Baku 2012 - Ett fiasko, ett uppvaknande och en succé

Nu är det snart fem dagar sen Loreen och låten Euphoria vann Sveriges femte Eurovisionvinst i Azerbajdzjans huvudstad Baku. Snart har dammet lagt sig, och redan håller svenska bloggare och journalister på att försöka analysera tävlingen, vinsten och framtiden. Så även jag eftersom jag har otroligt svårt att gå emot strömmen... Låt mig därför göra en analys över dessa tre ovan nämnda företeelser:

1. Tävlingen

Baku 2012 blev ett fiasko - iallafall sett ur en politisk, humanitär och kvalitetsmässig synvinkel. Detta var nog något som de allra flesta hade på känn redan förra året när Eldar och Nikki vann i Düsseldorf. Faktum är rent av att många nog skulle förstå hur illa det kunde bli om Azerbajdzjan skulle få arrangera tävlingen redan 2009 när Azerbajdzjans underrättelsetjänst jagade och fängslade tre män som misstänktes ha röstat på Armenien i Eurovisionfinalen - grannlandet som man har legat i krig med sedan Sovjetunionens upplösning. EBU (Europeiska TV-unionen) gav en reprimand till Azerbajdzjan efter detta, men knappast så hård att den hindrade dem från att delta igen. Med andra ord så visste man att Baku förr eller senare skulle stå som värd för tävlingen och man visste mycket väl att mänskliga och politiska rättigheter skulle brytas då. Men EBU har genom historien alltid valt att se mellan fingrarna på detta. 1969 sändes tävlingen från Madrid som då var fascistdiktatorn Francos högborg - i ett Spanien som försökte tvätta bort sin stämpel som en auktoritär rest av Tredje riket, och istället bli ett turistparadis. Franco lyckades med evenemanget och även om han dog 6 år senare så blev Spanien mycket riktigt ett turistparadis. I Moskva 2009 så slog poliser ner HBTQ-demonstranter på öppen gata, alldeles utanför arenan. Trots detta drev ryssarna i pausinslag med detta genom att parodiera på "fördomar" mot Ryssland - en parodi som klingar lite falskt med tanke på att de faktiskt hände samma dag.
I Azerbajdzjan radade dessa auktoritära krafter upp skäl på skäl på varför Baku är ett av de sämsta platser att ha ett Eurovision på - inte nog med att landets diktator rev bostadsområden för att kunna få plats till alla nya byggnader för tävlingen - han gjorde det utan att varna de boende. Hundratals hemlösa blev resultatet.
Vidare slogs demonstranter ned även här på öppen gata, och fängslades, och vad vi även har skäl till att tro mycket illa behandlade i fängelset (efter en koll på Azerbajdzjans placering på Amnestys ranking).
Samtidigt jagas homosexuella helt ostraffat i landet, ett resultat av en kultur som är fullständigt homofobisk. Organiserade hackare från landet slog t.o.m. ut de stora internationella Eurovisionfansidorna på internet, med budskapet att de spred homosexuell propaganda och att homosexuella inte var välkomna till Azerbajdzjan.

Bortsett från brotten mot de mänskliga och politiska rättigheterna så var ändå Baku 2012 inte ett lyckat evenemang. Tekniken strulade ett flertal gånger under de tre deltävlingarna - samtidigt som programledarna vare sig tycktes ha erfarenhet från programledarskap eller kunskaper i engelska eller franska. Ibland undrade man om de någonsin ens stått framför en kamera förut. Att de inte ens tagit sig tid att lära sig texten till Waterloo är bara sorgligt, men visar återigen på hur oförberett och inkapabelt ett U-land (sett medialt, politiskt och humanitärt) som Azerbajdzjan verkligen är.
Visst måste man säga att arenan var vacker och ljuseffekterna utanför var strålande och imponerande - och att den estetiska inramningen med Kaspiska havet var effektfullt, men där slutar också fördelarna.

EBU har nu mycket att tänka på i framtiden: Vad händer om exempelvis Georgien, Armenien eller (Gud förbjude!) Vitryssland vinner tävlingen??? Kan ett Eurovision verkligen arrangeras av ett land som är så isolerat och auktoritärt att inte ens turister släpps in?  Enligt EBU:s nuvarande regler är det inget problem. Det borde det faktiskt vara. Jag hoppas att man tänker till ordentligt om det här för framtida tävlingar och Eurovisions själva existensberättigande.
Visserligen är det i allas intresse att Eurovision förblir en opolitisk tävling, men det ligger också i allas intresse att arrangörerna följer mänskliga rättigheter och att arrangemanget inte skadar människor rent fysiskt. Sker ingen bättring så lär vi se många länder bojkotta ett eventuellt Eurovision i  Minsk.

2. Vinsten
För Sverige var dock vinsten en succé - och en väldigt efterlängtad sådan! Sedan 2002 då vi fick vår stora Melodifestivalturné har Sverige varit ett verkligt föregångsland i Europa - många länder har tagit efter och fått stora framgångar på hemmaplan med sina bidrag. I Eurovision har framgångarna dock hållit sig på en mycket blygsam nivå. När Bergendal dessutom misslyckades ta sig till final 2010 så trodde nog många svenskar att det hade blivit omöjligt att vinna tävlingen om man var svensk. Så fel vi hade... Efter att Eric Saade tog en tredjeplats (den bästa placeringen på 12 år) så var Sverige tillbaka på banan igen, och nu när Loreen äntligen såg till att Sverige slutade etta i Eurovision så har vi återigen bevisat att Sverige kan vinna det moderna Eurovision, liksom våra nordiska grannar Norge och Finland - som båda har vunnit tävlingen ganska nyligen. Det var iochförsig inte mer än 11 år sedan Danmark vann sist heller, så de nordiska länderna är tydligen de absolut starkaste i Europa på att vinna. Bör också poängtera att utöver de fyra stora nordiska länderna så har även Island två andraplaceringar i bagaget.
Vi är alltså en riktig musikkontinent här uppe i norr, något som märks obevekligen på statistiken. Men för just Sverige är denna vinst mer än bara en vinst - det är ett erkännande för hela nationen Sverige. Vi har lämnat forntiden bakom oss - representerat av "retroklassiker" som Charlotte Perrelli och Take me to your Heaven, Diggi-loo-diggi-ley, och Främling. För många i Europa var Sverige den klassiska schlagerns förlovade land,  ett land som alltid skickade samma slags låtar år efter år utan förändring. Men efter Lordis vinst 2006 började svenska folket tänka om, och pröva sina vingar på annat än schlager. Då började misslyckandena hagla in tills vi hittade den moderna poplåten 2011 - i Saade och Loreen. Vinsten är ett kvitto på att Sverige inte längre är den gamla bakåtsträvande retronationen som alla trott, utan en modern musiknation. Ingen schlageropera, inga glamrockare, inga discoschlagers - bara modern pop.

För Loreen var givetvis vinsten ett erkännande utan dess like - hon som hela tiden hade favoritskapet och utnyttjade det för att belysa de mänskliga rättigheterna - hon vann med det största antal tolvor ett bidrag någonsin fått! Loreen fortsätter att dominera de internationella topplistorna och är Europas stora snackis. Vinsten är med andra ord en jackpott för Loreen, som troligen har ett långtgående kändisskap att vänta i Europas musikliv - något som få svenska eurovisionvinnare har lyckats med (möjligtvis med undantag av Carola och Abba).


3. Framtiden
Kan vi då återhämta oss efter den här vinsten? Förmodligen inte. Sverige har gått in i en tjock dimma av Eufori som förmodligen kommer vara fram till hösten. Loreen kommer antagligen vara gäst på alla program i Sommarsverige, och kanske i resten av Europa också. Men samtidigt måste vi ju förbereda oss på att arrangera en ny Melodifestival som ska kunna ta fram en värdig efterföljare till Loreen, OCH inte minst planera ett nytt Eurovision på hemmaplan. Men detta är med största sannolikhet ett gäng mycket kära problem, eftersom vi antagligen kommer kunna dra mycket nytta av Eurovisionvinsten. Jag skulle inte förvånas om de inskickade bidragen till Melodifestivalen slår rekord i år - förhoppningsvis lockas allt fler att skriva och spela in låtar om de tror att Sverige faktiskt har en chans att vinna - och dessutom göra det på hemmaplan. Jag skulle faktiskt också tro att många av de låtskrivare som tidigare tävlat för andra länder nu faktiskt känner sig manade att skicka sina bidrag till Melodifestivalen. Som vi såg, lyckades iallafall några svenskskrivna eurovisionbidrag att ta sig in i topp-10 - vilket är mycket inspirerande. Låt oss hoppas att nivån i Melodifestivalen 2013 blir högre än 2012, och att ingen Ranelid, Banan eller Flinck förstör festen. Nog för att de ökade underhållningsvärdet - men vi vill ju inte skämma ut oss på hemmaplan nästa år eller?
Planerandet inför Eurovision 2013 måste också påbörjas snart, och vi svenskar är, som tur är, väldigt organisatoriska. Förmodligen behöver vi inte bryta mot mänskliga rättigheter för att kunna genomföra ett välgjort Eurovision - snarare tror jag att man ifrån svenskt håll kommer fläska på ordentligt med kärnvärden och demokrati för att verkligen gnida in det hos auktoritära länder som Azerbajdzjan och Ryssland. Vi har t.o.m. den fantastiska möjligheten att förlägga hela tävlingen i "Friends arena" - ett faktum som är så underbart långt ifrån "Baku Chrystal hall" som bara möjligt.
Men även om  det snackas och debatterats ordentligt om vilken stad som skall arrangera Eurovision så finns bör vi reda ut en del förutsättningar först:

1. Eurovision är större än någonsin- sedan 2007 har ingen värdarena haft färre än 15,000 i publikkapacitet - och en fingervisning är de närmare 60,000 pers som fick plats i Espirit Arena i Düsseldorf 2011.
Så mycket folk finns bara plats för i EN arena i Sverige: Friends arena i Solna. Globen kommer inte i närheten av den storleken.
2. Hockey-VM 2013 går i Globen under just Maj månad 2013 - ett förhållandevis stort arrangemang som lockar tusentals människor från hela världen - och ockuperar därmed både Globen och de stora hotellen i Stockholm.
3. Melodifestivalfinalen kommer 2013 att gå i just Friends Arena - efter vad Christer Björkman har sagt. Detta är kanske inte så konstigt, eftersom Melodifestivalen blir större och större för varje år.
Samtidigt hade det känts ganska konstigt att ha Melodifestivalfinalen i en arena som är större än Eurovisionfinalens arena. Jag tror inte att så kommer att bli fallet.

Jag tänker i nuläget inte säga var tävlingen kommer att hamna, men räkna med en het debatt i medierna - alla vill vara med och arrangera - från Kiruna i norr till Malmö i söder!
Jag vill dock slå ett slag för Lidköping och Sparbanken Lidköping Arena - visserligen bara 5000 personers kapacitet - men det lär bli ett rejält tryck!
Vi ses där!