Euro-finanskris-ovision 2013!?

Det är ekonomisk kris i Europa nu. En nyhet? Nej. Men hittills har faktiskt Eurovision varit relativt förskonat från ekonomiska kriser, vilket iallafall har garanterat att alla länder som faktiskt VILL vara med, får vara med. Men 2013 verkar bli året då Europas länder allvarligt överväger att hoppa av tävlingen på grund av ekonomiska bekymmer.
Visst har det hänt massor med gånger att länder valt att hoppa av tävlingen därför att de inte tycker sig ha råd att arrangera ett Eurovision OM de faktiskt vinner - Sverige gjorde det exempelvis 1976 (även om ett antal vänsteraktivister från 68-rörelsen nog hade mer med saken att göra). Men på senare år har detta inte verkat vara något problem eftersom "ekonomiskt missgynnade länder" (för att vara Politiskt Korrekt) såsom Albanien, Moldavien och Bosnien, har deltagit fullt ut och dessutom varit snuddande nära att faktiskt vinna hela schottaballongen. Dessa länder skulle ju exempelvis ha hyfsat svårt att arrangera en sådan här tävling eftersom Folkets Hus i Tirana antagligen inte skulle räcka till.
Än värre är det kanske för våra pyttenationer Monaco, Andorra och San Marino, som knappt ens har tillräcklig storlek på sitt land för att ha fysisk plats för ett Eurovision.
Men detta har alltså inte hindrat dessa länder från att delta tidigare, vilket det kanske borde ha gjort.

Nu är det visserligen en väldigt stor skillnad mellan att lägga pengar på ett stort projekt som att arrangera ett Eurovision Song Contest för 42 länder och att hålla i en egen nationell Melodifestival med uttagning till Eurovision - med kanske 10 artister i en tv-studio. Ibland behöver man inte ens ha en uttagning - Turkiet och Azerbajdzjan brukar till exempel överlåta uttagningen till det nationella TV-bolagets styrelse som väljer artister över en kopp kaffe och en kaka.
Men trots att man alltså kan komma undan rätt billigt med uttagningen av artisten, så har i år Portugal och Polen valt att inte deltaga i Eurovision - trots att båda länderna har mycket lång tradition av deltagande. Polen har varit med i princip varje år mellan 1994-2011 och Portugal sedan 1964. Men de allra största avhoppen är ändå Greklands och Cyperns, där läget nu är mycket allvarligt. Den ekonomiska krisen verkar ha dragit ner båda länderna i gyttjan så pass illa att man nu räknar med att avstå deltagande i Malmö. Grekland får i detta fall räknas som en stormakt i Eurovision - de senaste 10 åren har man i princip varit i topp 5 non-stop - och dessutom vunnit med Helena Paparizou. Eurovision är ett av de ytterst få tävlingar som Grekland faktiskt dominerar, vilket märks på det stora folkliga eurovisionintresset som finns i Grekland. Men när grekerna nu kämpar för att ens ha råd att leva så är det klart att även det nationella tv-bolaget måste dra ned på kostnaderna - vilket märktes redan i år då grekernas uttagning skedde i en galleria.
Frågan är ju dock hur mycket som ett deltagande faktiskt kostar? Med tanke på att länder som Montenegro och Albanien inte verkar ha några ekonomiska bekymmer med Eurovisiondeltagandet så kan man fråga sig hur annorlunda situationen verkligen är för Grekland.
Kanske är det snarare så att man inte vill riskera att faktiskt vinna tävlingen så man tvingas arrangera Eurovision igen 2014? Hur saken än är så är det väldigt synd - inte bara för Grekland utan för hela tävlingen eftersom Grekland alltid hör till toppnationerna. Dessutom krymper nu deltagarantalet i Malmö, och 2013 riskerar faktiskt att bli det år med minst deltagare sedan semifinalsystemet infördes 2004. Just nu är 39 länder klara för deltagande, varav enbart Armenien är nya sedan 2012. Eftersom tävlingen då gick i det enda land som Armenien officiellt ligger i krig med, Azerbajdzjan, var det kanske inte så konstigt att man valde att hoppa över att delta i Baku.

Än är det dock mycket vatten som kommer att rinna under Eurovisionbroarna innan Deadline för anmälan löper ut, så läget kan förändras. Får Grekland och Cypern några finansiärer som är villiga att rädda deras eurovision-ära så blir Malmö 2013 sannolikt lite roligare... Det återstår att se.

Startfältet klart för Melodifestivalen 2013 - en rejäl freakshow

Oj oj, ibland behärskar SVT verkligen konsten att förundra och förvåna allmänheten - man lyckas ständigt hitta udda folk som är villiga att ställa upp i Melodifestivalen. I vissa fall rent av människor som man inte trodde kunde sjunga, eller som man ens trodde levde heller för den delen.
När SVT i morses tillkännagav de sista artisterna i nästa års melodifestival var det ett gäng rejäla smockar i ansiktet på musiksverige - ett comebacktätt startfält med både älskade och mer eller mindre hatade artister. De som kanske framförallt fick uppmärksamhet var givetvis "Army of Lovers", den gamla 90-tals gruppen som Alexander Bard och Jean-Pierre Barda startade på medeltiden - som nu är det kitschigaste vintagebandet som någonsin satt sin fot på schlagerscenen. Men samtidigt borde ingen vara förvånad, Alexander Bard har ju varit ifrån Melodifestivalen under hela 3 år, och eftersom BWO har splittrats och han själv inte kan sjunga annat än hjälpligt så fanns ju inget annat att göra än att lappa ihop sin gamla käpphäst Army of lovers igen. Får vi se läderpiskor? Halvnakna strippor? Vem vet?! Det som är det mest spännande är ju just osäkerheten kring vad vi faktiskt kommer att få se av dessa gamla erotiska popstjärnor - vi kan ju ens knappast gissa oss till hur Army of Lovers anno 2013 kommer att låta. Enligt Bards mycket eleganta och sofistikerade utsago kommer de låta som " Swedish house mafia och Gangnam style inkastat i en tvättmaskin tillsammans med ett ton crack".
Vilka slutsatser vi kan dra av det kommer de lärda tvista om. Det enda vi vet är att det blir ett jädra drag.
En annan comeback som fått varenda flicka under 18 att kissa på sig, är givetvis Ulrik Munthers. Han var ju tyvärr så framgångsrik förra året att han slutade 3:a efter suveränerna Loreen och Danny (varav ingen tävlar i år), med en låt som skulle fått Bob Dylan att rotera åtskilligt i sin grav om han vore död. Just nu verkar det dock som att Ulrik, tack vare sin enorma fankrets seglar upp som storfavorit till segern nästa år, ungefär som Eric Saade 2011. Nu är det väl bara att be en stilla bön att låten inte är någon typ av taskig Bob Dylan rip-off som skämmer ut Sverige hemmaplan. Allt återstår att se.
En annan person som nog kan betecknas som kontroversiell är Caroline af Ugglas, som gör sitt tredje framträdande i Melodifestivalen. Senast var hon ju snornära att faktiskt vinna hela schottaballongen, men föll med 3000 rösters marginal till Malena Ernman 2009. Bättre lycka den här gången? Kanske. Men med ett nyktert öga på saken är det nog mer troligt att svenska folket inte tycker att det känns lika spännande och utmanande tredje gången - Caroline är alldeles för etablerad nu. Folk vet vad hon handlar om och jag gissar starkt på att hennes låt "Hon har inte" inte kommer skilja sig nämnvärt från hennes tidigare alster. Men en rejäl färgklick är det verkligen.

Något av de mest absurda inslagen kommer nog, utan någonsomhelst tvekan vara kvartetten Tommy Körberg, Claes Malmberg, Johan Rabaeus och Mats Ronander - fyra äldre herrar med silver i håret och "en riktig jädra schlager" som låten heter. Körberg, som senast deltog 1988 med Stad i Ljus, lär ha sagt att han aldrig mer vill sätta foten i tävlingen igen - men är tydligen nu den person som drog igång hela projektet. Kan man anta att det är en grupp med en hyfsad dos självironi som ställer sig på scenen i Mars? Med tanke på att Claes Malmberg har förvirrat sig in i gänget kan man bara anta det...

Men är fältet kliniskt fritt från potentiella vinnare? Nja, det återkommer en del stjärnor som nu går in solo för första gången i tävlingen. Martin Rolinski har ju kommit både 2:a och 3:a tillsammans med BWO under förra decenniet, men är alltså nu för första gången med ensam på scenen. Förmodligen har han betydligt bättre chans nu än när han hade en förväxt pojke med skägg och kortbyxor i bakgrunden. Rolinski lär bli en artist att hålla ögonen på, mycket talar för att han kommer att gå långt denna gången också.
Ralf Gyllenhammar, känd från gruppen Mustasch gör också schlagerdebut - precis som Joakim Cans (som presenterades förra veckan) ifrån gruppen Hammerfall.
Ralf kommer antagligen att fylla ut hårdrocksgenren i startfältet, men frågan är om det inte hade varit betydligt mer intressant att se hela Mustasch på scenen istället för bara den stackars sångaren. Troligen har både Hammerfall och Mustasch fått frågan om att delta, men bara Joakim och Ralf har haft motivationen att säga ja. Nåja. Hårdrocken måste ju vara med iallafall, det är ju tradition.

I övrigt måste man ju påpeka att vissa divor aldrig blir för gamla, såsom Sylvia Vrethammar som gör comeback efter 11 års frånvaro från Melodifestivalen. Mer än nostalgi lär det dock inte bli.
Vi kan också konstatera att Fredrik Kempe (som ju skrev i princip alla vinnare mellan 2008-2011) i år enbart fått med 3 bidrag, medan fjolårets vinnare Tomas G:son och Peter Boström fått med 4 respektive 3. Noterbart är ju dock att Bobby Ljunggren - som tillsammans med Kempe stått för de flesta vinnarbidragen de senaste åren, inte ett enda bidrag med i år. Systemskifte? Tack gärna, vi slipper helst en ny Anna Bergendahl - med en Bobby Ljunggren låt som ingen minns längre.

Vem av de ovanstående som lyckas bäst återstår att se, men när vi nu vet vilka det kommer att handla om känns det som att startfältet i 2013 års final börjar ta form. Här är min troliga uppställning:

Hello Goodbye - Erik Segerstedt & Tone Damli
Annelie - Joacim Cans (Rocklåtarna klarar sig ju alltid till final)
Skyline - David Lindgren
Tell The World I’m Here - Ulrik Munther
Rockin’ The Ride - Army of Lovers
In And Out Of Love - Martin Rolinski
Copacabanana - Sean Banan
En förlorad sommar - Rikard Wolff
Begging - Anton Ewald (relativt okänd artist men en Kempe-låt)
Alibi - Eddie Razaz (Låtskrivarna Boström och G:son vann ju ifjol)


Utan att ha hört nån av låtarna är det ju omöjligt att säga nånting egentligen - men dessa artister/låtskrivare känns gedigna och de första sex känns helt självklara. Vi får se om jag får rätt...

De första artisterna klara för Melodifestivalen 2013

Ibland ges utmärkta tillfällen till att raljera över denna kära tävling - som när Melodifestivalen levererar klyschiga bidrag som bekräftar alla kritikers stereotypa fördomar mot den. Idag är ett sådant tillfälle!

Melodifestivalen 2013 hade inför dagens presentation av de 16 första artisterna alla möjligheter att bli något mycket stort - Sverige är regerande eurovisionmästare och producerade ett nyskapande bidrag som Euphoria som tog Europa med storm. När nu Sverige ska följa upp denna framgång kunde man ju tänka sig att hela artisteliten stod på rad för att komma med och representera Sverige på hemmaplan. Men Nej - tvärtom. De 16 artister som presenterades idag var istället ett gäng nobodies, has-beens och wannabes. Ingenstans här finns ens ett uns av Loreen-karisman eller nytänkandet - istället levererar man klyschor (tråkiga sådana) som "schlagertrion" Pernilla Wahlgren, Jenny Silver och Hanna Hedlund (Tre artister med framgångsrik historia i festivalen - men numera hopplöst uttjatade och alldeles för gamla. Tråkigt att Jenny Silver inte satsade på ännu ett sologigg- hon hade kunnat slå då!), eller Cookies 'n' beans (som misslyckades fullständigt i Melodifestivalen 2009). SKÅPMAT MED UTGÅNGSDATUM 2010!

Förutom dessa gamla schlagerveteraner så har man också lyckats släpa in artister som aldrig varit med förut - eftersom de varit alldeles för framgångsrika för det. Nu är de dock panka och nedgraderade till B-kändisar som gör vad som helst för att få komma med i TV igen. I år är det Erik Gadd och Joacim Cans (han från Hammerfall ni vet) två artister som var relevanta för en sisådär 10-20 år sedan och som nu ska göra en bejublad comeback (GÄSP).

Sen finns det ju givetvis de numera obligatoriska humor/WTF!!??-bidragen som SVT kvoterat in för att "öka underhållningvärdet" i Melodifestivalen. Då Torsten Flinck tydligen gjorde ett så gigantiskt intryck i 2012 års Melodifestival så har man nu tagit in en annan, nästan lika skrämmande artist/skådespelare i 2013 års Melodifestival: Rikard Wolff - som mest är känd för att ha spelat i Änglagård och gjort Scars röst i Lejonkungen. Nu är det visserligen så att Wolff har en bakgrund inom Melodifestivalen (han framförde exempelvis "Tusen och en natt" i Melodifestivalens 50-års jubileumsshow 2005, och dessutom har han återkommit i pausunderhållningen flera gånger sedan dess. Men han kommer ändå bli 2013 års Torsten Flinck. Men värst av allt är ändå att Sean Banan är tillbaka. IGEN. Den mannen ger tydligen aldrig upp hur dålig han än egentligen är. Det kallas nog förnekelse. Men det är klart, hans låt "Sean den förste Banan" blev årets mest spelade låt i Sveriges alla dagis och hans efterföljande film "Sean Banan inuti Seanfrika" (Förmodligen tidernas absolut sämsta film) lurade många barnfamiljer till biograferna i våras. Risken är att hans bidrag "Copacabana" blir en ännu sämre version av den redan vedervärdiga "Sola och bada i Piña Colada", och att dagisbarnen slänger sig på telefonerna för att rösta ännu en gång.
Är det så här det ska gå till när vi väljer artisten som ska representera Sverige på hemmaplan!??!
SVT har tydligen skitit fullständigt i kvalitet och standard - enbart för att kunna dra till sig fler tittare. Som vanligt alltså.

Men det som ändå måste sägas vara "nyheten" i de första 16 artisterna är utan tvekan alla nya okända artister och låtskrivare som kommit med. De allra flesta av dessa har nämligen aldrig varit i närheten av Melodifestivalen förut och vissa har knappt ens haft en karriär i Sverige. En del, som YOHIO, är istället mest kända i Japan, och andra, som Tone Damli, mest i Norge. Ändå så finns en del rutinerade (och relevanta -ta mig tusan!) som Anna Järvinen och Louice Hoffsten med - även om dessa har varit verksamma i olika musikaliska fält tidigare. Vad dessa kan åstadkomma förhåller jag dock mig betydligt mer tveksam till.
De verkliga utropstecken som finns bland de 16 är dock de som faktiskt varit med de senaste åren och fallit på mållinjen: David Lindgren och Erik Segerstedt. David Lindgren är utan tvekan den som har bäst chans att vinna bland dessa 16 artister, i synnerhet med tanke på hans stora framgångar 2012. Han är stor och i detta startfält lär han vara det namn som drar allra mest uppmärksamhet. Men även Erik Segerstedt är en artist att räkna med, och får ju numera ses som en "veteran". Frågan är om han och Tone Damli är ett par som kan slå tillsammans - Unioner med norrmän brukar vanligtvis inte hålla länge om man säger så...

Men än så länge tror jag inte vi har sett vinnaren, även om David Lindgren blir killen att hålla koll på. Utan att ens ha hört låtarna är det givetvis svårt att säga någonting om något, och helt ärligt så bryr sig Europa inte ett skit om vilken artist Sverige skickar - ingen vet ju ändå vem det är. Allt som betyder något är det som händer på scenen i Malmö - och då spelar det ingen roll hur häftig man var i fjolårets Melodifestival. Problemet är dock att vi svenskar tenderar att gå på artisternas historia snarare än deras faktiska låt när vi väl röstar - vilket riskerar att vi skickar en känd artist med ett dåligt bidrag - enbart för att vi känner att detta "representerar oss" - i synnerhet nu på hemmaplan när vi gärna vill visa upp något representativt svenskt.
Men om en vecka så vet vi vilka som utgör resten av startfältet och då kanske man får tillfälle att se lite ljusare på tillvaron. Vi får väl helt enkelt vänta o se.

Det kommer att hända något stort i Malmö 2013

Egentligen är det smått overkligt att lilla Malmö ska hålla i världens största tv-program, tillika världens största musiktävling. Samtidigt känns det helt naturligt - Eurovision är Sveriges musikaliska lekplats och har varit så sedan 1974 då ABBA slog igenom med Waterloo i Brightons Eurovision och satte Sverige på musikkartan. Eurovision har på det sättet alltid varit förknippat på något sätt med Sverige och den svenska schlagern och bevisligen har inget annat land än Irland vunnit tävlingen fler gånger än just Sverige. Att sedan Malmö blir utnämnd till värdstaden 2013 är egentligen helt naturligt - det är Sveriges multikulturella centrum i en av de mest expansiva områdena i hela Europa (Öresundsregionen) - och är en utmärkt kontinental modern stad att visa upp för Europa.

Från det att Malmö utropades som värdstad i Juli i år, har arbetet med arrangemanget växt radikalt - från en liten isolerad arbetsgrupp bestående av Björkman och hans närmaste förtrogna, till att bli ett regionprojekt som inkluderar alltifrån Malmö kommun, Region Skåne och SVT, till krogägare, hotellkedjor och lokalbefolkning. Alla vill vara med - och det är ju egentligen inte så konstigt: Malmö är en liten stad med nära till allt och för att allt ska fungera när 43 artister och tusentals turister kommer dit i Maj måste man visa att Malmö ändå var rätt val. Om det är någon som verkligen gått igång på allvar i sin planering måste det ju dock ändå vara Malmö kommun, som har fullständigt enorma planer på G - men med det är det inte sagt att de är omöjliga. Tvärtom. Eurovision i Malmö ska bli som Malmöfestivalen - en enorm folkfest med offentliga uppträdanden, marknader och mat - överallt. Varenda kvadratcentimeter av stan kommer att var Eurovision, ett faktum som verkligen kommer att skapa en otrolig stämning.
SVT har nog tänkt efter noga på just det här. Föregående värdstäder som Baku, Oslo och Moskva har alla lidit av sin storlek - allt blir opersonligt och stort, feststämningen reserverad till arenaområdet medan resten av staden fortsätter sitt vanliga liv. Malmö blir något helt annat.

Av vad vi fått höra ifrån planeringsgruppen så kommer 2013 års Eurovision dessutom att bli något helt annat än vad vi vant oss vid. Inga storslagna mastodontscener eller lyxiga och dyra produktioner. Istället vill man, precis som SVT alltid gjort när de fått arrangera Eurovision - förnya och utveckla programmet till något modernt och hållbart. 1985 tappade Lill Lindfors kjolen inför 100 miljoner tittare - och visade att programledare minsann kunde ha humor också. 1992 (när det faktiskt också gick i Malmö) behövde SVT inte anstränga sig särskilt mycket för att överglänsa föregående produktioner då 1991 års tävling i Rom kallas "Katastrofåret" i Eurovisionhistorien eftersom italienarna var fullständigt inkapabla till att sköta en så stor produktion. År 2000 tog vi Eurovision till en helt ny nivå, med den dittills största arenan (Globen) och dessutom introducerade LCD-skärmar för omvärlden. Sedan dess har detta blivit standard - med perfektionen uppnådd i Moskva 2009. Så därför måste man nu tänka helt nytt om man ska kunna utveckla Eurovision - tillbaka till mindre arenor och fokusera helt på att tv-produktionen blir en upplevelse. Exakt hur detta skall ske återstår att se, men planeringsgruppen har iallafall en lysande pr-strategi: Att släppa några nyheter varje vecka fram till Maj. Det blir alltså en lång schlagerperiod i år.

En ganska intressant men samtidigt kontroversiell nyhet är att SVT inte längre vill lotta startordningen i finalen - utan istället själva bestämma över varje lands startplacering. Detta vill man göra för att kunna se till att inga låtar som är lika varandra ska hamna bredvid varandra, utan se till att musiken hela tiden håller en jämn nivå. Det blir alltså helt enkelt bättre underhållning. Men givetvis, det är väldigt kontroversiellt. Många tv-bolag i Europa har redan protesterat eftersom man menar att svenskarna får för stor makt att manipulera startordningen - som ju ändå är väldigt viktig för ens chanser att vinna. Alla länder vill ju starta sist - eftersom statistiken visar att man då har allra bäst chanser att vinna. Men samtidigt har man ifrån SVT:s sida lovat att Sveriges startordning kommer att lottas, så att SVT inte kan påverka vårt egna bidrag. Men faktum kvarstår - SVT får en stor makt att spela ut de värsta konkurrenterna mot varandra genom att påverka deras startordning. Debatten har nog alltså bara börjat.

En annan intressant nyhet är att vi nu vet att programledaren nu kommer att vara ensam - vi slipper alltså 3 programledare utan engelskakunskaper som försöker sjunga Waterloo, eller ett komiskt par som "låtsas" vara kära. Det kan låta trivialt, men faktum är att den senaste gången Eurovision enbart hade en enda programledare var 1995 - men då var det kanske snarare ett resultat av budgetnedskärningar i det irländska tv-bolaget eftersom man då arrangerade sitt tredje Eurovision på tre år. Men varför är detta en sån "Big deal" då? Tänk efter. Finns det något annat program som har 2 eller 3 programledare? Nja, knappt. Och de som har haft så många har ganska snart gått ned på EN programledare igen. I Melodifestivalen har vi på senare år haft en ganska stor blandning av programledare, men faktum är att de mest framgångsrika är de som har varit ensamma - Christian Luuk, Petra Mede och Lena Ph. Och helt ärligt så var ju 2012 års programledare ganska värdelösa - om det inte vore för Gina Dirawi. Alltså är det en rejäl vinst att kapa programledarna ned till en enda - och slippa alla "dialoger", "kallprat" och skådespel som arrangörerna vill puckla på oss. Nu får vi äntligen en programledare som kan vara mer personlig och som alla kan känna igen. Tack för det! Tanken från SVT är också att programledaren ska kunna ses mer och vara mer aktiv i exempelvis "vykorten" mellan bidragen och synas lite mer runt omkring arrangemanget. Vykorten kommer dessutom att förändras helt i Malmö, eftersom SVT inte vill ha något "nationbranding" d.v.s. att Sverige ska skryta genom att visa turning torso i varje filmklipp mellan låtarna. Och lite skönt kommer det nog vara att slippa tro att man kollar på en tvåtimmar lång reklamfilm från ett resebolag, men exakt hur de kommer att se ut återstår att se.

I Maj smäller det som sagt, men innan dess så kommer ju en lång härlig Melodifestivalturné att rulla genom Sverige, och detta lär bli något att återkomma till snart!

Good evening Malmö!

Det blev Malmö Arena som ska stå som arrangör för Eurovision Song Contest 2013!
Detta stod klart idag, efter att SVT noga granskat och utvärderat de två kandidatstäderna Stockholm och Malmö. Detta faktum innebär alltså att Malmö kommer bli värdstad för Eurovision för andra gången, sedan man redan 1992 var värd för tävlingen första gången.
Men även om Malmö känns som en kanonstad att hålla tävlingen i så finns en del frågetecken.
Dels har vi det intressanta fenomenet att Melodifestivalen 2013 kommer att ha sin final i nybyggda Friends Arena, som är Sveriges största, medan Eurovision som tar emot ca. 40 nationer, kommer hållas i en inomhusarena med en fjärdedel av den publikkapaciteten! Malmö Arena är har nämligen inte plats för mer än 15,500 i publiken, som också innebär att publikantalet kommer att bli det minsta i Eurovision sedan 2007! Å andra sidan är detta exakt vad EBU vill; man gick redan innan Eurovisionfinalen i år ut med att man önskade göra Eurovision mindre och mer ekonomiskt, för att kunna öppna för mindre nationer att våga arrangera evenemanget. I det konceptet går Malmö som handen i handsken. Malmö Arena är Sveriges modernaste inomhusarena, och man har ju mycket god erfarenhet av Melodifestivalen och andra stora evenemang som Handbolls-VM och snart även Junior Ishockey-VM. På sätt och vis är det då skönt med en beprövad och välförberedd arena med rutinerade arrangörer, vilket vi nog inte kunnat få i den nybyggda Friends Arena.

Malmö blir en intressant värdstad, det råder inget tvivel alls om den saken. Skåne och Köpenhamn finns alldeles inpå, i en av Europas snabbast expanderande regioner - Öresundsregionen. Rent logistiskt är det en dröm - 1,5 miljoner skåningar och ungefär lika många själlandsbor och köpenhamnare inom ett pendlingsavstånd på mindre än en timme. Den rika kulturbyggden kommer definitivt slå världen med häpnad - på ett sätt som Stockholm aldrig kunde göra. Överhuvudtaget är Malmö både mycket mer stad och landsbyggd än Stockholm, mycket mer genuint och mer upplevelserikt. Förmodligen kommer inte bara Sverige att marknadsföras utan Skåne och Sydsverige i synnerhet - man får en regional prägel som inte bara fokuserar på Stockholm, vilket faktiskt ska bli skönt för omväxlings skull.

Malmö är dessutom Sveriges mest Europeiska stad, och är rent geografiskt mer eller mindre en del av kontinenten. Det känns därför som att Malmö med sin internationella prägel kommer passa in perfekt i Eurovision-andan. Dels har staden de extraordinära byggnadsprojekten som verkligen blivit svenska symboler, såsom Öresundsbron och Turning Torso, men också gamla områden som Lille Torg och grannstäder som Lund och Skanör & Falsterbo. Samtidigt lider ju staden av identitetsproblem efter alla medieuppmärksammade mord och kriminalitet som staden drabbats av. Integrationsfrågan är ständigt Malmös mest uppmärksammade, iallafall utanför Skåne, och många (SD-väljare) ser staden som ett skräckexempel på invandring och integration. Nu finns ju dock möjligheten att skapa något att samlas kring i staden, något som alla kan vara delaktiga i - precis vad staden behöver!

Det finns alltså mycket gott att bita i nu för Malmö, men också Sverige som kan visa en ny sida internationellt - och dessutom visa hur väl spritt schlagerintresset är i landet.
Malmö blir en av de väldigt få icke-huvustäder som fått arrangera Eurovision två gånger - endast Cannes och Haag (som iochförsig är den administrativa huvudstaden i Holland), har arrangerat tävlingen så många gånger. Senaste gången någon av städerna arrangerade var dock 1980 - och då var Haag värdstad.

Problemen för Malmö blir nu att kunna anpassa sig för de tusentals eurovisionfantaster (som jag) som kommer besöka staden i Maj nästa år. De få biljetterna kommer att gå åt i ett nafs och många kommer få stå utanför och följa tävlingen på de storskärmar som brukar finnas i städerna. Dessutom måste Malmö få kontroll över kriminaliteten och skapa ett säkert arrangemang, något som förhoppningsvis inte blir ett problem. Ett betydligt större potentiellt problem är för Skånetrafiken att undvika trafikstockning i citytunneln i Malmö och se till att tågtrafiken flyter på mellan Köpenhamn-Malmö-Lund-Helsingborg, ett stråk som redan nu är tungt belastat av förseningar och problem. Nåja, tur att det inte är vinter iallafall.
Lycka till Malmö iallafall! Vi ses där!

Eurovision 2013: När, Var och Vem?!

När nu nästan exakt en månad har gått sedan Loreens massaker i Baku's Chrystal Hall Arena, har världens blickar ännu en gång äntligen vänts mot Sverige. Nånstans i Stockholm har Christer Björkman hoppat jämfota i en månads tid av glädjen att få leka Europas Schlagergud i ett år lite drygt. Men samtidigt har detta faktum gjort hela Sverige till ett enda stort slagfält då kommunalråd från hela landet slängt sig in i striden om vem som ska bli arrangörsstad för Eurovision 2013. På detta lär också komma en våg av spekulationer om vilka som får äran att göra bort sig inför 500 miljoner tittare när de på dålig franska ska försöka förklara reglerna i omröstningen - alltså vara programledarna. Många turer lär det bli, så jag ska försöka ge lite klarhet hur förutsättningarna egentligen ser ut:

Var? Just nu är det bara två kandidater: Stockholm och Malmö. Den ena är per definition den enda staden som icke-svenskar känner till (Stockholm = Sweden), medan den andra är den enda staden som danskar bryr sig om (Öresundsbron = Malmö). Det ter sig internationellt sett som en tämligen ojämn kamp, medan Stockholm är synonymen till Sverige och ståtar med kungen, slottet, gamla stan och Nobelfesten, är Malmö en obskyr liten ort på gränsen till Danmark, som av danskarna (och flertalet icke-skåningar) snarare ses som en förort till Köpenhamn än som Sveriges tredje största stad. Inte konstigt att de sista kommentarerna från programledarna i Baku blev "-See you in Stockholm next year!". Och mycket riktigt så ökade besökstrycket på Stockholms turisthemsida med över 100% timmarna efter vinsten. Ingen är förvånad.
Men ur ett svenskt perspektiv har frågan aldrig varit avgjord. Stockholm är visserligen störst, men i jämställdhetens och demografins namn har SVT alltid haft som regel att växla stad för ESC-arrangemanget. Stockholm fick det första gången 1975 (då i Älvsjömässan), Göteborg 1985 (Scandinavium), Malmö 1992 (Isstadion) och senaste gången var det återigen Stockholms tur 2000 (då i Globen). Rent tekniskt skulle det alltså vara Göteborgs tur att hålla i evenemanget, men då Göteborgarna upptäckte att Scandinavium var bokat för hästhoppning just den aktuella helgen, så fick man avböja kandidaturen. Detta TROTS att Scandinavium inte alls är den enda arenan i Göteborg som skulle klara av att hålla i ESC, då både Nya och Gamla Ullevi finns till förfogande - och med betydligt bättre publikkapacitet än Scandinavium. Nåja.

Kvar i racet är dock Malmö - som i sådana fall skulle stå i tur efter Göteborg. Malmö har faktiskt också ett stort trumfkort: Malmö Arena - som är en av Sveriges modernaste inomhusarenor. Finalen i Handbolls-VM 2011 och finalen i Junior-VM i Ishockey 2014 är exempel på stora evenemang som har gått och kommer att gå i Arenan, båda som del i evenemang som hålls skilda från huvudstaden. Malmö Arena är dessutom den största LEDIGA inomhusarenan i Sverige under ESC-veckorna, då Globen är upptagen med Ishockey-VM samtidigt. Att Malmö sedan har mycket nära kommunikationer och förbindelser med Köpenhamn innebär att man faktiskt har fler lediga hotellplatser än Stockholm, vilket måste vara ganska viktigt.

Stockholm då o andra sidan är ju standardvalet. Alla förväntar sig att få åka till Stockholm 2013 och det råder inget tvivel om att staden klarar ännu ett ESC-evenemang. I sådana fall skulle det bli tredje gången, vilket skulle göra staden till den fjärde mesta ESC-värdsstaden genom tiderna (efter Dublin på 6 ggr, London & Luxemburg på 4 ggr vardera). Men det som ändå talar mest för Stockholm i nuläget är Friends Arena, Sveriges största arena. För ett evenemang av ESC:s storlek är det klart att Friends Arena är ett bra alternativ, med sin publikkapacitet på över 60,000 åskådare. Det ger dessutom möjligheter att producera stora saker, något som hör Eurovisionen till. Emellertid brottas Stockholmarna med faktumet att staden samtidigt huserar ishockey-VM, något som drar tusentals människor till staden - och därmed ockuperar hotellen. Visserligen menar man på att det inte utgör något problem, eftersom man har hanterat sådana situationer förut, men troligen dock inte av samma storlek som dessa. Att eventuellt flytta Ishockey-VM något framåt i tiden hade kanske löst en del, men frågan är om det ens är teoretiskt möjligt.

Saken kompliceras dessutom av att EBU vill minska evenemangets storlek, så produktionen blir mer intim och närgående. Kan visserligen förstå det, eftersom jag ju tyvärr minns mastodontproduktionen i Parken i Köpenhamn 2001, då man samlat nästan 40,000 danskar framför en scen som mer kändes som en läkarbrits. Något sådant vill vi ju inte ha igen. Men frågan är om Malmö därför är bättre lämpat? Det är ju faktiskt så att Malmö är den stad som skulle ha mest att tjäna på att arrangera ESC, då Stockholm redan arrangerar både nobelfester och hockey-VM, för att inte nämna finalen i Melodifestivalen.
Å andra sidan så skulle det kännas som en akt av storhetsvansinne att ha melodifestivalfinalen 2013 i Friends Arena (något som är bestämt, klappat och klart) och sedan hålla Eurovision i en arena som är tre gånger MINDRE. Vet inte om det skulle falla i så god jord internationellt. Nåja.

Mitt förhandstips ligger på Friends Arena trots allt. Storleken har nog trots allt betydelse.

Vem? Programledarskapet är alltid föremål för spekulationer och mygel. Dessutom är det ytterst det viktigaste jobbet av alla för värdlandet; Ett bra programledarskap kan lyfta ett dåligt startfält, och ett dåligt programledarskap kan göra värdlandet till ett åtlöje i hela världen. Azerbajdzjan är ett varnande exempel på detta, då programledarna vare sig kunde engelska eller franska mer än hjälpligt, eller för den delen sjunga två verser ur ABBA:s Waterloo. Däremot har Sverige tidigare haft mycket god erfarenhet av programledare. När Lill Lindfors 1985 "tappade" kjolen i direktsändningen från ESC i Göteborg blev hon omedelbart Mrs.Eurovision för all framtid. 1992 blev Harald Treutiger hyllad för sitt lugn och saklighet, iochförsig enbart i kontrast med sin italienske föregångare Toto Cotugno som inte kunde vare sig engelska, franska eller konsten att hålla käften. Nästa år så känns det som att Sverige har ett ypperligt läge att visa hur mycket bättre man kan sköta ett Eurovision än vad Azerbajdzjan lyckades med. Framförallt kan vi faktiskt prata engelska och förhoppningsvis franska. Dessutom kommer vi iallafall ha någon TV-vana så att vi slipper träna upp någon stackars väderpresentatör att presentera ett väl inövat manus på två språk.

Det finns enligt mig inte ett obegränsat antal kandidater till programledarskapet, utan endast ett fåtal av SVT:s profiler skulle ens passa in i Eurovisionkonceptet:

1. Måns Zelmerlöw En kille som har allt numera, utseendet, stilen, musiken och erfarenheten. Har både lett och sjungit i Melodifestivalen, leder Allsång på Skansen och har på mycket kort tid blivit en av de mest folkkära programledarna i Sverige. Hamnar tävlingen i Malmö är han given som en av programledarna, men även i Stockholm (där han annars leder Allsången) lär han passa in. Frågan är hur bra engelska han kan. Nåja.

2. Sarah Dawn Finer En tjej som också numera är synonym med schlagern, efter att ha deltagit två gånger i Melodifestivalen och lett tävlingen samt dessutom varit den svenske röstavgivaren i Eurovision. Att hon snackar bra engelska råder ingen tvekan om, tvärtom lär hon vara ett perfekt val för Eurovision.

3. Anders Lundin Var redan 2000 programledare för ESC, och gjorde ett strålande uppdrag. Är onekligen en joker inför 2013 års Eurovision, men är en folkkär och väldigt erfaren programledare.

4. Karin Hübinette En av SVT:s största och mest etablerade kvinnliga programledare, som bl.a. haft sin egen talkshow på bästa sändningstid. Visserligen har hon sin bakgrund inom den granskande journalistiken, men kan mycket väl komma att bli aktuell för programledarskapet i Eurovision.

5. Rikard Olsson Ve och fasa om Rikard blir programledare för ESC, men han är onekligen en av de mest troliga kandidaterna. Erfaren och tämligen utåtriktad programledare som tycks dyka upp i alla spekulationer om programledarskapet.

6. Alexandra Pascalidou Var med som programledare för en av deltävlingarna i Melodifestivalen 2005 och är onekligen en av de programledarinnorna med mest internationell etablering. Är faktiskt en riktig tung outsider till programledarskapet.

7. Kristian Luuk En av svensk TV:s meste programledare, och en av de starkaste kandidaterna från Humorsverige. Faran, som alltid med humor, är att det mycket sällan är internationellt. Även om Luuk är en duktig programledare så är hans största kvaliteter som komiker, och det vi tycker är roligt i Sverige är inte alltid roligt utomlands.
Men i jämförelse med andra komiker som haft programledarroller (Robin Paulsson, Anders & Måns, Fredrik Lindström, Christine Meltzer et.c..,) så är Luuk den mest etablerade och erfarne.

8. Charlotte Perrelli En av mycket få Eurovisionvinnare som faktiskt skulle kunna genomföra ett programledarskap i ESC på ett bra sätt. Hon har gott om erfarenhet och lär inte ha problem med engelskan (om än med en viss småländsk brytning).

Utöver dessa finns givetvis lite tråkigare jokrar såsom André Pops, Micke Leijnegard, Lotta Brommé och Adam Alsing. Men också möjliga överraskningar såsom Dolph Lundgren, Robyn, Alexander Skarsgård eller Björn Gustafsson. Eller varför inte herr Schlager själv; Christer Björkman? Han talar utmärkt franska!

Jag tror personligen på Sarah och Måns, men eftersom båda är artister egentligen lär SVT slänga in en "riktig" programledare också eller istället. Vi får väl se vem det blir.





När? 12e, 14e och 18e Maj 2013.

Vi ses väl då eller?

Baku 2012 - Ett fiasko, ett uppvaknande och en succé

Nu är det snart fem dagar sen Loreen och låten Euphoria vann Sveriges femte Eurovisionvinst i Azerbajdzjans huvudstad Baku. Snart har dammet lagt sig, och redan håller svenska bloggare och journalister på att försöka analysera tävlingen, vinsten och framtiden. Så även jag eftersom jag har otroligt svårt att gå emot strömmen... Låt mig därför göra en analys över dessa tre ovan nämnda företeelser:

1. Tävlingen

Baku 2012 blev ett fiasko - iallafall sett ur en politisk, humanitär och kvalitetsmässig synvinkel. Detta var nog något som de allra flesta hade på känn redan förra året när Eldar och Nikki vann i Düsseldorf. Faktum är rent av att många nog skulle förstå hur illa det kunde bli om Azerbajdzjan skulle få arrangera tävlingen redan 2009 när Azerbajdzjans underrättelsetjänst jagade och fängslade tre män som misstänktes ha röstat på Armenien i Eurovisionfinalen - grannlandet som man har legat i krig med sedan Sovjetunionens upplösning. EBU (Europeiska TV-unionen) gav en reprimand till Azerbajdzjan efter detta, men knappast så hård att den hindrade dem från att delta igen. Med andra ord så visste man att Baku förr eller senare skulle stå som värd för tävlingen och man visste mycket väl att mänskliga och politiska rättigheter skulle brytas då. Men EBU har genom historien alltid valt att se mellan fingrarna på detta. 1969 sändes tävlingen från Madrid som då var fascistdiktatorn Francos högborg - i ett Spanien som försökte tvätta bort sin stämpel som en auktoritär rest av Tredje riket, och istället bli ett turistparadis. Franco lyckades med evenemanget och även om han dog 6 år senare så blev Spanien mycket riktigt ett turistparadis. I Moskva 2009 så slog poliser ner HBTQ-demonstranter på öppen gata, alldeles utanför arenan. Trots detta drev ryssarna i pausinslag med detta genom att parodiera på "fördomar" mot Ryssland - en parodi som klingar lite falskt med tanke på att de faktiskt hände samma dag.
I Azerbajdzjan radade dessa auktoritära krafter upp skäl på skäl på varför Baku är ett av de sämsta platser att ha ett Eurovision på - inte nog med att landets diktator rev bostadsområden för att kunna få plats till alla nya byggnader för tävlingen - han gjorde det utan att varna de boende. Hundratals hemlösa blev resultatet.
Vidare slogs demonstranter ned även här på öppen gata, och fängslades, och vad vi även har skäl till att tro mycket illa behandlade i fängelset (efter en koll på Azerbajdzjans placering på Amnestys ranking).
Samtidigt jagas homosexuella helt ostraffat i landet, ett resultat av en kultur som är fullständigt homofobisk. Organiserade hackare från landet slog t.o.m. ut de stora internationella Eurovisionfansidorna på internet, med budskapet att de spred homosexuell propaganda och att homosexuella inte var välkomna till Azerbajdzjan.

Bortsett från brotten mot de mänskliga och politiska rättigheterna så var ändå Baku 2012 inte ett lyckat evenemang. Tekniken strulade ett flertal gånger under de tre deltävlingarna - samtidigt som programledarna vare sig tycktes ha erfarenhet från programledarskap eller kunskaper i engelska eller franska. Ibland undrade man om de någonsin ens stått framför en kamera förut. Att de inte ens tagit sig tid att lära sig texten till Waterloo är bara sorgligt, men visar återigen på hur oförberett och inkapabelt ett U-land (sett medialt, politiskt och humanitärt) som Azerbajdzjan verkligen är.
Visst måste man säga att arenan var vacker och ljuseffekterna utanför var strålande och imponerande - och att den estetiska inramningen med Kaspiska havet var effektfullt, men där slutar också fördelarna.

EBU har nu mycket att tänka på i framtiden: Vad händer om exempelvis Georgien, Armenien eller (Gud förbjude!) Vitryssland vinner tävlingen??? Kan ett Eurovision verkligen arrangeras av ett land som är så isolerat och auktoritärt att inte ens turister släpps in?  Enligt EBU:s nuvarande regler är det inget problem. Det borde det faktiskt vara. Jag hoppas att man tänker till ordentligt om det här för framtida tävlingar och Eurovisions själva existensberättigande.
Visserligen är det i allas intresse att Eurovision förblir en opolitisk tävling, men det ligger också i allas intresse att arrangörerna följer mänskliga rättigheter och att arrangemanget inte skadar människor rent fysiskt. Sker ingen bättring så lär vi se många länder bojkotta ett eventuellt Eurovision i  Minsk.

2. Vinsten
För Sverige var dock vinsten en succé - och en väldigt efterlängtad sådan! Sedan 2002 då vi fick vår stora Melodifestivalturné har Sverige varit ett verkligt föregångsland i Europa - många länder har tagit efter och fått stora framgångar på hemmaplan med sina bidrag. I Eurovision har framgångarna dock hållit sig på en mycket blygsam nivå. När Bergendal dessutom misslyckades ta sig till final 2010 så trodde nog många svenskar att det hade blivit omöjligt att vinna tävlingen om man var svensk. Så fel vi hade... Efter att Eric Saade tog en tredjeplats (den bästa placeringen på 12 år) så var Sverige tillbaka på banan igen, och nu när Loreen äntligen såg till att Sverige slutade etta i Eurovision så har vi återigen bevisat att Sverige kan vinna det moderna Eurovision, liksom våra nordiska grannar Norge och Finland - som båda har vunnit tävlingen ganska nyligen. Det var iochförsig inte mer än 11 år sedan Danmark vann sist heller, så de nordiska länderna är tydligen de absolut starkaste i Europa på att vinna. Bör också poängtera att utöver de fyra stora nordiska länderna så har även Island två andraplaceringar i bagaget.
Vi är alltså en riktig musikkontinent här uppe i norr, något som märks obevekligen på statistiken. Men för just Sverige är denna vinst mer än bara en vinst - det är ett erkännande för hela nationen Sverige. Vi har lämnat forntiden bakom oss - representerat av "retroklassiker" som Charlotte Perrelli och Take me to your Heaven, Diggi-loo-diggi-ley, och Främling. För många i Europa var Sverige den klassiska schlagerns förlovade land,  ett land som alltid skickade samma slags låtar år efter år utan förändring. Men efter Lordis vinst 2006 började svenska folket tänka om, och pröva sina vingar på annat än schlager. Då började misslyckandena hagla in tills vi hittade den moderna poplåten 2011 - i Saade och Loreen. Vinsten är ett kvitto på att Sverige inte längre är den gamla bakåtsträvande retronationen som alla trott, utan en modern musiknation. Ingen schlageropera, inga glamrockare, inga discoschlagers - bara modern pop.

För Loreen var givetvis vinsten ett erkännande utan dess like - hon som hela tiden hade favoritskapet och utnyttjade det för att belysa de mänskliga rättigheterna - hon vann med det största antal tolvor ett bidrag någonsin fått! Loreen fortsätter att dominera de internationella topplistorna och är Europas stora snackis. Vinsten är med andra ord en jackpott för Loreen, som troligen har ett långtgående kändisskap att vänta i Europas musikliv - något som få svenska eurovisionvinnare har lyckats med (möjligtvis med undantag av Carola och Abba).


3. Framtiden
Kan vi då återhämta oss efter den här vinsten? Förmodligen inte. Sverige har gått in i en tjock dimma av Eufori som förmodligen kommer vara fram till hösten. Loreen kommer antagligen vara gäst på alla program i Sommarsverige, och kanske i resten av Europa också. Men samtidigt måste vi ju förbereda oss på att arrangera en ny Melodifestival som ska kunna ta fram en värdig efterföljare till Loreen, OCH inte minst planera ett nytt Eurovision på hemmaplan. Men detta är med största sannolikhet ett gäng mycket kära problem, eftersom vi antagligen kommer kunna dra mycket nytta av Eurovisionvinsten. Jag skulle inte förvånas om de inskickade bidragen till Melodifestivalen slår rekord i år - förhoppningsvis lockas allt fler att skriva och spela in låtar om de tror att Sverige faktiskt har en chans att vinna - och dessutom göra det på hemmaplan. Jag skulle faktiskt också tro att många av de låtskrivare som tidigare tävlat för andra länder nu faktiskt känner sig manade att skicka sina bidrag till Melodifestivalen. Som vi såg, lyckades iallafall några svenskskrivna eurovisionbidrag att ta sig in i topp-10 - vilket är mycket inspirerande. Låt oss hoppas att nivån i Melodifestivalen 2013 blir högre än 2012, och att ingen Ranelid, Banan eller Flinck förstör festen. Nog för att de ökade underhållningsvärdet - men vi vill ju inte skämma ut oss på hemmaplan nästa år eller?
Planerandet inför Eurovision 2013 måste också påbörjas snart, och vi svenskar är, som tur är, väldigt organisatoriska. Förmodligen behöver vi inte bryta mot mänskliga rättigheter för att kunna genomföra ett välgjort Eurovision - snarare tror jag att man ifrån svenskt håll kommer fläska på ordentligt med kärnvärden och demokrati för att verkligen gnida in det hos auktoritära länder som Azerbajdzjan och Ryssland. Vi har t.o.m. den fantastiska möjligheten att förlägga hela tävlingen i "Friends arena" - ett faktum som är så underbart långt ifrån "Baku Chrystal hall" som bara möjligt.
Men även om  det snackas och debatterats ordentligt om vilken stad som skall arrangera Eurovision så finns bör vi reda ut en del förutsättningar först:

1. Eurovision är större än någonsin- sedan 2007 har ingen värdarena haft färre än 15,000 i publikkapacitet - och en fingervisning är de närmare 60,000 pers som fick plats i Espirit Arena i Düsseldorf 2011.
Så mycket folk finns bara plats för i EN arena i Sverige: Friends arena i Solna. Globen kommer inte i närheten av den storleken.
2. Hockey-VM 2013 går i Globen under just Maj månad 2013 - ett förhållandevis stort arrangemang som lockar tusentals människor från hela världen - och ockuperar därmed både Globen och de stora hotellen i Stockholm.
3. Melodifestivalfinalen kommer 2013 att gå i just Friends Arena - efter vad Christer Björkman har sagt. Detta är kanske inte så konstigt, eftersom Melodifestivalen blir större och större för varje år.
Samtidigt hade det känts ganska konstigt att ha Melodifestivalfinalen i en arena som är större än Eurovisionfinalens arena. Jag tror inte att så kommer att bli fallet.

Jag tänker i nuläget inte säga var tävlingen kommer att hamna, men räkna med en het debatt i medierna - alla vill vara med och arrangera - från Kiruna i norr till Malmö i söder!
Jag vill dock slå ett slag för Lidköping och Sparbanken Lidköping Arena - visserligen bara 5000 personers kapacitet - men det lär bli ett rejält tryck!
Vi ses där!