenan. De blir hårdvaluta i Eurovisionklubbarna för all framtid.
Jag vill också lyfta fram pausunderhållningen - men framförallt  inledningen på finalen. Jag skrev ju tidigare om nya fokus - och när artisterna hamnar i fokus istället för värdlandet  så blir verkligen hela programmet till en enighet. Till tonerna av Björn och Benny och Aviciis nya eurovisionanthem "We write the story" gick alla artister för första gången in tillsammans i arenan (på en liten Öresundsbro) i typisk olympisk stil - lite töntig kanske, men symboliken är klockren. Återigen är vi ljusår ifrån Baku 2012!

När vi således ser tillbaka på tidernas bästa Eurovision, är det inte på tidernas största Eurovision. Nej, det var i Köpenhamns Parken Arena 2001 - då 38000 människor trängdes framför scenen. Så stor blir förhoppningsvis aldrig tävlingen igen, eftersom ingen längre har råd med det och tv-produktionen blir så oerhört mycket sämre. Istället blev Malmö 2013 ett helt koncept, med fjärilar, gatufester, humor och musik - något som vi helt enkelt kan vara mycket stolta över. Jag är det iallafall!

Finalanalysen: Balkan gav segern till Danmark

Det blev till sist storfavoriten Emmelie de Forest från Danmark som vann Eurovision Song Contest i Malmö, men vägen dit blev inte lika självklar som många hade trott - tvärtom. Precis som jag förutspått i tidigare inlägg så blev omröstningen jämn - snorjämn. Även om ordningen som länderna röstade i hade räknats ut av en dator för att bli så spännande som möjligt, så blev det onekligen ändå så att Danmark bara vann med en marginal på 47 poäng. Som jämförelse kan påpekas att Loreen förra året vann med 113 poängs marginal, Lena Meyer-Landrut (2010) med 76 poängs marginal och Alexander Rybak (2009) med 169 poängs marginal. Segern var allt inte i närheten av senare års jättevinster, men väl i linje med de flesta andra - Bröderna Olsens senaste danska seger i Stockholm 2000 var exempelvis på exakt 40 poäng.

Några andra intressanta slutsatser kring resultatet:
- Danskarna tar sin tredje Eurovisionvinst  - 1963, 2000, 2013. 
 - Danmark blir första land att vinna Eurovision två gånger detta millennium.

- Ett ett bidrag med nordiska låtskrivare vinner för tredje året i rad - och sedan 2004 har 6 av 10 vinnarbidrag varit skrivna/framförda av någon med nordisk anknytning. 
- De senaste 10 åren har dessutom både Sverige, Norge, Finland och Danmark vunnit var sin gång - och Island blivit 2:a. 
- Azerbajdzjan hamnar i topp 5 - för 5 året i rad! Landet är också unikt i att under dessa 5 år kommit 1:a, 2:a, 3:a, 4:a och 5:a var sin gång! - alla gånger med svenska låtskrivare.
- Ukraina får sin första 3:e plats, efter att ha vunnit en gång (2004) och kommit 2:a två gånger (2007, 2008).
- Norge tar sin tredje 4:e plats - vilket också var deras allra första placering (1960, 2003, 2013)
- Ryssland tar sin första 5:e plats någonsin.
- Robin Stjernberg slutar på 14:e plats - och sällar sig till ett celebert gäng artister som slutat på 14:e plats i Eurovision: Blond (1997), Björn Skifs (1978) och Lil-Babs (1961).
- Sverige gör visserligen sitt sämsta Eurovisionresultat sedan katastrofen med Anna Bergendahl 2010, men de senaste 10 åren har ändå fem svenska bidrag lyckats betydligt sämre - Stenmarck (19:e 2005), The Ark (18:e, 2007), Perrelli (18:e 2008), Ernman (21:a 2009) och Bergendahl (kvalificerade inte, 2010). 
- Irland kommer sist - för andra gången (Senast var 2007).
- Nederländerna gör sin bästa placering sedan 1999 då man slutade 8:a. I år blev man dock 9:a. 
- Grekland tar sin bästa placering sedan 2008 och slutar 6:a.
- Spanien får sin näst sämsta placering någonsin, då man hamnar näst sist på 25:e plats.
- Även Armenien och Georgien misslyckas i finalen och får sina sämsta finalplaceringar någonsin på 18:e respektive 15:e plats.
- I semifinal 2 gör San Marino sin bästa placering någonsin - och slutar 11:a, bara 16 poäng ifrån kvalificering.


Danmarks överlägsna odds återspeglades inte helt i poängen, även om oddsen i år stämde mycket bra på hur slutresultatet såg ut. De prickade med precision in hela topp 5, med Danmark som etta, Azerbajdzjan som tvåa, Ukraina som trea, Norge som fyra och Ryssland som femma. Nästan lite skrämmande faktiskt - nästan samtliga av bidragen i toppen var svaga bidrag enligt mig.
Men danskarnas seger kom faktiskt inte den "gamla vanliga vägen" - d.v.s. genom grannröstning. Nej, faktum är att Danmark blev övergivna av sina Nordiska kollegor - bara Island gav sin 12:a till Danmark! Istället var det Norge som blev Nordens favorit - och Nederländerna som klar 2:a. Hur Norden röstade ser ni här:

 Tvärtom får Danmark rätt låga poäng av både Finland och Norge - kan det vara en juryeffekt månne? Ännu vet vi inte det. Men om Norden hade fått bestämma hade alltså Margaret Berger vunnit i Lördags - föga överraskande val. Lite glädjande dock är väl Norges 12:a till Robin Stjernberg - hans enda i tävlingen.

Men varifrån kom då Danmarks alla poäng? Jo, istället visade det sig att Danmark var Västeuropas stora favorit där man överlägset kammade hem flest poäng före Italien och Azerbajdzjan. 100 av Emmelies 281 poäng kom ifrån de gamla västländerna - med 12:or från Frankrike, Irland, Storbritannien och t.o.m. Italien (som Loreen inte fick någon poäng av ifjol). Jag trodde nog att de irländska tonerna med tinflute och trummor skulle gå hem på Irland och i Storbritannien - men i Italien?? Nåja. Hur Väst röstade ser ni här:

Öststaterna däremot röstade som vanlig helt annorlunda - där var danskarna visserligen det bäst placerade västlandet, men fick ändå bara ihop 42 poäng ifrån de 9 ex-sovjetiska länderna, där en 8:a från nordenvänliga Estland blev högsta poängen. Istället var Ukraina (föga överraskande) den solklara favoriten i Öst, med nästan dubbelt så mycket poäng som Danmark. Azerbajdzjan och Ryssland följde sedan med Danmark som 4:a. Här kan ni se Östländernas röstning:

Med enbart dessa ovan redogjorda röster skulle Danmark ha 180 poäng, Azerbajdzjan 126 och Ukraina 131. Det stora blocket Balkan har max 96 poäng att ge till sin favorit, och kan således avgöra alltsammans. Extra intressant var situationen i år, då Balkan inte var representerat i finalen av något annat land än Grekland. Därmed kunde man inte rösta på varandra som man brukar - tvärtom så uppstod nu frågan - På vem skulle man rösta istället? De närmaste grannarna var naturligtvis Grekland, Rumänien, Moldavien, Ungern och inte minst Ukraina - som hotade Danmarks ledning. Men istället så väljer Balkan att rösta på Danmark - och avgör därmed Eurovision. Med 12:or från Serbien, Slovenien och Makedonien så klarar Danmark att hålla sin ledning - och drygar dessutom ut den! Och tvärtom så blir Ukraina rejält dissat av Balkan och blir bara 5:a i Balkans röstning - istället blir Azerbajdzjan ny tvåa och Ryssland och Italien åker rejält upp. Hur Balkan röstade ser ni här:

Av övriga länder som Israel, Cypern och Rumänien så fick Danmark en högst blandad kompott - men helt klart var iallafall att danskarna lyckades charma etnoländerna i Europa - Nordsjöländerna i väst och Balkan i öst. Men hjälp ifrån sina grannar fick de alltså inte denna gång - vilket är väldigt ovanligt! Medan Östländerna håller på sina egna detta år (förra året regerade ju dock Loreen i Öst också), plockar Danmark ständigt de avgörande poängen där det behövs som mest.

Blockröstandet är alltså på sätt och vis tillbaka - även om det ibland får underliga konsekvenser. Hade exempelvis Bosnien & Hercegovina valt att delta som vanligt i år, hade de med all sannolikhet nått finalen - och då hade resultat förmodligen sett annorlunda ut. Resultaten i Semifinal 1 visar att Serbien, Montenegro och Kroatien var 6, 11 och 14 poäng ifrån att nå finalen - men slutade på nesliga 11:e, 12:e och 13:e plats. Hade Bosnien fått ge sin 12:a, 10:a och 8:a till var och en av dessa länder hade alla nått final istället för Estland, Litauen och Irland som alla var mycket nära att inte kvalificera sig. Och med 4 balkanländer i final hade Danmark aldrig blivit favorit i Balkan - och resultatet blivit mycket annorlunda...

Egna reflektioner från Malmö: Ett ändlöst vackert ögonblick

Wow... Eurovision Song Contest 2013 skulle bli det bästa genom alla tider - det visste vi redan samma kväll som Loreen vann i Baku förra året. Men att det skulle bli så här bra hade man nog inte räknat med.
Personligen hade jag den stora lyckan att vara på plats i Malmö Arena under Juryfinalen till Semifinal 1, på livesändningen Semifinal 2 och livesändningen av den stora finalen - som slutade med dansk vinst.
Det går inte att beskriva upplevelsen av de föreställningarna, eller att helt frångå att färgas av Eurovisionatmosfärens närmast psykotiska karaktär. Därför måste jag inleda min recension av Eurovision 2013 med ett högst personligt inlägg med mina egna upplevelser i Eurovision detta år.

Inledningsvis kan jag iallafall konstatera att årets Eurovision inte bara hände i Malmö Arena den 14, 16, 18 Maj, utan i hela Skåne konstant under flera månaders tid - med höjdpunkten i Lördags. Runt om i Skåne har folk engagerat sig i Eurovisioncirkusen - och Skånska kommuner har arrangerat schlagerpartyn på torg och i parker. I Lund drog man till och med igång en egen festival under parollen "We party too!". Och Eurovisionfjärillen sågs överallt. Den fanns på tåg, bussar och reklamskyltar. Speciella Eurovisionbiljetter till Malmö Arena infördes på Skånetrafiken och på tågen hade man ändrat på de vanliga elektroniska destinationsskyltarna från "nästa station: Malmö" till "Next stop, the Eurovision city Malmö, may the best song win!". På lördagen var tågen mot Malmö packade av människor med flaggor, fjärillsansiktsmålningar och paljettklänningar. Kort sagt: Det gick inte att undgå vad som var på gång i Malmö. Själv har jag ju inte tidigare varit på något Eurovision - men jag kan inte tänka mig att något Eurovision tidigare varit lika intimt och intensivt (och massivt) som det i år! Malmö var en stad i en fjärillsbubbla - överallt fanns en påminnelser om vad som höll på att hända. Antingen så var du i närheten av en park eller ett torg där en scen med något sidoevenemang utspelades - exempelvis Gustav Adolfs torg där dansshower med dansare från hela Skåne dansade till toner från kända Eurovisionhits. Och var du inte i närheten av något torg eller park, så fanns det alltid en banderoll över gatan med texten "We are one", eller så gick där stora grupper Eurovisionfans invirade i flaggor. Och skulle du mot all förmodan hamna på någon folktom bakgata i Malmö - så hördes ändå alltid någon Eurovisionlåt i bakgrunden från alla 100 tals caféer eller barer som försökte locka fans. Mitt i alltihopa fanns festivalstämningen - spontana allsånger, gatumusiker som kör schlager och små gatukök med delikatesser från både Skåne och resten av världen. Och som grädde på moset - strålande solsken och högsommarvärme. Kan det bli bättre?

Ja, för de officiella evenemangen slog det mesta. I Folkets Park i Malmö samlades till exempel 20,000 eurovisionfans på lördagen för att se finalen tillsammans på storbildsskärm!! Ingen värdstad har tidigare haft ett så stort evenemang vid sidan om själva finalen. Och ändå var själva arrangemanget i och kring Arenan närmast overkligt bra. För det första kan man numera åka tåget direkt till Hyllie och Arenan - där stationen ligger i princip 40 meter från ingången till Arenan. Tack vare effektiv organisering behövde man heller knappt stå i kö, trots att 12,000 människor skulle in i arenan. Jag kanske ska tillägga att det faktiskt var lite synd att kötiden var så kort, för stämningen utanför Arenan var vansinnigt god - Eurovisionmusik strömmade ur enorma högtalar, folk spontandansade och alla ville fotografera allt - hela tiden.

Inuti Arenan var det dock mest en wow-upplevelse när man såg det imponerande scenbygget. Själva Arenan är betydligt mindre rymlig än exempelvis Globen - men hela arenarummet var som en enda stor scen. Det är svårt att få en bra uppfattning om det på TV:n, men satt man inne i arenan så kände man sig verkligen som en del av scenen - i synnerhet då alla fick speciella armband som lös i olika färger inför varje bidrag. Oavsett hur häftigt det såg ut på TV - så var det ingenting emot att faktiskt sitta i detta hav av ljus. Som om inte detta vore nog så är även eurovisionfansen i sig något mycket speciellt. Få typer av personer kan sägas vara så ohämmade partymänniskor som just Eurovisionfansen. Inför Semifinal 2 var publiken full med finnar iklädda brudklänningar och brudslöjor. Som om inte detta räckte så fanns dessutom alla typer av peruker, paljettkavajer och fjäderboor representerade. Föga oväntat så var danskarna starkt överrepresenterade i publiken - närmast 1/3-del av alla i första jurysemifinalen och ca. 1/4-del av finalpubliken var danskar - vilket inte är så konstigt då det tar ungefär lika lång tid att åka från Köpenhamn till Arenan som från Lund till Arenan. Det var alltså inte svårt att lista ut vilket land publiken skulle hålla på iallafall.
Ni som bara följde tv-sändningarna lade nog inte märke till vilket oväsen publiken förde - eftersom allt publikljud filtreras bort och försvinner i sändningen. Men det märktes tydligt att publiken i finalen hade skaffat sig rejäla favoriter - och både allsång och handklappning markerade dem. Både Petra Mede och Lynda Woodruff hade tills finalen blivit inslag som nästan var mer populära i publiken än bidragen själva. Petra blev ju exempelvis avbruten i finalen p.g.a. applåder som inte ville sluta. Ändå var det ju låtarna som givetvis blev mest uppmärksammade (vilket nog var tur). Förutom Danmark (som ju hade hemmaplan i princip) var Finland, Norge, Sverige och Island också föga överraskande publikfavoriter. Men Tyskland och inte minst Storbritannien fick stående ovationer från publiken - kanske fansens allra största hjärtenummer. Maltas doktor fick dessutom hela arenan att sjunga allsång. Men det märktes på samma sätt att bidragen från Öst inte alls var lika populära - den blivande tvåan Azerbajdzjan och trean Ukraina blev mycket kyligt mottagna av publiken. När Armenien dessutom kvalificerat sig till final började folk bua i publiken - man visste ju att de fått god hjälp av sina grannländer.
Något som man kanske inte tänker på i TV-soffan är att TV-produktionen bara visar en liten koncentrerad del av hela grejen - man märker inte hur mycket som är runt omkring. Alla vansinniga mängder eld , fyrverkerier och gnistregn som präglar alla nummer gör att hela arenarummet blir fullt av krutrök - och dessutom väldigt varmt. Trots storleken så blir man snabbt utmattad av värmen och bristen på frisk luft. De närmast absurda mängderna strålkastare lyser däremot upp rökridån och man börjar nästan tro att man drömmer - i synnerhet när två astronauter kommer upp på scenen och börjar rappa - eller när en skrikande opera-rumän i enorm klänning växer 3 meter upp i taket.

Mina största och mest minnesvärda ögonblick från arenan blev dock dessa, i hård konkurrens:

5. Jurysemifinal 1; greenroompubliken. På måndagen var det ju ingen livesändning, och därför inga artister i greenroom - men däremot fanns ersättare för artisterna i deras ställe: nämligen lyckligt lottade skåningar som köpt specialbiljetter. Att se Petra Mede iförd dyr klänning intervjua en av dessa helt vanliga skåningar på engelska var fullständigt underbart. Ögonblicket när de sedan fick komma ut på den stora scenen efter att ha blivit "kvalificerade till finalen" var ännu mer underbart - i synnerhet för en gammal gubbe jag i synnerhet minns (som tydligen skulle representera Ryssland passande nog).

4. Anouk sjunger "Birds" för Nederländerna. Utan något som helst scennummer i övrigt, står hon själv på catwalken och sjunger tävlingens, enligt mig, vackraste bidrag - publiken är helt tyst. Magiskt.
Att jag tidigare under kvällen dessutom råkat träffa låtens svenske låtskrivare Martin Gjerstad på tåget till Hyllie gör inte saken sämre...

3. Montenegros Astronauter vänder upp och ner på Arenan. Miljöombytet var totalt - och oavsett vad man tyckte om låten så gick det inte annat än att älska det här. En av de största wow- och WTF-upplevelserna jag någonsin fått.

2. Islands Eythingi sjunger Ég á lif - och hela arenan börja gunga. Så vitt jag kan minnas var detta enda gången som hela publiken gemensamt började gunga i takt med musiken. Tillsammans med den fantastiska bakgrunden av en isländsk fiskeby blev stämningen mer än magisk.

1. Sarah Dawn Finer sjunger "The Winner Takes It All" i finalen. Ett ändlöst vackert ögonblick. Går inte att beskriva bättre än så. 

I slutändan var det nog tur att Sverige inte vann igen i lördags, vi skulle nog aldrig kunna toppa det här.
Jag önskar därför danskarna lycka till - som har en oerhört svår uppgift framför sig. Jag hade dessutom den stora lyckan att få sitta bredvid en dansk som åkt ända från Jylland för att se Eurovision. Om än att han var tämligen nervös - så kan man nog säga att omröstningen blev lite mer spännande än han (eller någon annan) hade förväntat sig. När Emmelie dock till slut utropats som vinnare var han än av de första att i princip göra mig halvt döv på höger öra - något som de tusentals (något överförfriskade) danskar som skulle med tåget tillbaka över sundet också försökte göra senare.
På väg ut ur arenan hade dansk TV redan börjat förberedelserna inför 2014. En fin avrundning (om än något kaxig sådan) på en Eurovisionupplevelse jag tvivlar på att någon kommer kunna återskapa igen: