Andra Chansen genom tiderna: Statistiken avslöjar vinnarna

På Lördag smäller det i Helsingborg - när Andra chansen intar staden likt danskarna en gång gjorde. Men denna gång är det inte uniformerade danskar beväpnade med musköt och gammeldansk som ockuperar staden utan snarare paljettklädda män beväpnade med fjäderboor. Nåväl. Andra chansen är helt klart en av de deltävlingar som SVT verkar vilja experimentera mest med - ända sedan Melodifestivalen förvandlades till en lång turné 2002, så har denna deltävling varierat i format och betydelse. Från att ha varit ett tills synes ganska värdelöst extrainslag, så har det nu blivit tävlingens kanske viktigaste deltävling (bortsett från Finalen). Här kan ni se hur "Andra Chansen" förändrats och behandlats genom åren:

2002: "Vinnarnas Val"

Premiäråret 2002 var konceptet med melodifestivalturnén helt nytt och SVT brottades rejält med att få svenska folket att ta till sig idén om 5 tävlingar istället för 1. Kritiken var massiv, i synnerhet mot låtkvaliteten - men konceptet blev likväl en tittarsuccé. Problemet var att SVT inte kunde vara helt säkra på denna succé då man planerade upplägget, och vågade därför inte chansa på att svenska folket skulle vara så intresserade av ett uppsamlingsheat för alla 3:or och 4:or på samma villkor som de andra deltävlingarna. Dessutom fick ju ingen jury vara med i deltävlingarna - enbart telefonröster avgjorde ju vilka finalbidragen skulle bli. Som en kompromiss bestämdes därför att en kändisjury i ett specialprogram skulle besluta om vilka 3:or och 4:or som skulle få de två sista finalbiljetterna till Globen. Detta skulle bli ett eget program som skulle sändas efter deltävling 4 - dock hela två veckor efter då vinter-OS i Salt Lake City tvingade SVT att flytta alla sina program. Programmet fick heta "Vinnarnas Val" eftersom juryn bestod av gamla avdankade mellovinnare (Bl.a Tommy Nilsson, Lasse Holm, Charlotte Perrelli och Claes af Geijerstam) - och sändes från en steril studio i TV-huset. Vi känner numera igen konceptet från "Inför Eurovision"-programmen - man får se klipp från en låt och sedan pratar en massa "experter" om dem, ofta helt utan intelligenta tankar. Otroligt tråkigt koncept så här i efterhand, inte konstigt att de begravde denna idé. Däremot var juryns val helt korrekta så här i efterhand - båda vinnarna fick respektabla placeringar i Globen och visade att även "andrasorteringen" kan sluta bra i finalen.
Vinnare: Jan Johansen (7: i finalen), Barbados (4:a i finalen). 

2003: "Tittarnas Val"

Detta år hade Melodifestivalen utvecklats till en riksangelägenhet efter föregående års succé. Tittarsiffrorna växte och uppmärksamheten kring varje deltävling hade blivit nästan groteskt stor. Emellertid nedprioriterades uppsamlingsheatet för 3:orna och 4:orna, då man detta år beslöt att stöpa om konceptet inkludera det som ett extrainslag i programmet "Söndagsöppet", under titeln "Tittarnas Val". Denna gång fick dock tittarna själva bestämma vilka låtar de ville ha i final, så ingen "expertjury" fick prata sönder programmet. Programmet sändes på söndagen efter 4:e deltävlingen, vilket innebar att 2 av låtarna låg i väldigt färskt minne hos tittarna (varifrån en av vinnarna sedan skulle komma). Detta år fick faktiskt dessutom alla artister som tävlade i "Tittarnas val" vara med i studion - men fick inte sjunga. Istället visades det bandade framförandet från deltävlingarna. Visserligen röstade svenska folket lika bra som i de andra deltävlingarna, men konceptet att inkludera andra chansen i ett annat program var dömt att misslyckas. Egentligen handlade det nog mest om att rädda tittarsiffrorna för långköraren "Söndagsöppet" som tidigare varit ett flaggskepp för SVT, men som stadigt mist tittarnas intresse genom åren. Programmet lades sedan ner i December 2003, efter 13 år i sändning.Vinnarna i "Tittarnas Val" var dock självklara redan innan programmet, Alcazar var enorma favoriter och fick 102 000 röster vilket var nästan 1/3 av samtliga röster den kvällen. Bubbles fick nöja sig med 55 000, men gick ändå klart vidare.
Vinnare: Alcazar (3:a i finalen), Bubbles (9:a i finalen)

2004: "Andra chansen" Stockholm

Detta år föddes "Andra chansen" på riktigt - inget panelprogram med "expertjury" eller extrainslag i "Söndagsöppet". Nu blev Andra chansen ett eget koncept, men dock skiljt från övriga deltävlingar. Det sändes återigen på söndagen efter 4:e deltävlingen, vilket märktes rejält på resultatet då båda artisterna från 4:e deltävlingen vann och fick Globenbiljetten. Emellertid sändes hela tävlingen från Hotell Rival i Stockholm och liknade mer ett mingelparty än en deltävling i Melodifestivalen. Bidragen var fortfarande bandade, så den enda livemusiken som spelades var Benny Anderssons Orkester som stod i hotelfoajén tillsammans med Mona Sahlin (!). Artistintervjuerna sköttes av Grynet, som många av oss lyckligtvis förträngt. Det mest minnesvärda var helt klart dock Alcazars pausnummer i hotelltrappan med det ratade bidraget "Grillvagn" som skevs av Killinggängets "hitmakare" Jonas Inde.
Vann? Ja, det gjorde Shirley Clamp som fram till 2013 var den mest framgångsrike andra chansen-artisten med sin andraplats i finalen.
Vinnare: Shirley Clamp (2:a i finalen), Andres Esteche (9:a i finalen)

2005: Andra Chansen, Stockholm

Nu flyttade man alltihop till Berns Salonger i Stockholm, men konceptet var fortfarande det samma. Dock införde man nu två röstningsomgångar - så att man först sorterade ut 4 bidrag som fick tävla om de två finalbiljetterna. Men bidragen var fortfarande bandade - och startordningen var precis som alla tidigare år ordnad efter i vilken deltävling bidragen framförts. Hela konceptet fortsatte på temat "mingel", men blev lite mer spännande genom de två röstningsomgångarna. Vann?
Ja, återigen tog sig Alcazar vidare, men bakom dem så var striden hård: LaGaylia Fraizer och Linda Bengtzing slogs om den andra Globenbiljetten - och med endast 1120 rösters skillnad lyckades Linda sno biljetten.
Vinnare: Alcazar (3:a i finalen), Lind Bengtzing (10:a i finalen)

2006: Andra Chansen, Stockholm

Nog fasen hade SVT inte lärt sig sin läxa, utan som i ett trollslag flyttades Andra Chansen in i ett annat program "TV-huset" (ett desperat försök att återuppliva nedlagda Söndagsöppet) - och sändes söndagen efter sista deltävlingen. Förutom att vi nu slapp allt jädra "mingel" så behöll man dock upplägget ifrån tidigare år, med två röstningsomgångar. Medan vinnarna här detta år skötte sig hyfsat bra i finalen innebar upplägget dödsstöten för Andra chansenkonceptet såsom SVT hade haft det de senaste åren. Och det innebar även dödsstöten för programmet "TV-huset" som lades ned senare under 2006 - never to be seen again...
Vinnare: Rednex (6:a i finalen), Magnus Bäcklund (5:a i finalen)

2007: Andra Chansen, Nyköping

Nu, och först nu, fick Andra Chansen sitt nuvarande utseende - som en äkta egen deltävling sänd på en lördag ifrån sin egen arena på turnén. Nu fick plötsligt alla bidrag framföras live, på scenen inför publik. SVT valde dock att hålla alltihopa i Nyköping, och en av de mindre arenorna som fanns tillgängliga. Dock blev upplägget en succé, då man också lade fram turneringskonceptet - med dueller i kvartsfinal och semifinal, där de två semifinalvinnarna fick Globenbiljetten. Konceptet blev en jättesuccé då över en miljon röster registrerades, vilket var deltävlingsrekord.
Vinnare: Sanna Nielsen (7:a i finalen), Sonja Aldén (6:a i finalen)

2008: Andra Chansen, Kiruna

Plötsligt tog man Andra Chansen så långt norr upp som fysiskt går i Sverige, i en flygplatshangar i Kiruna. Denna gång var upplägget helt identiskt med föregående år - t.o.m. programledaren var den samma. Det mest minnesvärda detta år var givetvis Carola-fiaskot - då Carola & Andreas Johnson i sin duell fick möta Nordman - och förlorade stort. Duellen samlade hela svenska folket vid telefonerna - om än i två skiljda läger: För eller emot Carola. Medan de andra duellerna samlade mellan 150-180 000 röster var, samlade Nordman-Carola/Andreas duellen ensam hela 520 000 röster (!!!!), där 202 000 gick till Carola/Andreas och 316 000 gick till Nordman. Kanske tidernas mest minnesvärda duell. Men Nordman gick faktiskt till final sen, men i semifinalduellen mot Suzzie Tapper fick han bara 166 000 röster - vilket dock räckte mer än väl mot Suzzies 88 000.
Vinnare: Nordman (6:a i finalen), Sibel (7:a i finalen)

2009: Andra Chansen, Norrköping

Statusen för Andra Chansen hade växt rejält nu, och skulle växa ännu mer efter 2009. I Norrköping fanns ett startfält som var oerhört ovisst inför tävlingen, och det kryllade av favorittippade artister och skrällmöjligheter. Medan favoriter som Scotts, BWO och Amy Diamond åkte ut redan i de första duellerna, fick storfavoriten Lili & Susie stryk i semifinalduellen av en annan storfavorit: Sarah Dawn Finer. Den största skrällen stod dock Caroline af Ugglas för, då hon slog Star Pilots i semifinalduellen, med ynka 4000 röster.
Vinnare: Caroline af Ugglas (2:a i finalen) Sarah Dawn Finer (6:a i finalen)

2010: Andra Chansen, Örebro

Efter förra årets dramatik, och framgången för Caroline af Ugglas i finalen 2009, så var Andra Chansen nu plötsligt något positivt. Det sågs som en fördel att hamna här, vilket dock kanske var att dra förhastade slutsatser. Upplägget följde de tidigare årens upplägg, men denna gång i Örebro.
Vinnarna Jessica och Pernilla blev detta år de minst framgångsrika Andra chansen-artisterna i finalen.
Vinnare: Jessica Andersson (8:a i finalen), Pernilla Wahlgren (10:a i finalen).

2011: Andra Chansen, Sundsvall

Detta året ledde teknikstrul med telefonnumren till ett stort rabalder. I den första duellen hade fel nummer visats för respektive bidrag, vilket lett till att mängder av folk röstat på fel låt. Eftersom ingen av dessa sedan dock gick till final, blev det ingen större utredning kring det. Istället kunde The Moniker och Sara Varga relativt enkelt inkassera sina finalbiljetter
Vinnare: The Moniker (3:a i finalen), Sara Varga (9:a i finalen)

2012: Andra Chansen, Nyköping

Inga stora skillnader mot tidigare år nu heller. Det mest minnesvärda var väl dock Thorsten Flincks semifinalduell mot Sean Banan - en av de mest absurda duellerna i mellohistorien. Med sina sammanlagt 300 000 röster är detta säkerligen den duell efter Nordman-Carola/Andreas duellen 2008 som dragit flest röster.
Vinnare: Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern (8:a i finalen), Top Cats (6:a i finalen)

2013: Andra Chansen, Karlstad

Nu ändrades Andra chansen om igen - istället för kvartsfinaler så införde man nu samma regler som för de vanliga deltävlingarna 2009 - där alla tävlade mot alla i första omröstningen och där de 4 bästa sedan tävlade i två semifinaler om finalbiljetterna. Intressant är att Robin Stjernberg, som ju skulle vinna finalen sedan, faktiskt inte fick flest röster i Andra chansen - det fick Anton Ewald. Robin lyckades dock slå Martin Rolinski i sin semifinal - med enbart 3000 rösters skillnad! Detta faktum gjorde Robins succé i finalen så oerhört mycket större - och jag tror inte vi kommer se något liknande någonsin hända igen.
Vinnare: Robin Stjernberg (1:a i finalen), Anton Ewald (4:a i finalen)

2014: Andra Chansen, Lidköping

Samma upplägg som 2013 - med ändringen att man nu hade två röstningsomgångar innan semifinalduellerna. Först plockades alltså 5 låtar ut i första röstningen, sedan röstades en av dessa bort i andra röstningen och de kvarvarande 4 delades in i två semifinaler där vinnarna gick till finalen i Friends. Rörigt? Ja! Några andra som hade det rörigt denna kväll på Västgötaslätten var SVT:s teknik-team som lyckades med konststycket att få grafiksystemet att kollapsa. Två gånger! Bland annat genom att visa att fel låt gått vidare - och senare att visa att rätt låt gått vidare, långt innan programledarna ens hunnit börja prata om vilka som gått vidare. Kaoset förstörde både spänningen för tittarna och ledde till "amatördiskussionen" om SVT:s produktion. I år har man dock lyckats utan teknikstrul - grattis SVT!
Vinnare: Helena Paparizou (4:a i finalen), Linus Svenning (5:a i finalen)


Sedan 2007 har duellsystemet hållit i sig, och utifrån dessa 7 års duellstatistik så ser vi att det är en svag fördel av att vara nr. 2 i duellerna - dessa har vunnit 24 av 40 gånger. Men även om denna effekt finns, så är den svag, då enbart 60% av tvåorna vinner sina dueller. I princip kan det alltså gå hur som helst, även om det är en svag fördel att gå ut efter sin motståndare.

Det som dock är intressant är att Andra Chansen inte längre är något negativt för artisternas chanser i finalen - genom åren har andra chansenlåtarna fått alla möjliga slutplaceringar i finalen, och inte minst vunnit (2013) samt kommit tvåa (2004, 2009).
I år kommer 4 av de 8 artisterna i Andra chansen att gå till final, och de kommer att mötas i kvartsfinaldueller för att avgöra vilka som gör upp om finalbiljetterna.
Statistiken talar svagt för att följande tar sig till final:
Linus Svenning
Dinah Nah
Kristin Amparo
Samir & Viktor

Få nu se om detta stämmer månne? Oddsen håller med, med undantag ifrån Linus Svenning som istället tippas förlora mot Andreas Weise.
Spännande lär det bli.

Melodifestivalen 2015 Efter Örebro: Hjältar som dög och svanar som inte flög

Det som hittills varit det mest fascinerande med årets melodifestival är inte direkt låtarna, programledarna eller produktionen - utan alla spekulationer runt omkring och det faktum att alla experter verkar helt förvirrade. Även om en sak är klar så här långt - alla ursprungliga verkliga storfavoriter har gått till final (Saade, Zelmerlöw, Jon Henrik Fjällgren och Magnus Carlsson) så är skrällarna lika många som de var självklara: Jessica Andersson, Mariette, JTR och Isa - skrällar som egentligen var ganska förutsägbara. I alla fall om man ser till deras respektive statusar. Jessica har länge varit en folkkär artist, Mariette välkänd från Idol, JTR stora stjärnor i Australien och uppenbara flickidoler, och Isa en rutinerad (trots sin ålder) sångerska från allehanda tv-produktioner. Tack vare starka låtar och i vissa fall även spektakulära scenframträdanden blev de självklara finalister.
Samtidigt så har Mellon i år även bjudit på negativa skrällar - bidrag som lidit så hårt av favoritskapet att de kollapsat under trycket och misslyckats med att ta sig vidare direkt till finalen. Samir & Victor - som trots en av de sämsta låtarna i år var en av de favorittippade, hamnade i andra chansen istället för finalen. Samma öde råkade upp-hausade Kristin Amparo ut för, trots ett unisont hyllande från experter. Molly Pettersson Hammar floppade däremot på det där snöppliga sättet då hon precis hamnade utanför topp 4 och inte ens tog sig vidare till andra chansen, liksom uppsnackade Caroline Wennergren och Ellen Benediktsson. Andreas Johnson däremot - han missade helt och kom sist i sin deltävling trots "sin bästa låt någonsin".
Dessa resultat var på förhand omöjliga att gissa, men nu så här i efterhand känns det ganska logiskt (med undantag av Andreas Johnson).  Det har varit ett jämnt startfält i år - jämnare än det kanske rent av någonsin varit.
Och experterna bävar - vilket märks både hos kvällstidningarnas krönikörer och på oddsen. Fast medan krönikörerna simmar runt i ett hav av spekulationer och desperat försöker greppa tag om badringar i form av utpekade "publikfavoriter" (såsom Måns och Jon Henrik) för att hålla huvudet över ytan, så är bettingbolagen redan medvetna om hur lite de vet.
Kvällen efter deltävling 4 ligger nämligen både Måns och Jon Henrik Fjällgren på ca. 2 i odds att ta hem mellosegern - med Mariette strax därpå på ca 6 och Saade på 10. Men dessa odds ändras varje timme - och varje timme är det någon ny som seglar upp som favorit. Det är ett verkligt getingbo i år. Frågan är hur detta kommer att synas nästnästa Lördag, när röstningen slutligen ska avgöras för i år.

Men efter deltävling 4 står det iallafall klart att Måns Zelmerlöw är tillbaka - och vägrar att ge upp. Storfavorit redan innan någon hört låten - och desto större favorit för många nu efteråt. Och visst, Måns bjöd på en uppvisning som redan nu känns lite episk - en påkostad scenproduktion som utnyttjar den senaste tekniken till fullo. En bakgrundsprojektion som kanske en gång för alla har förändrat synen på hur ett Melodifestivalbidrag kan framföras. Det är inget dåligt resultat för Måns, oavsett hur det går i finalen. Och all denna framgång trots att hans scenkläder bestod av en långärmad helgrå tröja och svarta byxor. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att han kommit direkt hemifrån tv-soffan.
Men oavsett klädvalet visade han att han fortfarande håller måttet - dans och sång var utarbetat till perfektion. Supersäker och med glimten i ögat lär Måns nu storma mot Friends Arena, för ett sådan oförglömligt scennummer och framförande kan mycket väl räcka hela vägen till Wien. Sedermera är låten i sig kanske inte den mest uppenbara vinnaren, även om refrängen är klistrig (minst sagt). Det är nog kanske rent av den där blandade känslan som gör att fokuset hamnar på framförandet - det blir liksom det bästa med hela bidraget, då själva låten hamnar i bakgrunden. Just därför tvekar jag ännu på om detta är något som vi BÖR skicka till Wien - bättre låtar har faktiskt missat finalen.

Bortsett från Mr. Z var lördagen full av total ovisshet. Att JTR skulle gå vidare, talade faktiskt både odds och deras potentiella fanbase för. Trots det var alla förvånade över deras finalbiljett och Alingsås-brödraskapet utsågs till kvällens "skräll". Visst, det fanns bättre låtar - men särskilt överraskande att ett ungt pojkband går vidare till final kan man aldrig säga att det är numera. Tvärtom - finns potential för att 14-åriga tjejer ska tycka om det - då kommer det att gå till final. Och troligen sluta bra där också.
För mig var dock superskrällen snarare att Caroline Wennergren missade finalplatsen, trots en fantastisk låt helt i stil med Amy Winehouse eller valfritt italienskt eurovisionbidrag de senaste åren. Emellertid kan det ha varit hennes raspiga röst som skjälpte henne denna gång, samt det faktum att svenska folket hittade Hasse Kvinnaböske att skojrösta på - ett bidrag som balanserar på gränsen mellan buskis och Östen med Resten. Årets Ranelid alltså - HEEEERRRRRRRREEEE GUD!!!!!!!!!

Men medan Hasse kunde segla på Ranelid-vågen, är jag fortfarande lite svarslös på hur Dinah Nah kunde nå andra chansen. 90-tal med dubstep? Funkar det, så hade väl för tusan Andreas Johnson också kunnat funka förra lördagen? Jag förstår mig inte alltid på denna tävling alltså...

Nåja. Slutsatsen? Starplacering 7 har uteslutande tagit sig till final nu, men 1:an, 2:an och 4:an har konstant misslyckats. Trend? Ja: ju senare - desto bättre. Få se vad det kommer få för inverkan på finalen!
Och Andra chansen tornar upp till att bli en verkligt högintressant historia, där nu 4 bidrag ska få ta sig till final. Frågan är vilka som drar det längsta strået då. Sist ut även där kanske?

Melodifestivalen 2015 Inför Örebro: Den siste favoriten

Ännu är slaget om sångfågeln inte avgjort -  trots att spekulationerna rasar efter förra deltävlingens jojkgenombrott. Däremot är det högst osäkert om lördagens startfält kommer att få någon som helst inverkan på finalens toppskikt - trots att Örebros startfält innehåller en av de ursprungliga superfavoriterna. Men precis som förra veckan, så är det upplagt för nagelbitande och jag är helt säker på att Måns Z kommer få svettas rejält. Detta trots att motståndet nog egentligen inte är så bra.

 1. Midnight Boy - "Don’t Say No"

 Som i ett trollslag tar skåningen Johan Krafman (alias Midnight boy) oss tillbaka till 80-talet, i något som bara kan beskrivas som ett modernt Modern Talking-bidrag. Med en överväxt muterad hockeyfrilla och Freddie Mercury-överkropp drar denna något bisarra scenshow igång, och får en att fundera på hur länge 80-talet kommer att överleva. Troligen för alltid. Det verkar inte ta slut på 80-talsentusiaster, speciellt när synthpopen vägrar att dö. Och då som då blommar den även upp i Melodifestivalen - men brukar generellt bara få en klapp på huvudet och en sistaplats som tack. Så torde även bli fallet på lördag, för detta är kvällens sämsta bidrag. Detta trots rätt hård konkurrens om den placeringen... Avslutningsvis undrar jag om dockorna i bakgrunden inte är med i fel bidrag - är inte Dolly Style i behov av fler medlemmar?

 2. Caroline Wennergren - "Black Swan"

 För exakt 10 år sedan slog en då 19-årig, tämligen okänd jazzsångerska från Mölnlycke, igenom i Melodifestivalen med en sång som hette "A different kind of love" - en riktig bossanova. Då gick hon direkt till final, och blev tillfälligt Sveriges jazzdrottning. Nu är Caroline tillbaka, efter nästan ett decennium i radioskugga. Men denna gång blir det ingen jazz-bossanova, utan en Bond-inspirerad souldänga som helt klart kommer sticka ut och utmana resten av artisterna om en finalplats. Caroline lyckas nämligen återigen att skapa något helt unikt, som vi inte ser så ofta i mellon - vilket generellt är en stor fördel i dessa sammanhang, vilket ju bland annat Jon Henrik Fjällgren visade förra veckan. Men Caroline har en säregen raspig röst, som visserligen är minnesvärd men som kanske kan sticka i öronen hos många ute i stugorna. Frågan är om det ännu en gång håller till en finalplats - vilket inte är omöjligt. Tvärtom är detta kanske (återigen för Carolines del) tävlingens största "dark horse", eller kanske snarare "Black Swan"?.

3. JTR - "Building It Up" 

Har ni hört talas om dessa gossar förut? Inte?? Då har ni antagligen inte varit i Australien - för där är tydligen dessa alingsåsare tämligen välkända. Av fullständigt oförståeliga anledningar har de nu dock beslutat sig för att ställa upp i Melodifestivalen - i genren "pojkband". Och detta är väl om inte annat ett stereotypt pojkband som tangerar både One Direction, Blue, NSYNC och allt ner till Backstreet Boys. Medan detta kanske avskräcker en del, vet vi ju också att även dessa har sin publik - en dessutom ganska stor publik som inte är sena på att rösta. Just därför är JTR än så länge tippade till att ta sig direkt till final, vilket dock fortfarande är en vågad gissning med tanke på hur okända de faktiskt ännu är i Sverige. Men med tanke på hur fort det gick för Anton Ewald och Oscar Zia, så bör ju även dessa gossar kunna slå igenom relativt fort, med tanke på hur fort deras målgrupp fattar tycke. Underförstått är dock att jag själv inte tillhör den målgruppen, vare sig åldersmässigt eller könsmässigt. För den stora majoriteten tittare, lär detta därför få presentera mer än bara "pojkbandskonceptet" för att låta bra i våra öron...

4. Hasse Andersson - "Guld och gröna skogar" 

Tycker du att skånska är en underbar dialekt som bör uppmuntras på alla möjliga sätt? INTE??? Nähä, nä då kommer du antagligen inte tycka om Hasse "Kvinnaböske" Anderssons bidrag, eftersom han har den goda viljan att föra in skånskan på allvar in i melodifestivalen. Visst, skånska artister har lyckat väl genom åren - Sanna Nielsen och Robin Stjernberg är ju uppenbara exempel. Men de har haft godheten att faktiskt sjunga förståeligt. När Hasse drar igång lär SVT få texta åt alla Stockholmare som sitter framför TV:n och stör sig på att gubben i tv:n har gröt i halsen och allvarliga talfel. Emellertid sitter nog lika många med en skånsk flagga i ena handen och en bit spittekauga i andra (ja, de stavar spettekaka så i Skåne, de kan inte ens stava på riktig svenska...).Frågan är dock om detta bidrag kommer få några röster från norr om Hallandsåsen. Jag tvivlar. Detta är bonnigt och gammeldags, vilket kanske inte är helt i linje med vad som går hem i Melodifestivalen längre. Tvärtom lär detta få kämpa för att slippa sistaplatsen.

5. Dinah Nah - "Make Me (La La La)"

Retrokänslan fortsätter dominera lördagkvällen. Först ut var 80-talet med synthpop och hockeyfrilla, sen kom 60-talets Bondlåt, och lite senare även 40-talets "dans på logen" med Hasse. Nu blir det istället 90-tals disco för fulla muggar. Plötsligt känns det som att Pandora, Aqua, Scatman och alla de där bortglömda 90-talsikonerna har vaknat till liv igen, i vad som inte kan beskrivas som något annat än en "Absolute 90's"mash-up. Och vem är låtförfattaren? Dr. Alban såklart - Mr.90-tal himself!
Och givetvis är Dinah själv en 90-tals kändis, även om hennes hits i gruppen "Caramell" numera är rätt bortglömda. Men liksom många andra avdankade artister så har hon hittat till Melodifestivalen, och står nu på scenen och dansar så där som man själv gjorde på mellanstadiediscon när det begav sig. Bara detta faktum är ju en indikation på att detta borde konkurrera om sistaplatsen, men jag undrar ändå inte om det kan bli tufft om den när både mr. Hockeyfrilla och mr. Skåne konkurrerar om den... Tufft!

 6. Annika Herlitz - "Ett andetag"

Ryktet om schlagerns död är betydligt överdrivet, ett faktum vi ju kunnat konstaterat redan i tidigare deltävlingar. Däremot vette sjutton om Annika Herlitz (alias Elsa i "Frost") verkligen kan ses som ett livsuppehållande verktyg. Vi har tidigare sett hur exempelvis Magnus Carlsson dängade till musiksverige rejält i nyllet med sin Skara-schlager, vilket givetvis fått vissa experter att även tro på Annika Herlitzs schlagerballad på klingande svenska. Men medan Magnus Carlsson ju även är just Magnus Carlsson - så är Annika Herlitz knappast det, utan föga mer än möjligtvis en känd röst (som den som Elsa). Samtidigt kan hon ju alltid överraska, speciellt då hon ju går ut från en bra startposition, men att måla ut henne som en potentiell finalist vore ändå en grov överdrift. Tvärtom lär hon inte kunna förlita sig enbart på en stark låt, för det har hon inte. Inte heller på ett starkt artistnamn, för det har hon inte. Allt annat än att säga att det vore en stor skräll om hon går vidare, vore därför felaktigt.

7. Måns Zelmerlöw - "Heroes"

Så har vi till slut nått det sista bidraget i årets Melodifestival, vilket också var en av de ursprungliga favoriterna i tävlingen. Måns' comeback är egentligen sprängstoff i schlagersammanhang, vilket även indikeras av den oerhörda uppmärksamhet han fått hittills - trots att ingen hört hans bidrag förrän nu. Och så himla bra är det inte. Man blir faktiskt rent av lite besviken. "Heroes" har hunnit bli ett luftslott av förväntningar som Måns inte kan leva upp till - trots en otroligt nyskapande scenshow. Visserligen är bakgrundsprojektionen i 3D lite tafflig med tanke på att det ju bara är streckgubbar, men lite fräckt är det allt... Men vad hjälper det när den överväldigande känslan man får är "Var han inte bättre än så här i år?" Man vill ju liksom ha "Cara Mia-Måns" med sina dance moves, inte detta lite tafatta bidrag med streckgubbar. Risken finns alltså risken att Måns får utstå årets fiasko i mellon, trots att han tidigare varit så uppskriven. Men alltjämt kan jag nog känna att Måns är för stor för att falla redan i första omgången - han är lite som Titanic ur den synpunkten. Jag tvivlar på att svenska folket kasserar en sådan folkkär artist utan vidare. Final bör det alltså bli för Måns. Däremot lär han inte ha med någon toppstrid att göra där.

Summering: Den siste favoriten balanserar på en slak lina just nu: En undermålig låt riskerar att orsaka Måns' första riktigt stora fiasko. Samtidigt finns få uppenbara utmanare. Medan JTR med all sannolikhet kommer locka flickrösterna så kommer sannolikt Caroline Wennergren att vara den stora jokern för kvällen. Bådas låtar har alltså potential till att bli finallåtar - men i övrigt är startfältet mest en tävling i vem som kan vara mest retro. Med detta vill jag givetvis säga, att det inte är många som faktiskt förtjänar att gå vidare från denna deltävling - som troligen blir den sämsta i år. 

Melodifestivalen 2015: Efter Östersund - Fyra skrällar och en jojk

En krönikör på en av våra stora kvällstidningar skrev i Lördags kväll att Melodifestivalen har blivit en "ding-ding värld" - och radade upp ett antal faktum från den tredje deltävlingen som tills för bara ett tag sedan, varit helt otänkbara:

1. En låt, sjungen av en colombiafödd renskötande jojkare - tog sig direkt till final och är stor favorit där.
2. Kristin Amparo - med en låt skriven av fjolårets vinnande låtförfattare - förpassas till andra chansen - trots unisona hyllningar från samtliga experter.
3. Superveteranen Andreas Johnson - sist!!
4. Isa - kvällens stora underdog - gick helt otippat direkt till final och blev den nya storskrällen.
5. Ellen Benediktson lyckades inte ens ta sig till andra chansen, trots fjolårets succé. 

 Med andra ord - inget är sig längre likt i Melodifestivalen. Frågan är var det hela tar vägen nu?

1. Jon Henrik Fjällgren - Etnomusikens återkomst?

Jag tillhör den skaran av högst förvånade tv-tittare som inte riktigt förstår vad den stora attraktionen i den här låten faktiskt är. Det är en jojk. Knappt något mer än så. Sen är ju jojk alltid lite spännande och så, men någon ny Euphoria är det ju knappt. Heller ens någon ny "När vindarna viskar mitt namn" trots att man gärna vill få den känslan. Men faktum är att denna låt är så unik att den blir "one of a kind" i årets Mello, och sticker därför ut rejält - vilket nästan alltid är en konkurrensfördel. När startfältet dessutom är jämnt och likformigt i övrigt, så blir detta ett välkommet undantag för många - trots att låten egentligen inte är så bra. Hade exempelvis någon kunnat tänka sig att höra den här på radion? Nä, annat än Sameradion möjligtvis.
Jag tillhör till och med den skaran som vill gå så långt som att säga att Sverige riskerar ett nytt "Anna Bergendahl-fiasko" om vi skickar den här låten till Wien. Etnotrenden är död och begraven ute i Europa, och jag tvivlar starkt på att Europa kan tänka sig att väcka liv i den igen så fort de ser en jojkande colombiafödd same, med en spöklik bakgrundskör hängande i linor från taket. Så kaxiga ska vi inte bli - IGEN. Min förhoppning är att Internationella juryn tar ner hela bidraget till jorden igen, detta bör inte funka söder om Dalälven - med någon logik.

2. Kristin Amparo - tidernas låt, tidernas största röstningsfiasko.

Jag tillhör även den skaran som unisont hyllar både Kristin Amparo och hennes låt "I see you", som i mina öron är den klart bästa låten i årets Melodifestival - med den klart bästa sångerskan. Inte nog med att låten i princip är perfekt skriven och utmanar även den mest erfarna sångerskan med sina avancerade tonsvängningar - framförandet var dessutom klockrent. Elegant ljussättning och strålande kameraarbete. Det går inte säga något annat än att detta var låten som kunde burit Sverige till en ny Eurovisionvinst - men får nu istället åka till Helsingborg för att slåss mot Paradise Hotel-deltagare, japanska lolitadockor, och Andreas Weise. Hur tänkte Sverige här? Är det helt enkelt så att Kristin som person inte gick hem hos folket? Kanske är det en Sarah Dawn Finer-effekt, den mulliga tjejen som inte riktigt är tv-material? Eller är det kanske bara det att låten är för lik fjolårsvinnaren "Undo"?
I vilket fall så gjorde svenska folket bort sig igårkväll. Detta är årets bästa låt, bästa artisten och bästa framförandet.

3. Andreas Johnson - Sist för första gången.

Allra mest synd var det nog ändå om Andreas Johnson, som enligt egen utsago hade "sin bästa låt någonsin". Jag tillhör den skaran som iallafall tyckte att han hade en väldigt bra låt, om än inte hans allra bästa (=Sing for Me!). Och visst var det en mörkare och mer suggestiv låt vi fick höra från Andreas denna kväll, men i mina öron var det bara något positivt när han plötsligt uppdaterade sig till 2015. Men detta tyckte tydligen inte svenska folket som dängde ner honom i botten av resultattavlan och gav honom sin första sistaplats någonsin. I efterhand funderar jag på om det inte var p.g.a. hans långsmalrandiga kostym som fick honom att se ut som att fortfarande hade på sig sin morgonrock... Nåja.

4. Isa - Sveriges nya Kate Perry.

Jo, jag tillhör även den skara som faktiskt vågar erkänna att jag gillade och hoppades lite på Isa - dock inte innan jag hörde låten. Men faktum är att detta är årets glädjelåt, ett typiskt tuggummipopstycke som lika gärna kunde framförts på "Super Bowl" med två till synes berusade hajar dansande i bakgrunden. Visst, det är mellanstadiediskovarning på det här bidraget, men det är faktiskt tillåtet ibland. Och dessutom är det i kontrast till den andra finalisten, faktiskt en RIKTIG låt enligt konstens alla regler, som kan spelas på radion och som kan framföras internationellt utan att folk ser ut som fågelholkar. Okej, ingen vinnarlåt kanske, men visst förtjänar Isa att gå vidare till finalen, även om det var på bekostnad av årets bästa mellolåt.

5. Ellen Benediktson - inte någon ny SkrEllen.

Förra året blev hon hela Sveriges "Songbird" efter den stora "StjärnSmEllen" i första deltävlingen i Malmö. I år bytte hon balladen mot en Euphoria-kopia, och den den mörkblå klänningen med fågelvingar mot latexdräkten. Kort sagt, ett riktigt wild card... Det visade sig alltså vara en chansning som inte gick hem, och även om hon återigen sjöng prickfritt - så var det alldeles för likt Euphoria för att vinna. Sånt funkar inte i längden. Och ännu en gång har artisten på startposition 1 misslyckats med att ta sig till final - och sabbar statistiken ännu mer.

För övrigt: Vem kom på att Kalle Moraeus skulle göra pausunderhållningen? Hade man slut på idéer?
Jag har också en teori om att man slog någon sorts rekord i dåliga ordvitsar om Norrland igår. Aldrig förr har så få blivit skämtade om så mycket...

Summering: 
Svenska folkets vägar äro outgrundliga. Till final skickade man en jojkande renskötare och en 16-årig Kate Perry-kopia. Medan Kate Perry-kopian ansågs vara en superskräll, var den jojkande renskötare superfavorit. Emellertid gick inte den allmänt mest hyllade låten inte till final, utan fick tillsammans med sonen till Arne Weise istället åka till Andra Chansen för att tävla mot dokusåpakändisar och japanska lolitor. Samtidigt slutade en av våra mest meriterade och internationellt uppmärksammade artister allra sist, trots att han själv ansåg att detta var hans bästa låt någonsin. Schlagervärlden är i sanning upp-och-nervänd. 

Melodifestivalen 2015 Inför Östersund: En Colombiansk afton som förändrar allt

Medan SVT går från klarhet till klarhet försöker journalister och schlagerexperter desperat att få grepp om årets låtar - till synes utan framgång. Tills för en vecka sedan var Saade och Zelmerlöw alltjämt de stora favoriterna, men efter lördagens deltävling tycks Mariette ha seglat upp och förbi dessa två herrar, medan emellertid Magnus Carlsson tog över som den stora snackisen. Och när Melodifestivalen nu för första gången tar sig upp till Jämtland och Östersund, så verkar plötslig Jon Henrik Fjällgren fullständigt tagit över favoritskapet - medan Kristin Amparo också verkar ha proklamerats till självskriven finalist. Observera att dessa två går ut som 6:a och 7:a på lördag, vilket skulle cementera trenden vi tidigare diskuterat. Men under en närmare lyssning på låtarna, ställer man sig frågan om favoritskapet verkligen är skrivet i sten?

1. Ellen Benediktson - "Insomnia"

Kommer ni ihåg "Songbird" från förra årets mello? Glöm den, för nu är det tydligen helt andra tongångar som gäller för Ellen Benediktson. I vad som närmast kan beskrivas som ett totalt personlighetsbyte har Ellen slängt på sig BDSM-dräkten och sjunger om sömnsvårigheter på bästa sändningstid. Ingen "Song bird" här alltså... Låten och framförandet är helt uppenbart Euphoria-inspirerat, om än något mindre genomtänkt och lite mer repetitivt. Medan Ellen i all ärlighet sjunger förträffligt, saknas mycket av den önskvärda minnesvärdheten - vilket får mig att tro att Ellen detta år inte kan räkna med att bli den stora "skrEllen". Skulle dock tippa att den suggestiva "Insomnia" förpassas till Andra Chansen, eftersom Ellen trots allt gör sitt yppersta för att sälja in låten. Frågan är dock om svenska folket hunnit glömma Euphoria än, eller om Insomnia omedelbart kommer att avfärdas som plagiat?  

2. Kalle Johansson - "För din skull"

Kvällens svensktoppskändis har det oerhört svenska namnet Kalle Johansson, och är till råga på allt slående lik en viss kaviarprofil. Emellertid kan denna Kalle även sjunga, och dessutom riktigt bra. Han lyckades med konststycket att vinna tävlingen "svensktoppen nästa" där priset var en plats i Melodifestivalen - vilket innebär att han var den förste av årets melloartister att avslöjas. Problemet för dessa artister, som gått via genvägar till mellon, är att de oftast är relativt okända för de som inte vanligtvis lyssnar på exempelvis P4. I detta fall var han fram till vinsten i Svensktoppen nästa, enbart en småländsk lokalkändis, utan nämnvärda tidigare tv-framträdanden. Låten han tävlar med är visserligen ett G:son-verk, men känns mer som just ett svensktoppsbidrag än Melodifestivalbidrag 2015. Visst blir man glad över att höra Kaviar-Kalle sjunga, och glädje skall inte underskattas - men något finalbidrag är det inte. Snarare luktar det ännu en gång sistaplats för bidrag 2...

3. Andreas Weise - "Bring Out the Fire"

Efter tidigare mycket snack och lite verkstad så har Andreas Weise till slut fått tummen ur, och ställer upp i Mellon. Medan hans pappa Arne debuterade i Melodifestivalen redan 2013 (som del i Sean Banans framträdande) så kör Andreas en helt annan stil. Genast blir det mer stil, elegans och soul i Mellon, eftersom Andreas Weise knappast kan beskrivas som en pop- eller schlagerartist. Tvärtom så känns det plötsligt som att Mellon tar sig tillbaka genom decennierna, mot 80-talet och någon random Marvin Gaye-konsert. Det är visserligen underhållande och tilltalande på sitt vis, men knappast något som lockar röster eller får Bert Karlsson att ringa. Men visst kommer Andreas att ha sin publik, och snubben sjunger ju fantastiskt, men trots det så känns det inte på något sätt självklart att han tar sig vidare. Detta är helt enkelt för klassiskt för att lyckas i Mellon.

4. Andreas Johnson - "Living To Die"

Ett av de få riktigt stora namnen inför årets Mello var Andreas Johnsson, som därför också på ett tidigt stadium blev en av tre stora förhandsfavoriter i media. Så här några dagar inför deltävling 3, så är Andreas dock inte ens tippad att gå vidare bland många experter - tvärtom har han förpassats till "föredetting-hinken". Lite orättvist om ni frågar mig, Andreas ställer i år upp med ett av de modernaste bidragen som vi hört på länge ifrån denne man - som ju annars mest varit känd för sitt Beatles-inspirerade sound. Årets Johnsonska bidrag är betydligt mörkare och mer suggestivt än vi är vana vid och dessutom ligger basgången helt rätt i tiden. Faktum är att "Living to die" känns som en moderniserad version av Andreas' första internationella hit "Glorious" - om än lite mörkare. Jag gillar det här, men inser också att dessa mörkare tongångar möter hård konkurrens denna kväll - både ifrån Ellen, men också Kristin Amparo. Jag tror heller inte att Charlotte Perrellis lasershow från 2008 hjälper till så mycket, tvärtom anar jag att Andreas denna gång riskerar bli förbisprungen av yngre förmågor. 

5. Isa - "Don't Stop"

Som omedelbar kontrast till Andreas Johnson kommer så en ung blond tjej som sjunger en glad Kate Perry-inspirerad låt. Isa är verkligen på alla sätt en motsats till Andreas Johnson - en tonåring som som nästan halvnaken dansar sig in i popdjungeln. Men det var ju faktiskt förväntat - Isa har låååång erfarenhet av tv-framträdanden då hon redan som 5-åring tävlade i Småstjärnorna, men sedan dess även varit med i Lilla Melodifestivalen och Sommarkrysset. Kort sagt, hon är redan en härdad artist. Intressant nog så har flera av våra tidigare Lilla melodifestivalen-deltagare blivit framgångsrika melloartister - Ulrik Munther och Molly Sandén är två exempel på detta. De har redan rutinen och i flera fall så är de redan vana vid stjärnlivet. I Isas fall finns till och med prisbelönt dansvana. Kort sagt, det är upplagt för succé. Däremot verkar denna uppfattning inte vara förhärskande bland experter som avfärdar Isa som tuggummipop och alldeles för mainstream. Emellertid menar jag att detta är Isas starkaste kort - ingen konkurrerar med henne om denna genre på lördag. Hon lär överraska och jag har inga problem med att se henne i final, även om jag inser att låten kanske inte är den bästa i kvällens startfält...

6. Kristin Amparo - "I See You"

Kvällens stora utropstecken, tillika den första colombianen, är Kristin Amparo - en f.d. X-factor deltagare som slog igenom på allvar i Sverige i somras med hitten "Din Soldat". Kristin är en "Sarah Dawn Finer personlighet", som sjunger galet bra och som dessutom verkar vara väldigt utåtriktad och social. Men det stora utropstecknet är låten, som balanserar på gränsen av vad som faktiskt skulle kunna vinna både Mellon och Eurovision. Även om det är en ballad, så är detta helt klart i linje med exempelvis "Undo", "Empty Room", och inte minst "Moving on". Självklart är det Fredrik Kempe som står bakom - och frågan är om detta inte slår hans fjolårsvinnare "Undo", som han ju också skrev med David Kreuger (som även varit med och skrivit "I see you"). Jag kan redan nu känna lukten av champagne runt den här låten. Det enda som faktiskt talar emot en finalplats just nu är Kristin själv. Även om hon har en bakgrund i X-factor och har en sommarhit från ifjol i bagaget - så är hon inte en självklar kändis för svenska folket än. Hon har en uppförsbacke och lär få kämpa rejält för att gå hem i stugorna, den saken är säker. Men låten är så pass bra, att det borde funka ändå. Och kollar man på hennes startplacering och hennes odds, så verkar det som att Kristin redan har en fot i finalen.

7. Jon Henrik Fjällgren - "Jag är fri (Manne Liem Frije)"

Och så till kvällens andra colombian, som också självklart har samisk bakgrund. Till råga på allt detta är han uppväxt och bosatt i Härjedalen och har alltså i princip hemmaplan i Östersund. Som om inte detta vore nog är han numera också superfavorit bland journalister och oddssättare - och har seglat upp som en av favoriterna till mellovinsten. Anledningen: Jojk. Jon Henrik Fjällgren vann som bekant Talang 2014 - och blev den förste jojkaren som gjorde det. Hans album som följde blev en storsäljare - troligen den största framgången för samisk-inspirerad musik någonsin. I Melodifestivalen på lördag blir det därför också, föga förvånande, en uppvisning i samisk kultur - med både andar, lägereldar och trolltrummor. Och jojk givetvis. Tydligen älskar media detta. Jag hör däremot bara en 90-tals renässans av artister som Enya och Enigma - som visserligen är bra men knappast värd att skicka ut i Europa. Hade man däremot försökt slänga in Roger Pontare där med det klassiska schlagerflåset och indiandanserna så hade det plötsligt blivit mycket mer intressant. I nuläget är jag därför lite konfunderad över vad folk kommer att tilltalas av här. Den samiska kulturen? Javisst, det är otroligt kul att se den i Melodifestivalen - den är välkommen! Men det gör ju inte låten bättre direkt. Framträdandet? Jovisst, magiskt och välproducerat - men kan lika mycket avfärdas som en pastisch av samisk kultur. Jag menar, seriöst - en liten lägereld på scenen? Varför inte ta in lite renar och en kåta också ? Men tydligen måste man göra samisk musik på det här sättet - och det finns säkert många som tycker det är bra. Jag drar mig dock för att säga att detta är värt en finalplats. Tyvärr.

Summering: 
Tufft startfält som präglas av suggestiv mörk musik, men också av colombianer och konkurrerande genres. Medan Kristin Amparo känns given i finalen så vill experter och oddssättare även sätta in Jon Henrik Fjällgren där - men jag tvekar. Hellre Andreas Johnson eller Isa - eller rent av Ellen. Men jag tror att Kalle Johansson och Andreas Weise i vart fall kommer få svårt att gå vidare - de känns tyvärr lite för åsidosatta en kväll som denna.

Melodifestivalen 2015 Efter Malmö: Är gammelschlagern tillbaka?

Den andra deltävlingen i Malmö höll faktiskt vad den lovade - vi fick se ett program som levererade fortsatt strålande underhållning från både programledare och pausunderhållning. Medan låtkvaliteten visserligen var lägre än förra lördagen, så blev åtminstone jag positivt överraskad över hur snyggt producerade de var och galet bra scenframträdandena gjordes. Årets melloturné har fått en flygande start på alla sätt. Detta verkar dessutom alla schlagerjournalister vara rörande överens om - även om meningarna går något isär om vad som varit den största överraskningen i lördags.
De största snackisarna är onekligen Samir & Victors flopp - de som alla trodde skulle bli den nya "Sean Banan" halkade istället in i andra chansen på ett bananskal, och lämnade istället något oväntat plats för Mariette och Magnus Carlsson. Men sen var det också redan innan klart att denna deltävling skulle bli ett getingbo - och när SVT släpper de fullständiga röstningsresultaten efter finalen så lär detta bli tydligt. Jag anar att det nog inte var många röster som skilde toppbidragen åt...

Snackis 1: Floppen

Samir & Viktor - jag förstår helt ärligt inte hur de kunde gå ut som förhandsfavoriter i lördags, med tanke på, ja, allt i deras låt och framförande... De känns mer plastiga än t.o.m. Dolly Style förra lördagen, och även om låtens melodi var "klistrig" så var den "klistrig" på det sättet som snarare irriterar huden och orsakar äckliga utslag. Av publikmottagandet att döma var detta en uppfattning som nog delades av den stora merparten. Att sen, dessutom springa omkring med en selfie-pinne (världshistoriens kanske mest idiotiska uppfinning) och hoppas på att de skulle kunna instagramma sig sin väg till finalen - känns passande nog också som världshistoriens sämsta idé - i en musiktävling åtminstone. Så därför vill jag givetvis tacka svenska folket för att man valde att INTE skicka dessa spray-tanade Humle & Dumle direkt till finalen! Dock inser jag med all nödvändig insikt, att de förmodligen tar sig till final ändå genom Andra Chansen - eftersom i år hela hälften av bidragen där (4) går till final. Svårt att missa final alltså, även för en sång om att ta foton på sig själv med mobiltelefonen...

Snackis 2: Gammelschlagern är tillbaka

Magnus Carlsson slog till med en finalplats - trots att "Möt mig i Gamla Stan" är en riktigt gammal hederlig discoschlager som experterna trodde var en utdöd genre numera. Men helt uppenbart så funkade denna Barbados 2.0-hit även i 2015 års Mello - till mångas förvåning. Kanske inklusive mig. Såsom många experter helt riktigt pekat ut så har ingen låt av denna typ kvalificerat sig till final de senaste 6 åren - tvärtom har många gamla schlagerrävar som insisterat på att banka huvudet i gammelschlager-väggen fått se sig besegrade och bortglömda redan i deltävlingarna. Vi minns ju alla Swedish House Wives 2013, samt en uppsjö av andra artister inklusive Magnus Carlsson själv - som alla fallit offer för denna schlagerdöd.
I år lyckade Magnus dock till slut ta sig till finalen - sist var 2006. Hans framgång har fått många journalister att prata om gammelschlagerns återkomst - vilket kanske är en sanning med modifikation. Även om det är helt sant att vi nu faktiskt har en traditionell schlager i finalen, tror jag knappast att låtens traditionella genre var anledningen till finalplatsen. Jag ser flera andra anledningar:

1.  Startfältet var av betydligt lägre kvalitet än det förra. I konkurrensen var låten faktiskt bland de bättre, även om man bortser från genrevalet.
2.  Magnus Carlsson är ett känt namn - och i synnerhet i jämförelse med de flesta andra artister i lördagens startfält. Detta var hans comeback - och när det fanns så få andra starka stjärnor som kunde överlysa honom så var det svårt att undvika att han fick uppmärksamheten.
3.  Hans låt var faktiskt den enda riktiga upptempolåten i tävlingen förutom Samir & Viktors. Det är faktiskt viktigare än man tror - för Magnus livade upp stämningen rejält efter diverse cancerlåtar, falsksjungande balladtanter och överurringade baby-pratande divor med glödlampor. I princip kan man nog säga att Magnus räddade deltävling 2 från att dö balladdöden, och fixade i gengäld till ett uppsving för gammelschlagern i mellon. Inte dåligt!

Sen ska visserligen poängteras att detta inte är en låt som hör hemma i 2015 års Melodifestivalfinal - ändå. Magnus hade åkt ut i vilken annan deltävling som helst. Nu fick han en förnämlig inbjudan direkt till finalen genom sin lottning, och tog den. Men i finalen luktar det redan nu en sistaplats.

Snackis 3: Mariette och den brutna idol-förbannelsen

För min personliga del blev Mariette ett stort utropstecken under lördagskvällen. Vilket framförande!! GALET BRA! Av alla framföranden hittills i årets Mello så var hennes det klart bästa och mest genomtänkta. Saade kan inte komma i närheten av den säkerhet och visuella elegans som Mariette lyckades med. Även om låten inte riktigt bär hela vägen, så blev hon en klar favorit för mig och har helt klart potential att även klara sig ute i Europa.
Däremot var detta inte lika självklart innan lördagskvällen. Mariette var fortfarande "enbart" en f.d. idol-deltagare som liksom alla andra skulle försöka slå igenom i Melodifestivalen. Förra veckan såg vi att det var lättare sagt än gjort - då alla idolartister åkte ut. Och faktum är att det alltid går lite  knackigt för denna artistgenre. Man får verkligen ha tur om man ska ta sig långt i mellon - särskilt om man "bara" är känd från en talangjakt sedan tidigare. Mariette visade dock att hon pallade för trycket - och överraskade schlagerexperterna.

Snackis 4: Videon

Och återigen fortsätter programledarparet att briljera, denna gång lyckades de med prestationen att göra ett "Empire state of mind" på Åkarp, Burlövs näst största tätort. Alla vi som varit i Åkarp kände igen oss direkt, och ja - det var förbaskat roligt. Mer sånt!

Som avslutning kan vi konstatera att ännu en gång har 6:an och 7:an tagit sig direkt till final - vi börjar se ett statistiskt mönster! Frågan är Kristin Amparo och Jon Henrik Fjällgren blir lika framgångsrika utifrån sina startplaceringar nästa vecka?? Är det fortfarande röstningsappen som spökar tror ni? Vi får väl se....

Schlagermagistern om Eurovisionbomben - Australien deltar för första gången i år!

Australien i Eurovision Song Contest? Ja, det är tydligen verklighet efter att EBU i veckan släppte nyheten att det kängurubefolkade krokodilbrottande landet på andra sidan jordklotet ska tävla för första gången i årets Eurovision. För Eurovision-amatören kan detta verka helt vansinnigt - men för oss Eurovision-nördar låter detta faktiskt betydligt mer vettigt än man kan tro. Jag ska strax förklara varför. Men först ska vi reda ut vad EBU faktiskt har bestämt:


Australiens stora nationella Tv-bolag SBS är alltså INTE medlem i Europeiska radio och TV-unionen (EBU), utan har status som "associerad medlem" - en typ av juridisk status som innebär att man får ta del av EBU:s sändningar - men inte själv delta och besluta om dem. De som enligt reglerna får delta i exempelvis Eurovision Song Contest är bara de som är fullständiga medlemmar, d.v.s. de länder som tillhör det "Europeiska sändningsområdet" vilket innebär Europa, Nordafrika, Mellanöstern och numera även västra Centralasien. De nationella tv-bolag därifrån som är fullständiga medlemmar i EBU får alltså delta även i Eurovision - vilket är anledningen till att Israel får delta trots att landet inte är en Europeisk stat. Även Marocko deltog en gång, 1980 - med den i Europa då mycket kända sångerskan Samira. Landet slutade på näst sista plats. Emellertid så har flera andra länder, som inte alls räknas som europeiska, antytt att de vill vara med i Eurovision - såsom Libanon, Tunisien och Jordanien. Dessa skulle alltså kunna få delta, om de bara hade tagit beslut till att göra så - men oftast har de stört sig på Israels medverkan och därför avböjt deltagande. Brist på pengar har varit en annan anledning.

Australien däremot har inga problem med vare sig Israel eller pengar, men är dock inte en fullständig EBU-medlem eftersom de inte tillhör det europeiska sändningsområdet. Istället är det australiska tv-bolaget SBS associerad EBU-medlem och får därför bara SÄNDA Eurovision, vilket de gjort ända sedan 80-talet. Det som alltså dock hänt nu i år är att EBU, i linje med mottot för årets Eurovision "Building Bridges" och för att uppmärksamma Eurovision Song Contests 60 års-jubileum, gör ett tillfälligt undantag i reglerna och bjuder in Australien att delta. Detta innebär att SBS inte bara får sända, utan också skicka ett eget bidrag och rösta i Eurovision - men bara i år. Australiens låt kommer p.g.a. detta att vara ett automatiskt finalbidrag och behöver därmed inte kvala i någon semifinal men kommer däremot att få rösta i båda semifinalerna. Anledningen är att EBU inte vill att Australiens deltagande ska gå ut över något europeiskt lands deltagande - vilket innebär att man istället för 26 finalbidrag nu istället har 27. Det blir en lång final med andra ord... Och skulle sedan Australien faktiskt vinna årets Eurovision, ja då har EBU bestämt att man ska låta SBS bestämma ny värdstad - men den måste vara i Europa. Vi får då alltså inte något Eurovision 2016 i Sydney, om ni nu trodde det.

Nu kanske många ändå tycker att det hela känns väldigt konstigt. Varför ska ett land på andra sidan jorden plötsligt vara med i EUROvision? Eurovision är väl en europeisk angelägenhet? Vi kan väl inte bara släppa på den regeln och släppa in USA, Kina och Japan i Eurovision - då får man väl ha ett schlager-VM istället?
Förvisso.
Faktum är att man har diskuterat ett eventuellt "Worldvision" förut, men inte hamnat någonvart. Men konceptet Eurovision har exporterats till Asien, där Asiavision gick härom året. Även i USA finns ett liknande koncept. Men problemet är att det inte är i närheten av samma popularitet som i Europa - det är alltjämt en mycket konstig grej att länder ska tävla sinsemellan om musik. Det är inte helt lättsmält för utomstående länder att förstå. Dock har Australien alltid haft ett öga på Europa, eftersom landet är en del av det Brittiska samväldet och har därför alltid varit nära knutet till Storbritannien. Att Eurovision därför varit så oerhört populärt i Australien ända sedan 80-talet, trots att landet inte själva deltagit, är ett bevis på hur stark kulturell anknytning landet har till just Europa. Men sen kan ju påpekas att en mängd australiensiska artister deltagit för andra länder i Eurovision genom åren:
Olivia Newton John (Storbritannien 1974), Gina G (Storbritannien 1996), Sångerskan i Texas Ligthning (Tyskland 2006) och inte minst mr. Eurovision själv, Johnny Logan som faktiskt är född och uppvuxen i Australien, men senare blev hedersmedborgare på Irland efter alla sina Eurovisionvinster.

Med andra ord: Australien har alltid varit en del av Eurovision - om än osynliga för oss européer. Så om det finns något land utanför Europa som förtjänat en plats i Eurovision, så är det Australien - punkt slut.

Det som är det intressanta att spekulera i nu, är vad deras medverkan kommer att få för effekter. Vilka länder kommer de att rösta på? Sverige!?
Ja, inte omöjligt. De senaste åren har de australiensiska tv-tittarna kunnat rösta i Eurovision precis som alla vi andra - med undantaget att deras röster inte räknas utan är helt inofficiella. Resultatet publiceras dock alltid, så de kan se hur Australien hade röstat om de varit med - och nästan alltid stämmer det överens med resten av Europa. 2012 skulle de ha givit sin 12:a till Loreen, 2013 till Emmelie de Forest och 2014 till Conchita. Däremot har man ofta givit lite mer poäng till Irland, Grekland och Sverige än vad de flesta andra länder gjort. Självklart hoppas vi på att det mönstret återupprepas i år!
Samtidigt kan man ju fundera på vilka länder som kan tänkas ge poäng till Australien. Det är givetvis helt omöjligt att säga, men en vild gissning är väl att Storbritannien och Irland ger lite ströpoäng ditåt. Även Sverige kan nog gå den vägen.
Men det faktum att ett så fjärran land tävlar i "vårt" Eurovision kan nog ge dem rejält med uppmärksamhet ändå - och jag tvivlar inte en sekund på att Australien kommer få en bra slutplacering. Landet har en välutvecklad musikindustri och kan det där med popmusik - så om inte grannröstandet tar till sig absurda proportioner i år, så lär Australien få många långväga 12:or.