Vem säger "Good Evening Europe" - snart vet vi!

Idag avslöjade SVT att man på Måndag kommer avslöja vem/vilka som kommer att vara programledare för Eurovision Song Contest i Malmö i Maj. Men spekulationerna om vem/vilka som ska få den stora äran har pågått ända sedan Loreens sista 12-poängare trillade in i Baku i våras. Men ärligt talat så är det banne mig helt omöjligt att gissa i den här frågan! Det enda vi vet med säkerhet är att SVT uttalat att de siktar på att det blir EN programledare i Eurovision i år - för att kunna göra hela showen mer personlig. Och detta applåderar jag! Jag är vansinnigt trött på att lyssna på människor som knappt talar engelska försöka ha en "spontan" dialog mellan sig - för att sedan dra nått torrt skämt som ingen förstår. De absolut bästa programledarinsatserna har skett då programledaren varit ensam - det blir liksom inte någon föreställning av det, inga krystade dialoger eller försök till situationskomik. Istället blir det ett riktigt tv-program! Du hittar exempelvis inget annat tv-program (annat en Filip & Fredrik) som har två eller tre programledare. Av någon anledning har Melodifestivalen och Eurovision dock slagit mynt av att alltid ha fler programledare än nödvändigt, trots att man tidvis försöker sära på dem så mycket som möjligt...
Så bara så att ni förstår hur jag tänker här så ska jag ge min topplista på de bästa och de sämsta programledarna i Eurovision genom tiderna.

Vi börjar med de absolut sämsta:

3. Karin Falck (Stockholm 1975)


Jag skäms bara för EN ENDA svensk programledare i Eurovision - nämligen vår allra första. Karin Falck var programledare för Melodifestivalen 1975 och blev också utsedd till att leda den stora finalen som för första gången skulle gå i Sverige. Tyvärr hade internationaliseringen av Sverige inte hunnit så långt 1975, vilket märktes allt för väl i lilla Stockholm. Även om Karin var en mycket etablerad programledare i SVT, var hon inte lika van vid att behöva tala vare sig engelska, franska eller kunna räkna. Detta var ett stort problem för SVT, och i synnerhet på 70-talet när resultatskyltarna fortfarande var dyra mekaniska vidunder som ofta gav fel siffror, och röstningsavgivningen från varje land skedde via telefonsamtal - där man ibland knappt kunde höra vad röstningsavgivaren sade överhuvudtaget. Karin hade därmed inte en chans att få allt att gå ihop och därmed så är 1975 års Eurovision mer en skrattfest för oss som lever i 2010-talets internationella värld. Bredare svensk brytning än "Wälkom tu Stockholm änd Älvsjömässan, änd dä Juråvischon sång kontäst najtinhandrädd änd säväntifajv" hittar du inte idag. Hon lyckades också åstadkomma klassiska fraser som "How much is twelve i France?". Fortfarande en groda väl värd att påminnas om - ifall då vi svenskar tror att vi är så himla mycket bättre än alla andra.

2. Eldar "Ell" Gasimov, Leyla Aliyeva och Nargiz Birk-Petersen (Baku 2012)


Dessa tre programledare är riktiga lågoddsare för priset "sämsta programledartrio EVER". Det faktum att de nästan pratade sämre engelska än Karin Falck är imponerande, i synnerhet då vi lever i 2010-talet. Det faktum att de heller inte kunde texten till Eurovisions största hit någonsin "Waterloo" - men ändå försökte sjunga den live - gör inte saken bättre. Vidare så anser jag att de som skrev manuset till dessa ankor borde skjutas på sedvanligt post-sovjetiskt manér och stödgrupper för människor som sett tävlingen borde insättas snarast. Det finns inget annat ord för deras insats än totalt FIASKO. Ingenting blev bra och dessutom var hela konceptet med tre programledare, redan innan 2012, totalt överflödigt. Hellre två eller en programledare som talar dålig engelska och franska än tre som gör det samtidigt och dessutom på ett uppenbart inövat sätt. Ett gäng högstadieelever från Kumla hade gjort uppdraget bättre.

1. Toto Cutugno & Gigliola Cinquetti (Rom 1991)

Vinnarna av priset för "sämsta programledare EVER" går dock till de synnerligen enerverande italienska programledarna Toto Cutugno och Gigliola Cinquetti. Innan jag dock förklarar varför bör jag påpeka att Gigliola inte egentligen bör vara med här, eftersom hon var den ende av de två som faktiskt var kvalificerad till uppdraget och skötte sig förvånansvärt bra. Dels bör också påpekas att Eurovision i Rom 1991 överhuvudtaget var ett enormt fiasko, för alla utom Sverige - som ju vann med Carola.
Men Toto Cutugno kommer för alltid att gå till historien som den värste programledaren någonsin. Han vann tävlingen som artist 1990 - och insisterade på att få vara programledare på hemmaplan året därpå - så han fick sälja in sin vinnande låt igen. Låten hade nämligen floppat totalt i Europas hitlistor. Problemet med hans programledarskap var dock ganska fatala:
1. Han talade ingen engelska överhuvudtaget.
2. Han talade om möjligt ännu mindre franska.
3. Han talade alldeles för mycket italienska.
4. Han trodde att det skulle räcka med att tala italienska hela tiden för att vara programledare
5. Han ansåg sig själv vara den ende programledaren och ansåg att han var den store stjärnan för kvällen. Slutresultatet blev att han hela tiden tog över showen, avbröt sin kollega Gigliola, pratade italienska i hög hastighet och förstod ingenting av vad röstningsavgivarna eller röstningskontrollanterna sade till honom. Han var alltså ett fullständigt yrväder. När Carola dock till slut vunnit så fick hon vänta i flera minuter på att sjunga vinnarreprisen, då Toto insisterade på att hålla en lång utläggning på italienska om hur kvällen hade varit. Inte så konstigt att finna honom högst på sämst-of-listan....

Bästa programledare:

3. Terry Wogan & Ulrika Jonsson (Birmingham 1998)


Det är hittills bara ett enda par som någonsin lyckats fullända programledarskapet i Eurovision - och ironiskt nog så är det en svenska och en irländare. Svenska Ulrika Jonsson var en omåttligt känd profil bland ungdomarna i Europa under hela 90-talet då hon var programledare för Europeiska MTV:s många musikprogram. Med sin perfekta engelska bosatte hon sig i London och blev dessutom känd som Lars-Göran Ericssons kvinna. Hon var ett uppenbart val som programledare när England fick arrangera tävlingen 1998, trots att hon var svensk egentligen. Terry Wogan är en närmast legendarisk Eurovision-kommentator för BBC (brittiska tv-bolaget) och hade varit det sedan början av 70-talet. Han var dock egentligen från Irland men hade en fruktansvärt lättsam inställning till Eurovision. Detta, tillsammans med hans stora självdistans gjorde att han i sig blev en del av underhållningen - folk såg på Eurovision lika mycket för musiken som för att höra Terry Wogan skämta om den. Men det var först 1998 som han faktiskt fick ställa sig framför kameran istället för bakom den, och tillsammans med proffsiga Ulrika så var de två det perfekta programledarparet. De behövde inte öva in krystade dialoger eller putslustiga skämt, de behövde bara vara sig själva. Där satte man ribban för alla andra programledare - en ribba som fortfarande ingen annan tagit sig över.
 
2. Lill Lindfors (Göteborg 1985)


Alltså, man får säga vad man vill om svenska kvinnor, men de kan tappa kjolen med stil! Visst, alla vet ju att Lill Lindfors tappade kjolen i direktsändning - för att direkt efteråt vika ned resten av sin topp till en ny klänning - för övrigt historiens första nakenchock - men varför är detta så viktigt? Jo, detta markerar ett helt nytt tänkande för programledarskapet i Eurovision - man får bjuda på sig själv och vara spexig! Det faktum att Lill Lindfors lyckades lura en hel värld - framförallt de höga cheferna i EBU som enligt vittnen höll på att hjärtattack - är bevis för hur stort denna kjolkupp var. Hon förändrade synen på vad en programledare kan göra i Eurovision och dessutom att kvinnliga programledare inte behöver vara höviska varelser utan självdistans - utan roliga och impulsiva. Dessutom talade hon utmärkt engelska och hade inga problem med någonting under kvällen. Kort sagt lyckades hon inte bara med ett helt perfekt ledarskap, hon förändrade hela synen på vad ett perfekt programledarskap kan vara. Det är troligen därför hon toppar alla fanlistor över de mest omtyckta programledarna.

1. Katie Boyle (London 1960, 1963, 1968, Brighton 1974)


Man skall komma ihåg att man mäter alla programledare efter den allra största och mesta programledaren i Eurovisions historia. Katie Boyle är utan tvivel den som kan ses som Eurovisions egen programledarmamma, då hon kontinuerligt ledde de brittiska arrangemangen av Eurovision under hela 60-talet och 1974. Hon var den som satte den ursprungliga standarden att med grace och klass leda hela programmet med full kontroll, vilket inte var helt lätt under den tid då Eurovision hade ett helt oförståeligt poängsystem och dessutom resultattavlor som ibland slutade fungera. Katie är en odödlig legendar som med tiden kom att personifiera Eurovision, vilket väldigt få programledare kan sägas göra. 
Hon är en given etta på listan.

Nåja, vem leder tävlingen i Malmö då?! Enligt bettingbolagen är dessvärre Gina Dirawi och Danny Saucedo favoriter - mest med anledning för att de ska hålla i Melodifestivalen. Det förefaller dock ganska orimligt att dessa två skulle bli programledare i Malmö - dels eftersom SVT uttryckligen sagt att endast EN programledare kommer finnas och att Gina inte gjort något annat programledarskap än Melodifestivalen (hon är fortfarande nybörjare) och dessutom med tveksamma kunskaper i Engelska och Franska. Danny har dessutom aldrig varit programledare, så honom kan vi nog utesluta direkt. Dessutom brukar bara artister som varit med i Eurovision vara programledare, så Danny har knappast någon fördel där heller. Av de andra favoriterna bland bettingbolagen är Kristian Luuk, som verkligen har erfarenhet och dessutom gjort Melodifestivalen 2 gånger. Frågan är dock om en komiker av hans kaliber skulle passa som programledare i Eurovision - risken finns att så inte är fallet. En annan som ironiskt nog lyfts fram är Per Lernström som inte ens är anställd av SVT. Risken att han blir vald är nog minimal. Hoppas jag... Man skall dock påpeka att vi ju inte alls vet hur SVT tänker här, de kan ju faktiskt vilja ha en helt ny förmåga - eller ett gammalt beprövat kort. Mitt tips är dock att det blir en kvinna, eftersom SVT är fullständigt genusmedvetet. Jag tror därför på en rolig kvinna med charm - som dock talar bra engelska. Kollar man vad artisterna (och vad jag tror, andra människor också) tycker, så är det Sarah Dawn Finer som är högst i topp, mycket p.g.a. att hon har erfarenhet, är rolig och dessutom duktig på språk. Problemet är väl kanske snarare att hon faktiskt är uppbokad fram till mitten av Maj, vilket ställer till det lite. Måns Zelmerlöw är ju tillsammans med Gina Dirawi annars artisternas andrafavorit - vilket inte är konstigt. Skåningen Måns har ju gått hem hos svenska folket ordentligt i Allsången på Skansen - något han har gemensamt med en annan Eurovisionprogramledare - Anders Lundin. Finns ett samband? Vi får se. Personligen hade jag gärna sett Måns och Sarah - mest därför att de kompletterar varandra bra, men också då de är de just nu mest populära programledarna i Sverige. Om någon själv ska ha ansvaret så skulle det nog bli Sarah. Eller kanske Kristian Luuk. Jag gillar båda skarpt, men Sarah hade nog varit mer realistiskt.
Svaret får vi 11.15 på Måndagen den 28 Januari - på SVT PLAY:
http://www.svt.se/melodifestivalen/live-se-eurovisions-programledare-avslojas

Countdown till Melodifestivalen 2013

På lördag den 2a Februari drar Melodifestivalen 2013 äntligen igång - en melodifestivalturné som har helt andra förutsättningar än tidigare års melodifestivalturnéer. Det är nämligen första gången det "nya" melodifestivalkonceptet med turné runt om i landet har bevisats vara framgångsrikt i Europa - vi vann ju faktiskt förra året. Efter 11 år med konstanta klagomål har Christer Björkman äntligen bevisat att den nya Melodifestivalen kan producera Eurovisionvinnare - och att det går att hitta svenska artister som håller internationellt. Därmed kan man nog utan större problem hävda att Melodifestivalen i år har betydligt bättre självförtroende än på många år. Frågan är om detta kommer att märkas även i musiken? Det återstår att se. Men med bara knappt två veckor kvar till startskottet i Karlskrona så känner jag att det är dags att gå igenom mina förväntningar och mina funderingar - eller rättare sagt mina utropstecken och frågetecken:

Utropstecken:

1. Finalen i Friends arena - årets största schlagerevent!

Det var uppenbart redan i somras att Melodifestivalen 2013 skulle komma att ha storhetsvansinne. Vår svenska final kommer att ske i Skandinaviens största arena, Friends Arena, inför nästan 60.000 åskådare medan den internationella finalen, Eurovisionfinalen, kommer ske i Malmö Swedbank arena inför knappt en femtedel av Friends arenas publikkapacitet (15.000) i publiken. Melodifestivalens final kommer alltså bli den största schlagerhändelsen i världen i år, då inget annat land ens kommer i närheten av en sådan final - och bevisligen inte heller den internationella finalen. Detta känns väldigt konstigt, men faktum är att Melodifestivalens final dessutom kan bli den största schlagerhändelsen i världshistorien - det finns ingen arena som arrangerat vare sig en nationell final eller Eurovision som har haft större publikkapacitet än Friends Arena. Med andra ord lär finalen bli en sjuk schlagerupplevelse - iallafall för de som är på plats i arenan. Risken är ju dock givetvis att detta inte märks i tv:n för alla som tittar på det. En så stor arena kan ha förmågan att få hela arrangemanget att se litet och obetydligt ut - något som hände när Köpenhamn lade Eurovision i Parken 2001. Den arenan var hälften så stor som Friends arena är. Men det lär bli en helt unik upplevelse och jag är helt övertygad om att Sverige kommer att etablera sin ställning som Eurovisionlandet nummer 1 efter finalen den 9e Mars. Inget annat land kommer någonsin att kunna slå en final i Friends Arena.

2. Stora stjärnor mot nya stjärnskott

Man kan tala hur mycket man vill om arenor och grafik, men det är ju trots allt musiken som är det viktiga i Melodifestivalen. Ofta är det ju skit alltihop - om man ska gå på den allmänna uppfattningen, men de senaste åren kan ju ingen förneka att det gått riktigt bra för bidragen i Melodifestivalen. Bara en sådan sak som att Loreen toppat alla listor i Europa och blivit en av tävlingens mest framgångsrika låtar någonsin - bevisar ju ett och annat! Men kommer det att bli likadant i år? Möjligheten finns. Även om det väl inte finns någon omedelbar självklar vinnare av Melodifestivalen på förhand har bettingbolagen redan satt sina odds på vinnaren, även om det är jämnt i toppen:
(Lägsta oddsen)
Ulrik Munther 4,50
David Lindgren 5,00
Army Of Lovers 5,00
Yohio 6,00
Janet Leon 6,00
Amanda Fondell 7,00
Anton Ewald 10,00
Robin Stjernberg 12,50
Eddie Razaz 17,00

Tonårsflickidolen Ulrik Munther verkar ha ett överläge - kanske för att han blivit fullständigt överexponerad i media - och framförallt i SVT det senaste året. Han har bland annat haft ett eget tv-program om sin turné i Japan, och deltagit i diverse tv-program i SVT:s regi. Frågan är om Ulrik kan slå sin tredjeplats från ifjol - då behöver han en bra låt till skillnad från den juvenala skitlåt han hade förra året. David Lindgren har också haft mycket att göra, men har till skillnad från Ulrik precis slagit igenom - i förra årets Melodifestival. Frågan är om Skyline är låten som ska ta honom ett steg högre? Nu är han ingen debutant längre - många har förväntningar på honom. O andra sidan är han van vid att prestera, så nog kommer Skyline gå i taket ändå.
Förutom dessa hittar vi också ett stort gäng debutanter i toppen, som har stora förväntningar på sig. Amanda Fondell, idolvinnaren och hitmaskinen, har mycket att bevisa trots att hon aldrig varit med tidigare. Men historien har ju tidigare visat att idol-deltagare har lyckats bra i Melodifestivalen, så Amanda lär finnas med på scenen i Friends Arena. Även Robin Stjernberg är ju en gammal idolstjärna, så det känns ganska uppenbart att dessa  idolprofiler kommer i gott sällskap. Frågan är dock om låtarna matchar deras popularitet. Det återstår att se. Några extra utropstecken på Anton Ewald (som tidigare endast deltagit som bakgrundsdansare till Danny) och Janet Leon (med bakgrund i tonårsbandet Play och R'n'b sångerska). Även Yohio - som faktiskt är är Melodifestivalens största stjärna - iallafall i Japan, är värd att nämna. Frågan är dock om Yohio passar ihop med Melodifestivalen, eller om J-pop är en hopplös genre för den svenska allmänheten. Inget är ju avgjort än...

3. Eurovision i fokus!

För mig så är den största övriga förhoppningen att få se en Melodifestival som för en gångs skull fokuserar på Eurovision - som ju i år faktiskt går i Sverige. Kommer programledaren för Eurovision presenteras i Melodifestivalen? Kommer eurovisionscenen visas i första gången i Melodifestivalen? Kommer överhuvudtaget någon nyhet om Eurovision presenteras live i Melodifestivalen??! När vi för en gångs skull har chansen att faktiskt utnyttja vårt eurovisionvärdskap så tycker jag att vi ska göra det i Melodifestivalen. Svenska folket måste känna sig delaktiga i Eurovision på hemmaplan, och det sker ju allra bäst i Melodifestivalen. En öppen process är den allra bästa metoden för att Sveriges värdskap skall lyckas i Malmö!
 

Mina Frågetecken:

1. Programledarna: Kling och Klang eller Bill och Bull?

Gina Dirawi och Danny Saucedo. Det är programledarna för Melodifestivalen i år. Är detta verkligen ett smart val? Både ja och nej, men framförallt är det väldigt typiskt SVT: Alltid någon etablerad och populär programledare, tillsammans med en sliten artist som egentligen ville vara med på scenen och tävla men som kan nöja sig med att stå på scenen och presentera istället. 2010 var det Måns Zelmerlöw (som senare blev mr. Allsång på Skansen) 2011 var det Marie Serneholt (som lyckligtvis fortsatte sjunga istället för att satsa på en karriär som programledare), 2012 var det Sarah Dawn Finer (som senare blev miss Julvärd). Något alla dessa har gemensamt är att de är framgångsrika artister som aldrig vunnit Melodifestivalen. Något alla dessa INTE har gemensamt är dock att de framgångsrika programledare. Visserligen tycker jag att både Måns och Sarah har lyckats bra i rollen som programledare, men Marie Serneholt var ett stolpskott. Det är alltså ingen självklarhet att bara för att man är bra på att sjunga på en scen, innebär det också att man är en bra programledare på scen. Danny har massor att bevisa. För att göra saken ännu mer osäker så BÖR poängteras att Gina Dirawi hittills bara gjort Melodifestivalen som programledare. Hon var inför 2012 ett helt oprövat kort (som visserligen slog väl ut) men hon är knappast rutinerad... Det finns alltså en stor risk att Gina får rollen som den ansvarsfulla programledaren (trots att hon 2012 var den roliga som alla gillade) medan Danny får gå omkring och göra pinsamma och krystade intervjuer med artisterna. Låt oss hoppas ingen av dem gör bort sig och att de besvarar mina frågetecken med bra programledarframföranden!
 

2. Scenen - tillbaka till 90-talet?

En liten bagatell i sammanhanget, men dock mer en ekonomisk sådan - Scenen. I år är den klinisk fri från LCD teknik. Detta innebär: Inga fler häftiga bakgrunder såsom i "Oh my god" med The Moniker 2011 eller "Oh my God" med Le Kid 2011 (För övrigt de häftigaste någonsin), inga fler wow-ögonblick och inga fler "Hur kan de ha råd med det här?". Med andra ord så kommer Melodifestivalen inte längre vara ögongodis utan bara örongodis- iallafall i de fall då låtarna är tillräckligt bra utan bakgrund. Vi är då alltså tillbaka på 90-talet igen - då scenen var enkel och avskalad och strikt funktionell - med några fina blommor i ett hörn och någon trevlig skylt där det står vilket år det är och att det är Melodifestivalen man tittar på. Faktum är att scenen beskrivas som enbart en "sinnesstämnings-sättare" den skall alltså m.a.o. bara ge en stämning till låten. Logiken bakom detta är att Loreen vann utan någon egentlig bakgrund, utan BARA genom en viss "stämning". Samma logik biter dock inte på någon annan vinnare i vare sig Melodifestivalen eller Eurovision, då samtliga vinnare dragit stor fördel av häftiga bakgrunder. Bäst vore nog om SVT bara erkände faktum: Man vill spara pengar till arrangemanget i Eurovision. DET KAN JAG KÖPA IALLAFALL.

3. Gimmick och dagisdisko - tar Sean Banan revansch och vad i h-e kommer Army of Lovers göra?

Min absolut största fruktan är att Sean Banan tar revansch i år eller att Alexander Bard och hans erotiska trio ska ta nakenchocken till en ny nivå. Det främsta som Melodifestivalen INTE BEHÖVER är mer gimmickar - mer skämtbidrag och mer spektakel för spektaklets skull. Sean Banan är ingen sångare, ingen rappare eller knappt ens komiker längre. Han är en barnidol som pruttar och pratar på ett roligt sätt. Och dessutom sjunger han "Copacabana" som ju sannerligen låter som en högklassig låt. Eller inte...
Självklart ska dagisbarnen också ha något roligt att titta på i Melodifestivalen men då måste folk också förstå när man kritiserar Melodifestivalen för att vara dålig på att hålla en hög musikalisk nivå.
Vad beträffar Army of Lovers är det bara att konstatera att detta blir årets HBTQ-bidrag. Jag som är så gammal att jag minns när dessa var stora på 90-talet, vet också att den här gruppen inte har några hämningar. Precis vad som helst kan hända - vilket nog är precis vad Bard vill få oss att tro. Det som dock är spännande är ju att Bard själv de senaste 10 åren producerat hits på hits, med BWO. Om han behållit sin förmåga att skriva bra poplåtar så finns inget skäl till att tro att Army of Lover anno 2013 skulle bli någon pannkaka. Risken är kanske dock att deras image snarare skrämmer iväg röster från en bra låt, än som lockar till sig röster. Vi får helt enkelt se.

Lite Frälsis, Lite G:son och en fjäril.

Så här ser det ut, symbolen för det svenska värdskapet för Eurovision Song Contest 2013. En insekt! Jädrigt cool insekt, men likväl en insekt. Varför kan man undra? Men det finns faktiskt ett antal anledningar, som i sig bygger på att Sverige ska försöka omdefiniera världens största livesända tv-program. Det är nämligen så att varje gång Sverige ska arrangera Eurovision, så ska vi försöka göra det på ett nytt och modernt sätt som skiljer sig från hur alla andra har gjort det förut. Det är väl antagligen sådana vi svenskar är av naturen; alltid lika moderna och nyskapande - och dessutom stolta över det. Som av en skänk från Gud har vi aldrig haft svårt att göra detta, eftersom våra värdskap alltid föregåtts av värdländer som som antingen lever kvar i ett stenålderssamhälle ur underhållningssynpunkt, eller länder som helt enkelt inte haft råd att åstadkomma ett bra arrangemang. Israel hade ju tävlingen 1999 - då Sverige vann med Charlotte Nilsson (Perrelli), men hade inte råd att investera i tävlingen och skar därför bort stora delar - och satsade på ett scenbygge som påminde om 80-talets högstadieskole-aulor. Azerbajdzjan hade förra året visserligen pengar att bygga en ny superarena i Baku, men inte tillräckligt mycket "nytänkande" för att kunna presentera programledare som talar engelska ordentligt. Därför har SVT varje gång haft möjligheten att helt ändra koncept och fokus - men i motsats till år 2000 då Stockholm och Globen omdefinierade Eurovision till det koncept det varit de sista 13 åren - så ska Malmö 2013 på nytt omdefiniera Eurovision till att passa 2010-talet. Och faktum är att en fjäril är ett himla bra sätt att göra det på, ingen arrangör har någonsin använt sig av det som logotyp. Den representerar också årets slogan "We are one" väldigt bra (för övrigt en slogan rakt i käften på tidigare värdlandet Azerbajdzjan - som 2009 satte poliser på att ta reda på vem som röstat på fiendelandet Armeniens bidrag). Så även om det känns konstigt att koppla musik och insekter till varandra, så är det faktiskt en välgenomtänkt idé som dessutom hyllats i sociala medier.

För övrigt är Thomas G:son (han som skrivit alla låtar i Melodifestivalen för alltid - typ) redan klar för Eurovision - IGEN. Han vann ju med Euphoria ifjol, och nu har han blivit kapad av Georgien (!!??!?!) för att skriva deras bidrag i Malmö. Det är kanske så att de tror det ska garantera en Georgisk seger, men med tanke på att G:son i princip skrivit alla svenska vinnare sedan 2000, (med en del undantag) plus ett antal norska, spanska och danska bidrag, så har han en oerhört liten vinstmarginal. Han har ju bara vunnit EN gång hittills på ca. 15 försök. Skam den som ger sig iallafall!

Georgien tävlar för övrigt i Andra semifinalens andra hälft - den lottningen skedde den 17e Januari i Stadshuset i Malmö med SVT Malmös Pernilla Månsson Colt som programledare. Låt oss hoppas hon inte blir programledarinna i Maj - hennes engelska var ungefär lika bra som Sunes pappa Rudolfs i "Sunes Sommar". Men lottningen bestämde bara på vilken halva i startfältet som länderna ska börja på, inte exakta startnummer. Det bestämmer nämligen SVT själva vid ett senare tillfälle. Men som det ser ut av lottningen så har Ryssland alla sina vänner med sig i Semifinal 1, medan den stora nordiska semifinalen med Island, Finland och Norge är Semifinal 2. Västländerna lär få det tungt i Semifinal 1 iallafall, där vi hittar idel Öststater. Hur det blir i slutändan lär vi få se om några månader.

Eurovisionsäsongen är dock igång på allvar nu i Januari - flera länder har redan valt sitt bidrag. Schweiz var först ut, som valde redan i December. Av någon outgrundlig anledning valde de ett gäng från Frälsningsarmén, Heilsarmee med låten "You and Me". Och vill man toppa Babushkorna från ifjol så är detta antagligen sättet att göra det på. En helt okej låt med en riktigt gammal hederlig gubbe på elgitarr.
Så vackert. Så Schweiziskt.

Vi får väl se vad de andra länderna kan kontra med. Jag tvivlar på att det blir bättre än så här...

Euro-finanskris-ovision 2013!?

Det är ekonomisk kris i Europa nu. En nyhet? Nej. Men hittills har faktiskt Eurovision varit relativt förskonat från ekonomiska kriser, vilket iallafall har garanterat att alla länder som faktiskt VILL vara med, får vara med. Men 2013 verkar bli året då Europas länder allvarligt överväger att hoppa av tävlingen på grund av ekonomiska bekymmer.
Visst har det hänt massor med gånger att länder valt att hoppa av tävlingen därför att de inte tycker sig ha råd att arrangera ett Eurovision OM de faktiskt vinner - Sverige gjorde det exempelvis 1976 (även om ett antal vänsteraktivister från 68-rörelsen nog hade mer med saken att göra). Men på senare år har detta inte verkat vara något problem eftersom "ekonomiskt missgynnade länder" (för att vara Politiskt Korrekt) såsom Albanien, Moldavien och Bosnien, har deltagit fullt ut och dessutom varit snuddande nära att faktiskt vinna hela schottaballongen. Dessa länder skulle ju exempelvis ha hyfsat svårt att arrangera en sådan här tävling eftersom Folkets Hus i Tirana antagligen inte skulle räcka till.
Än värre är det kanske för våra pyttenationer Monaco, Andorra och San Marino, som knappt ens har tillräcklig storlek på sitt land för att ha fysisk plats för ett Eurovision.
Men detta har alltså inte hindrat dessa länder från att delta tidigare, vilket det kanske borde ha gjort.

Nu är det visserligen en väldigt stor skillnad mellan att lägga pengar på ett stort projekt som att arrangera ett Eurovision Song Contest för 42 länder och att hålla i en egen nationell Melodifestival med uttagning till Eurovision - med kanske 10 artister i en tv-studio. Ibland behöver man inte ens ha en uttagning - Turkiet och Azerbajdzjan brukar till exempel överlåta uttagningen till det nationella TV-bolagets styrelse som väljer artister över en kopp kaffe och en kaka.
Men trots att man alltså kan komma undan rätt billigt med uttagningen av artisten, så har i år Portugal och Polen valt att inte deltaga i Eurovision - trots att båda länderna har mycket lång tradition av deltagande. Polen har varit med i princip varje år mellan 1994-2011 och Portugal sedan 1964. Men de allra största avhoppen är ändå Greklands och Cyperns, där läget nu är mycket allvarligt. Den ekonomiska krisen verkar ha dragit ner båda länderna i gyttjan så pass illa att man nu räknar med att avstå deltagande i Malmö. Grekland får i detta fall räknas som en stormakt i Eurovision - de senaste 10 åren har man i princip varit i topp 5 non-stop - och dessutom vunnit med Helena Paparizou. Eurovision är ett av de ytterst få tävlingar som Grekland faktiskt dominerar, vilket märks på det stora folkliga eurovisionintresset som finns i Grekland. Men när grekerna nu kämpar för att ens ha råd att leva så är det klart att även det nationella tv-bolaget måste dra ned på kostnaderna - vilket märktes redan i år då grekernas uttagning skedde i en galleria.
Frågan är ju dock hur mycket som ett deltagande faktiskt kostar? Med tanke på att länder som Montenegro och Albanien inte verkar ha några ekonomiska bekymmer med Eurovisiondeltagandet så kan man fråga sig hur annorlunda situationen verkligen är för Grekland.
Kanske är det snarare så att man inte vill riskera att faktiskt vinna tävlingen så man tvingas arrangera Eurovision igen 2014? Hur saken än är så är det väldigt synd - inte bara för Grekland utan för hela tävlingen eftersom Grekland alltid hör till toppnationerna. Dessutom krymper nu deltagarantalet i Malmö, och 2013 riskerar faktiskt att bli det år med minst deltagare sedan semifinalsystemet infördes 2004. Just nu är 39 länder klara för deltagande, varav enbart Armenien är nya sedan 2012. Eftersom tävlingen då gick i det enda land som Armenien officiellt ligger i krig med, Azerbajdzjan, var det kanske inte så konstigt att man valde att hoppa över att delta i Baku.

Än är det dock mycket vatten som kommer att rinna under Eurovisionbroarna innan Deadline för anmälan löper ut, så läget kan förändras. Får Grekland och Cypern några finansiärer som är villiga att rädda deras eurovision-ära så blir Malmö 2013 sannolikt lite roligare... Det återstår att se.

Startfältet klart för Melodifestivalen 2013 - en rejäl freakshow

Oj oj, ibland behärskar SVT verkligen konsten att förundra och förvåna allmänheten - man lyckas ständigt hitta udda folk som är villiga att ställa upp i Melodifestivalen. I vissa fall rent av människor som man inte trodde kunde sjunga, eller som man ens trodde levde heller för den delen.
När SVT i morses tillkännagav de sista artisterna i nästa års melodifestival var det ett gäng rejäla smockar i ansiktet på musiksverige - ett comebacktätt startfält med både älskade och mer eller mindre hatade artister. De som kanske framförallt fick uppmärksamhet var givetvis "Army of Lovers", den gamla 90-tals gruppen som Alexander Bard och Jean-Pierre Barda startade på medeltiden - som nu är det kitschigaste vintagebandet som någonsin satt sin fot på schlagerscenen. Men samtidigt borde ingen vara förvånad, Alexander Bard har ju varit ifrån Melodifestivalen under hela 3 år, och eftersom BWO har splittrats och han själv inte kan sjunga annat än hjälpligt så fanns ju inget annat att göra än att lappa ihop sin gamla käpphäst Army of lovers igen. Får vi se läderpiskor? Halvnakna strippor? Vem vet?! Det som är det mest spännande är ju just osäkerheten kring vad vi faktiskt kommer att få se av dessa gamla erotiska popstjärnor - vi kan ju ens knappast gissa oss till hur Army of Lovers anno 2013 kommer att låta. Enligt Bards mycket eleganta och sofistikerade utsago kommer de låta som " Swedish house mafia och Gangnam style inkastat i en tvättmaskin tillsammans med ett ton crack".
Vilka slutsatser vi kan dra av det kommer de lärda tvista om. Det enda vi vet är att det blir ett jädra drag.
En annan comeback som fått varenda flicka under 18 att kissa på sig, är givetvis Ulrik Munthers. Han var ju tyvärr så framgångsrik förra året att han slutade 3:a efter suveränerna Loreen och Danny (varav ingen tävlar i år), med en låt som skulle fått Bob Dylan att rotera åtskilligt i sin grav om han vore död. Just nu verkar det dock som att Ulrik, tack vare sin enorma fankrets seglar upp som storfavorit till segern nästa år, ungefär som Eric Saade 2011. Nu är det väl bara att be en stilla bön att låten inte är någon typ av taskig Bob Dylan rip-off som skämmer ut Sverige hemmaplan. Allt återstår att se.
En annan person som nog kan betecknas som kontroversiell är Caroline af Ugglas, som gör sitt tredje framträdande i Melodifestivalen. Senast var hon ju snornära att faktiskt vinna hela schottaballongen, men föll med 3000 rösters marginal till Malena Ernman 2009. Bättre lycka den här gången? Kanske. Men med ett nyktert öga på saken är det nog mer troligt att svenska folket inte tycker att det känns lika spännande och utmanande tredje gången - Caroline är alldeles för etablerad nu. Folk vet vad hon handlar om och jag gissar starkt på att hennes låt "Hon har inte" inte kommer skilja sig nämnvärt från hennes tidigare alster. Men en rejäl färgklick är det verkligen.

Något av de mest absurda inslagen kommer nog, utan någonsomhelst tvekan vara kvartetten Tommy Körberg, Claes Malmberg, Johan Rabaeus och Mats Ronander - fyra äldre herrar med silver i håret och "en riktig jädra schlager" som låten heter. Körberg, som senast deltog 1988 med Stad i Ljus, lär ha sagt att han aldrig mer vill sätta foten i tävlingen igen - men är tydligen nu den person som drog igång hela projektet. Kan man anta att det är en grupp med en hyfsad dos självironi som ställer sig på scenen i Mars? Med tanke på att Claes Malmberg har förvirrat sig in i gänget kan man bara anta det...

Men är fältet kliniskt fritt från potentiella vinnare? Nja, det återkommer en del stjärnor som nu går in solo för första gången i tävlingen. Martin Rolinski har ju kommit både 2:a och 3:a tillsammans med BWO under förra decenniet, men är alltså nu för första gången med ensam på scenen. Förmodligen har han betydligt bättre chans nu än när han hade en förväxt pojke med skägg och kortbyxor i bakgrunden. Rolinski lär bli en artist att hålla ögonen på, mycket talar för att han kommer att gå långt denna gången också.
Ralf Gyllenhammar, känd från gruppen Mustasch gör också schlagerdebut - precis som Joakim Cans (som presenterades förra veckan) ifrån gruppen Hammerfall.
Ralf kommer antagligen att fylla ut hårdrocksgenren i startfältet, men frågan är om det inte hade varit betydligt mer intressant att se hela Mustasch på scenen istället för bara den stackars sångaren. Troligen har både Hammerfall och Mustasch fått frågan om att delta, men bara Joakim och Ralf har haft motivationen att säga ja. Nåja. Hårdrocken måste ju vara med iallafall, det är ju tradition.

I övrigt måste man ju påpeka att vissa divor aldrig blir för gamla, såsom Sylvia Vrethammar som gör comeback efter 11 års frånvaro från Melodifestivalen. Mer än nostalgi lär det dock inte bli.
Vi kan också konstatera att Fredrik Kempe (som ju skrev i princip alla vinnare mellan 2008-2011) i år enbart fått med 3 bidrag, medan fjolårets vinnare Tomas G:son och Peter Boström fått med 4 respektive 3. Noterbart är ju dock att Bobby Ljunggren - som tillsammans med Kempe stått för de flesta vinnarbidragen de senaste åren, inte ett enda bidrag med i år. Systemskifte? Tack gärna, vi slipper helst en ny Anna Bergendahl - med en Bobby Ljunggren låt som ingen minns längre.

Vem av de ovanstående som lyckas bäst återstår att se, men när vi nu vet vilka det kommer att handla om känns det som att startfältet i 2013 års final börjar ta form. Här är min troliga uppställning:

Hello Goodbye - Erik Segerstedt & Tone Damli
Annelie - Joacim Cans (Rocklåtarna klarar sig ju alltid till final)
Skyline - David Lindgren
Tell The World I’m Here - Ulrik Munther
Rockin’ The Ride - Army of Lovers
In And Out Of Love - Martin Rolinski
Copacabanana - Sean Banan
En förlorad sommar - Rikard Wolff
Begging - Anton Ewald (relativt okänd artist men en Kempe-låt)
Alibi - Eddie Razaz (Låtskrivarna Boström och G:son vann ju ifjol)


Utan att ha hört nån av låtarna är det ju omöjligt att säga nånting egentligen - men dessa artister/låtskrivare känns gedigna och de första sex känns helt självklara. Vi får se om jag får rätt...

De första artisterna klara för Melodifestivalen 2013

Ibland ges utmärkta tillfällen till att raljera över denna kära tävling - som när Melodifestivalen levererar klyschiga bidrag som bekräftar alla kritikers stereotypa fördomar mot den. Idag är ett sådant tillfälle!

Melodifestivalen 2013 hade inför dagens presentation av de 16 första artisterna alla möjligheter att bli något mycket stort - Sverige är regerande eurovisionmästare och producerade ett nyskapande bidrag som Euphoria som tog Europa med storm. När nu Sverige ska följa upp denna framgång kunde man ju tänka sig att hela artisteliten stod på rad för att komma med och representera Sverige på hemmaplan. Men Nej - tvärtom. De 16 artister som presenterades idag var istället ett gäng nobodies, has-beens och wannabes. Ingenstans här finns ens ett uns av Loreen-karisman eller nytänkandet - istället levererar man klyschor (tråkiga sådana) som "schlagertrion" Pernilla Wahlgren, Jenny Silver och Hanna Hedlund (Tre artister med framgångsrik historia i festivalen - men numera hopplöst uttjatade och alldeles för gamla. Tråkigt att Jenny Silver inte satsade på ännu ett sologigg- hon hade kunnat slå då!), eller Cookies 'n' beans (som misslyckades fullständigt i Melodifestivalen 2009). SKÅPMAT MED UTGÅNGSDATUM 2010!

Förutom dessa gamla schlagerveteraner så har man också lyckats släpa in artister som aldrig varit med förut - eftersom de varit alldeles för framgångsrika för det. Nu är de dock panka och nedgraderade till B-kändisar som gör vad som helst för att få komma med i TV igen. I år är det Erik Gadd och Joacim Cans (han från Hammerfall ni vet) två artister som var relevanta för en sisådär 10-20 år sedan och som nu ska göra en bejublad comeback (GÄSP).

Sen finns det ju givetvis de numera obligatoriska humor/WTF!!??-bidragen som SVT kvoterat in för att "öka underhållningvärdet" i Melodifestivalen. Då Torsten Flinck tydligen gjorde ett så gigantiskt intryck i 2012 års Melodifestival så har man nu tagit in en annan, nästan lika skrämmande artist/skådespelare i 2013 års Melodifestival: Rikard Wolff - som mest är känd för att ha spelat i Änglagård och gjort Scars röst i Lejonkungen. Nu är det visserligen så att Wolff har en bakgrund inom Melodifestivalen (han framförde exempelvis "Tusen och en natt" i Melodifestivalens 50-års jubileumsshow 2005, och dessutom har han återkommit i pausunderhållningen flera gånger sedan dess. Men han kommer ändå bli 2013 års Torsten Flinck. Men värst av allt är ändå att Sean Banan är tillbaka. IGEN. Den mannen ger tydligen aldrig upp hur dålig han än egentligen är. Det kallas nog förnekelse. Men det är klart, hans låt "Sean den förste Banan" blev årets mest spelade låt i Sveriges alla dagis och hans efterföljande film "Sean Banan inuti Seanfrika" (Förmodligen tidernas absolut sämsta film) lurade många barnfamiljer till biograferna i våras. Risken är att hans bidrag "Copacabana" blir en ännu sämre version av den redan vedervärdiga "Sola och bada i Piña Colada", och att dagisbarnen slänger sig på telefonerna för att rösta ännu en gång.
Är det så här det ska gå till när vi väljer artisten som ska representera Sverige på hemmaplan!??!
SVT har tydligen skitit fullständigt i kvalitet och standard - enbart för att kunna dra till sig fler tittare. Som vanligt alltså.

Men det som ändå måste sägas vara "nyheten" i de första 16 artisterna är utan tvekan alla nya okända artister och låtskrivare som kommit med. De allra flesta av dessa har nämligen aldrig varit i närheten av Melodifestivalen förut och vissa har knappt ens haft en karriär i Sverige. En del, som YOHIO, är istället mest kända i Japan, och andra, som Tone Damli, mest i Norge. Ändå så finns en del rutinerade (och relevanta -ta mig tusan!) som Anna Järvinen och Louice Hoffsten med - även om dessa har varit verksamma i olika musikaliska fält tidigare. Vad dessa kan åstadkomma förhåller jag dock mig betydligt mer tveksam till.
De verkliga utropstecken som finns bland de 16 är dock de som faktiskt varit med de senaste åren och fallit på mållinjen: David Lindgren och Erik Segerstedt. David Lindgren är utan tvekan den som har bäst chans att vinna bland dessa 16 artister, i synnerhet med tanke på hans stora framgångar 2012. Han är stor och i detta startfält lär han vara det namn som drar allra mest uppmärksamhet. Men även Erik Segerstedt är en artist att räkna med, och får ju numera ses som en "veteran". Frågan är om han och Tone Damli är ett par som kan slå tillsammans - Unioner med norrmän brukar vanligtvis inte hålla länge om man säger så...

Men än så länge tror jag inte vi har sett vinnaren, även om David Lindgren blir killen att hålla koll på. Utan att ens ha hört låtarna är det givetvis svårt att säga någonting om något, och helt ärligt så bryr sig Europa inte ett skit om vilken artist Sverige skickar - ingen vet ju ändå vem det är. Allt som betyder något är det som händer på scenen i Malmö - och då spelar det ingen roll hur häftig man var i fjolårets Melodifestival. Problemet är dock att vi svenskar tenderar att gå på artisternas historia snarare än deras faktiska låt när vi väl röstar - vilket riskerar att vi skickar en känd artist med ett dåligt bidrag - enbart för att vi känner att detta "representerar oss" - i synnerhet nu på hemmaplan när vi gärna vill visa upp något representativt svenskt.
Men om en vecka så vet vi vilka som utgör resten av startfältet och då kanske man får tillfälle att se lite ljusare på tillvaron. Vi får väl helt enkelt vänta o se.

Det kommer att hända något stort i Malmö 2013

Egentligen är det smått overkligt att lilla Malmö ska hålla i världens största tv-program, tillika världens största musiktävling. Samtidigt känns det helt naturligt - Eurovision är Sveriges musikaliska lekplats och har varit så sedan 1974 då ABBA slog igenom med Waterloo i Brightons Eurovision och satte Sverige på musikkartan. Eurovision har på det sättet alltid varit förknippat på något sätt med Sverige och den svenska schlagern och bevisligen har inget annat land än Irland vunnit tävlingen fler gånger än just Sverige. Att sedan Malmö blir utnämnd till värdstaden 2013 är egentligen helt naturligt - det är Sveriges multikulturella centrum i en av de mest expansiva områdena i hela Europa (Öresundsregionen) - och är en utmärkt kontinental modern stad att visa upp för Europa.

Från det att Malmö utropades som värdstad i Juli i år, har arbetet med arrangemanget växt radikalt - från en liten isolerad arbetsgrupp bestående av Björkman och hans närmaste förtrogna, till att bli ett regionprojekt som inkluderar alltifrån Malmö kommun, Region Skåne och SVT, till krogägare, hotellkedjor och lokalbefolkning. Alla vill vara med - och det är ju egentligen inte så konstigt: Malmö är en liten stad med nära till allt och för att allt ska fungera när 43 artister och tusentals turister kommer dit i Maj måste man visa att Malmö ändå var rätt val. Om det är någon som verkligen gått igång på allvar i sin planering måste det ju dock ändå vara Malmö kommun, som har fullständigt enorma planer på G - men med det är det inte sagt att de är omöjliga. Tvärtom. Eurovision i Malmö ska bli som Malmöfestivalen - en enorm folkfest med offentliga uppträdanden, marknader och mat - överallt. Varenda kvadratcentimeter av stan kommer att var Eurovision, ett faktum som verkligen kommer att skapa en otrolig stämning.
SVT har nog tänkt efter noga på just det här. Föregående värdstäder som Baku, Oslo och Moskva har alla lidit av sin storlek - allt blir opersonligt och stort, feststämningen reserverad till arenaområdet medan resten av staden fortsätter sitt vanliga liv. Malmö blir något helt annat.

Av vad vi fått höra ifrån planeringsgruppen så kommer 2013 års Eurovision dessutom att bli något helt annat än vad vi vant oss vid. Inga storslagna mastodontscener eller lyxiga och dyra produktioner. Istället vill man, precis som SVT alltid gjort när de fått arrangera Eurovision - förnya och utveckla programmet till något modernt och hållbart. 1985 tappade Lill Lindfors kjolen inför 100 miljoner tittare - och visade att programledare minsann kunde ha humor också. 1992 (när det faktiskt också gick i Malmö) behövde SVT inte anstränga sig särskilt mycket för att överglänsa föregående produktioner då 1991 års tävling i Rom kallas "Katastrofåret" i Eurovisionhistorien eftersom italienarna var fullständigt inkapabla till att sköta en så stor produktion. År 2000 tog vi Eurovision till en helt ny nivå, med den dittills största arenan (Globen) och dessutom introducerade LCD-skärmar för omvärlden. Sedan dess har detta blivit standard - med perfektionen uppnådd i Moskva 2009. Så därför måste man nu tänka helt nytt om man ska kunna utveckla Eurovision - tillbaka till mindre arenor och fokusera helt på att tv-produktionen blir en upplevelse. Exakt hur detta skall ske återstår att se, men planeringsgruppen har iallafall en lysande pr-strategi: Att släppa några nyheter varje vecka fram till Maj. Det blir alltså en lång schlagerperiod i år.

En ganska intressant men samtidigt kontroversiell nyhet är att SVT inte längre vill lotta startordningen i finalen - utan istället själva bestämma över varje lands startplacering. Detta vill man göra för att kunna se till att inga låtar som är lika varandra ska hamna bredvid varandra, utan se till att musiken hela tiden håller en jämn nivå. Det blir alltså helt enkelt bättre underhållning. Men givetvis, det är väldigt kontroversiellt. Många tv-bolag i Europa har redan protesterat eftersom man menar att svenskarna får för stor makt att manipulera startordningen - som ju ändå är väldigt viktig för ens chanser att vinna. Alla länder vill ju starta sist - eftersom statistiken visar att man då har allra bäst chanser att vinna. Men samtidigt har man ifrån SVT:s sida lovat att Sveriges startordning kommer att lottas, så att SVT inte kan påverka vårt egna bidrag. Men faktum kvarstår - SVT får en stor makt att spela ut de värsta konkurrenterna mot varandra genom att påverka deras startordning. Debatten har nog alltså bara börjat.

En annan intressant nyhet är att vi nu vet att programledaren nu kommer att vara ensam - vi slipper alltså 3 programledare utan engelskakunskaper som försöker sjunga Waterloo, eller ett komiskt par som "låtsas" vara kära. Det kan låta trivialt, men faktum är att den senaste gången Eurovision enbart hade en enda programledare var 1995 - men då var det kanske snarare ett resultat av budgetnedskärningar i det irländska tv-bolaget eftersom man då arrangerade sitt tredje Eurovision på tre år. Men varför är detta en sån "Big deal" då? Tänk efter. Finns det något annat program som har 2 eller 3 programledare? Nja, knappt. Och de som har haft så många har ganska snart gått ned på EN programledare igen. I Melodifestivalen har vi på senare år haft en ganska stor blandning av programledare, men faktum är att de mest framgångsrika är de som har varit ensamma - Christian Luuk, Petra Mede och Lena Ph. Och helt ärligt så var ju 2012 års programledare ganska värdelösa - om det inte vore för Gina Dirawi. Alltså är det en rejäl vinst att kapa programledarna ned till en enda - och slippa alla "dialoger", "kallprat" och skådespel som arrangörerna vill puckla på oss. Nu får vi äntligen en programledare som kan vara mer personlig och som alla kan känna igen. Tack för det! Tanken från SVT är också att programledaren ska kunna ses mer och vara mer aktiv i exempelvis "vykorten" mellan bidragen och synas lite mer runt omkring arrangemanget. Vykorten kommer dessutom att förändras helt i Malmö, eftersom SVT inte vill ha något "nationbranding" d.v.s. att Sverige ska skryta genom att visa turning torso i varje filmklipp mellan låtarna. Och lite skönt kommer det nog vara att slippa tro att man kollar på en tvåtimmar lång reklamfilm från ett resebolag, men exakt hur de kommer att se ut återstår att se.

I Maj smäller det som sagt, men innan dess så kommer ju en lång härlig Melodifestivalturné att rulla genom Sverige, och detta lär bli något att återkomma till snart!