Då var det redan en vecka sedan Melodifestivalen 2013 avgjordes och medan svenska folket har klöst varandra blodiga över att Robin Stjernberg vann här, har resten av Europa sållat fram sina bidrag till Malmö. Först nu vet vi alltså hur Robins konkurrens ser ut i Malmö - och det är faktisk en rolig lyssning för oss svenskar. I år är Eurovision nämligen helt öppet och utan någon egentlig självklar vinnare - ett läge som Robin ju tydligen kan dra till sin fördel!
Malmös Eurovision kommer nämligen att bestå av:
1/5 dåliga Euphoria-kopior
1/5 dubstepschlager
1/6 riktigt bra musik
1/2 ren jädra skit
Det är alltså nästan som vanligt. Skillnaden är att det inte finns någon låt som sticker ut som en klar vinnare i år och inte heller någon låt som sticker ut för att den är plojig och full med gamla tanter från Sibirien. Men samtidigt så finns väldigt mycket olika låtar med väldigt olika artister och genrar - där en del är gudabenådade och en del borde skjutas vid gränsen.
Givetvis är det fullständigt omöjligt att peka ut en vinnare redan nu i Mars, men det finns faktiskt redan en del indikatorer - som i och för sig alla pekar åt olika håll - men som är intressanta.
Bettingbolagen brukar ju vara hyfsat bra på det där med att gissa vinnare (det är ju deras jobb), men de har nästan lika ofta fel som de har rätt. Förra året lyckades de perfekt - då Loreen hade lägst odds från första till sista stund, på avstånd följd av de ryska babushkorna och Serbiens Zeljko Joksimovic (1:an, 2:an och 3:an senare i finalen i Baku). I år är jag dock helt övertygad om att de inte har en susning om vem som vinner: Danmark ligger just nu i topp, tätt följd av Norge, Nederländerna och Sverige - men alla ligger nära varandra i oddsen. Med andra ord är nästan hela Nordeuropa favorittippat. Och det är inte troligt att vi får ett resultat där hela topp-4 enbart består av nordiska länder - och helt utan Öststater.
Ironiskt nog är dock att statistiken för Eurovisioner i Sverige talar starkt för Danmark, Norge och Nederländerna - då alla har vunnit när det gått i Sverige. Sverige har dock aldrig vunnit på hemmaplan; det närmaste vi har kommit är 3:e plats med Kikki Danielsson 1985 i Göteborg.
Men varför stämmer inte detta då?
För det första: Danmark lär förhoppningsvis INTE vinna. Deras låt är visserligen helt okej och skulle för 5-10 år sedan varit en självklar vinnare. Men etnotrenden i Eurovision dog sakta ut efter Lordi 2006 och har aldrig återhämtat sig sedan dess. Den danska finalen var full av moderna dubsteplåtar (som det redan finns ett dussin av i årets Eurovision) och då var denna låt den enda som stack ut. Men jag tror nog inte att den kommer mycket längre än topp-10. Jag är övertygad om att oddsen är helt ute och seglar när det gäller Danmark.
Norge - tvåa i oddsen med en låt som sjungs av en Linda Sundblad-kopia. Tyvärr räcker inte det för att vinna. Detta är visserligen en av de låtar som mest andas 2013, men det är ingen Eurovisionlåt, den är för tråkig och för händelselös för att kunna komma högt. Jag tror nog att Norge också är övervärderat i år, och har svårt att se dem i topp-5 heller.
Nederländerna - ska man se till vad jag själv och holländarna hoppas, så är detta vinnaren i år. Jag älskar den här låten något vansinnigt, precis som holländarna som köpt singeln i ett sådant tempo att den redan slått rekordet för något Eurovisionbidrag i Nederländerna. Anouk - sångerskan som sjunger, är Nederländernas absolut största artist (kanske någonsin) och har en hype omkring sig som är svår att förstå för oss andra. Men hennes låt är skriven och producerad av svenskar - vilket brukar vara en vinnande strategi. Men samtidigt så förstår nog alla som hör låten - detta är inte en Eurovisionlåt, detta är inget som folk kommer rösta på. Jag påminns lite om Frankrike 2009 och Patricia Kaas med ett Edith Piaf-liknande bidrag som egentligen var så otroligt mycket proffsigare och bättre än allt annat - men slutade 8:a. Det gick helt enkelt över huvudet på folk - "finkultur" har med andra ord svårt i Eurovision.
Sverige - förvånansvärt nog är Sverige bland favoriterna i år igen, och ligger framför länder som Ryssland, Azerbajdzjan och Serbien. Robin har visserligen rätt höga odds för vinst (typ 10) men är ändå på 4:e plats i rankningen. Jag kände faktiskt på mig att Robin skulle tillhöra toppskiktet, men kanske inte så högt. Men den stora anledningen är ju egentligen inte så mycket att låten är så pass bra, snarare är det att allt annat är så mycket sämre. Robin har röstmässigt INGEN konkurrens i år - ingen skönsjungande diva, ingen wailande Johnny Logan. Tvärtom har många av de andra artisterna (från öststaterna host*host*) lyckats med konststycket att sjunga sina låtar på någon typ av kvasiengelska i fel tonart. Vissa av låtarna är omöjliga att höra vilket språk de är skrivna på - och andra är sjunger så falskt att man ju börjar undra hur döva folket i dessa länder egentligen är. Robin är därför i ett utmärkt läge, även om det ska oerhört mycket till för att han ska vinna.
Ryssland - femma i oddsen. Borde ligga ännu längre bak om ni frågar mig, för den här låten är ett museiföremål. Detta var så som musik lät på 90-talet - en ballad av ett mönster som inte görs längre. Jag fattar inte riktigt hur man tänker i Ryssland, men de verkar ju iallafall komma ganska högt i oddsen - så någon tycker väl fortfarande om det här. Jag fattar emellertid ingenting.
Ska man kolla på reaktionerna på Youtube är det många olika åsikter i vanlig ordning. Förvånansvärt många gillar Robin och sätter honom högst på sina listor, medan det annars haglar alla möjliga och omöjliga favoriseringar överallt. Men det lär ju bli jämnt i år, och det kommer nog ändå att gynna Robin.
Några roliga bidrag att hålla koll på i år är ju dock Schweiz och deras grupp Takasa bestående av Frälsningssoldater - varav en är en bra bit över 90 år. Lite babushka-varning här alltså!
Bonnie Tyler representerar Storbritannien i år - ni vet hon som sjöng "Total eclipse of the heart". Britterna börjar få in en vana att skicka gamla avdankade veteraner till Eurovision - först Sir Andrew Lloyd Weber, sedan Humperdinck och nu Bonnie Tyler. Jag väntar dock fortfarande på att någon av Beatlarna ska få tummen ur röven och ställa upp i Eurovision....
Nåja. Ännu kan en del låtar komma att skrivas om eller ändras lite, OCH i synnerhet framträdandena på scenen. Exakt hur allt kommer se ut i Malmö lär vi därför inte veta förrän det redan är dax - och jädrar vilket fest det lär bli!
söndag 17 mars 2013
måndag 11 mars 2013
En riktig jävla Stjernsmäll!
Melodifestivalen upphör aldrig att förvåna, trots att man följt den sedan slutet av förra millenniet. Jag vill bestämt minnas att Melodifestivalen 2009 hade en sån där fantastisk final där allt verkade kunna hända - poängen ifrån jurygrupperna haglade över alla låtar och folkets röstning var heljämn. Om poängsystemet dessutom varit som det är idag, hade dessutom Caroline af Ugglas vunnit med några ynka poäng. Hon var en av tävlingen största skrällar, liksom Malena Ernman, men hade till skillnad från Malena gått till final via Andra chansen. Hon hade alltså kunnat bli vår första vinnare som gått via andra chansen. Istället fick vi nu alltså vänta i 4 år tills en andrachansenvinnare plockade hem sångfågeln - i historiens skrälltätaste Melodifestival. Och så här ett drygt dygn efteråt känns det nog som det var en jädra tur att det slutade så iallafall. Alternativen hade haft jobbiga konsekvenser. Låt mig förklara varför det ändå var tur i oturen att Robin stod som segrare i Melodifestivalen 2013:
1. Historiens sämsta finalstartfält - men en vinnare med stöd i Europa
Detta års Mello kan sammafattas i: Sämst, konstigt, förolämpande och överraskande. Blandningen av låtar kom från Helvetet och fick kritik från första början. Det fanns ingen Loreen i startfältet i år som alla kunde samlas kring, det fanns ingen Danny med sin moderna poplåt som skulle bli klar tvåa, eller någon Charlotte Perrelli, Molly Sandén eller Sanna Nielsen med nån vacker storslagen ballad. I år var det istället allt annat som kom till final - låtar som svenska folket charmades av en kort stund några helger tillbaka, och sen 5 veckor senare inte förstått hur man kunde ha röstat dem till final. I avsaknaden av uppenbara favoriter (utom möjligtvis YOHIO) så frodas alla åsikter - alla hade en egen favorit inför finalen. 2012 däremot var det nästan bara möjligt att ha två åsikter - för eller emot Euphoria. I år så handlade förhandssnacket inte om musiken utan om artisten - vi hade artistsjukan, samma sjukdom drabbade oss 2010. Det som är skillnaden då mot nu, är att vi i år har en INTERNATIONELL jury - med europeiska musikexperter som också kommer sitta o påverka resultatet i Malmö i Maj, och inte en svensk regional amatörjury som röstar efter vad de tror svenska folket i allmänhet tycker. Det betyder att om juryns röst avgör, är det Europas röst som avgör. I ett så otroligt spretigt och svagt startfält måste man acceptera att vi tycker olika i jämförelse med resten av Europa. Låt oss därför vara tacksamma för att vi inte skickade den låt som enligt de internationella juryerna borde kommit näst sist. Då hade vi varit torsk direkt. Sen förstår jag att de 22% som röstade på YOHIO blev sura - det hör till när man kommer tvåa. Men hade folket varit enväldiga i Melodifestivalen så hade Sverige haft en mycket svagare ställning i Eurovision. Och egentligen är det helt logiskt, i synnerhet i år när svenska folket bevisligen och dessutom själva erkänt att de röstat fram dåliga bidrag till finalen: Man kan ju inte förutsätta att en femåring, som stökat ner sitt rum fullständigt, själv ska kunna städa upp allt och göra rummet skinande rent - utan att någon vuxen iallafall övervakar det hela. På samma sätt vore det fullständigt orimligt att förutsätta att svenska folket som under 5 veckor röstat fram ett oerhört dåligt finalstartfält - själva ska kunna välja en vinnare som kan slå i Europa. Nu är inte svenska folket ett gäng 5-åringar (även om jag ibland undrar), men principen är den samma. Vi behöver jurygrupper som städar upp i vår skit - och det ska vi nog vara tacksamma för.
2. Skrällarnas Melodifestival och dessutom jämnt som snor - Vem som helst kunde ha vunnit!
På 5 veckor lyckades bara 6 förhandstippade ta sig till final! I de ordinarie deltävlingarna var det bara YOHIO, David Lindgren, Ulrik Munther och Sean Banan som höll för trycket - medan Anton och Robin ju var favoriter i Andra Chansen. De stora skrällarna var ju onekligen Ravaillacz. Ralf, Louise och State of Drama följde ju sedan med också. Men faktumet är ju att det i sådana svaga startfält uppstår möjligheter till skrällar (även om Skellefteå enligt mig hade ett mycket starkt startfält). Som jag nämnt tidigare skapar man då en final där alla har en åsikt och alla har sin egen favorit. Därför blev också folkets röst väldigt jämn i år, i jämförelse med förra året exempelvis; Loreen fick ju ifjol 33% av rösterna medan den eviga tvåan Danny bara fick 23%. Mer än hälften av alla som röstade gjorde alltså det på antingen Danny eller Loreen!!! I år fanns inga artister som var lika dominanta i folkets röst: YOHIO, som vann folkets röstning fick bara 21,7% - medan tvåan Robin fick 15,8%. Tillsammans stod de för knappt 38% av de totala rösterna. Det är faktiskt inte speciellt mycket i sammanhanget. Och mellan Ralf som slutade 7:a i folkets röster och Anton som slutade 3:a i folket röster, skilde bara 4%!!! Det var med andra ord Snorjämnt!!! I en sådan situation där marginalerna är små, kunde vad som helst hända... Hade exempelvis istället YOHIO fått två tolvor av juryn och Robin bara 12% i folkets röster så hade YOHIO vunnit istället. Men nu blev det som det blev och det avgörande var i princip att den internationella juryn inte trodde det minsta på YOHIO. Ungefär som jag hade förutspått innan finalen. Låt oss därför vara tacksamma att inte Sean Banan fick fler tolvor av internationella juryn, än den han fick av Cypern - WTF?!??!?!
3. Rösten vann över utseendet
Alla visste ju att YOHIO skulle bli artisten att slå i finalen - och det var ju helt enkelt runt hen allt kretsade inför finalen. Det var hens final - It was pure and simple. Hen hyllades för sitt mod att våga bryta könsbarriärer och visa något nytt och modernt som ingen gjort tidigare. Och för det ska hen hyllas - absolut! Men Eurovision är ingen tävling i ideal eller genuspolitik - i sådana fall hade Ryssland, Azerbajdzjan, Vitryssland och en mängd andra stater varit bannlysta sedan länge i tävlingen. Det är en musiktävling. Regeln är vanligtvis att bäst låt vinner - och den artisten som är bäst på att framföra den. Iallafall är det tänkt så. Trots detta har i svallvågorna av finalresultatet åtskilliga bittra röster höjts för att avskaffa internationella juryn eftersom den är trångsynt och omodern - eftersom de ignorerade den mycket moderna och trendiga YOHIO. Med all rätta gjorde de det, menar jag dock, eftersom det är en musiktävling. Heartbreak Hotel är en japansk visual kei -EMO-poplåt som aldrig nånsin hade lyckats i Eurovision - utan den enda anledningen att svenska folket röstade på YOHIO var ju att hen stack ut i mängden med sin manga-stil. Låten kom liksom i andra rummet. Så ska det inte vara! Då är det inte något som ska skickas till Eurovision! Punkt.
Robin Stjernberg var då i princip motsatsen till YOHIO - en okomplicerad kille utan häpnadsväckande kläder, smink eller accessoarer. Det var istället hans röst som avgjorde - och låten som tillät honom använda den. Från första stunden jag hörde låten så tänkte jag reflexmässigt - WOW, vilken grej! Och hans framträdande i finalen var klockrent, det är helt omöjligt att förneka. Visst är det en självklarhet för en person som jag, som uppskattar musik och sång och röstbegåvningar, att fastna för Robin och hans låt, och jag förstår givetvis att inte alla bryr sig om det. Tyvärr. Ju större denna tävling blir, desto fler oengagerade dussintittare kommer till - och röstar på det som för stunden är mest tilltalande. Oftast då det som har den mest spektakulära ytliga scenshowen. I år var YOHIO det mest ytliga och således mest spektakulära av alla bidrag - och fick således de flesta av folkets röster. Robin däremot, fick antagligen de röster som skickats av tittare som faktiskt uppskattar musikalitet och musikalisk begåvning (troligen en del fans från Idol-tiden också givetvis). Den internationella juryn lägger ju exempelvis stor vikt vid sånt - som jag ju faktiskt konstaterade innan finalen.
Så till alla er som är sura över att YOHIO inte vann, och nu vill avskaffa den "omoderna" internationella juryn: Gläd er åt att Sverige nu istället representeras av en oerhört stark röst som inte kommer att passera förbi Europa obemärkt. Hemmanationen vågar lägga tonvikten på musikalitet - ännu en gång. Grattis Sverige!
lördag 9 mars 2013
Avgörandets stund: Vem vinner Melodifestivalen 2013?
Det är nu bara några få timmar kvar till den största schlagerhändelsen i svensk historia - den första Melodifestivalfinalen ifrån nationalarenan Friends Arena i Solna. Ett faktum som tydligen först nu börjar skapa rubriker - på gott och ont. Visst är det många som tycker att det är häftigt med en arena av den storleken, men efter genrepet i fredags verkar alla vara överens om att den är lite för stor egentligen. Mellochefen Thomas Hall uttrycker verkligen situationen bra: Globen var en garderob - nu har vi kommit ut i matsalen. Då ska vi se här om SVT kan följa mitt logiska resonemang - vi sysslar alltså med ett MUSIKPROGRAM som handlar om att ordna konserter för olika artister i en tävlingsform. Detta innebär att det handlar om MUSIK, och därmed LJUD - borde inte det absolut viktigaste i en sådan produktion vara att se till att LJUDET blir bra (eller iallafall så bra det kan bli av exempelvis Sean Banan)? Kanske borde de som är utbildade i ljudteknik ha varit förberedda på att Friends Arena är mycket större än Globen och att därmed akustiken och allt ljud kommer att ha andra förutsättningar där än i Globen??? Vad är det för amatörer som sitter vid spakarna egentligen? Det är la för tusan solklart att det blir svårare att hantera ljudet i en enorm nationalarena jämfört med nån jädra ishockeyrink i Karlskrona?? Suck. Jag är oerhört tacksam för att SVT förlade Eurovision i Malmö och inte i den nya arenan i Solna, med tanke på hur illa förberedda de verkar vara på att överhuvudtaget arrangera någonting där... Suck.
Bortsett ifrån ljudproblem och arrangörsmissar så verkar svenska folket vara på en ökenvandring genom schlagerdjungeln. Även om alla (i princip alla iallafall) snackar om YOHIO, är det väldigt få som faktiskt tycker om "Heartbreak Hotel". Johar Bendjelloul (schlagerexpert på P1) tycker tydligen att YOHIO har allt utom en riktigt bra låt. Aftonbladets krönikörer skriver att ett hårstrå av YOHIO är mer intressant än 95% av de andra deltagarna. Dagisbarn utanför Stockholm säger också att de tycker att YOHIO är modig eftersom "Det inte är många killar som vågar klä ut sig till tjejer". Det värmer mitt hjärta att se att "hen" nu dessutom blivit ett etablerat pronomen för YOHIO, något som är unikt i schlagerhistorien mig veterligen. Men det passar ju verkligen i detta fallet - det måste jag säga. Glöm inte att jag var först med det bara!
Men visst, alla snackar om YOHIO - eftersom han sticker ut enormt mycket. Utseendet och framförandet gör honom helt unik i år. Men låten är kanske som bäst bland topp 10 av årets bidrag och skulle aldrig någonsin blivit stor om någon annan artist framfört den. Och hur vi än tänker så kommer Europa inte bry sig om ett bidrag med en hen som dessutom är medelmåttigt. Hade det varit ett holländskt eller Vitryskt bidrag hade inte vi i Sverige heller givit den nån poäng. Istället kan vi sammanfatta hela hypen kring YOHIO i "Ola Salo-syndromet" - d.v.s. Vad Sverige ser (som har Ola Salo syndromet): fjädrar och paljetter och roligt hår på en kille = spännande och nytt och könslöst = självklart som vinnare oavsett låten. Vad Europa ser: En dragshow från ett radikalt feministiskt land med en låt som är medelmåttig och alldeles för kitchig = ointressant och för vissa rent kränkande (speciellt i konservativa kretsar) = Självklar nollpoängare. Vi i Sverige fattar sedan inte hur den kunde komma nästan sist - eftersom vi är blinda av våra egna värderingar - liksom när The Ark hamnade på 18:e plats i Eurovision 2007. Ingen i Sverige, där vi alla hade uppfattningen att The Ark är ett etablerat popband med fantastiska hits och en modern image - kunde förstå att Europa, där ytterst få ens hört talas om The Ark, mest tyckte sig se en kitchig drag show med en låt från en genre de aldrig hört förut. Självklart röstar man inte på det, om man inte är galen i drag shower och helt ny musik.
YOHIO har samma problem, med undantaget att svenska folket verkar införstådda med att låten INTE är bra - därmed skulle vi alltså skicka en artist men inte en låt till Malmö - vilket är helt bisarrt! Skulle det hända så blir 2013 ett sorgligt år för svensk schlager.
Men YOHIO är nu inte längre fullständigt ohotad - Ralf Gyllenhammar och Robin Stjernberg samt Ulrik Munther är hack i häl - även om YOHIO är i en knapp ledning i alla mätningar och odds.
Ralf är den som allra flest snackar om vid sidan av YOHIO - vilket är trevligt. Men Ralf dras förmodligen ner fullständigt av de internationella Jurygrupperna - som förmodligen kommer gilla Robin Stjernberg, Anton Ewald och Ulrik Munther bättre. Men eftersom allt är så jämnt i år kan nog allting hända. Om folket faktiskt är så splittrat som det framstår, kan juryns röster komma att bli avgörande - till fördel för de tre killarna jag nämnde ovan. Frågan är kanske om YOHIO kan vinna enbart genom folkets röster? Det är just nu omöjligt att sia om. Jag hoppas inte det. Mitt hopp ligger på Ulrik Munther, även om hans chans är begränsad till juryns förbarmande. Vilken spänning det blir ikväll!!!
Bortsett ifrån ljudproblem och arrangörsmissar så verkar svenska folket vara på en ökenvandring genom schlagerdjungeln. Även om alla (i princip alla iallafall) snackar om YOHIO, är det väldigt få som faktiskt tycker om "Heartbreak Hotel". Johar Bendjelloul (schlagerexpert på P1) tycker tydligen att YOHIO har allt utom en riktigt bra låt. Aftonbladets krönikörer skriver att ett hårstrå av YOHIO är mer intressant än 95% av de andra deltagarna. Dagisbarn utanför Stockholm säger också att de tycker att YOHIO är modig eftersom "Det inte är många killar som vågar klä ut sig till tjejer". Det värmer mitt hjärta att se att "hen" nu dessutom blivit ett etablerat pronomen för YOHIO, något som är unikt i schlagerhistorien mig veterligen. Men det passar ju verkligen i detta fallet - det måste jag säga. Glöm inte att jag var först med det bara!
Men visst, alla snackar om YOHIO - eftersom han sticker ut enormt mycket. Utseendet och framförandet gör honom helt unik i år. Men låten är kanske som bäst bland topp 10 av årets bidrag och skulle aldrig någonsin blivit stor om någon annan artist framfört den. Och hur vi än tänker så kommer Europa inte bry sig om ett bidrag med en hen som dessutom är medelmåttigt. Hade det varit ett holländskt eller Vitryskt bidrag hade inte vi i Sverige heller givit den nån poäng. Istället kan vi sammanfatta hela hypen kring YOHIO i "Ola Salo-syndromet" - d.v.s. Vad Sverige ser (som har Ola Salo syndromet): fjädrar och paljetter och roligt hår på en kille = spännande och nytt och könslöst = självklart som vinnare oavsett låten. Vad Europa ser: En dragshow från ett radikalt feministiskt land med en låt som är medelmåttig och alldeles för kitchig = ointressant och för vissa rent kränkande (speciellt i konservativa kretsar) = Självklar nollpoängare. Vi i Sverige fattar sedan inte hur den kunde komma nästan sist - eftersom vi är blinda av våra egna värderingar - liksom när The Ark hamnade på 18:e plats i Eurovision 2007. Ingen i Sverige, där vi alla hade uppfattningen att The Ark är ett etablerat popband med fantastiska hits och en modern image - kunde förstå att Europa, där ytterst få ens hört talas om The Ark, mest tyckte sig se en kitchig drag show med en låt från en genre de aldrig hört förut. Självklart röstar man inte på det, om man inte är galen i drag shower och helt ny musik.
YOHIO har samma problem, med undantaget att svenska folket verkar införstådda med att låten INTE är bra - därmed skulle vi alltså skicka en artist men inte en låt till Malmö - vilket är helt bisarrt! Skulle det hända så blir 2013 ett sorgligt år för svensk schlager.
Men YOHIO är nu inte längre fullständigt ohotad - Ralf Gyllenhammar och Robin Stjernberg samt Ulrik Munther är hack i häl - även om YOHIO är i en knapp ledning i alla mätningar och odds.
Ralf är den som allra flest snackar om vid sidan av YOHIO - vilket är trevligt. Men Ralf dras förmodligen ner fullständigt av de internationella Jurygrupperna - som förmodligen kommer gilla Robin Stjernberg, Anton Ewald och Ulrik Munther bättre. Men eftersom allt är så jämnt i år kan nog allting hända. Om folket faktiskt är så splittrat som det framstår, kan juryns röster komma att bli avgörande - till fördel för de tre killarna jag nämnde ovan. Frågan är kanske om YOHIO kan vinna enbart genom folkets röster? Det är just nu omöjligt att sia om. Jag hoppas inte det. Mitt hopp ligger på Ulrik Munther, även om hans chans är begränsad till juryns förbarmande. Vilken spänning det blir ikväll!!!
onsdag 6 mars 2013
Inför Finalen i Melodifestivalen 2013: 10 låtar utan chans.
Det är nu bara några få dagar kvar innan Melodifestivalen 2013 avgörs och vinnaren som ska representera hemmanationen Sverige 2013 koras. Och 2013 är inte bara ett speciellt år på grund av det faktum att vi håller i Eurovision i år, utan även att Melodifestivalfinalen hålls i den största arena som någonsin byggts i detta land - Friends Arena i Solna. Årets final blir därför en helt unik händelse och kommer därmed markera slutet på den gamla Globen-epoken som höll i 10 år (2002-2012) och början på den svenska schlagerns storhetsvansinne. Att enbart en (ev. två beroende på hur man räknar) Eurovision-arenor har varit större än Friends Arena visar ju på hur stort självförtroende vi SVT har med Melodifestivalen. Det är faktiskt till och med så att finalen på lördag rent allmänt ses som årets stora händelse i Eurovisionvärlden, eftersom Eurovision i Malmö aldrig kommer komma upp i samma magnitud storleksmässigt. Även om Melodifestivalens storlek faktiskt överskuggar Eurovision i år, gör inte kvaliteten på låtarna det. Ironiskt nog är vår största Melodifestivalfinal genom tiderna också bland våra absolut sämsta. Hur cyniskt det än låter, håller nog de flesta med om det faktumet. Deltävlingarna har varit så jämna att de fullständigt ointresserade tittarna lyckats rösta fram skämt- och plojbidragen till final, medan ytterst få låtar med verklig internationell styrka tagit sig vidare. Samtidigt som finalen därför kommer vara ytterst svårberäknelig, har en tydlig fjäderprydd androgyn favorit bidat sin tid och framstår allt mer som den uppenbara favoriten - trots att de allra flesta ändå inte anser hen ha den bästa låten. Det råder kaoz i Mellosverige. Här har ni iallafall Schlagermagisterns betyg:
1. Ulrik Munther – Tell the World I'm Here
Som jag tidigare skrivit så var Ulrik favorit till att vinna Melodifestivalen 2013 från den stunden efter att Loreen lyft pokalen 2012, till den stunden YOHIO klev av scenen i Karlskrona för 5 veckor sedan. Ulrik är och har i några år varit ett unikum i svensk pop, en av de yngsta artisterna med de största fansskarorna. Ingen kan förneka att han varit framgångsrik, då han vunnit både lilla Melodifestivalen och folkets hjärtan i Talang. Vidare har vi hans SVT-programserie om hans turnéer i Japan. Det verkar som SVT verkligen lobbat allt vad de kunnat för att göra Ulrik framgångsrik. Hans låt är dessutom skriven av gänget bakom Euphoria. Hans scenshow är bland de dyraste och svåraste i år (med all teknisk utrustning som krävs för bakgrundsprojektionen). I sammanfattning kan vi säga att Melodifestivalen 2013 var format för hans stora framgång. Nu verkar det dock inte bli så. Även om jag nog tycker hans låt är bland de bästa i finalen, och definitivt Eurovisionmaterial, så håller inte längre Bettingbolagen alls med om det och inte heller deltagarna i webbundersökningarna. I princip verkar inte någon tro på Ulrik längre, något som kan bero på att låten är väldigt mainstream och kanske rent av uppfattas som tråkig. Samtidigt är allt annat i finalen också mainstream och tråkigt - vilket lätt glöms av. Ulrik har nog kanske den stora nackdelen att han inte sticker ut ordentligt. Han behöver synas och minnas, annars håller det inte - och just nu är det hela för tråkigt för att det ska hålla. MEN (och detta är ett stort MEN), han har sin fans - och de är många. Räkna aldrig bort dem. Han lär få många många röster ändå på Lördag, och dessutom brukar de internationella jurygrupperna kunna påverka enormt mycket när det är jämnt i telefonomröstningen. Och just nu är det faktisk fullständigt omöjligt att se hur de kommer att rösta i jurygrupperna. Min gissning är dock att Ulrik ligger bra till - detta är en Eurovisionlåt - som går i linje med tidigare danska topp 5 bidrag de senaste åren (Chanee & Evergreen 2010, A Friend in London 2011) och dessutom Belgiens Tom Dice (2010) som slutade 6:a. Han har förmodligen Europa på sin sida, vilket gör det hela mycket intressant. Så vad blir slutomdömet för Ulrik anno 2013? En av de klart värdigaste låtarna, men kanske för ointressant för att sticka ut tillräckligt i ett så jämntråkigt startfält. Kan absolut vinna, men gör han det så bör vi komma ihåg att Europa har sett sånt här förut, och då brukar det inte hålla längre än kanske till som bäst en 5:e plats - vilket ändå är väldigt bra i sammanhanget. Speciellt för ett värdland. Mest troligt är väl dock en placering mellan 8-12...
Lägsta odds (ladbrokes): 4,0
Trolig placering i Eurovision: 8:a
Schlagermagisterns Betyg: VG+
2. David Lindgren – Skyline
David Lindgren var faktiskt först ut i årets Melodifestival, och den artist jag faktiskt trodde mest på inför årets Melodifestival. Med tanke på hur stark han var ifjol, och vilket gensvar han fick då, var det inte konstigt att han valde att pröva lyckan ännu en gång. Men precis som det brukar vara med sådana artister är det svårt att följa upp en framgång med en ny. Skyline är inte årets bästa låt - tvärtom påminner den om allt vi redan sett i Melodifestivalen. Den påminner om Davids låt förra året, den påminner om Dannys Amazing förra året - samt Anton Ewalds låt nu i år. Det har gått inflation i denna typ av dansfyllda moderna popnummer - vi har sett allt och hört allt. Det blir jädrigt svårt att komma fram med nått som känns nytt och spännande då. Och tyvärr David, du är inte längre en nyhet. Det finns gott om nyare och mer spännande artister i år som kommer få mycket större uppmärksamhet. Tyvärr. Därför är Skyline inte en av favoriterna, och därför tror jag inte heller att David kommer att återupprepa sin framgång från ifjol. Visst tycker jag att låten är bra och defintivt har en viss Eurovision-touch över sig, men i sammanhanget sticker det inte ut och bland svenska folkets röster väger den förmodligen rätt lätt. Vill dock ge honom en eloge för att hans snygga koreografi, även om jag kanske tycker Anton Ewald lyckas bättre.
Summa summarum: Ett snyggt välgjort bidrag, men är gammalt och för likt så många andra låtar, samtidigt som det finns mycket annat som sticker ut mer. Skulle heller aldrig kunna slå ordentligt i Eurovision även om det är en snygg modern låt - men även där skulle den inte kunna sticka ut.
Lägsta odds (ladbrokes): 51,0
Trolig placering i Eurovision: 17:e
Schlagermagisterns Betyg: G+
3. State of Drama – Falling
Det här är det första av 4 bidrag denna afton som jag fortfarande inte förstår hur det hamnade i finalen. Jag har sedan den där ödesdigra kvällen i Skellefteå försökt komma underfund med hur i heklefjäll denna intetsägande skitlåt hamnat i final. Jag fattar faktiskt ingenting. Visst, det ska sägas att deltävlingen i Skellefteå senare fick namnet "Skrällefteå" med tanke på alla skrällar den kvällen, men ingen verkade då antyda att State of Drama var den stora överraskningen. Å andra sidan har ingen överhuvudtaget sagt nånting om dem - ungefär som att de inte fanns. Det är ungefär som "Ravaillacz och nån mer gick till final! Vilken skräll!!" Det enda jag har hört var i princip att Falling var en låt som var så harmlös och så mainstream att den i skuggan av "En riktig jävla schlager" fick "det vanliga folkets röster" medan plojlåten med Ravaillacz fick alla troll-röster - som en balans. Kanske var det så. Men det visar ju bara hur uppfuckad hela Melodifestivalen har blivit om inte annat. State of Drama är ett okänt band, vare sig man vill vara det eller inte, och deras låt sticker i finalen bara ut för att det är så medelmåttigt att allt annat i jämförelse blir extremt. Hade detta (Gud förbjude) vunnit, hade det gått i linje med bidrag som exempelvis Schweiz, Belgien eller kanske Ungern skickat - d.v.s. en sån låt som svenskarna (och alla andra européer) bara gäspat åt. Det finns inget unikt eller spännande med den här låten. Tvärtom verkar detta vara ett exempel på de konsekvenser en låg kvaltitetsnivå bär med sig i en musiktävling. State of Drama kom till finalen på grund av tillfälligheter - men kan inte räkna med att samma tillfälligheter ska hjälpa dem nu. De lär gå obemärkta förbi Internationella Juryn - och gissningsvis svenska folket. Om inte annat luktar detta en sista plats - om inte Ravaillacz eller Louise Hoffsten hinner före...
Lägsta odds (Unibet): 20,0
Trolig placering i Eurovision: 23:e
Schlagermagisterns Betyg: IG
4. Anton Ewald – Begging
Andra chansenvinnaren Anton gjorde ju verkligen ett genomslag i lördags, det måste man säga. Han var ju faktiskt totalt okänd för de allra flesta innan han i Göteborg presenterade sig. Trots att han dansat bakom typ varenda stor Melodifestivalartist de senaste åren, så var han en högoddsare för att ta sig till final, men jag tycker nog att han absolut passar här. Visst - han lider av exakt samma problem som David Lindgren - hans bidrag är redan gjort - hans dansshow är redan vardagsmat och hans låt är redan hörd hundratusentals gånger förut. Men skillnaden mot David är att Anton är yngre, sjunger bättre, snäppet modernare, och dessutom en nyhet! Nog för att det ju inte kommer att räcka ändå, men med sin pojkaktighet kommer han nog locka röstare från både Ulrik Munther och Robin Stjernberg. Han lär inte gå obelönad från finalen iallafall. Och jag måste ju säga att han gör sin grej mycket bättre än någon annan denna kväll - medan David Lindgren kör exakt samma sak, så excellerar Anton medan David bara går på sin vanliga skåpmat. Därför är Anton bäst på sin grej. Detta är alltså det bästa pop/dansnumret i finalen - vilket borde räcka till kanske en fin 5:e plats. Det är kanske möjligt att de internationella jurygrupperna (som är blinda för om artisten är känd sedan tidigare) ger Anton en topp 3 placering - men det lär inte räcka eftersom jag tvivlar på att svenska folket ger honom någonting bättre än 5:e plats... Men hade han kunnat fixa biffen i Eurovision då? Nej, absolut inte. Liksom David Lindgren hade denna genre varit svårsådd ännu en gång i Eurovision. Men jag sticker inte under stolen med att Begging är bättre än Davids låt, och har betydligt modernare drag. Han går också i linje med Saade och andra rätt framgångsrika liknande artister i Eurovision. Men jag hade starkt tvivlat på något bättre än kanske 10:e plats för Anton i Eurovision - och förmodligen hade dansen varit hans starkast kort då.
Lägsta odds (Svenska spel): 8,0
Trolig placering i Eurovision: 12:e
Schlagermagisterns Betyg: VG-
5. Louise Hoffsten – Only The Dead Fish Follow The Stream
Då var det dags för den enda kvinnan i årets final - en helt unik grej! Tänka sig! Av alla kvinnor som varit med i år - hade jag aldrig kunnat gissa att Louise skulle vara med i finalen. Tvärtom - detta var för mig alldeles för dåligt för att ens kunnat vara andra chansenmaterial! Men som av en händelse så var Louise precis rätt person att segla upp i skuggan av Sean Banan i Göteborg - och sno en finalplats framför en bunt andra låtar som var betydligt bättre egentligen. Många har spekulerat i hur detta gick till, i synnerhet i svallvågorna efter genusdebatten - och ja det har faktiskt spekulerats i om inte hennes sjukdom lett till sympatiröster. Detta skulle absolut inte vara första gången! Vi minns Suzzie Tapper som trots sin sjukdom 2008 tog sig helt otippat till Andra chansen och torskade mot Nordman. Sympati kan räcka långt ibland - i synnerhet när den ställs mot Sean Banan. Nu är det ju dessvärre så att de internationella jurygrupperna inte har den blekaste aning om vem Louise Hoffsten är och hur hennes hälsotillstånd ser ut. Där lär hon knappast ha någonting att hämta. Hennes låt är nämligen ungefär i samma genre som State of Dramas låt, och har ytterst lite att hämta från den europeiska publiken. Ärligt talat vet jag inte om hennes låt ens går att jämföra med något annat som varit med i Eurovision - trots att den är skriven av två tidigare Eurovisionvinnare. Den känns mest som något som Slovakien eller Rumänien skulle kunna komma dragande med - i ett desperat försöka att verka moderna med en amerikansk rocklåt som mer minner om tidigt 90-tal än 2010-tal... Dömt att misslyckas alltså. Men hos svenska folket är det svårare att sia. Risken finns att genusdebatten gör att hon fiskar röster från sympatiserande feminister som bryr sig mer om vad hon har mellan benen än hur bra låten är. Om så skulle vara fallet kanske hon ändå hamnar nånstans runt 6:e plats eller så, men annars lär detta vara en stark kandidat till sista platsen.
Lägsta odds (ladbrokes): 17,0
Trolig placering i Eurovision: 24:e
Schlagermagisterns Betyg: G-
6. Ralf Gyllenhammar – Bed on Fire
Det stora utropstecknet för i år, utan tvekan. Mustasch-Raffe var en oväntad artist att ropas upp när Björkman i November offentliggjorde artisterna för 2013 och jag tror ytterst få hade räknat med att han skulle också skulle ta sig till final. Om möjligt ännu färre hade nog trott att han skulle komma o bli något av en folkfavorit i finalen. Men faktum är att han lyckades med den bedriften - till och med jag är något överraskad över hur tilltalande hans bidrag är. Rent tekniskt är det dock inte mycket att hänga i granen - han sitter still vid ett piano och sjunger in i en mick medan det smäller och sprakar runt omkring honom. Knappast ett vinnande koncept. Men likväl har låten någonting helt unikt bland årets låtar - det är klassisk rock med musikaliska drag och kraftiga refränger. Det är jädrigt starkt. Ingen kommer undan den här låten, tvärtom lär den lyfta hela taket i Friends Arena och skaka läktarna i grunden. Detta är en fullständigt unik låt - och har också hyllats i princip unisont av folk och förståsigpåare. Kanske är det inte alls så konstigt att han därför nu är klar tvåa i oddsen efter YOHIO - folk tror faktiskt alltså att denna kan komma att skrälla till sig Eurovisionbiljetten! Fascinerande med tanke på vad det faktiskt handlar om. För en sak ska vi vara noga med att ha klart för oss: De internationella jurygrupperna kommer aldrig att godta den här låten. Detta är inte en låt som passar någonstans i Eurovision - tvärtom. Jag tror rent av att många européer skulle tro att att vi svenskar skickar ett skämtbidrag likt Irlands Kalkondocka 2008, eller Rambo Amadeus för Montenegro förra året. En rolig snubbe med rolig mustasch och mohikanfrisyr som sitter iförd fluga och lila skjorta vid en brinnande flygel och skriker. Hade jag inte vetat bättre hade jag också trott att det var ett skämt. Därmed är detta oavsett vad vi tycker dömt att misslyckats fullständigt i Europa. Men faktum är ju att det här är en bra låt som ligger varmt om hjärtat för rocktörstande svenskar. Visst gillar vi sånt här - och VI vet ju iallafall att detta är på allvar. Därför kommer den här låten att vara den största utmanaren till YOHIO - eller iallafall vara en av de låtar som har störst chans att slå hen. Jag vet egentligen inte om jag vågar spekulera i om den slutar högt eller lågt i finalen, men med tanke på att Internationella juryn känns skeptisk till låten antar jag att den lär sluta 3:a eller kanske 4:a i finalen - om inte en stor skräll inträffar. Vilket iofs inte är omöjligt... Personligen måste jag dock dänga till med att lyfta upp den låt på en piedestal och säga att den är den klart bästa låten i finalen - punkt. Det är den enda låten som berör mig och som jag faktiskt tycker om att höra om och om igen. Däremot undviker jag helst att se scennumret eftersom det tvärtom är bland kvällens sämsta. Men en solklar etta är det i min bok oavsett scennummer.
Lägsta odds (bet365): 2,60
Trolig placering i Eurovision: 22:a
Schlagermagisterns Betyg: MVG
7. Ravaillacz – En riktig jävla schlager
Jag måste ju först och främst uttrycka mitt hat över att denna låt alls kom till Melodifestivalen som ett tävlingsbidrag. Detta passar bäst i pausunderhållningen och inte som ett bidrag som på bra låtars bekostnad kan få finalbiljetter. Men till skillnad från Sean Banan som lyckligtvis kommer direkt efter de tjocka gubbarna på scenen, så har dessa bara en enda fangrupp: nämligen de som faktiskt hatar Melodifestivalen. Körberg själv, som frontfigur, har åtskilliga gånger uttryckt sitt hat mot Melodifestivalen - trots att han vunnit den två gånger. Men samtidigt så är det inte konstigt - han är (när han tar musiken på allvar) Sveriges bästa sångare. Här är han en patetisk bitter gammal gubbjävel som sjunger nidvisor om tävlingen som gjorde honom folkkär en gång i tiden. Han borde inte bara skämmas, han borde lägga av med musiken helt och hållet. Det räcker nu Körberg, du början bli senil. Hans kompisar är inte mycket bättre, Claes Malmberg är den sista personen jag tror någon hade velat se på Melodifestivalscenen igen, och vilka de andra dramatenfjantarna är bryr jag mig inte om. Det stora problemet här är (liksom hos Sean Banan) att Melodifestivalen de senaste åren växt till att bli något annat än en sångtävling - det är ett underhållningsprogram med storhetsvansinne. SVT är inte intresserade av att sålla fram bra musik att tävla med i Eurovision, utan att få så mycket tittarsiffror som möjligt. Och där har de minsann lyckats - varje vecka slår de numera tittarrekord! Grattis! Hoppas ni är nöjda. Föga vågar de väl reflektera över varför de slår tittarrekorden: Numera tittar även de som vanligtvis hatar Melodifestivalen - kanske för att de tvingas av flickvänner eller andra vänner som fortfarande uppskattar musiken - och då tvingas de in i tävlingen och röstar som hämnd på låtar som alla andra i gruppen hatar och som är löjligast - bara för att protestera och "trolla" Melodifestivalen. På så sätt markerar de sitt missnöje med hela tävlingen och förstör således för de som tvingat med dem att titta på spektaklet. Dessutom förstärks ju samtidigt Melodifestivalens image av att alltid ha "dålig musik" eftersom dessa personer alltid röstar på dem, och då fortsätter Björkman o CO att ta in sådana här plojbidrag. Hellre en Melodifestival med hälften av tittarsiffrorna - och en ytterligare Eurovisionvinnare - än skyhöga tittarsiffror och Ravaillacz i Eurovision. Må deras prostator ömma och deras rulatorer för evigt gnissla.
Lägsta odds (Williamhill): 41,0
Trolig placering i Eurovision: 25:e
Schlagermagisterns Betyg: IG
8. Sean Banan – Copacabanana
Först och främst vill jag ändå rikta ett tack till Björkman som placerat Sean Banan precis efter Ravaillacz - vilket innebär att de två plojnumren kommer ta ut varandra. Det kommer bli 6 minuter totalt trams - vilket kommer bli för mycket. Nu är det iofs så att Sean Banan främst biter på en annan publik än Ravaillacz - nämligen dagisbarnen. Det finns ingenting som är lika roligt som en snubbe med färgglada kläder som pratar roligt och slår kullerbyttor för ett dagisbarn. Självklart ska de också ha någonting att rösta på i Melodifestivalen. Björkman var ju så ödmjuk att han såg till att Sean Banan denna gång faktiskt skulle ta sig till finalen - och inte bli besegrad av bättre låtar som förra året. Då gjorde Björkman misstaget att placera Bananen i samma deltävling som Loreen. Det gjorde han inte i år, utan placerade honom i en deltävling kliniskt fri från intressanta låtar. Därmed var Bananen klar för final med en låta som påminner mer Bolibompa-introt än Euphoria. Ja, detta är också ett resultat av Melodifestivalens nya antimusikaliska trend, där spektaklet och underhållningsvärden för alla tittare går före musiken. Men här blir det nästan i sig en grej att det är så vansinnigt dåligt. Sean Banan är en image som går ut på att det ska vara avsiktligt dåligt. Hans film blev utsedd till den sämsta i svensk filmhistoria (den enda tidningen som tyckte den var bra var Kamratposten - surprise!), och all hans musik går ut på att uttala svenska fraser felaktigt och på ett roligt sätt. Nivån är alltså så låg att den praktiskt taget är omätbar. Detta är definitionen av SKIT. Det finns inget bättre sätt att beskriva det. Faktum är att jag skäms över att ens bli tvungen att visa upp det inför de internationella jurygrupperna - detta är ju inte vad svensk musik är. Detta är inte vad musik är någonstans - inte ens i Montenegro! Detta är sånt som folk ska skämmas över att ens tänka på! Jag mår dåligt av tanken av att denna låt ens har en teoretisk chans att representera Sverige i Eurovision... Fifan Svärje.... Vad har ni gjort?
Lägsta odds (Williamhill): 34,0
Trolig placering i Eurovision: 25:e
Schlagermagisterns Betyg: IG
9. Robin Stjernberg – You
Efter två av Melodifestivalens historiskt sämsta bidrag följer faktiskt en av de mest imponerande bidragen för i år. Robin är en av de ytterst få Idol-stjärnorna som lyckades ta sig till final - trots att drygt 8 stycken fanns med bland de startande i deltävlingarna i år. Av dessa skulle dessutom jag velat ha med åtminstone ytterligare 2 till final. Men så blev det inte... Robin var iallafall ett givet kort, kanske inte på förhand, men efter att ha hört hur fruktansvärt stark hans röst är och hur bra hans låt tar fram den - så är det inget tvivel om att han är den mest värdige finalisten i år. Jag (och många andra antar jag) blev riktigt hänförd av hans sånginsats i Malmö - då han verkligen fått en låt med enormt krävande röstprestationer. Och han lyckas hantera dem! Kanske är han lite svag i början av låten - där de mörka partierna är. Men shit, vilken röst! All heder åt honom! Men ska vi se förbi röstprestationerna och kika på röstmöjligheterna istället blir situationen annorlunda. Han är, till att börja med, en andra chansenvinnare. Han har alltså blivit finalist först efter att ha gått genom andra handssorteringen - det är aldrig en bra start. Ändå, lite överraskande, har han sedan i lördags seglat upp ganska bra i oddsen och ligger faktisk fyra - alltså bättre än de allra flesta. Artisterna har dessutom givit honom sitt stöd - vilket kanske nog mest beror på just hans röstprestationer. Men det går inte att förneka att han faktiskt har en fair chance att ta sig riktigt högt i finalen, även om låten inte är en sådan som svenska folket brukar rösta på. Men en intressant faktor är ju de internationella jurygrupperna - vad kommer de tycka om Robin? Vi vet faktiskt att röstprestationer är mycket viktigare i Europa, än vad låten är! Se på Albaniens bidrag ifjol; "Suus" med Rona Nishliu - en låt som slutade 5:a helt otippat - enbart genom en helt otrolig röstinsats av Rona. Hon fick stående ovationer för den. Nu är inte Robin Stjernberg riktigt i samma klass som den, men i sammanhanget tror jag faktiskt att de internationella jurygrupperna kommer gilla Robin betydligt bättre än vad svenska folket kommer göra. Om jag får spekulera vilt, tror jag rent av att Robin kan skrälla till sig de flesta av de internationella jurypoängen - om de andra favoriterna visade sig vara så mainstream och tråkiga som jag menar att de är. Tro mig, röstprestationer väger tungt i Europa! Bli inte förvånade om Robin ligger i ledning innan Folket röster har publicerats. Men skulle den funka i Eurovision då? Njae, kanske kanske. Men bara kanske. Detta är en låt som jag nog skulle kunna se i topp 10 där, och den är väldigt nordeuropeisk. Kanske nått som Tyskland, Storbritannien, Holland eller Danmark hade kunnat skicka. Den är väl kanske inte så svensk egentligen, men det brukar inte spela nån roll. Men det är nog inte någon vinnare - så bra är låten inte i sin helhet. Robin som person och artist däremot är värd vinsten - men jag tvivlar starkt på något bättre än en 10:e plats i Eurovision. Förutsatt att han får folkets röster i Melodifestivalen - vilket han inte kommer att få.
Lägsta odds (Betathome): 7,0
Trolig placering i Eurovision: 10:e
Schlagermagisterns Betyg: VG+
10. YOHIO – "Heartbreak Hotel"
Slutligen så, den låt som sedan 5 veckor varit den odiskutable favoriten: YOHIO. Det är lite intressant faktiskt, men YOHIO har verkligen gått från en nobody i Sverige till att bli riktigt folklig - en intressant utveckling för en artist som mest fokuserat på Japan hela sin karriär (som dessutom inte varit så lång med tanke på att hen fortfarande är tonåring). Detta är ett unikum - helt och hållet. Att vara så okänd, med en så kulturspecifik still som den japanska - och gå o bli folklig i Sverige. Helt sjukt - det har aldrig hänt tidigare iaf... Men hur kommer det då att gå för YOHIO? Först och främst måste vi konstatera en sak: Melodifestivalen 2013 är redan YOHIO:s Melodifestival. Så är det bara, det är ingen idé att diskutera. Hen har varit i fokus sedan hen klev upp på scenen i Karlskrona i sina fjädrar och glitter och roliga hår. Vad som än händer i finalen så är detta Melodifestivalen då YOHIO presenterade sig för Sverige. Det är därmed iofs inte sagt att hen kommer att vinna - men det ska verkligen till ENORMT mycket för att så inte ska bli fallet. När en artist blir så här uppmärksammad så sticker den ut - den blir minnesvärd och därmed kommer folk oavsett vad de tycker om den att rösta på den. Det är en oerhörd fördel som YOHIO har - no questions! Men, givetvis föreligger ett jobbigt faktum - detta är inte en enormt bra låt. Heartbreak hotel är mainstream, rätt tråkig och - om det inte vore för YOHIO - tämligen intetsägande. Ingen annan artist hade kunnat ta denna låt till final. INGEN. Här handlar allt om YOHIO - eller kanske främst om hens image. Alltså det androgyna japanska konceptet, med fjädrar, frisyrer och glitter - konsten att se ut som något könslöst - en klassisk hen. Visst, i det genusmedvetna Sverige är väl YOHIO allas våta dröm - och då spelar det lite eller ingen roll hur bra låten är eftersom artisten representerar det "moderna Sverige" - ja, eller snarare "det moderna Japan". (???) Jag vet inte hur det går ihop helt ärligt, men så länge ni är glada så... Men det är så det är iallafall, YOHIO skulle kunna sälja sin egen mamma till svenska folket, och vi skulle mest applådera och buga och bocka inför hens fjädrar och känna oss moderna. Så är det.
Funkar det i Europa då - det är ju ändå den centrala frågan här - inte hur hen ser ut... Och där är svaret självklart nej - sååå in i H-E NEJ! Sverige är visserligen en fantastisk schlagernation med stort cred i Europa - men vi kan inte sända vad som helst till Eurovision. Vi har försökt med androgyna män i fjädrar och paljetter och roliga frisyrer förut (Roger Pontare 2000 - alltså gången vi var hemmanationen, samt The Ark 2007). Båda misslyckades kapitalt. Varför? Därför att hur politiskt korrekta svenska folket än vill vara så ÄR INTE EUROPEISKA FOLKET DET. De vill ha sina könsroller intakta. De vill inte ha män i fjädrar och paljetter - om det inte handlar om någon som gör det på skoj (som Verka Serduchka - den glittrande teletubbien från Ukraina 2007). De vill ha bra musik och en seriös artist som de kan känna igen sig i. Loreen var en sådan artist. YOHIO är inte det. Japansk kultur är ännu inte inkorporerad med Europeisk kultur. Därför lär YOHIO föra Sverige till en värdig 20:e plats i Eurovision i Malmö. Frågan är om de Internationella Jurygrupperna kommer ge en försmak av det? I sådana fall lär hen få svårt att vinna - eller iallafall blir det nog ganska jämnt även om hen vinner folkets röst överlägset.
Svenska folket - ni är varnade nu iallafall!
Lägsta odds (Williamhill): 1,44
Trolig placering i Eurovision: 20:e
Schlagermagisterns Betyg: VG-
1. Ulrik Munther – Tell the World I'm Here
Som jag tidigare skrivit så var Ulrik favorit till att vinna Melodifestivalen 2013 från den stunden efter att Loreen lyft pokalen 2012, till den stunden YOHIO klev av scenen i Karlskrona för 5 veckor sedan. Ulrik är och har i några år varit ett unikum i svensk pop, en av de yngsta artisterna med de största fansskarorna. Ingen kan förneka att han varit framgångsrik, då han vunnit både lilla Melodifestivalen och folkets hjärtan i Talang. Vidare har vi hans SVT-programserie om hans turnéer i Japan. Det verkar som SVT verkligen lobbat allt vad de kunnat för att göra Ulrik framgångsrik. Hans låt är dessutom skriven av gänget bakom Euphoria. Hans scenshow är bland de dyraste och svåraste i år (med all teknisk utrustning som krävs för bakgrundsprojektionen). I sammanfattning kan vi säga att Melodifestivalen 2013 var format för hans stora framgång. Nu verkar det dock inte bli så. Även om jag nog tycker hans låt är bland de bästa i finalen, och definitivt Eurovisionmaterial, så håller inte längre Bettingbolagen alls med om det och inte heller deltagarna i webbundersökningarna. I princip verkar inte någon tro på Ulrik längre, något som kan bero på att låten är väldigt mainstream och kanske rent av uppfattas som tråkig. Samtidigt är allt annat i finalen också mainstream och tråkigt - vilket lätt glöms av. Ulrik har nog kanske den stora nackdelen att han inte sticker ut ordentligt. Han behöver synas och minnas, annars håller det inte - och just nu är det hela för tråkigt för att det ska hålla. MEN (och detta är ett stort MEN), han har sin fans - och de är många. Räkna aldrig bort dem. Han lär få många många röster ändå på Lördag, och dessutom brukar de internationella jurygrupperna kunna påverka enormt mycket när det är jämnt i telefonomröstningen. Och just nu är det faktisk fullständigt omöjligt att se hur de kommer att rösta i jurygrupperna. Min gissning är dock att Ulrik ligger bra till - detta är en Eurovisionlåt - som går i linje med tidigare danska topp 5 bidrag de senaste åren (Chanee & Evergreen 2010, A Friend in London 2011) och dessutom Belgiens Tom Dice (2010) som slutade 6:a. Han har förmodligen Europa på sin sida, vilket gör det hela mycket intressant. Så vad blir slutomdömet för Ulrik anno 2013? En av de klart värdigaste låtarna, men kanske för ointressant för att sticka ut tillräckligt i ett så jämntråkigt startfält. Kan absolut vinna, men gör han det så bör vi komma ihåg att Europa har sett sånt här förut, och då brukar det inte hålla längre än kanske till som bäst en 5:e plats - vilket ändå är väldigt bra i sammanhanget. Speciellt för ett värdland. Mest troligt är väl dock en placering mellan 8-12...
Lägsta odds (ladbrokes): 4,0
Trolig placering i Eurovision: 8:a
Schlagermagisterns Betyg: VG+
2. David Lindgren – Skyline
David Lindgren var faktiskt först ut i årets Melodifestival, och den artist jag faktiskt trodde mest på inför årets Melodifestival. Med tanke på hur stark han var ifjol, och vilket gensvar han fick då, var det inte konstigt att han valde att pröva lyckan ännu en gång. Men precis som det brukar vara med sådana artister är det svårt att följa upp en framgång med en ny. Skyline är inte årets bästa låt - tvärtom påminner den om allt vi redan sett i Melodifestivalen. Den påminner om Davids låt förra året, den påminner om Dannys Amazing förra året - samt Anton Ewalds låt nu i år. Det har gått inflation i denna typ av dansfyllda moderna popnummer - vi har sett allt och hört allt. Det blir jädrigt svårt att komma fram med nått som känns nytt och spännande då. Och tyvärr David, du är inte längre en nyhet. Det finns gott om nyare och mer spännande artister i år som kommer få mycket större uppmärksamhet. Tyvärr. Därför är Skyline inte en av favoriterna, och därför tror jag inte heller att David kommer att återupprepa sin framgång från ifjol. Visst tycker jag att låten är bra och defintivt har en viss Eurovision-touch över sig, men i sammanhanget sticker det inte ut och bland svenska folkets röster väger den förmodligen rätt lätt. Vill dock ge honom en eloge för att hans snygga koreografi, även om jag kanske tycker Anton Ewald lyckas bättre.
Summa summarum: Ett snyggt välgjort bidrag, men är gammalt och för likt så många andra låtar, samtidigt som det finns mycket annat som sticker ut mer. Skulle heller aldrig kunna slå ordentligt i Eurovision även om det är en snygg modern låt - men även där skulle den inte kunna sticka ut.
Lägsta odds (ladbrokes): 51,0
Trolig placering i Eurovision: 17:e
Schlagermagisterns Betyg: G+
3. State of Drama – Falling
Det här är det första av 4 bidrag denna afton som jag fortfarande inte förstår hur det hamnade i finalen. Jag har sedan den där ödesdigra kvällen i Skellefteå försökt komma underfund med hur i heklefjäll denna intetsägande skitlåt hamnat i final. Jag fattar faktiskt ingenting. Visst, det ska sägas att deltävlingen i Skellefteå senare fick namnet "Skrällefteå" med tanke på alla skrällar den kvällen, men ingen verkade då antyda att State of Drama var den stora överraskningen. Å andra sidan har ingen överhuvudtaget sagt nånting om dem - ungefär som att de inte fanns. Det är ungefär som "Ravaillacz och nån mer gick till final! Vilken skräll!!" Det enda jag har hört var i princip att Falling var en låt som var så harmlös och så mainstream att den i skuggan av "En riktig jävla schlager" fick "det vanliga folkets röster" medan plojlåten med Ravaillacz fick alla troll-röster - som en balans. Kanske var det så. Men det visar ju bara hur uppfuckad hela Melodifestivalen har blivit om inte annat. State of Drama är ett okänt band, vare sig man vill vara det eller inte, och deras låt sticker i finalen bara ut för att det är så medelmåttigt att allt annat i jämförelse blir extremt. Hade detta (Gud förbjude) vunnit, hade det gått i linje med bidrag som exempelvis Schweiz, Belgien eller kanske Ungern skickat - d.v.s. en sån låt som svenskarna (och alla andra européer) bara gäspat åt. Det finns inget unikt eller spännande med den här låten. Tvärtom verkar detta vara ett exempel på de konsekvenser en låg kvaltitetsnivå bär med sig i en musiktävling. State of Drama kom till finalen på grund av tillfälligheter - men kan inte räkna med att samma tillfälligheter ska hjälpa dem nu. De lär gå obemärkta förbi Internationella Juryn - och gissningsvis svenska folket. Om inte annat luktar detta en sista plats - om inte Ravaillacz eller Louise Hoffsten hinner före...
Lägsta odds (Unibet): 20,0
Trolig placering i Eurovision: 23:e
Schlagermagisterns Betyg: IG
4. Anton Ewald – Begging
Andra chansenvinnaren Anton gjorde ju verkligen ett genomslag i lördags, det måste man säga. Han var ju faktiskt totalt okänd för de allra flesta innan han i Göteborg presenterade sig. Trots att han dansat bakom typ varenda stor Melodifestivalartist de senaste åren, så var han en högoddsare för att ta sig till final, men jag tycker nog att han absolut passar här. Visst - han lider av exakt samma problem som David Lindgren - hans bidrag är redan gjort - hans dansshow är redan vardagsmat och hans låt är redan hörd hundratusentals gånger förut. Men skillnaden mot David är att Anton är yngre, sjunger bättre, snäppet modernare, och dessutom en nyhet! Nog för att det ju inte kommer att räcka ändå, men med sin pojkaktighet kommer han nog locka röstare från både Ulrik Munther och Robin Stjernberg. Han lär inte gå obelönad från finalen iallafall. Och jag måste ju säga att han gör sin grej mycket bättre än någon annan denna kväll - medan David Lindgren kör exakt samma sak, så excellerar Anton medan David bara går på sin vanliga skåpmat. Därför är Anton bäst på sin grej. Detta är alltså det bästa pop/dansnumret i finalen - vilket borde räcka till kanske en fin 5:e plats. Det är kanske möjligt att de internationella jurygrupperna (som är blinda för om artisten är känd sedan tidigare) ger Anton en topp 3 placering - men det lär inte räcka eftersom jag tvivlar på att svenska folket ger honom någonting bättre än 5:e plats... Men hade han kunnat fixa biffen i Eurovision då? Nej, absolut inte. Liksom David Lindgren hade denna genre varit svårsådd ännu en gång i Eurovision. Men jag sticker inte under stolen med att Begging är bättre än Davids låt, och har betydligt modernare drag. Han går också i linje med Saade och andra rätt framgångsrika liknande artister i Eurovision. Men jag hade starkt tvivlat på något bättre än kanske 10:e plats för Anton i Eurovision - och förmodligen hade dansen varit hans starkast kort då.
Lägsta odds (Svenska spel): 8,0
Trolig placering i Eurovision: 12:e
Schlagermagisterns Betyg: VG-
5. Louise Hoffsten – Only The Dead Fish Follow The Stream
Då var det dags för den enda kvinnan i årets final - en helt unik grej! Tänka sig! Av alla kvinnor som varit med i år - hade jag aldrig kunnat gissa att Louise skulle vara med i finalen. Tvärtom - detta var för mig alldeles för dåligt för att ens kunnat vara andra chansenmaterial! Men som av en händelse så var Louise precis rätt person att segla upp i skuggan av Sean Banan i Göteborg - och sno en finalplats framför en bunt andra låtar som var betydligt bättre egentligen. Många har spekulerat i hur detta gick till, i synnerhet i svallvågorna efter genusdebatten - och ja det har faktiskt spekulerats i om inte hennes sjukdom lett till sympatiröster. Detta skulle absolut inte vara första gången! Vi minns Suzzie Tapper som trots sin sjukdom 2008 tog sig helt otippat till Andra chansen och torskade mot Nordman. Sympati kan räcka långt ibland - i synnerhet när den ställs mot Sean Banan. Nu är det ju dessvärre så att de internationella jurygrupperna inte har den blekaste aning om vem Louise Hoffsten är och hur hennes hälsotillstånd ser ut. Där lär hon knappast ha någonting att hämta. Hennes låt är nämligen ungefär i samma genre som State of Dramas låt, och har ytterst lite att hämta från den europeiska publiken. Ärligt talat vet jag inte om hennes låt ens går att jämföra med något annat som varit med i Eurovision - trots att den är skriven av två tidigare Eurovisionvinnare. Den känns mest som något som Slovakien eller Rumänien skulle kunna komma dragande med - i ett desperat försöka att verka moderna med en amerikansk rocklåt som mer minner om tidigt 90-tal än 2010-tal... Dömt att misslyckas alltså. Men hos svenska folket är det svårare att sia. Risken finns att genusdebatten gör att hon fiskar röster från sympatiserande feminister som bryr sig mer om vad hon har mellan benen än hur bra låten är. Om så skulle vara fallet kanske hon ändå hamnar nånstans runt 6:e plats eller så, men annars lär detta vara en stark kandidat till sista platsen.
Lägsta odds (ladbrokes): 17,0
Trolig placering i Eurovision: 24:e
Schlagermagisterns Betyg: G-
6. Ralf Gyllenhammar – Bed on Fire
Det stora utropstecknet för i år, utan tvekan. Mustasch-Raffe var en oväntad artist att ropas upp när Björkman i November offentliggjorde artisterna för 2013 och jag tror ytterst få hade räknat med att han skulle också skulle ta sig till final. Om möjligt ännu färre hade nog trott att han skulle komma o bli något av en folkfavorit i finalen. Men faktum är att han lyckades med den bedriften - till och med jag är något överraskad över hur tilltalande hans bidrag är. Rent tekniskt är det dock inte mycket att hänga i granen - han sitter still vid ett piano och sjunger in i en mick medan det smäller och sprakar runt omkring honom. Knappast ett vinnande koncept. Men likväl har låten någonting helt unikt bland årets låtar - det är klassisk rock med musikaliska drag och kraftiga refränger. Det är jädrigt starkt. Ingen kommer undan den här låten, tvärtom lär den lyfta hela taket i Friends Arena och skaka läktarna i grunden. Detta är en fullständigt unik låt - och har också hyllats i princip unisont av folk och förståsigpåare. Kanske är det inte alls så konstigt att han därför nu är klar tvåa i oddsen efter YOHIO - folk tror faktiskt alltså att denna kan komma att skrälla till sig Eurovisionbiljetten! Fascinerande med tanke på vad det faktiskt handlar om. För en sak ska vi vara noga med att ha klart för oss: De internationella jurygrupperna kommer aldrig att godta den här låten. Detta är inte en låt som passar någonstans i Eurovision - tvärtom. Jag tror rent av att många européer skulle tro att att vi svenskar skickar ett skämtbidrag likt Irlands Kalkondocka 2008, eller Rambo Amadeus för Montenegro förra året. En rolig snubbe med rolig mustasch och mohikanfrisyr som sitter iförd fluga och lila skjorta vid en brinnande flygel och skriker. Hade jag inte vetat bättre hade jag också trott att det var ett skämt. Därmed är detta oavsett vad vi tycker dömt att misslyckats fullständigt i Europa. Men faktum är ju att det här är en bra låt som ligger varmt om hjärtat för rocktörstande svenskar. Visst gillar vi sånt här - och VI vet ju iallafall att detta är på allvar. Därför kommer den här låten att vara den största utmanaren till YOHIO - eller iallafall vara en av de låtar som har störst chans att slå hen. Jag vet egentligen inte om jag vågar spekulera i om den slutar högt eller lågt i finalen, men med tanke på att Internationella juryn känns skeptisk till låten antar jag att den lär sluta 3:a eller kanske 4:a i finalen - om inte en stor skräll inträffar. Vilket iofs inte är omöjligt... Personligen måste jag dock dänga till med att lyfta upp den låt på en piedestal och säga att den är den klart bästa låten i finalen - punkt. Det är den enda låten som berör mig och som jag faktiskt tycker om att höra om och om igen. Däremot undviker jag helst att se scennumret eftersom det tvärtom är bland kvällens sämsta. Men en solklar etta är det i min bok oavsett scennummer.
Lägsta odds (bet365): 2,60
Trolig placering i Eurovision: 22:a
Schlagermagisterns Betyg: MVG
7. Ravaillacz – En riktig jävla schlager
Jag måste ju först och främst uttrycka mitt hat över att denna låt alls kom till Melodifestivalen som ett tävlingsbidrag. Detta passar bäst i pausunderhållningen och inte som ett bidrag som på bra låtars bekostnad kan få finalbiljetter. Men till skillnad från Sean Banan som lyckligtvis kommer direkt efter de tjocka gubbarna på scenen, så har dessa bara en enda fangrupp: nämligen de som faktiskt hatar Melodifestivalen. Körberg själv, som frontfigur, har åtskilliga gånger uttryckt sitt hat mot Melodifestivalen - trots att han vunnit den två gånger. Men samtidigt så är det inte konstigt - han är (när han tar musiken på allvar) Sveriges bästa sångare. Här är han en patetisk bitter gammal gubbjävel som sjunger nidvisor om tävlingen som gjorde honom folkkär en gång i tiden. Han borde inte bara skämmas, han borde lägga av med musiken helt och hållet. Det räcker nu Körberg, du början bli senil. Hans kompisar är inte mycket bättre, Claes Malmberg är den sista personen jag tror någon hade velat se på Melodifestivalscenen igen, och vilka de andra dramatenfjantarna är bryr jag mig inte om. Det stora problemet här är (liksom hos Sean Banan) att Melodifestivalen de senaste åren växt till att bli något annat än en sångtävling - det är ett underhållningsprogram med storhetsvansinne. SVT är inte intresserade av att sålla fram bra musik att tävla med i Eurovision, utan att få så mycket tittarsiffror som möjligt. Och där har de minsann lyckats - varje vecka slår de numera tittarrekord! Grattis! Hoppas ni är nöjda. Föga vågar de väl reflektera över varför de slår tittarrekorden: Numera tittar även de som vanligtvis hatar Melodifestivalen - kanske för att de tvingas av flickvänner eller andra vänner som fortfarande uppskattar musiken - och då tvingas de in i tävlingen och röstar som hämnd på låtar som alla andra i gruppen hatar och som är löjligast - bara för att protestera och "trolla" Melodifestivalen. På så sätt markerar de sitt missnöje med hela tävlingen och förstör således för de som tvingat med dem att titta på spektaklet. Dessutom förstärks ju samtidigt Melodifestivalens image av att alltid ha "dålig musik" eftersom dessa personer alltid röstar på dem, och då fortsätter Björkman o CO att ta in sådana här plojbidrag. Hellre en Melodifestival med hälften av tittarsiffrorna - och en ytterligare Eurovisionvinnare - än skyhöga tittarsiffror och Ravaillacz i Eurovision. Må deras prostator ömma och deras rulatorer för evigt gnissla.
Lägsta odds (Williamhill): 41,0
Trolig placering i Eurovision: 25:e
Schlagermagisterns Betyg: IG
8. Sean Banan – Copacabanana
Först och främst vill jag ändå rikta ett tack till Björkman som placerat Sean Banan precis efter Ravaillacz - vilket innebär att de två plojnumren kommer ta ut varandra. Det kommer bli 6 minuter totalt trams - vilket kommer bli för mycket. Nu är det iofs så att Sean Banan främst biter på en annan publik än Ravaillacz - nämligen dagisbarnen. Det finns ingenting som är lika roligt som en snubbe med färgglada kläder som pratar roligt och slår kullerbyttor för ett dagisbarn. Självklart ska de också ha någonting att rösta på i Melodifestivalen. Björkman var ju så ödmjuk att han såg till att Sean Banan denna gång faktiskt skulle ta sig till finalen - och inte bli besegrad av bättre låtar som förra året. Då gjorde Björkman misstaget att placera Bananen i samma deltävling som Loreen. Det gjorde han inte i år, utan placerade honom i en deltävling kliniskt fri från intressanta låtar. Därmed var Bananen klar för final med en låta som påminner mer Bolibompa-introt än Euphoria. Ja, detta är också ett resultat av Melodifestivalens nya antimusikaliska trend, där spektaklet och underhållningsvärden för alla tittare går före musiken. Men här blir det nästan i sig en grej att det är så vansinnigt dåligt. Sean Banan är en image som går ut på att det ska vara avsiktligt dåligt. Hans film blev utsedd till den sämsta i svensk filmhistoria (den enda tidningen som tyckte den var bra var Kamratposten - surprise!), och all hans musik går ut på att uttala svenska fraser felaktigt och på ett roligt sätt. Nivån är alltså så låg att den praktiskt taget är omätbar. Detta är definitionen av SKIT. Det finns inget bättre sätt att beskriva det. Faktum är att jag skäms över att ens bli tvungen att visa upp det inför de internationella jurygrupperna - detta är ju inte vad svensk musik är. Detta är inte vad musik är någonstans - inte ens i Montenegro! Detta är sånt som folk ska skämmas över att ens tänka på! Jag mår dåligt av tanken av att denna låt ens har en teoretisk chans att representera Sverige i Eurovision... Fifan Svärje.... Vad har ni gjort?
Lägsta odds (Williamhill): 34,0
Trolig placering i Eurovision: 25:e
Schlagermagisterns Betyg: IG
9. Robin Stjernberg – You
Efter två av Melodifestivalens historiskt sämsta bidrag följer faktiskt en av de mest imponerande bidragen för i år. Robin är en av de ytterst få Idol-stjärnorna som lyckades ta sig till final - trots att drygt 8 stycken fanns med bland de startande i deltävlingarna i år. Av dessa skulle dessutom jag velat ha med åtminstone ytterligare 2 till final. Men så blev det inte... Robin var iallafall ett givet kort, kanske inte på förhand, men efter att ha hört hur fruktansvärt stark hans röst är och hur bra hans låt tar fram den - så är det inget tvivel om att han är den mest värdige finalisten i år. Jag (och många andra antar jag) blev riktigt hänförd av hans sånginsats i Malmö - då han verkligen fått en låt med enormt krävande röstprestationer. Och han lyckas hantera dem! Kanske är han lite svag i början av låten - där de mörka partierna är. Men shit, vilken röst! All heder åt honom! Men ska vi se förbi röstprestationerna och kika på röstmöjligheterna istället blir situationen annorlunda. Han är, till att börja med, en andra chansenvinnare. Han har alltså blivit finalist först efter att ha gått genom andra handssorteringen - det är aldrig en bra start. Ändå, lite överraskande, har han sedan i lördags seglat upp ganska bra i oddsen och ligger faktisk fyra - alltså bättre än de allra flesta. Artisterna har dessutom givit honom sitt stöd - vilket kanske nog mest beror på just hans röstprestationer. Men det går inte att förneka att han faktiskt har en fair chance att ta sig riktigt högt i finalen, även om låten inte är en sådan som svenska folket brukar rösta på. Men en intressant faktor är ju de internationella jurygrupperna - vad kommer de tycka om Robin? Vi vet faktiskt att röstprestationer är mycket viktigare i Europa, än vad låten är! Se på Albaniens bidrag ifjol; "Suus" med Rona Nishliu - en låt som slutade 5:a helt otippat - enbart genom en helt otrolig röstinsats av Rona. Hon fick stående ovationer för den. Nu är inte Robin Stjernberg riktigt i samma klass som den, men i sammanhanget tror jag faktiskt att de internationella jurygrupperna kommer gilla Robin betydligt bättre än vad svenska folket kommer göra. Om jag får spekulera vilt, tror jag rent av att Robin kan skrälla till sig de flesta av de internationella jurypoängen - om de andra favoriterna visade sig vara så mainstream och tråkiga som jag menar att de är. Tro mig, röstprestationer väger tungt i Europa! Bli inte förvånade om Robin ligger i ledning innan Folket röster har publicerats. Men skulle den funka i Eurovision då? Njae, kanske kanske. Men bara kanske. Detta är en låt som jag nog skulle kunna se i topp 10 där, och den är väldigt nordeuropeisk. Kanske nått som Tyskland, Storbritannien, Holland eller Danmark hade kunnat skicka. Den är väl kanske inte så svensk egentligen, men det brukar inte spela nån roll. Men det är nog inte någon vinnare - så bra är låten inte i sin helhet. Robin som person och artist däremot är värd vinsten - men jag tvivlar starkt på något bättre än en 10:e plats i Eurovision. Förutsatt att han får folkets röster i Melodifestivalen - vilket han inte kommer att få.
Lägsta odds (Betathome): 7,0
Trolig placering i Eurovision: 10:e
Schlagermagisterns Betyg: VG+
10. YOHIO – "Heartbreak Hotel"
Slutligen så, den låt som sedan 5 veckor varit den odiskutable favoriten: YOHIO. Det är lite intressant faktiskt, men YOHIO har verkligen gått från en nobody i Sverige till att bli riktigt folklig - en intressant utveckling för en artist som mest fokuserat på Japan hela sin karriär (som dessutom inte varit så lång med tanke på att hen fortfarande är tonåring). Detta är ett unikum - helt och hållet. Att vara så okänd, med en så kulturspecifik still som den japanska - och gå o bli folklig i Sverige. Helt sjukt - det har aldrig hänt tidigare iaf... Men hur kommer det då att gå för YOHIO? Först och främst måste vi konstatera en sak: Melodifestivalen 2013 är redan YOHIO:s Melodifestival. Så är det bara, det är ingen idé att diskutera. Hen har varit i fokus sedan hen klev upp på scenen i Karlskrona i sina fjädrar och glitter och roliga hår. Vad som än händer i finalen så är detta Melodifestivalen då YOHIO presenterade sig för Sverige. Det är därmed iofs inte sagt att hen kommer att vinna - men det ska verkligen till ENORMT mycket för att så inte ska bli fallet. När en artist blir så här uppmärksammad så sticker den ut - den blir minnesvärd och därmed kommer folk oavsett vad de tycker om den att rösta på den. Det är en oerhörd fördel som YOHIO har - no questions! Men, givetvis föreligger ett jobbigt faktum - detta är inte en enormt bra låt. Heartbreak hotel är mainstream, rätt tråkig och - om det inte vore för YOHIO - tämligen intetsägande. Ingen annan artist hade kunnat ta denna låt till final. INGEN. Här handlar allt om YOHIO - eller kanske främst om hens image. Alltså det androgyna japanska konceptet, med fjädrar, frisyrer och glitter - konsten att se ut som något könslöst - en klassisk hen. Visst, i det genusmedvetna Sverige är väl YOHIO allas våta dröm - och då spelar det lite eller ingen roll hur bra låten är eftersom artisten representerar det "moderna Sverige" - ja, eller snarare "det moderna Japan". (???) Jag vet inte hur det går ihop helt ärligt, men så länge ni är glada så... Men det är så det är iallafall, YOHIO skulle kunna sälja sin egen mamma till svenska folket, och vi skulle mest applådera och buga och bocka inför hens fjädrar och känna oss moderna. Så är det.
Funkar det i Europa då - det är ju ändå den centrala frågan här - inte hur hen ser ut... Och där är svaret självklart nej - sååå in i H-E NEJ! Sverige är visserligen en fantastisk schlagernation med stort cred i Europa - men vi kan inte sända vad som helst till Eurovision. Vi har försökt med androgyna män i fjädrar och paljetter och roliga frisyrer förut (Roger Pontare 2000 - alltså gången vi var hemmanationen, samt The Ark 2007). Båda misslyckades kapitalt. Varför? Därför att hur politiskt korrekta svenska folket än vill vara så ÄR INTE EUROPEISKA FOLKET DET. De vill ha sina könsroller intakta. De vill inte ha män i fjädrar och paljetter - om det inte handlar om någon som gör det på skoj (som Verka Serduchka - den glittrande teletubbien från Ukraina 2007). De vill ha bra musik och en seriös artist som de kan känna igen sig i. Loreen var en sådan artist. YOHIO är inte det. Japansk kultur är ännu inte inkorporerad med Europeisk kultur. Därför lär YOHIO föra Sverige till en värdig 20:e plats i Eurovision i Malmö. Frågan är om de Internationella Jurygrupperna kommer ge en försmak av det? I sådana fall lär hen få svårt att vinna - eller iallafall blir det nog ganska jämnt även om hen vinner folkets röst överlägset.
Svenska folket - ni är varnade nu iallafall!
Lägsta odds (Williamhill): 1,44
Trolig placering i Eurovision: 20:e
Schlagermagisterns Betyg: VG-
måndag 4 mars 2013
Efter Karlstad: Var tionde kvinnornas?
Okej, så här i den sista Melodifestivalveckan 2013 så börjar det bli dags att samla krafterna för finalen och glömma de 5 sista veckorna. Men tydligen så blev Andra Chansen 2013 ändå något av en snackis runt om i millimeterrättvisans Sverige. Personligen ansåg ju jag att Andra chansen i år skulle bli totalt menlös, och rent musikaliskt var den nog det också - men att resultatet skulle bli så kritiserat vågade jag inte förutspå. I sammanfattning kan vi först konstatera att Andra Chansen slog tittarrekordet för en andrachansendeltävling någonsin (trots att så många klagat på den låga kvaliteten på musiken), vinnarna var oddsfavoriter - och har seglat upp i topp 4 i oddsen till att vinna hela melodifestivalen, det nya formatet (med en helt vanlig omröstning följd av två dueller) har slaktats fullständigt av tittarna, men självklart det mest uppmärksammade: Bara EN av de tio finalisterna i år saknar Y-kromosom. Skandal.
Medan jag bryr mig mest om kvaliteten på musiken spenderar resten av de svenska nöjesjournalisterna tiden med att analysera patriarkala maktstrukturer i Melodifestivalen. Ironin är gränslös. Men ja, det är ett faktum; aldrig någonsin har så få kvinnor deltagit i en Melodifestivalfinal. Allt som oftast har det åtminstone funnits 2 kvinnliga soloartister och iallafall en grupp med minst en kvinnlig medlem. I år är det bara Louise Hoffsten som lyckats ta sig till final - och hon är definitivt ingen favorit. Varför är det så? Ja, de senaste åren har vi ju faktiskt sett hur de gamla schlagerdivorna förlorat mark - Charlotte Perrelli, Carola, Pernilla Wahlgren et.c. har misslyckats - medan nya kvinnliga stjärnor inte kommit in i samma takt i deras fotspår - Loreen är väl dock undantaget. Istället har massor av manliga stjärnor tagit över: David Lindgren, Ulrik Munther, Eric Saade, EMD-killarna, Sean Banan, m.fl... De kvinnliga stjärnskott som i år varit favoriter till att ta sig till final har visat sig fullständigt inkapabla till att "sälja" sina låtar - som oftast inte heller varit intressanta. Amanda Fondell var ju den största floppen - med en låt som kanske var alldeles för "out of touch" för att gå hem i stugorna, men också Therese Fredenwall, Janet Leon och Tone Damli (tillsammans med Erik Segerstedt) för att inte tala om Swedish Housewives som totalt gjorde bort sig. I år hade ingen av dessa en tillräckligt bra låt för att komma till finalen - trots att de ju faktiskt är kända sedan tidigare - och dessutom betydligt kändare än exempelvis YOHIO, State of Drama och Anton Ewald. Men, det är ju folket som avgör, och de valde männen framför kvinnorna. Personligen anser ju jag att åtminstone Janet Leon, och kanske Amanda Fondell hade passat i finalen ( och Anna Järvinen!!) men med tanke på hur skräll-fylld årets Mello har varit, är jag inte förvånad över någonting längre.
Ändå är jag helt överens med svenska folket om att årets bästa låtar i Melodifestivalen inte framförs av en kvinnlig sångerska - tvärtom är det helt klart så att männen generellt har de bättre låtarna.
Tittar vi dessutom på vår vinnarhistoria så ser vi ett intressant mönster:
1974: Abba vinner med Waterloo i Eurovision (2 män 2 kvinnor)
1975: Lasse Berghagen tävlar för Sverige i Eurovision i Stockholm (1 man)
1984: Herreys vinner med Diggiloo diggiley i Eurovision (3 män)
1985: Kikki Danielsson tävlar för Sverige i Eurovision i Göteborg (1 kvinna)
1991: Carola vinner med Fångad i en Stormvind i Eurovision (1 kvinna)
1992: Christer Björkman tävlar för Sverige i Eurovision i Malmö (1 man)
1999: Charlotte Nilsson (Perrelli) vinner Eurovision med Take me to your heaven (1 kvinna)
2000: Roger Pontare tävlar för Sverige i Stockholm (1 man)
2012: Loreen vinner Eurovision med Euphoria (1 kvinna)
2013: En man (med all sannolikhet) tävlar för Sverige i Malmö
Vi ser alltså att de gånger Sverige vunnit Eurovision med kvinnor har en man valts för att representera Sverige nästkommande år på hemmaplan. Det enda gemensamma för dessa män (Lasse Berghagen, Christer Björkman och Roger Pontare) är dock att de aldrig blev framgångsrika på hemmaplan.
Björkman blev ju till och med näst sist i Malmö 1992.
Det är alltså en anrik svensk tradition att välja en man att efterfölja en Eurovisionvinnande kvinna. Därför är det ju inte konstigt egentligen att årets final består av 9 manliga artister och bara 1 kvinnlig. Dessutom ska ju den manlige vinnaren gå i misslyckandets fotspår på hemmaplan sedan i Eurovision, och se till att hemmalaget Sverige aldrig har med vinsten att göra. Så lär det nog bli i år också.
Och vad har vi nu att förvänta oss av våra manliga stjärnor i finalen? Robin Stjernberg utsågs idag till artisternas favorit i finalen - vilket jag förstår. Hans röst är klar startkast i finalen i år. Men i oddsen ser det nu ut som YOHIO får en promenadseger. Har en svag aning om att de har fel denna gång....
Medan jag bryr mig mest om kvaliteten på musiken spenderar resten av de svenska nöjesjournalisterna tiden med att analysera patriarkala maktstrukturer i Melodifestivalen. Ironin är gränslös. Men ja, det är ett faktum; aldrig någonsin har så få kvinnor deltagit i en Melodifestivalfinal. Allt som oftast har det åtminstone funnits 2 kvinnliga soloartister och iallafall en grupp med minst en kvinnlig medlem. I år är det bara Louise Hoffsten som lyckats ta sig till final - och hon är definitivt ingen favorit. Varför är det så? Ja, de senaste åren har vi ju faktiskt sett hur de gamla schlagerdivorna förlorat mark - Charlotte Perrelli, Carola, Pernilla Wahlgren et.c. har misslyckats - medan nya kvinnliga stjärnor inte kommit in i samma takt i deras fotspår - Loreen är väl dock undantaget. Istället har massor av manliga stjärnor tagit över: David Lindgren, Ulrik Munther, Eric Saade, EMD-killarna, Sean Banan, m.fl... De kvinnliga stjärnskott som i år varit favoriter till att ta sig till final har visat sig fullständigt inkapabla till att "sälja" sina låtar - som oftast inte heller varit intressanta. Amanda Fondell var ju den största floppen - med en låt som kanske var alldeles för "out of touch" för att gå hem i stugorna, men också Therese Fredenwall, Janet Leon och Tone Damli (tillsammans med Erik Segerstedt) för att inte tala om Swedish Housewives som totalt gjorde bort sig. I år hade ingen av dessa en tillräckligt bra låt för att komma till finalen - trots att de ju faktiskt är kända sedan tidigare - och dessutom betydligt kändare än exempelvis YOHIO, State of Drama och Anton Ewald. Men, det är ju folket som avgör, och de valde männen framför kvinnorna. Personligen anser ju jag att åtminstone Janet Leon, och kanske Amanda Fondell hade passat i finalen ( och Anna Järvinen!!) men med tanke på hur skräll-fylld årets Mello har varit, är jag inte förvånad över någonting längre.
Ändå är jag helt överens med svenska folket om att årets bästa låtar i Melodifestivalen inte framförs av en kvinnlig sångerska - tvärtom är det helt klart så att männen generellt har de bättre låtarna.
Tittar vi dessutom på vår vinnarhistoria så ser vi ett intressant mönster:
1974: Abba vinner med Waterloo i Eurovision (2 män 2 kvinnor)
1975: Lasse Berghagen tävlar för Sverige i Eurovision i Stockholm (1 man)
1984: Herreys vinner med Diggiloo diggiley i Eurovision (3 män)
1985: Kikki Danielsson tävlar för Sverige i Eurovision i Göteborg (1 kvinna)
1991: Carola vinner med Fångad i en Stormvind i Eurovision (1 kvinna)
1992: Christer Björkman tävlar för Sverige i Eurovision i Malmö (1 man)
1999: Charlotte Nilsson (Perrelli) vinner Eurovision med Take me to your heaven (1 kvinna)
2000: Roger Pontare tävlar för Sverige i Stockholm (1 man)
2012: Loreen vinner Eurovision med Euphoria (1 kvinna)
2013: En man (med all sannolikhet) tävlar för Sverige i Malmö
Vi ser alltså att de gånger Sverige vunnit Eurovision med kvinnor har en man valts för att representera Sverige nästkommande år på hemmaplan. Det enda gemensamma för dessa män (Lasse Berghagen, Christer Björkman och Roger Pontare) är dock att de aldrig blev framgångsrika på hemmaplan.
Björkman blev ju till och med näst sist i Malmö 1992.
Det är alltså en anrik svensk tradition att välja en man att efterfölja en Eurovisionvinnande kvinna. Därför är det ju inte konstigt egentligen att årets final består av 9 manliga artister och bara 1 kvinnlig. Dessutom ska ju den manlige vinnaren gå i misslyckandets fotspår på hemmaplan sedan i Eurovision, och se till att hemmalaget Sverige aldrig har med vinsten att göra. Så lär det nog bli i år också.
Och vad har vi nu att förvänta oss av våra manliga stjärnor i finalen? Robin Stjernberg utsågs idag till artisternas favorit i finalen - vilket jag förstår. Hans röst är klar startkast i finalen i år. Men i oddsen ser det nu ut som YOHIO får en promenadseger. Har en svag aning om att de har fel denna gång....
lördag 2 mars 2013
Inför Andra Chansen - Vad är vitsen?
Det är numera ganska sällan som Andra Chansen överhuvudtaget är intressant, eftersom det oerhört sällan kommer med låtar som har ens strimman av ett hopp att vinna i finalen. De senaste åren har de allra flesta bidrag som hamnat här varit precis vad de var tänkta att vara - andrahandssorteringar. I några få fall har dock övriga finalstartfältet varit så svagt att andra chansenvinnarna går upp högt - Shirley Clamp (Min kärlek, 2004 - 2:a) Caroline af Ugglas (Snälla, Snälla, 2009 - 2:a) och senast The Moniker (Oh my God, 2011 - 3:a). Den gemensamma faktorn var ju här att finalsstartfältet var extremt jämnt, då är det faktiskt en fördel att publiken har hört en av låtarna två extra gånger. Går vi tillbaka till Alcazar-eran 2003-2005 så kan vi ju se hur de ständigt gjorde Andra Chansen använd för att ta sig till toppen - även om det aldrig räckte till vinst. Men de senaste åren har topplåtarna i finalen varit så överlägsna att andrasorteringen aldrig fått en chans; Danny & Eric Saade 2011, Danny & Loreen 2012 - och i år verkar det bli en kamp mellan YOHIO, Ulrik Munther och Ralf Gyllenhammar (något överraskande). Det finns dock en intressant faktor här - finalstartfältet i år suger hårt. Det finns ytterst få bra låtar, vilket tyder på att vinnarna i Andra chansen har mer än en måttlig chans att faktiskt få en bra slutplacering i Finalen (dock förmodligen ej som vinnare). Av de låtar som är med i kvällens tävling, passar åtminstone 3 av dem betydligt bättre i finalen än alla de andra. Två av dem skulle dessutom enligt mig ha god chans på att komma tvåa eller trea i finalen. Men nu blir det troligen inte så, istället lär det väl bli det gamla vanliga slaffset som tar sig till final - d.v.s. de kändaste artisterna.
Äntligen har SVT nu dock valt att ta bort turneringsschemat som tidigare varit gällande i Andra Chansen (ett helt uppfuckat system utan egentligt syfte), och ersatt detta med ett kvasiturneringssystem som möjliggör att SVT får ha kvar kakan men ändå äta den. Nu är det alltså menat att alla artisterna framför låtarna som i en helt vanlig deltävling först, sedan röstas det precis som i en vanlig deltävling och därefter ställs vinnaren från den första röstningsomgången mot fyran, och tvåan mot trean i dueller - vinnarna i de båda duellerna går till final. Det är lite som Elitserien i Bandy, fast ointressant. Och utan Villa-Lidköping.
Eftersom du nu har tagit dig tid o läsa allt detta vill du säkert veta vem som går till finalen ikväll. Och ärligt talat vet jag inte om det går att förutsäga längre. Årets Melodifestival har varit full av skit och således full av skrällar. I Andra Chansen ikväll finns för mig 3 riktigt bra låtar - "You" med Robin Stjernberg, "Begging" med Anton Ewald och "In and out of love" med Martin Rolinski. Av dessa borde Robin och Anton gå vidare anser jag. Robin är den klart bästa sångaren ikväll (det går inte att argumentera emot) och Anton har den klart mest moderna och snyggaste låten och dansnumret ikväll. Det är klasskillnad mellan dem och resten av startfältet ikväll. Martin Rolinski har en klassiskt snygg BWO-låt i vanlig ordning, men min tro på att den låten skulle kunna ta sig till finalen försvann när dansarna började slänga yoghurt omkring sig.
Resten av låtarna är oerhört intetsägande enligt mig.
Caroline kommer oftast upp som favorit, eftersom hon klarat biffen här tidigare. Jag hoppas inte hon gör det denna gång, hon är inte intressant eller relevant längre (om hon någonsin varit det). Det är en trött ballad, visserligen med en intressant text, men så sjukt tråkig.
Eric Gadd halvgillar jag lite i år, men mest för att han överhuvudtaget lever. Han är en retroupplevelse och det ska han ha cred för, men till final är han inte värdig att ta sig. Så bra är inte hans låt. Alls.
Cookies 'n' beans är jag förvånad över att de ens tog sig till Andra Chansen. Den låten är en sådan låt som aldrig ens tar sig förbi första röstningsomgången. Jag har om möjligt, ännu svårare att tro att de nu skulle klara två omröstningar till - varav en i duell. Detta var inte en intressant låt för 4 veckor sedan, och är fortfarande inte det.
Behrang Miri - PK-generalen som tagit sitt personliga politiska korståg ända till Karlstad, är och kommer fortfarande efter Melodifestivalen vara mest känd som politiker och opinionsbildare än musiker. Hans låt är dock en av de kandidater som lyfts fram i oddsen, men jag tvivlar på att han skulle överleva en duell mot någon av de andra. Så kul och upplyftande är inte hans hiphopalster.
Slutligen Erik Segerstedt och Tone Damli, de artister jag är mest besviken på i år. Potentialen i deras artistskap är enorm, ändå väljer de att tävla med en ballad som försöker låta som Beatles, men misslyckas kapitalt. Detta är den MINST intressanta låten ikväll, helt värdelös på alla sätt och i dessa Skid-VM tider borde vi inte acceptera fler norska framgångar. Speciellt inte i Karlstad, där unionen upplöstes 1905.
Det är inga givna vinnare ikväll dock, jag tror nog att det kommer att bli väldigt jämnt. Dock vågar jag nog säga att det i slutduellerna kommer stå mellan Robin, Anton, Martin och förmodligen Caroline.
Äntligen har SVT nu dock valt att ta bort turneringsschemat som tidigare varit gällande i Andra Chansen (ett helt uppfuckat system utan egentligt syfte), och ersatt detta med ett kvasiturneringssystem som möjliggör att SVT får ha kvar kakan men ändå äta den. Nu är det alltså menat att alla artisterna framför låtarna som i en helt vanlig deltävling först, sedan röstas det precis som i en vanlig deltävling och därefter ställs vinnaren från den första röstningsomgången mot fyran, och tvåan mot trean i dueller - vinnarna i de båda duellerna går till final. Det är lite som Elitserien i Bandy, fast ointressant. Och utan Villa-Lidköping.
Eftersom du nu har tagit dig tid o läsa allt detta vill du säkert veta vem som går till finalen ikväll. Och ärligt talat vet jag inte om det går att förutsäga längre. Årets Melodifestival har varit full av skit och således full av skrällar. I Andra Chansen ikväll finns för mig 3 riktigt bra låtar - "You" med Robin Stjernberg, "Begging" med Anton Ewald och "In and out of love" med Martin Rolinski. Av dessa borde Robin och Anton gå vidare anser jag. Robin är den klart bästa sångaren ikväll (det går inte att argumentera emot) och Anton har den klart mest moderna och snyggaste låten och dansnumret ikväll. Det är klasskillnad mellan dem och resten av startfältet ikväll. Martin Rolinski har en klassiskt snygg BWO-låt i vanlig ordning, men min tro på att den låten skulle kunna ta sig till finalen försvann när dansarna började slänga yoghurt omkring sig.
Resten av låtarna är oerhört intetsägande enligt mig.
Caroline kommer oftast upp som favorit, eftersom hon klarat biffen här tidigare. Jag hoppas inte hon gör det denna gång, hon är inte intressant eller relevant längre (om hon någonsin varit det). Det är en trött ballad, visserligen med en intressant text, men så sjukt tråkig.
Eric Gadd halvgillar jag lite i år, men mest för att han överhuvudtaget lever. Han är en retroupplevelse och det ska han ha cred för, men till final är han inte värdig att ta sig. Så bra är inte hans låt. Alls.
Cookies 'n' beans är jag förvånad över att de ens tog sig till Andra Chansen. Den låten är en sådan låt som aldrig ens tar sig förbi första röstningsomgången. Jag har om möjligt, ännu svårare att tro att de nu skulle klara två omröstningar till - varav en i duell. Detta var inte en intressant låt för 4 veckor sedan, och är fortfarande inte det.
Behrang Miri - PK-generalen som tagit sitt personliga politiska korståg ända till Karlstad, är och kommer fortfarande efter Melodifestivalen vara mest känd som politiker och opinionsbildare än musiker. Hans låt är dock en av de kandidater som lyfts fram i oddsen, men jag tvivlar på att han skulle överleva en duell mot någon av de andra. Så kul och upplyftande är inte hans hiphopalster.
Slutligen Erik Segerstedt och Tone Damli, de artister jag är mest besviken på i år. Potentialen i deras artistskap är enorm, ändå väljer de att tävla med en ballad som försöker låta som Beatles, men misslyckas kapitalt. Detta är den MINST intressanta låten ikväll, helt värdelös på alla sätt och i dessa Skid-VM tider borde vi inte acceptera fler norska framgångar. Speciellt inte i Karlstad, där unionen upplöstes 1905.
Det är inga givna vinnare ikväll dock, jag tror nog att det kommer att bli väldigt jämnt. Dock vågar jag nog säga att det i slutduellerna kommer stå mellan Robin, Anton, Martin och förmodligen Caroline.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)